Diskussion: ångest

ångestmönster

Veckans tema är ångest, ett så himla stort och vanligt problem som de allra flesta lider av på olika sätt. Lider du av ångest och/eller panikångest? Hur tar det sig i uttryck? Men framförallt: hur hanterar du ångesten? I kommentarsfältet kan du dela med dig av dina ångestrelaterade tankar, frågor och erfarenheter. När jag tänkte på ångest och skulle illustrera mönstret ovan var det första jag tänkte på FUCK YOU ÅNGESTJÄVEL, därav motivet.

Min förhoppning är att det här ska vara en plats av respekt och omtanke, en frizon där ni kan skriva av er men också ge varandra tips och råd. Eller bara känna er mindre ensamma. För jag vet ju att ni är så himla smarta, empatiska och vettiga.

Tumregel: Om ni skriver en kommentar, försök svara på någon annans också. På så sätt blir inte kommentarsfältet fullt av obesvarade kommentarer.

Det går fortfarande bra att skriva av sig på tidigare veckors diskussionsinlägg: sexmenssorg och kärleksrelationer.

Translation: This is a forum where you can discuss certain topics in the comments, in this case anxiety. Do you suffer from anxiety or panic attacks and how do you deal with it? Share your anxiety-related thoughts, questions and experiences in the comments below. This is a place of respect and concern, a place where you can write about what bothers you but also a place where you can help others. Or just feel less alone. 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
92kommentarer
  • Jag har sedan ca 1,5 år tillbaka något som kallas Generaliserat ångest syndrom/GAD. En psykisk sjukdom där jag psykiskt och fysiskt känner ångest varje sekund av varje timma varje dag – i varierande grad. Det är -till störst del- utan specifik anledning och går inte att själv kontrollera. Jag känner mig mer eller mindre konstant ängslig och orolig. Min kropp är konstant på helspänn och det tar så otroligt mycket kraft från mig. Jag får muskelvärk, högre puls och jag kan bli alldeles darrig & knäsvag. Jag har svårt att andas normalt och mina lungor känns ihoppressade. Jag har blivit oerhört ljus-, ljud- och beröringskänslig. Jag har blivit ännu mer lättstressad, lättskrämd och lättirriterad. Om någon plötsligt ryker till det minsta/rör mig/något plötsligt händer när jag är ångestfylld vill jag mest bara krypa ihop i fosterställning och gråta av obegriplig rädsla. Ångesten kan kännas handlingsförlamande som värst, jag är ständigt vaksam men mitt huvud blir tomt och jag har fått svårare att koncentrera mig. Mina negativa tankemönster och en allmän nedstämdhet gör ingenting lättare och jag kan känna mig lätt instabil, psykiskt & fysiskt.

    De senaste två veckorna har jag vart väldigt ångestfylld då jag börjat ta en ny medicin specifikt mot GAD(även mot depression) som till en början gör alla symtom värre som en bieffekt. Men kroppen ska bara vänja sig och medicinen kommer förhoppningsvis snart kunna hjälpa mig. GAD kan bli kroniskt men kan hanteras med rätt behandling. Det känns lite läskigt men jag har genom att ha läst på all information om GAD jag kunnat hitta, äntligen förstått lite bättre hur allt hänger ihop och det är en sån himla stor befrielse, då min GAD är något av det jobbigaste som jag vart med om. Det viktigaste för mig är att jag och att mina nära vet hur jag och andra med GAD påverkas och att det är en sjukdom som gör att jag/vi ibland inte helt orkar med.

    Camilla 2015-05-18 19:06:41
    Svara
  • Ja, det var ju ett tag sen detta inlägget skrevs men känner ändå ett behov av att skriva.
    Ångest, en känsla, som för mig mest sitter i magen. En känsla som ockuperar ens medvetande och får en att vela krypa ur sitt eget skinn och bli någon/något annat.
    Ångest för mig är det värsta jag vet, den värsta tänkbara känslan som får en att vela spy medans paniken gränslöst skenar iväg och ilar i hela kroppen.

    Det jag har mest ångest för idag är mitt förflutna, den jag var, vad jag gjort, vad jag inte gjort. Som barn sisådär 8-11 år gammal, var jag inte som förväntad, var impulsiv, inkonsekvent, rastlöst och saknade förståelse för andra vilket ledde till att jag handlade utan att tänka vilket då gjorde att jag sårade, skadade många i min närvaro. I dag har jag en annan syn, ett annat sätt att se och känna, vilket leder till skuld och skamkänslor för det som hänt. Har gått hos psykolog till psykolog, lärt mig hantera ångest, men trots det så försvinner den inte, men har lärt mig till viss del att hantera den.

    Jag är väldigt sårbar, väldigt väldigt skör. I dagsläget är min vardag ganska mörk. Jag har skeva tankar om mig själv vilket leder till att jag känner mig otillräcklig, att jag i andras ögon är jobbig, alldeles för blyg, osocial, konstig, överdriven, inte bra nog. Jag är medveten om att detta är vansinne och att man tänker alldeles för mycket på sig själv men jag vet inte bättre. Har träffat en helt fantastisk person som är väldigt fin, som jag tyvärr är väldigt kär i. Personen är ganska populär, rolig, blyg men ändå otroligt social. I Fredags var det andra gången på 3 år jag träffade hen. Jag vet inte, det gick sådär, var väldigt nervös och blyg, pratade kanske inte så jättemycket med hen. Känns som om jag gjort hen besviken, och ja personen pratar inte lika mycket med mig som hen gjorde innan vi träffades, och självklart skyller jag på mig själv. Efter vi sa hejdå grät jag på bussen hem, hejdlöst, var så ledsen att ja, ingen har fått mig att känna så innan. Tror det var en blandning av separationsångest och besvikelse och skuld.

    Jag önska att jag kunde acceptera mig själv, önska jag kunde tycka det var okej att vara blyg och socialt inkompetent haha. Om man lär känna mig är jag faktiskt inte så tråkig som jag verkar, men det är ju hela lära känna som folk ofta skippar pga är som jag är.
    Om någon vill skriva och har tips på hur man som blyg och social fobi kan hantera sociala situationer? Hur man kan komma bort från självhat tankarna om sig själv och då kan börja umgås med dem man verkligen vill träffa utan ångest, så hade jag var oändligt tacksam för svar.

