När jag gick på lågstadiet tyckte jag att jag hade tjocka lår. Att sitta och vänta på skolbussen på en bänk bredvid andra flickor i min klass gjorde att jag fick en klump i halsen, jag tittade ner på våra lår och jämförde dem. På gympan hade jag jazzbyxor på mig, sådana som smiter åt i längsmed benen. Jag klarade inte av att se mina lår i dem, så jag hade på mig pappas t-shirt ovanpå. Den gick enda ner till knäna.
Efter att jag varit magsjuk en gång gick jag ner åtta kilo. Det gjorde mig glad. Jag var åtta år gammal och var glad för att jag gått ner i vikt. Varje morgon på väg till skolan jämförde jag mig med de andra barnen. Jag kände mig stor och klumpig.
Det här är inget konstigt med tanke på vad barn uppfostras med. Vi flickor lär oss att det är oss själva det är fel på, inte samhället. Vi ser Disneyfilmer där de kvinnliga prinsessorna ser ut såhär och har som livsmål att träffa drömprinsen. I Skönheten och odjuret lär vi oss mentaliteten ”om jag bara älskar honom tillräckligt mycket så blir han snäll mot mig”. Vi leker med barbiedockor med pinnsmala midjor och stora bröst och tycker att de är perfekta (såhär hade vi sett ut om vi hade haft samma mått som barbies, ett ouppnåeligt ideal). När pojkarna är bråkiga får vi höra ”kärlek börjar med bråk och slutar med barnvagn”. När vi blivit tagna på rumpan får vi höra ”ja, men du vet ju hur killar är”. Och varje dag när vi kommer till dagis eller lågstadiet får vi höra ”Åh vad fin klänning du har på dig!”. Vi lär oss att vårt utseende är det som definierar oss och att vi ska vara pojkar till lags, låta de rädda oss precis som prinsarna räddar prinsessorna i sagorna. Kanske var det därför jag alltid var pappa när vi lekte mamma pappa barn, för att jag ville få vara stark och cool och rolig. För det fick ju inte mamma, storasyster eller lillasyster vara på samma sätt.
För ett par veckor sedan var jag, Felix och hans lillebror Melker (åtta år) på bio och såg barnfilmen Flygplan. Jag var helt illamående efteråt på grund av hur könsrollerna framställdes. De manliga karaktärerna var coola, snabba, kaxiga, starka och roliga. När de kvinnliga flygplanen hamnade i bild spelades romantisk musik och de blinkade förföriskt med sina långa ögonfransar. De vickade sakta på sina bakdelar och fick kommentarer som ”schysst propeller!”. Den enda kvinnliga karaktären som faktiskt fick vara smart och rolig var ändå tvungen att vara moderlig och omtänksam. Av kanske tjugo manliga karaktärer fanns tre kvinnliga. Fan vad jag är trött på att karaktärer i barnfilm nästan alltid är 80% killar och 20% tjejer.
Tänk på det här när ni är barnvakt eller jobbar på dagis eller uppfostrar era barn. Välj bort de kvinnoförnedrande barnfilmerna (mot till exempel Modig eller Pippi Långstrump) eller byt namn på karaktärerna i böckerna ni läser. En kvinnlig sjuksköterska kan få bli en man, en manlig lastbilschaufför kan få bli en kvinna. Eller varför inte bara kalla en flicka eller pojke för ”barnet”?
Jag vill inte att min dotter ska ha komplex för sina lår vid åtta års ålder. Jag vill inte att min son ska tro att han måste vara kaxig och hårdhänt för att vara okej. Jag vill lära mina barn att de är lika mycket värda oavsett kön.
Ps. Apropå jämställdhet i film, idag handlar Kobra om Bechdeltestet. Titta på det!
Hur en manlig superhjälte skulle vara klädd om han var kvinna.
Translation: When I was eight, I thought I was too fat. I am convinced that one reason for this is because of the way women are portrayed in children’s films. For example Disney. Please let the children around you watch movies with strong female characters in them! I’m so tired of watching films about girls whose life goal is to find Mr Perfect. Women are people.
Såååå bra skrivet!!
Det är så viktigt att man tar upp sånt här!!!!!! Kärlek till dig.
Jag är 14 år och blev kanske för ca ett år sedan jätteintresserad utav kvinnors rättigheter m.m
Så nu har jag precis startat upp en blogg :D
Vet inte varför jag skrev det men kände att jag ville dela det men någon som dig!
