En uteservering på rue Vieille du Temple klockan 16.06. Jag läser Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg och sippar på en café créme. Runt omkring mig hörs ljuden av klirrande vinglas och någon som far förbi på en moped. De ivriga konversationerna hos paret bredvid oss, det franska språket som porlande vatten. Min reskamrat sitter tätt intill mig, våra kinder är varma och rödlätta från värmelampan snett ovanför oss. Det här scenariot gör mig fullkomligt mjuk inuti.
Jag tänker att jag måste konservera den här stunden. Bevara den långt, långt inom mig så att jag kan ta fram den när som helst.
En man går förbi oss. Han stödjer sig på en käpp och viftar med en papperskopp framför sig. ”S’il vous plaît, monsieur. S’il vous plaît, mademoiselle.” Han är en av många tiggare i den här staden. De slitna kläderna vittnar om ett liv på gatan. Kanske ligger han tryckt mot en husfasad om nätterna med ett vindskydd av en kartong, kanske sover han på en metroperrong.
Paris, en av världens vackraste städer med Seine som ringlar sig fram genom stadsdelarna. De väldiga byggnaderna och monumenten med hundratals år av historia bakom sig. Parkerna i sin vårskrud. Så många syner som får en att gapa, som fyller vartenda vykortsstånd med bilder av pittoreska vyer. Innan resan läste jag otaliga reseguider och blogginlägg om staden. Men ingenstans stod det om den utbredda hemlösheten, om alla de människor som ligger i sovsäckar längs med husfasaderna. Till och med raklånga mitt på gatan, som om de helt och hållet har gett upp.
Kristian Lundberg skriver om fattigdomen i Malmö och om människorna på samhällets botten. Om att vara papperslös utan rättigheter. Att bli fråntagen sitt människovärde. När jag sitter på uteserveringen och läser boken slår det mig att staden Lundberg skriver om lika gärna skulle kunna vara Paris.
Jag tänker tillbaka på gårdagskvällen och en kvinna jag såg vid République. Hon satt på gatan ovanpå en madrass med sin dotter i famnen, inte äldre än tre år. Hennes två söner låg gnyende tätt intill henne. Runt omkring dem ljöd staden. Kvällen var kall och vindarna bet inpå huden, tog sig in under min jacka och helt säkert under deras tunna filtar.
Förbipasserande tittade åt ett annat håll, ville inte låtsas om kvinnan och barnen. Jag gjorde likadant. Ett snabbt ögonkast åt deras håll, sedan åter ner med blicken i gatan.
På uteserveringen på rue Vieille du Temple börjar solen gå ner och jag slår ihop boken. Kristian Lundberg vet att politik handlar om att kunna tänka sig in i andra människors livssituationer. Det är det som gör Och allt skall vara kärlek så stark. Det är en påminnelse till mig: jag ska inte titta bort, inte sätta på mig skygglapparna, för det är genom att möta verkligheten som det finns en chans till förändring.
En av dina bästa krönikor skulle jag vilja säga! Bra flow och hög igenkänningsfaktor.
Jag vill inte påstå mig vara någon Paris-kännare, har bara varit där ett par gånger, men visst skulle jag vilja säga att Paris är någorlunda känt för sina många tiggare. Precis som i de flesta mångmiljonstäder finns det många människor som i behov av pengar som kommer dit av den anledningen – mycket folk=fler tänkbara givare. Dessutom kan jag tänka mig att det, precis som till Stockholm de senaste åren, kommit väldigt mycket nya tiggare från Rumänien som periodvis kommer för att tjäna pengar dem sedan kan ta med sig tillbaka hem.
Som jag nämnde i början av kommentaren: bra fångat! Puss
så bra skrivet, och tack för att du tog upp ämnet. det är sorgligt hur vi som har det bra ser på uteliggarna som djur, som varelser som är sjuka och farliga, istället för människor. usch. hur vi tar deras människovärde ifrån dem.
Helt rätt. För stockholmare bland annat och du Flora, gå gärna in på www.facebook.com/hogdalenmisar och dela det korta videoklippet/youtubeklippet de lade upp i helgen. Kort och koncist, viktigt att det sprids! Tack, kram.
Underbart skrivet!
Åh Flora! Så fint och bra skrivet. Fick en liten tår i ögat.
Jag tror att det här är någonting som typ alla behöver påminna sig om då och då, att alla faktiskt är människor. Även de som hamnat på botten av vårat samhälle (utav olika anledningar). Det är en mänsklig rättighet att känna sig sedd och när hemlösa kurar ihop sig som att de skämms för hela sitt väsen när man passerar S:ta Clara kyrka i Stockhom för de känner att man kommer för nära, och man själv är på väg till centralen och är fokuserad på den där varma kaffen man snart får i handen. Då bubblar all jävla sorg upp, jag tror att det lilla är det viktiga, att bara se dem i ögonen utan medlidande. Med liksom genuina intentioner. För fan, ingen ska behöva känna sig osynlig.
Så.jävla.bra
Vad bra skrivet.
Jag bodde under hösten i Lyon, Frankrikes andra största stad, och hemlösheten ser väl ganska likadan ut där som jag upplevde det. Jag är uppväxt med socialistiska värderingar och är engagerad i SSU sedan ett par år tillbaka, och har alltid ansett mig vara ganska medveten om orättvisor och olika levnadsförhållanden, eller hur man ska uttrycka det. Men att gå omkring pä gatorna i Lyon var en chock. Jag funderade väldigt mycket över världen, livet, samhället och orättvisor. När jag vaknade på morgonen i min stora, centralt belägna, varma lägenhet och tog tunnelbanan till skolan, iklädd hela, rena, dyra kläder så vaknade en annan tjej i min ålder, i samma stad, i en tunnelbaneuppgång, klev på samma tunnelbana för att tigga pengar. Inte för att åka till universitetet. Såg dagligen barn som gick runt i tunnelbanevagnarna för att samla pengar. Barn!! Som aldrig kom till en skola. Det är så svårt att ta in.
Flora! För det första, bra skrivet! Oerhört.
För det andra. Din blogg är helt underbart måste jag säga. Den är så inspirerande, full av glädje och underbara texter och bilder. Älskar den!
Kram!!
Men så bra skrivet Flora! Jag bodde i Paris i fyra månader och hade inte en aning om hur utbredd hemlösheten var!!
Har länge velat skriva om detta sedan jag kom hem (för 7 veckor sedan), men inte riktigt kunnat. Din krönika gjorde mig extremt ”inspirerad” och jag skrev en text om det på min blogg nu!
http://www.lisch.se/en-osynlig-flack-pa-kartan/ Här är länken om du skulle vilja läsa.
Tack för en fin, bra, och inspirerande blogg!
Kram!
http://www.bbncommunity.com/child-hands-beggar-always-sleeping/
Bodde i Paris ett år, och sånt här är värre än man kan tänka sig.
Felix sa att det var så det låg till men jag ville inte tro honom. Vet fortfarande inte vad jag ska tro. Så fruktansvärt hemskt att jag inte vet vad.
Håller med dig till 100, bra skrivet!
Började typ gråta på jobbet när jag läste det här, Flora.
Du är jättejättebra!