    Sist men inte minst, ni är absolut absolut inte ensam, mvh ångestvrak puss

    bella 2015-03-01 09:20:32
    Svara
    • Svar på bellas kommentar.

      Hej! Jag vet att det är ett tag sen du skrev, men jag kände ändå igen mig så mycket i det du sade, ”en blandning av separationsångest och besvikelse och skuld”. Du satte så bra ord på vad jag känner, efter nästan varje interaktion med många av de personer jag har runt mig i min vardag. Dessutom kan jag känna sådan frustration, på mig själv men ibland på andra, över det här med att jag är en rolig person , men det är liksom ingen som kommer nära nog för att märka det. Ibland lyckas jag slappna av och så, och skämta eller bara faktiskt delta i ett samtal på riktigt, och det kan liksom göra min kväll. Men sen nästa dag känner jag mig helt tom, det är någon typ separationsångest. Jag inser vad så många har och tar för givet, hur kul det är, men sen att jag aldrig riktigt har haft det.

      Jag gick hos ett par psykologer när jag gick i gymnasiet. En del bra grejer fick jag med mig. Dels är det det som alla säger, att ingen egentligen bryr sig. Jag vet inte, när jag mådde som värst hjälpte det mig inte, men nu ett par år senare måste jag erkänna att den tanken hjälper ibland. Inte alltid, men mer och mer ju äldre jag blir.

      Sen sade en av psykologerna en riktigt bra sak, som hjälpte mig mycket. Det är flera personer i ett samtal. Alla har lika stort ansvar för att samtalet ska flyta på och vara intressant. Du är inte ensam i det, att ett samtal går trögt beror på båda talarna. En del personer har jag jättelätt att tala med, och vi kan på något sätt matcha varandra i deltagandet och ansvaret för att det ska gå vidare. Med andra har jag inte så mycket att tala om, och det är klart att det är tråkigt, men så är det. Det kan vara jobbigt om jag nyss satt och hörde den personen ha ett jättekul samtal med någon annan, och sen vänder den sig till mig och det blir bara hackigt och obekvämt. Men då kan jag tänka på hur jag skulle kunna vända mig till någon annan, och ha en rolig konversation.

      Lite så försöker jag tänka, det hjälper mer eller mindre i olika sammanhang och humör. Men kram till dig och alla andra som vet hur det är.

      M 2015-03-13 15:55:36
      Svara
  • Och en annan sak: Kan inte alla som har erfarenheter av antidepp-medicin svara på den här kommentaren? Vill veta allt om det.

    Ellen 2015-02-17 18:00:28
    Svara
    • Svar på Ellens kommentar.

      För drygt ett år sedan blev jag sjuk i utmattningsdepression/ångestdepressivt syndrom. Den behandling som sattes in var dels terapi (i mitt fall KBT) och dels antidepressiva läkemedel (sertralin) som i insättningsfasen kombinerades med ångestdämpande medicin vid behov. Precis som du hade jag mycket tankar och funderingar kring biverkningar och alla de skräckhistorier som cirkulerar på internet, men när jag väl var som sjukast hade jag inget val. Jag orkade inte leva och behövde hjälp, medicinerna var då en del av detta.

      Jag fick lite biverkningar under insättningsperioden (trötthet, illamående, huvudvärk, skakningar i kroppen), men absolut inte så svåra att de inte gick att hantera. Skulle det bli för jobbigt bör man ha en nära dialog med sin läkare och diskutera om man eventuellt behöver byta preparat (det finns olika typer av antidepressiva). Idag ett år senare har jag kvar skakningar i händerna, men i övrigt märker jag inte av tabletterna alls – förutom att de hjälpt mig komma på fötter igen.

      Det som är viktigt att tänka på är att en aldrig kan behandlas med enbart antidepressiva, det ska ALLTID kombineras med någon form av samtalskontakt/terapi. En kan likna tabletterna vid att sätta ett tryckförband över ett öppet sår. Det stoppar blödningen, men såret måste ju ändå lagas – annars kommer det bara fortsätta blöda när du släpper på förbandet (=äter du medicin utan att arbeta med det underliggande problemet kommer du med stor sannolikhet må lika dåligt när du slutar med tabletterna). Medicinen är till för att lyfta dig ur det värsta och ge dig energi och motivation till att orka ta tag i det som är jobbigt, så att du sedan kan gå vidare i livet utan tabletter.

      Jag håller tummarna för att du (och ni andra där ute som plågas av psykisk ohälsa) får den hjälp du förtjänar, och att du orkar kämpa för dig själv. Det är du värd <3

      Minna 2015-03-05 12:50:38
      Svara
    • Svar på Ellens kommentar.

      Jag har käkat Citalopram i tre år och tycker att det är toppen! Gör mig inte till en gladare person men det gör att jag kan hantera dåliga känslor mycket bättre när de kommer. Det är som att jag får några extra sekunders impulskontroll. Tror detta har varit helt avgörande till det livet jag lever idag och till att jag har klarat min universitetsutbildning.

      Hanna 2015-02-22 14:11:41
      Svara
    • Svar på Ellens kommentar.

      Jag har tagit sertralin ett tag (sen i början av december) och jag är jättenöjd! Lägre doser fungerar på depressionsdelen och sen kan man ev höja om man vill komma åt ångesten också. Har precis höjt och hoppas att det ska funka! Jag har faktiskt inte märkt av några direkta biverkningar heller, bara lite illamående i insättningsfasen. Jag har inte lika nära till gråt längre och befinner mig helt enkelt i ett lite högre stämningsläge. Är väldigt glad att jag varit öppen för att prova medicin. (Har även precis fått en milt ångestdämpande medicin, atarax, som jag i alla fall upplevt har hjälpt. dämpar de fysiska symptomen på ångest/panik om man kan ta den i ett tidigt skede och gör att jag inte snurrar upp lika lätt i ångestspiralen)

      Rådgör självklart med läkare och ställ alla frågor du funderar över innan du bestämmer dig. Men jag tror det kan vara bra att få lite positiva erfarenheter också från folk så att man inte bara läser allt skit på flashback och familjeliv och blir asrädd för att testa någon medicin. Mycket ligger också i att man själv är inställd på att den kommer fungera. Även om det då delvis kan vara placebo- SO WHAT?? Så länge man mår bättre är det gött!