Kram och tack för att du för ett bra jobb!
Så himla bra skrivet! Jag ryser när jag tänker tillbaka på att lärare/pedagoger/allmänna vuxna har sagt ”börjar med bråk och slutar med barnvagn” när jag var liten. Fan vad vidrigt egentligen.
Så jäkla bra! Tog många år innan jag fattade varför jag inte såg upp till några kvinnliga filmkaraktärer som barn. Det fanns ju knappt någon att se upp till!
Så himla mycket skitsnack alltså. Som feminist vill man att alla skall behandlas på samma villkor men det ändå men hör från dig är hur illa kvinnor behandlas från låg ålder och att kvinnor överlag är diskriminerade. Ta en titt på hur barnbidraget fördelas i Sverige. Det går rakt in på kvinnans bankkonto i alla Svenska familjer automatiskt om man inte själv tar kontakt och ser till att det förs över till mannen. Jag som kvinna vill ha ett jämställt samhälle, för alla, därför reagerar jag negativt på texter liknande detta. Där ni, framför allt feminister enbart reagerar på kvinnans roll. Mannens roll är lika mycket den diskriminerande i dessa filmer. Killar kan väl också bli påverkade och få för sig att de måste spela hjälte och vara 2 meter lång med enbart muskler? Blir så fruktansvärt frustrerad över att dagens feminister bara fokuserar på kvinnan när att vara feminist skall vara något som gynnar alla.
Om du vill ha ett jämställt samhälle förstår jag inte hur du kan påstå att män diskrimineras lika mycket i sådana här filmer. Det finns förstås ett jäkligt stort problem i att män framställs som hårda och tuffa (vilket jag även nämnde i blogginlägget så det är inget jag har bortsett från), men faktum är att de manliga karaktärerna är mer nyanserade än så. De får vara knäppa, dumma, fumliga, roliga, smarta och se ut lite hur som helst. Till exempel: Skönheten är kvinna och odjuret är man. De kvinnliga karaktärerna är 1. Skitsmala 2. Passiva 3. Har som mål att träffa mr right 4. Sällan är roliga, så är det väl inte konstigt att detta spiller över på barns syn på hur kvinnor ska vara? Jag förstår inte hur du kan tycka att detta är skitsnack. Det är så jäkla viktigt att filmindustrin slutar porträttera både män och kvinnor på det här sättet. Men eftersom vi lever i ett patriarkat och kvinnor är det kön som är underlägset i vårt samhälle så är det kvinnans roll vi i första hand måste sluta förtrycka.
Låg-och mellanstadiet jag gick på var en väldigt konservativ skola ur det perspektivet. Första dagen i förskolan satte de en tjej mellan två killar, och sa att det var för att det inte skulle bli så stökigt i klassrummet, detta innan de ens hade hunnit se vilka personligheter vi hade. Ibland delade de även upp oss, så att killar fick springa ut och leka, medan tjejerna skulle vara inne och sy. Det var ett flertal uppenbara skillnader genom alla skolåren, men som man var för liten för att kunna förstå. Det var inte bara skillnader mellan könen heller, utan lärarna var väldigt bra på att favorisera elever. De killar som var bäst inom sport (hur bra nu en sjuåring kan vara) och de sötaste flickorna. Jag var en av dem som hamnade i bakgrunden bland allting, för jag var inte den sötaste eller mest ideala personen. Det var aldrig riktigt någon som lyssnade på mig, utan till och med log på något hånfullt sätt åt de saker jag gjorde eller sa. Till slut slutade jag helt enkelt att säga saker, och följden på det blev att jag varje dag istället fick höra: ”Johanna, du måste ta åt dig mer! Prata högre! Sluta var blyg!”, för lärarna hade trots allt i uppgift att hjälpa mig att utveckla en personlighet. Men samtidigt när jag väl sa saker så var det inte någon som lyssnade. Har fortfarande problem med det där, är rädd att det alltid finns någon vuxen eller auktoritetsperson som står och iakttar vad jag gör och dömer mig utifrån det, står där och skrattar åt mig, tycker helt enkelt att jag inte duger till.
Förstår inte alls hur jag som barn har kunnat bygga upp en så pass stor osäkerhet gentemot äldre människor, när det var lärarna som skulle ta hand om oss, få oss att känna oss trygga, vara en stor del i vår uppfostran.
