Här är ett inlägg jag skrev förra sommaren som förtjänar att bli publicerat igen.
Jo jag tänkte på en sak.
Jag träffade Johanna idag. Vi känner egentligen inte varandra särskilt väl men när vi skildes åt kändes det som att jag just varit på en väldigt lyckad dejt. Givande och rolig liksom, med konstant pratande och instämmande i flera timmar.
Vi pratade i alla fall bland annat om bloggen. Den här bloggen alltså. Hon var rak och ärlig och sa att den bild som jag förmedlar av mig själv här är sådär ouppnåelig. Det är egentligen inget nytt, jag får ofta kommentarer såsom ”jag vill ha ditt liv” och ”du har det perfekta livet”, men när någon tittar en sådär intensivt i ögonen och säger ”oj, det kanske var lite hårt sagt” så blir det liksom ännu tydligare. Hur fel bild av mig själv jag förmedlar här. Jag försvarade mig med argument såsom ”men jag har ju bloggat i sex år, jag kan liksom inte ändra jargong nu” och ”även om jag skriver att jag har ångest så blir det liksom romantiserat av de som läser, trots att jag bara vill vara ärlig” och dessa argument håller väl till en viss del. Men jag vill ändå förklara.
Jag är en glad människa. Social också. Så den biten är rättvis. Jag gillar att fylla mina dagar med skitroliga saker – men jag gillar också att fylla mina dagar med flera timmars slötittande på tv-serier och äta pasta med ketchup i sängen. Det sistnämnda kanske jag inte är lika öppen med här. Men snälla ni, läs in det mellan raderna här på bloggen.
Saker som gör mig till en människa precis som du: jag avskyr att redovisa saker inför klassen, jag petar i näsan, jag tittar på minst ett avsnitt av en tv-serie om dagen, jag svettas ganska mycket, mitt hår är nästan jämt tovigt, jag svär massor, jag äter onyttiga saker varje dag, jag biter på naglarna i stället för att klippa dem, jag brukar gå hem tidigare än andra när jag är ute på klubb eller på hemmafest, jag trycker bak axlarna och svankar när någon ska ta en helkroppsbild på mig, jag har rejält med pms och får därmed jättemycket ångest dagarna innan jag ska få mens. En i min närhet är supersjuk, verkligen jättesjuk, och det är det sorgligaste och tuffaste jag någonsin har gått igenom. Och just det. Jag och Felix bråkar. Ganska ofta.
Det här är ju egentligen likadant för alla bloggare, vissa visar mer mänsklighet än andra. Men hörni, kan vi bara bestämma oss för att vi är lite mer kritiska när vi läser bloggar? Tänk bara på alla de timmar som vi bloggare tillbringar framför datorn medan ni andra hänger runt med era kompisar och har det allmänt kul till exempel.
En sak till: ni är så jäkla bra. Verkligen bäst. Tack för att ni läser!
Så himla fint.
Så himla bra skrivet! Tack tack tack och tack för att du gör sådana här inlägg
tack för påminnelsen. det är så lätt att klanka ner på sig själv och glömma att alla andra också är riktiga människor. och tack fan för att det är så.
åh exakt så flora. du sätter ord på allt så precist. tack.
<3
Så bra, jordnära och fint. Villen pärla du är hörrö!
Shit vad bra du är som skriver det här!!!
Du är en stor förebild Flora! Så himla bra
detta va det bästa jag läst på länge, mer sånt, mer riktiga du, mer livet <3
jag har liksom vart lite deprimerad ett tag för att jag känt mej helt ensam i stora världen, och ändå kommer jag på mig själv att sitt å läsa fler å fler bloggar om ''perfekta'' liv så att jag känner mej ännu mer eländig. detta var PRECIS vad jag behövde höra/läsa/se, tack tack tack fina du !
Älskar detta!
Åh det får en ju bara att gilla dig ännu mer!
Åh vad härligt bildspel på dig när du skrattar! Blir helt varm inombords.
<3 bästa Flora. Bara älskar din blogg!
Detta är ett av de inläggen som jag väldigt ofta tänker tillbaka på och då väldigt positivt. Glad över att du la upp det igen, det äger.
Jag tror inte romantiseringen är ett så stort problem som folk vill påstå. Jag tycker bloggar och instagram har hjälpt folk att se det som är fint och vackert i vardagen. Man stannar upp en liten stund extra liksom.
Men jag tror också att ett sånt här inlägg behövs för de som inte, som du säger, läser in saker mellan raderna eller allmänt analyserar.
Flora, tack för att du orkar inspirera och lysa upp vardagen med dina fina inlägg. Kram!
Hej, när jag tänker efter vet jag inte i hur många evigheter jag har läst din blogg. Idag är jag 16 år och jag har läst din blogg hela min tonår. Mina år som tonåring har ändå hittills varit fett bra och om man ska komma på en gemensam nämnare, något som jag alltid har haft med mig, så är det du. Jag kollar in här MINST en gång per dag.
Jag blir lyckligt av att se all din glädje i dina inlägg. Det blir en annan känsla när jag läser sånt här som är lite mindre vanligt, men jag ändå mår bra av att höra det också. Så tack. Jag petar också i näsan.
Tack för att du alltid har funnits där och sluta aldrig med ditt bloggande, jag kommer följa ditt arbete tills den dag du slutar andas. Kram<3333
Det är så viktigt som du skriver att komma ihåg att alla är vi bara människor! Jag har läst din blogg i flera år och klickar mig in varje dag för att jag uppskattar dina otroligt kreativa och ärliga inlägg! Tack Flora! :)