      Hoppas du har fått lite hjälp, lycka till!
      Kram

      L 2015-02-18 17:56:47
      Svara
    • Svar på Ellens kommentar.

      Hej! Jag började käka anti-depp (Sertralin) för exakt en vecka sedan. Aldrig käkat någon typ av medicin tidigare. Jag har hört SÅ mkt hemska stories om den första veckan/veckorna/månaden med anti-depp; att folk slutar ta dem för man mår så jävla dåligt. Men vill säga till alla som nojjar över detta precis som jag: det behöver inte va så! Som sagt käkat en vecka och enda biverkningarna jag haft är stark huvudvärd ett par timmar, vaknar tidigt (fast pigg), började gråta lite hipp som happ typ 2a dagen. Thats it, och jag hoppas det håller i sig.

      Jag googlade jättemycket på detta innan jag började. Finns folk som blivit helt räddade av det, andra som mått dåligt. Tror såna här mediciner är så extremt individuellt, och man får räkna med att prova sig fram, vilket kan ta ett tag eftersom det är tillvänjningsperiod på typ 2 veckor.

      susanna 2015-02-18 17:38:25
      Svara
  • Jag har ångest varje dag mer eller mindre. Tror jag haft det nästan så länge jag kan minnas. Det yttrar sig i väldigt dålig självkänsla, social fobi, tvångssyndrom, psykiskt självskadebeteende, katastroftankar och svårigheter att tro på att jag kan klara av saker – därav även svårt med prestation. Det är typ en del av min personlighet, eftersom det påverkar allt jag är. Jag vet inte ens om jag kan må bra, jag vet liksom inte riktigt hur det är helt. Jag är bara glad i perioder, men aldrig ångestfri, och jag faller alltid tillbaka i ett svart hål igen. Har just börjat gå i ordentlig terapi, så jag hoppas jag får medicin och KBT snart som kan hjälpa mig, för såhär kan en ju inte ha det.

    Ellen 2015-02-17 17:56:26
    Svara
    • Svar på Ellens kommentar.

      Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Skulle vara intressant att höra om medicinen och KBT hjälper. Har själv inte råd att gå till någon professionell eller betala medicin, men ändå intressant att höra hur det påverkar dig. Kram.

      j 2015-02-21 13:05:59
      Svara
  • När jag blev tillsammans med min kille var han djupt deprimerad och hade ganska frekventa panikångestattacker. Jag hade sen en tid tillbaka misstänkt att jag själv hade en mild depression som höll på att växa sig starkare, men åsidosatte mig själv och stängde av mina behov för att vara där för honom. Jag ångrar inte att jag gjorde mitt yttersta för honom, men det tärde att inte ta hand om mig själv. Jag orkade inte studera (hoppade av högskolan) eller jobba, tänkte bara på honom och eländigt livet är och hur ont det gör. Det som hade börjat växa i mig innan vi blev tillsammans blev djupare, depression smittar. Efter knappt ett år vände det för honom och idag, snart ett år efter vändpunkten, är det väldans mycket bättre även om han har dippar ibland. Det blev lättare för mig också efter ett tag. Började plugga igen osv. Men något i mig har förändrats och jag har ångest i princip varje dag och det känns som att ångesten växer sig starkare. Alla mina vänner har flyttat till andra städer eller länder, saknar dem och känner mig ensam. Går runt och har ångest inför tanken att min kille ska tröttna på mig, att behöva hantera det helt själv utan vänner och att till följd av det verkligen bli helt, helt ensam. Och därtill ångest över framtiden, att ingen väg känns rätt eller tillräckligt meningsfullt. Är rädd att bli ensam och misslyckad, dit det känns som att jag är på väg. Ångesten ligger hela tiden och gnager, både tillvaron och jag känns bräcklig. Känns som att jag är ett steg från att allt rämnar och att jag inte klarar att resa mig igen. Ensam utan mål eller mening. Skulle inte orka.

    Ofelia 2015-02-16 23:35:26
    Svara
    • Svar på Ofelias kommentar.

      Jag har mått dåligt sen jag var 14 år. Och det är inte för ens nu vid 20 års ålder som jag har insett att jag har varit djupt deprimerad. Jag lider även av panikångest och får en attack minst 2-3 gånger i veckan. Jag har lärt mig att inte vara rädd för smärtan längre, som nästan gnager mig levande inifrån. Jag tänker inte vara rädd, jag tänker acceptera att jag har ångest, och mår dåligt. Det är sjukt läskigt till en början, att acceptera sin ångest. Men det blir bara värre om man gömmer sig för den. För då blir det en ständig kurragömma lek, som aldrig tar slut.
      Och ibland när känns det känns som att ingen finns där, och man känner att man bara är i vägen för alla människor i ens omgivning. Då måste man tänka att det är inte för dem man lever. DU lever ditt eget liv. För att du ska må bra, så måste DU älska dig själv, och kunna vara med dig själv.

      Det man ska fokusera på när man mår så här är att, det kommer bli bättre, allt har en vändpunkt. Och tro mig, du fanns där för din pojkvän när han mådde dåligt, och om han uppskattade din hjälp så kommer han hjälpa dig på vägen. MEN det är fortfarande du som ska hjälpa dig att må bra.
      Hoppas att detta hjälper dig lite på vägen att hitta ut från den jobbiga dimman. Och glöm aldrig att du är inte ensam!
      Kram från en tjej som förstår hur du mår.

      Elin 2015-02-19 15:18:15
      Svara
  • När ångesten kommer krypande fram ur sin mörka lilla håla och breder ut sin stora illaluktande buk och spyr negativitet på allt vackert. De en gång fina och upplyftande tankarna krossas och byts ut av självhatet. Känslan av att vara värdelös, oälskad och helt jävla misslyckad frodas och hur mycket jag än försöker stoppa den så är den helt enkelt för stark. Jag vill så himla mycket men det är just den där ångesten som kväver mig inifrån, som stoppar mig.