Det är lite skrämmande och jag hoppas verkligen att lärare idag lägger mer vikt på att få alla barn att känna sig lika mycket värda, snarare än att bara plocka ut enstaka favoriter. Det är väldigt viktigt, för komplexen som skapas är inte roliga.
Åh, du har så rätt! Tänker på det, kommenterar det och blir arg på världen varje gång jag ser en film där kvinnor framställs som svaga och män blir de som ska rädda världen. Hur ska tjejer få veta att de också får rädda världen?!
När jag gick på lågstadiet hade jag en kille i min klass som alltid slog mig, kallade mig hora osv. Jag såg det inte som mobbing, och gör det fortfarande inte, för hans ord berörde mig liksom inte. Kanske för att jag på något vis trodde att det var så det skulle gå till. Men en dag, på väg till idrotten, så slog jag tillbaka. Han ropar på läraren som skickar fram oss i ledet. Vi går båda tillbaka till våra platser i leden efter att läraren rett ut hela situationen med att säga ”Men Maja, du måste lära dig att inte slå tillbaka”.
Jag blir så jävla arg när jag tänker på det.
Flora <3 Det är sjukt. Tror inte du var ensam om att känna som du gjorde.
När jag var 8 och hade idrott i skolan jämförde jag mina ben med de andra flickornas. Jag hade för stora vader, enligt mig. Jag tycket att de liksom "dallrade" när jag sprang, inte alls så spenstiga och smala som de andras. Till detta hör att jag nog var den spinkigaste i klassen. Jag har dock haft (har) världens bästa föräldrar som låtit oss barn klä oss och vara som vi vill, mamma brydde sig inte om någon kom fram och sa "vilken söt pojke" när jag var bebis (hörde till det vanliga), bebis som bebis tänkte hon och tackade, rättade inte personen i fråga med "det är en flicka". Bodde hela somrarna isolerat ute på landet, badade och solade i princip naken tills jag var cirka 10-11 år. Många kompisar reagerar så himla starkt på detta när man pratar om det "Varför ingen bikiniöverdel? Gud vad konstigt, det hade jag när jag var 5" Jo, kanske för att jag var ett barn. Såg ju precis likadan ut kroppsmässigt som en femåring. Något längre bara. Med det sagt menar jag inte att alla som kommit in i puberteten måste skyla sig, raka sig osv, men jag tycker det ska vara normalt att ett BARN badar utan bh (om de vill)!!
Bra Flora!! Åh feminism, du är bäst
Väldigt bra skrivet! Och det sjuka är att du som åttaåring säkert inte alls är ensam om dina tankar.
FETT NICE!!!
förlåt! läste för snabbt. läste att du tyckte att Pippi och modig var kvinnoförnedrande. förlåt!
på vilket sätt är Modig kvinnoförnedrande? vad jag vet har den filmen klarat Bechdel-testet…
Så himla rätt! Du är min förebild Flora
så så så så så bra!
Åh vad rätt skrivet! Är så förbannat, innerligt trött på skillnaderna som finns mellan män och kvinnor och som INGEN i min närhet verkar vilja göra något åt.
– Ser ni inte?!
Vill jag skrika till dom, men jag vet redan att de inte gör det för de gånger man diskuterar med dom är man mest bara jobbig och i vägen….
fortsätt med sånt här <3333
Så jäkla rätt!
för det första, det heter förskola och inte dagis. och för det andra kan jag glädja dig med att vi läser och lär i olika kurser mycket om genus och hur vi ska arbeta med att bryta de köns stereotypa idealen som finns.:) ,men visst är svårt, vi är långt därifrån och vissa ser på saker och ting och är inte så öppensinnade…:/
Det är bara en bråkdel av förskolorna som lär ut om genus. Vår dotter har precis börjat på förskola och när min man var där på föräldramöte frågade han hur de tänker om genus och de sa, mja, vi jobbar inte med det så som vi kanske borde.
Bra inlägg! Verkar som det händer lite grann inom filmvärlden i alla fall! —>
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/helena-lindblad-far-pris-for-bechdeltest/
du skriver så himla bra!
Kolla in detta initiativ: http://www.a-märkt.se/, om hur exempelvis biografer kan a-märka sina filmer när de klarar bechdel.