    Ibland kan jag stoppa den, men alltför ofta så trycker den ner mig. Den trycker ner mig och slår mig när jag ligger där på marken, den är så feg. Tillslut så lämnar ångesten min kropp och jag försöker plocka ihop de trasiga bitarna som en gång var en stark och glad kvinna. Men hur jag än försöker så går inte ärren bort och de rispas upp så fort något jobbigt händer. Ofta av människor med dålig självkänsla som trycker ner genom kommentarer. Eller så kan det vara misslyckanden, att jag inte klarar något eller att det inte går som jag vill. Såren blir öppna, blodet rinner och ångesten ser sin chans.

    Ibland kan det gå bra i flera veckor, man känner sig fri och glad och tänker att nu var det längesen sist, sist ångesten höll ner mig och tog stryptag. Det är då det går nerför igen, som en förkylning verkar den och sakta men säkert är man tillbaka ännu en gång. Oftast då är det som jobbigast att plocka tillbaka alla delar, att sätta de på rätt plats och sy ihop eftersom då, har man glömt vart alla delar satt. Men en dag, en dag så kommer du vara ett minne blott min objudna gäst som härskar i mitt sinne. Jag ska minsann allt vinna över dig. Boxningshandskarna är på, så det är bäst du ser upp.

    Betania 2015-02-16 22:41:13 http://www.imonmyway.devote.se
    Svara
  • För tre år sedan var jag med om många traumatiska händelser alla väldigt tätt efter varandra, det satte ett stort mörker över min gymnasietid. Idag har jag vuxit med det som hände och skulle vilja säga att jag är frisk ifrån min depression. Har dock fortfarande stora problem med just ångest och panikattacker då jag inte var redo att känna allt hemskt som hände mig (var bara 16 år gammal) så allt hamnade liksom i små känslofack. Har precis börjat träffa en kille för jag känner mig så hemma i mig själv igen att jag vill våga. Ända sedan jag började träffa honom har panikattackerna blivit allt fler för jag tänker på det som hände mig mer än någonsin, jag försöker att inte definera mig med mitt förflutna. Det är som att han kommer åt ett djupare känsloplan hos mig som kommer åt alla dessa mörka känslor. Tänk om jag inte är redo att höra ihop med någon? Är bara så upp och ner överallt, vågar inte gå in i en relation om jag inte är stark i mig själv.
    Kram ni är bäst!!

    Amanda 2015-02-16 22:22:18
    Svara
  • Jag har en sjukt stor klump i magen! jag fuskade nämligen på ett bildprov och min lärare märkte. Jag har A i bild sen innan men det är för att jag kan måla, inte memorisera konstnärer och årstal. Det jobbigaste är att jag knappt kolla på fusklappen och jag vet att många andra fuska, varför just jag! Min bildlärare är väldigt snäll men när hon pratade med mig verkade hon inte glad… hon sa att hon blev förvånad och att hon också hitta ett annat fuskpapper i salen. Vad kommer hända?? Jag kommer inte kunna sova… jag vill berätta för mina förlädrar men jag vågar inte.. mina kompisar vet (de som också fuska) jag är jätte rädd att jag blir underkänd eftersom vi söker in till gymnasiet i sommar. Har någon här vart med om något liknande? Eller känner någon som varit med om något liknade är bara så sjukt orolig. Känner mig också självisk när jag läser andras problem men det här kan lixom påverka min framtid, är så sjuuuukt orolig

    Sofia 2015-02-16 20:08:28
    Svara
    • Svar på Sofias kommentar.

      Ville bara slänga in en kommentar och säga att det är ingenting som kommer påverka ditt betyg mer än att du kommer förmodligen få göra om provet. Noja inte för gymnasiet, du kommer komma in dit där det är menat. Läraren kanske blev förvånad för att hon kände att provet var för svårt eller så. Det är självklart inte bra att fuska, men det är inte heller kriminellt och hemskt. Det löser sig. Jag är helt säker på att det inte kommer påverka dig i slutändan och att du kommer att få ett bra betyg ändå. Men glöm inte att dina betyg inte definerar dig. Hoppas det kommer gå bra <3

      Amanda 2015-03-15 20:58:25
      Svara
  • Jag tycker det är ganska svårt att definiera min ångest, har ibland tänkt att min ångest inte är på riktigt, min ångest syns inte så mycket, får inte panikångest och kan leva ett ”normalt liv”. Jobbar, träffar kompisar, gör roliga saker, har lite social ångest men kan hålla ångesten i schack. Är väldigt självmedveten och försöker hela tiden jobba med mig själv. Men jag känner ofta stark oro, jag är en sådan som överanalyserar, mig själv, andra, livet. Allting. Ibland är det så fullproppat i mitt huvud att jag blir spänd, stressad, nervig, känner av det tydligt på natten när jag ska slappna av och somna. I natt var det precis så, tankarna snurrar, fryser fast jag har 3 täcken över mig, det sticker, kryper i kroppen, hela tiden känsla av obehag. Ångesten blir så kraftig när jag ska koppla bort och jag märker att det inte går, som att hjärnan jämt går på högvarv och jag hittar problem, oro i allt. Aldrig helt lugnt.

    Jag är ändå en livsnjutare som gillar att leva, är ganska positiv, men ändå rädslan för framtiden, att jag alltid ska känna tomhet, förtvivlan i slutet av dagen. Att jag aldrig ska kunna slappna av helt, och känna mig tillfreds, ”lycklig” med livet. Att det jämt är något som gnager.

    Har nyligen börjat träffa en psykolog. Har träffat henne några gånger, känns både bra och dåligt. Jobbigt eftersom ångesten ibland känns mer verklig för att man pratar om den. Men jag tänker inte ge upp, och har för första gången i mitt liv bestämt för att ta tag i mitt mående. Ska börja med psykoterapi i grupp för unga vuxna, får ge det en chans. Kan inte längre skjuta bort det jobbiga och låtsas som det inte existerar bara för att jag känner mig glad en annan dag……..

    M 2015-02-16 12:20:07
    Svara
    • Svar på Ms kommentar.

      Alltså shit. Jag vet att detta inlägg är gammalt men herregud jag måste bara svara på denna för det hade kunnat vara jag. Känner igen så mycket. Min ångest är värst vid pms dock, har pms i två veckor varje månad vilket jag borde sluta förminska för två veckor i månaden blir ju 180 av 365 dagar per år och det är inte okej men ja iaf så är min ångest precis likadan och det känns skönt att inte vara ensam <3 kram

      Amanda 2015-05-13 14:02:56
      Svara
    • Svar på Ms kommentar.

      varenda ord av det du skrivit skulle kunna vara mina ord (älskar när det händer!). hade såklart varit roligare om det var något annat än ångest det handlade om. jag kan också leva mitt liv som ”vanligt” och är verkligen expert på att visa upp allt som är bra med mig själv när jag är med andra. ibland fejkar jag att jag mår bra fastän ångesten gror lite därinne men ibland är den liksom försvunnen när jag GÖR saker! den kommer ofta krypande när jag är ensam. i flera år trodde jag att det hade att göra med att jag inte gjorde någonting. att ifall jag väl sysselsatte mig så skulle den försvinna!! men problemet är att när jag väl fått ångest så VILL JAG INTE göra någonting. jag har ångest (oftast över att jag inte gör något med mitt liv, vem är jag osv) men oooorkar liksom inte göra någonting åt det vilket såklart ger mig ännu mer ångest.
      mina föräldrar misstänker nog detta men tycker mest att jag borde ”rycka upp mig” och ta tag i mitt liv ungefär. de är vana vid att jag är en glad tjej som inte pratar så värst mycket om mina känslor och har därför behandlat mig utefter det i hela mitt liv. det är som att de inte vet hur de ska hantera mig nu när jag mår sämre från och till. jag tror att dom liksom skäms.
      är 22 och har inte råd att gå till psykolog/terapeut – vad finns det att göra? har givetvis vänner som jag kan prata öppet med om just ångest osv, men just när jag är inne i det så vill jag liksom inte höra av mig till någon. och när jag väl gör det så blir det ändå att jag på något sätt känner mig jobbig efter ett tag och jag märker liksom att dom inte vet hur dom ska hantera det och börjar prata om något annat. som att jag är gnällig och jobbig som jämt ska komma dragandes med något problem.
      herregud, livet ibland alltså. hoppas att det blir bättre om några år när vilsenheten förhoppningsvis har lagt sig en aning.

      annie 2015-03-30 23:37:45
      Svara
    • Svar på Ms kommentar.

      Jag mår exakt som dig. Men har precis insett att det kanske är ångest. Jag får det främst när jag är ensam, i slutet av dagen. När allt annat lagt sig liksom. Då dyker oron upp i magen och i hela kroppen. Och när jag ska sova så märks det så tydligt för att jag inte kan slappna av ordentligt. Plus att jag måste använda bettskena för annars sliter jag ner tänderna för mycket.

      Jag vet dock inte vad jag ska göra åt det. Mina föräldrar vet om det och mina vänner vet om det och det hjälper att prata med dom. Jag har börjat tro att det är en del av livet, att må lite dåligt ibland för att också kunna må bra. Och känna glädje. Dock skulle jag vilja vara lycklig hela tiden. Men tänk om det inte går?

      F 2015-02-16 22:01:54
      Svara
  • Har lidit av panikångest alldeles för länge nu. Under en period i höstas var det som allra värst. Den där jävla ångesten som ständigt smyger sig fram när man minst anar det. Att bryta ihop totalt utan att veta varför, få hjärtklappning, börja skaka, svettas och gråta så mycket att det faktiskt gör ont. Spenderade så många dagar/nätter/dygn inne i mitt rum under täcket. Pallade ingenting. Ingenting var ljust för mig. Stängde av all sorts uppkoppling till sociala medier, tror till o med att jag stängde av telefonen helt o hållet under en månads tid. Vänner trodde att jag hade försvunnit, när jag i själva verket bara inte ens fann en anledning till att ens leva. När jag märkte att jag inte kunde hantera smärtan själv och kunde vistas på platser med människor på, sökte jag hjälp själv. Först till mamma och sen till vårdcentralen, där jag fick medicin och diagnosiserats att jag hade/har ångest och deprimerad. Sedan gick jag hos en psykolog och det hjälpte faktiskt.

    Nu, ett halvår senare har jag fortfarande ångest, men inte alls lika ofta eller stark som förut. Jag bor i Spanien och mår så jävla bra. Har jagat den här känslan alldeles för länge, men jag kan verkligen konstatera att FAN vad jag mår bra. Alla borde må bra och få den hjälp de behöver. PUNKT.

    Johanna 2015-02-16 00:12:50
    Svara
  • Jag har PMDS tror jag, eller iallafall en väldigt stark PMS som skapar enormt mycket ångest, som att falla in i en depression i 1,5 veck varje månad. Jag har alltid varit en rätt så orolig person och haft ångest då och då sen mellanstadiet samt ångestattcker vid några tillfällen. Sedan har jag varit deprimerad i ungefär ett halvår, men efter depressionen började min kraftiga PMS-bundna ångest. Det är obehagligt, jag gråter flera ggr per dag under den tiden varje månad. Jag har inte tänkt på att börja medicinera, jag är lite skeptisk till det.. jag har inte heller pratat med någon psykolog men det skulle antagligen vara bra. Har en väldigt öppen relation med min mamma vilket har hjälpt mycket, och det är jag evigt tacksam över!
    Det värsta, förutom den sociala biten är att jag har svårt att klara av mina studier pga detta, men jag ska försöka ta mod till mig och ringa elevhälsan.
    Tack för alla tips hörni, guld!! vi klarar det här.