Uppskattar verkligen dina inlägg om feminism och jämlikhet! Tacktackack!!
Heja dig Flora! Är så trött på könsroller och sexismen som media tvingar på oss. Önskar att fler storbloggare kunde skriva sådana här bra inlägg.
I recently discovered your blog about 2 weeks ago and I have not been able to stop reading it. I’ve even gone back to your old site and read the archives too.
I love your blog. You have given me so much to think about and you are so inspiring.
I live in England but I have family in Sweden, so your blog also reminds me of my family.
To put it simply- your blog makes me happy! Keep up the good work- you’re awesome!
Riktigt bra skrivet, rakt på sak och så himla sant! Du grymt bra på att skriva! :)
Du är så jävla bra.
gjorde ett projekt våren i trean där jag kollade på typ 10 olika disneyfilmer i syfte att se hur kvinnor framställdes. noterade tex att de som susar förbi i bakgrunden alltid är män. ifall det är en kvinna har hon en funktion, ex att en man ska busvissla efter henne. knäppt att det är samma exakt samma mönster år efter år
så rätt. så bra.
ska börja jobba på dagis och plötsligt känns det som ett extremt viktigt jobb. fan vad jag ska slåss för jämställdheten! pepppepp!
enigenigenig!
FAAAN vad bra skrivet!
Bra bra bra!
alltså jag håller egentligen med dig och tycker det du skriver är klokt och smart. men ibland blir jag bara så trött på det. varför förstöra tex disneyfilmerna man älskade som barn och tittade på för att de var bra, fina färger, sånger osv i.. med att analysera det så hårt. som liten ser mer inte på det på sättet som man kanske gör när man är äldre. jag tyckte om disneyfilmerna för att de var bra filmer. bra lagt filmmässigt. inte för hur de framställde kvinnor.
men så håller jag med dig om att man kan byta ut namn och så t ex. men det med Disney var lite too much för min smak bara. annars är du väldigt klok!
Hej!
Förstår precis hur du tänker, och visst är det lite jobbigt att se något som är possitivt laddat sågas. Men saker har alltid flera sidor, och bara för att man kritiserar vissa aspekter betyder inte det att det inte finns bra sidor. Jag har alltid älskat Barnen i Bullerbyn, men jag har insett när jag blivit äldre att flickorna ofta var väldigt mesiga och försiktiga medan Lasse t.e.x. tog en massa plats och vågade mycket. Samtidigt är det fantastiska berättelser om en vacker barndom. Jag tycker alltså inte alls att det är något problem med att analysera sånt som känns vackert och känsligt, för det behåller det vackra ändå. Men om vi inte tar upp och kritiserar idealen som framställs så kommer de aldrig att förändras, och generation och åter generationer av åttariga tjejer kommer i framtiden, likt Flora (och jag själv) att fundera över varför de har så tjocka lår. Vi kan hjälpa de här tjejerna undan dessa tankar, och de gör vi genom att kritisera det som kommer att påverka dem (för även om de inte gör analysen som vi gör, så tar de in idealen ändå, vilket är mycket värre, för de ser inte att något är fel på filmen och inte på dem själva – en analys som vi kanske klarar att göra).
Jag förstår verkligen din synpunkt och kan hålla med delvis, eftersom jag älskar och alltid har älskat disney. och visst tittar man som barn mer på de fina färgerna och roliga scenerna osv osv, inte på hur kvinnor framställs. åtminstone inte aktivt. men problemet är, att jag tror det fungerar lite som med reklam- budskapet smyger sig in i våra små hjärnor ändå. det blir liksom att man lär sig från början att det är så kvinnorna ska vara. du sitter inte aktivt och lär dig könsrollerna, men indirekt på något sätt. jag tror definitivt att disney hade kunnat göra de här filmerna minst lika bra men mindre kvinnoförnedrande och spela mindre på könsrollerna…
Fast även yngre barn tar åt sig och blir påverkade både omedvetet och medvetet. Flora skriver ju själv att redan när hon var åtta så tänkte hon på hennes lår. Det gjorde jag med! Jag minns tex att jag kollade på Kim posseble och visst hon är en cool tjej och där framställs i för sig killen som den Korkade och klantiga men jag minns att hon hade jätte smal midja och breda höfter och jag önskade att jag var smalare och såg ut som henne..