    ellen 2015-02-15 22:23:01
    Svara
  • Jag har haft mycket ångest i många år. För att flytta hemifrån, mat- utveckla anorexi, måsten och krav, seperationsångest, beslutsångest mm. Jag är idag 33 år gammal, gift och har tre barn. Jag har fortfarande grym ångest för alla dessa, men har i 2 år gått till världens bästa psykolog! För två veckor sen kom vändningen! Jag motsätter mig i alla ångestkänslor och jag KAN stå ut. Första gången jag är inne och läser på din sida och har inte undersökt hur jag ens får fram alla kommentarer, tänker om jag ska svara på nån :)

    Med vänlig hälsning, Marie

    Marie 2015-02-15 21:25:56
    Svara
  • Jag själv har haft många panikattacker då jag börjat gråta och skaka, detta kan ha berott på att jag skulle träffa någon el liknande. Jag började utveckla någon slags socialfobi och föll i depression, jag fick ingen diagnos för socialfobi och alltså ingen medicin eller liknade men jag kände ett behov av det. Det som hjälpte mig i mina mörkaste och jobbigaste stunder var musik, ibland måste en släppa loss känslor som kommer utan förvarning och bara gråta massor och känna sig ensam. Men efter ett tag så släpper det mesta och det blir lite bättre, då brukade jag ofta gå och krama någon eller kanske fastna i någon film som fick mig att släppa taget lite. Och om jag skulle träffa någon så lyssnade jag alltid på feel good musik som gjorde en positiv inverkan på mig och jag tog allt lite lättare. Försök att fastna i något när det är som värst och tänk inte på att du tar mycket plats och tid från andra runt omkring dig. Jag tyckte ofta att det var jobbigt att känna mig så nere för att jag drog ner människorna runt om kring mig och tog deras energi men så kan en inte tänka, Fokusera på dig själv just då för att det är du som har det jobbigt och inte andra <3333 hoppas det hjälpte någon där ute som ville ha lite hjälp med att hantera panickattacker och depressioner.

    cloe 2015-02-15 20:59:44
    Svara
  • Så himla fint att man kan skriva här, kram på er alla som dagligen kämpar, jag avundas er, ni är fantastiska!

    För fyra månader sedan slutade jag umgås med en kille som jag blivit så himla kär i. Olyckligtvis nog, slutade det hela med att han började skylla ifrån sig när jag ville umgås på att han hade alldeles för mycket att göra. Jag ville prata och förklara för mina vänner, i hopp om att få pepp, bli hörd. Men ingen stöttade och jag fick inte tala, för ingen lyssnade.
    På nyårsafton festade jag med några av hans kompisar där jag kom in i en diskussion med en av killarna. Vi började prata om honom, killen jag var kär i och jag fick äntligen bekräftat att han jag blivit kär i, inte längre vill umgås eftersom att han inte tyckte att det kändes rätt att fortsätta vara med mig eftersom att han inte kände att vi klickade så som man kanske borde göra, men att jag var en mycket genomsnäll tjej, jag var bara inte hans typ.
    Inatt, kollade jag instagram tillsammans med en vän som sovit hos mig, och helt utan oförväntat kommer det fram en bild på hans instagram på hans nya tjej. Jag börjar gråta och min vän frågar varför, jag berättar, utan några svar. ”Förlåt att jag inte säger någonting, men jag är så trött” Såklart tänker jag, tar mitt täcke och byter rum. Mitt bröst slets sönder. Jag grät, grät tills det inte fanns någonting mer. Jag vart helt tom. I mina snart arton år, har jag varit på väg in i ett förhållande med tre fantastiska killar. Men in i sista spurt, har jag alltid dragit mig ur, helt enkelt för att jag varit så rädd. Men den här gången var jag så himla redo, jag skulle satsa och kämpa, fightas och slåss, för jag hade blivit kär och jag ville få kalla honom min. Imorse vid frukost bordet, ställer min vän frågan
    ”Jag måste bara få fråga en sak, var du ledsen igår?”
    ” Ja, jag var lite ledsen” sa jag.
    ”Jaha, var det därför du bytte rum? ”
    ”ja precis…”’ också ingenting mer med det.

    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har sån ångest, och jag vill prata, jag vet bara inte med vem och jag vet inte hur. Jag bryr mig så himla mycket om mina vänner, jag vill ge kloka tips, göra så att dom känner sig älskade och bekräftade, hörda. Jag vill kämpa för att hålla ihop en god vänskap, ge dom allt jag kan. Jag känner bara att jag aldrig får någonting tillbaka, inte ens en sån liten fråga som ” Varför var/är du ledsen? Hur mår du? Vill du prata?

    Så nu ligger jag här, en söndagskväll, med blicken stirrandes i taket, ångestfylld över att inte ha någon att tala med, ångest över att skolan är i morgon, ångest med anledningen att mitt hjärta varit men blivit ännu mer krossat. Hur ska jag dämpa min ångest med det här? hur ska jag dämpa min ångest med att inte ha någon att prata med? snälla, vad ska jag göra.

    kram kram kram till den som orkar skriva. kram kram kram <3333

    Joline 2015-02-15 19:39:35
    Svara
    • Svar på Jolines kommentar.

      Jag blir så jävla ledsen över att läsa det här. Vi är i väldigt lika situationer men dina vänners reaktion gör mig så ont. Hur kan någon behandla sin vän så? Alla är inte duktiga på att prata, alla är inte duktiga på att lyssna MEN alla kan finnas där för någon annan och ja, bara finnas helt enkelt. Det ÄR förbannat svårt, det vet vi alla, men man vinner så mycket på att finnas där, att trösta, att vara något för sin vän. ÅH, säger så mycket dumt nu men jag blir så ledsen. Jag vill finnas där för dig istället! Kanske gör jag det nu genom att svara på din kommentar? Snälla, förtrösta dig till mig istället. Hur mår du? Vad känner du? Vad är det som gör mest ont? Jag känner med dig.

      Så till min situation, vilken jag är oändligt trött på och bara förkortar på detta vis: jag vill,(jag tror att) han vill, han har inte tid -> vi ses inte mer och det gör så förbannat ont. varför nu när jag äntligen hade hittat honom, han med stor h?

      Linneae 2015-02-16 18:48:59 http://farligafamnar.blogg.se
      Svara
    • Svar på Jolines kommentar.

      Du borde prata med någon t.ex någon psykolog eller liknande. Det kan vara svårt att vara vän i den situationen för man vet inte har man ska reagera och vad man ska göra. Men det viktiga är att du blir hörd och när dina vänner är tysta så kan det säkert få dig att känna dig osäker efter som att ingen verkar hålla med i vad du säger. Prova att skriva dagbok, det hjälper faktiskt mer än vad man tror och man får ofta ett nytt perspektiv på en del ställen när du läser igenom vad du skriver. Det verkar som den där killen var en jävla douche som betedde sig på det där sättet som han gjorde, att han inte ens sa det själv utan hans kompisar gjorde det gjorde ju inte hela saken bättre. Försök att fokusera på grejer som du gillar och mår bra av att göra, om dina kompisar inte kan ge dig en axel att gråta på så kanske det kan bidra med andra grejer som att göra roliga saker och ge dig massor av kramar och säga snälla saker om dig. Tänk på att du också var glad innan du träffa den där killen och att du bara skulle ödslat tid på att vara med honom. Tänk positiva tankar om dig själv och ibland så kan du lyssna på ledsen musik och gråta en stund bara för att få ut det jobbiga som du går igenom och sen så tar du dig upp igen, du verkar som en härlig person som tyvärr vart med om något bättre men tänk på att det finns massor av människor som älskar dig och det kommer bli bättre <3

      Ppppp 2015-02-15 20:43:56
      Svara
    • Svar på Jolines kommentar.

      Hej!
      Jag förstår precis vad du känner, har själv känt liknande saker när jag mått dåligt, att det inte känns som att nån vill lyssna. Och som att man själv alltid är den som lyssnar jättelänge och försöker ge bra råd men inte får nånting tillbaka från sin omgivning. Jag tror att för det första måste du förklara för dina kompisar att du mår dåligt. Gör det väldigt tydligt för dem så att de inte kan vifta bort det. Jag tror att man väldigt ofta är alldeles inne i sig själv och inte alltid kanske lyssnar 100% och kanske inte förstår. Om de efter det fortfarande beter sig illa kan det vara en bra sak att fundera på vilka som är dina riktiga kompisar, vilka som bryr sig osv. Om de inte vill prata (eller låta dig prata) kan du gå till någon familjemedlem som du känner dig bekväm med. Om det inte finns någon sån kan du ju alltid gå och prata med någon på t.ex. ungdomsmottagningen. Det är helt gratis och det finns inget krav på att man ska typ vara deprimerad eller ha en diagnos eller liknande, det krävs bara att man vill och har något att prata om, vilket de flesta ju har.
      Andra sätt att hantera själva ångesten är att hitta något att göra där du kan få utlopp för den. Skriva om den, eller om något annat, skriva en låt om du är intresserad av det, rita, vara kreativ, ut och springa eller träna på annat sätt, eller bara gå ut och gå, lyssna på musik, kolla på en bra film eller serie som kan få dig att tänka på annat osv. osv. Detta kanske är mer kortsiktiga saker man kan göra för att dämpa.
      Prata låter det som, är kanske det som funkar bäst för dig så jag tycker du ska försöka hitta någon. Någon. Och om du inte hittar det finns som sagt ungdomsmottagningen eller liknande ställen. Lycka till!!! Kram

      CM 2015-02-15 20:40:34
      Svara
  • Så himla fint att man kan skriva här, kram på er alla som dagligen kämpar, jag avundas er, ni är fantastiska!

    För fyra månader sedan slutade jag umgås med en kille som jag blivit så himla kär i. Olyckligtvis nog, slutade det hela med att han började skylla ifrån sig när jag ville umgås på att han hade alldeles för mycket att göra. Jag ville prata och förklara för mina vänner, i hopp om att få pepp, bli hörd. Men ingen stöttade och jag fick inte tala, för ingen lyssnade.
    På nyårsafton festade jag med några av hans kompisar där jag kom in i en diskussion med en av killarna. Vi började prata om honom, killen jag var kär i och jag fick äntligen bekräftat att han jag blivit kär i, inte längre vill umgås eftersom att han inte tyckte att det kändes rätt att fortsätta vara med mig eftersom att han inte kände att vi klickade så som man kanske borde göra, men att jag var en mycket genomsnäll tjej, jag var bara inte hans typ.
    Inatt, kollade jag instagram tillsammans med en vän som sovit hos mig, och helt utan oförväntat kommer det fram en bild på hans instagram på hans nya tjej. Jag börjar gråta och min vän frågar varför, jag berättar, utan några svar. ”Förlåt att jag inte säger någonting, men jag är så trött” Såklart tänker jag, tar mitt täcke och byter rum. Mitt bröst slets sönder. Jag grät, grät tills det inte fanns någonting mer. Jag vart helt tom. I mina snart arton år, har jag varit på väg in i ett förhållande med tre fantastiska killar. Men in i sista spurt, har jag alltid dragit mig ur, helt enkelt för att jag varit så rädd. Men den här gången var jag så himla redo, jag skulle satsa och kämpa, fightas och slåss, för jag hade blivit kär och jag ville få kalla honom min. Imorse vid frukost bordet, ställer min vän frågan
    ”Jag måste bara få fråga en sak, var du ledsen igår?”
    ” Ja, jag var lite ledsen” sa jag.
    ”Jaha, var det därför du bytte rum? ”
    ”ja precis…”’ också ingenting mer med det.

    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har sån ångest, och jag vill prata, jag vet bara inte med vem och jag vet inte hur. Jag bryr mig så himla mycket om mina vänner, jag vill ge kloka tips, göra så att dom känner sig älskade och bekräftade, hörda. Jag vill kämpa för att hålla ihop en god vänskap, ge dom allt jag kan. Jag känner bara att jag aldrig får någonting tillbaka, inte ens en sån liten fråga som ” Varför var/är du ledsen? Hur mår du? Vill du prata?

    Så nu ligger jag här, en söndagskväll, med blicken stirrandes i taket, ångestfylld över att inte ha någon att tala med, ångest över att skolan är i morgon, ångest med anledningen att mitt hjärta varit men blivit ännu mer krossat. Hur ska jag dämpa min ångest med det här? hur ska jag dämpa min ångest med att inte ha någon att prata med? snälla, vad ska jag göra.

    kram kram kram till den som orkar skriva. kram kram kram <3333

    Joline 2015-02-15 19:34:27
    Svara
  • Det värsta av allt: att vi ofta känner att vi inte blir tagna på allvar. Att en till slut inte ens orkar berätta genom skrivande ord för att en bara blir ”en i mängden”

    Jenni 2015-02-15 17:38:39
    Svara
  • Ångesten har under de senaste sju åren varit en stor del av min vardag. Jag utvecklade anorexi och led av det i flera år. Den ångesten jag upplevde under de åren var fruktansvärd och kunde driva mig till handlingar jag är allt annat än stolt över. Idag mår jag mycket bättre. Jag kämpar ännu för att hitta en balans mellan mat och träning. Jag vill hitta ett normalt förhållande till min kropp. Ångest har jag fortfarande. Jag har ångest över skolan, över att jag inte hinner med allt jag vill göra, över att jag inte är bra nog. Ibland är ångesten mildare och hanterbar. Ibland får jag panikångestattacker. Då skakar hela kroppen, jag vill inte prata och ingen får röra mig. Jag slår bort alla i min omgivning. Tack och lov händer detta inte allt för ofta.

    Jag har under mina år fått mycket tips på hur jag ska hantera ångesten. Alltifrån andningsövningar till olika sätt att styra sina tankar medvetet i en annan riktning. Mitt absolut bästa tips är ändå att tackla ångesten. Att lägga sig ner och säga: kom då. För man klarar av ångesten. Den går alltid ner – förr eller senare. Annars rekommenderar jag er, om ni kan, att sova. Det fungerar bäst för mig.

    Janina 2015-02-15 15:29:48 http://nouw.com/janinawillstedt
    Svara
  • Jag är 24 år gammal, känner mig som 35. Jag tror att jag är den som sätter mest press på mig själv, för att vara perfekt. Pluggar heltid på universitetet, jobbar extra vid sidan om, och försöker samtidigt ta hand om min sambo som är deprimerad. Jag är ganska säker på att min stress grundar sig i min ångest. Jag tycker det är hemskt att vi unga ska känna såhär vid en sådan ung ålder, känna att vi inte har tid för oss själva utan jämt måste prestera, i skolan och hemma. Jag får ångest varje dag, det kan komma när jag är påväg hem från skolan, på tåget eller när jag ligger och vilar. Det känns som om någon försöker strypa mig, ett tryck över bröstet och mina armar eller ansikte domnar bort. Jag känner mig så stressad och trött.

    viktoria 2015-02-14 23:46:28
    Svara
    • Svar på viktorias kommentar.

      Det här kommer ganska långt efteråt, men var tvungen att skriva bara för det du skrev stämmer typ på pricken in på mig (fast jag är 25 år). Är ute på praktik och är i en bransch som är väldigt prestationsdriven, i synnerhet om man är kvinna pga än så länge en mansdominerad bransch vilket betyder att man måste vara typ dubbelt så bra än någon skön snubbe. Även fast det går väldigt bra för mig och de vill anställa mig när praktiken är över så känner jag att jag inte är bra nog. Att jag på något sätt bara lurats och de kommer inse det tillslut. Samtidigt tampas jag med min sambo och hans depression, vill bara göra honom frisk = ännu ett krav jag ställer på mig själv. Vet att det är orimligt och hatar att vårt samhälle kräver att man ska prestera hela tiden. Känner till och med prestationsångest över mitt mående – är liksom inte ”sjuk” nog för att gå till psykolog/ta medicin/osv..

      I alla fall, du är inte ensam är väl det jag vill få fram. Frivillig kram!

      Anna A 2015-03-29 23:07:35
      Svara
    • Svar på viktorias kommentar.

      Hej! Jag har ångest i princip varje dag. Ibland är den väldigt djup och ibland är det bättre. Efter att ha gått i terapi i sammanlagt ca 2,5 år är det bästa jag lärt mig att acceptera när ångesten när den kommer, stanna kvar i den, för att sedan se VAD du gör för att den ska försvinna. Då vet du i efterhand hur du ska hantera ångesten. Som jag förstår det handlar din ångest om prestationer, vilket min också mestadels gör. Att rymma från den går bara inte, utan istället på något sätt samarbeta med den så att den sen kan försvinna. T.ex. Om du vid ångettollfällen inte klarar av att plugga, ta en kort promenad istället eller Gör saker du skjutit upp för en stund -då känner du dog genast lite bättre. Återgå sedan till plugget eller vad det nu kan vara och förhoppningsvis har ångesten mer eller mindre släppt. Hoppas detta hjälpte!

      Alice 2015-02-15 02:10:14
      Svara
      • Svar på Alices kommentar.

        Min ångest har också så himla mycket med prestationer att göra! Började plugga på universitetet i höstas och sedan dess har allt bara blivit fel, mitt självförtroende och självkänsla har försvunnit helt, har slutat träna och känner inte alls igen mig själv. Vet ju hur jag ska göra för att må bra, liksom ta det lugnt och bara tycka om mig själv, men vill ju samtidigt prestera också! Är bara så jävla jävla arg på mig själv för att jag satt mig i denna situationen där min hjärna är så trött att den knappt kan formulera en mening pga övertänkt allt, kan blu helt paralyserad och inte ta ett enda beslut typ knappt resa mig och gå på ett värdigt sätt (pluggade med kompisar och fick prestationspanik och tänkte jag måste härifrån men kom ingenstans) dessutom festat bort det mesta och känner mig som ett sär men har typ skamsköljningar över mitt nyktra jag också och i typ protest mot allt beter jag mig ännu konstigare också, varför gör jag så häääääär, vill inte vara denna människa. Vill ju så himla mycket men har typ klaustro över min situation just nu pga klarar ej det. Detta var ju inget riktigt svar, men hatar att man ska behöva känna den här jävla prestationshetsen, tar ju liksom glädjen ur allt!! Puss på alla fina

        K 2015-02-16 11:57:15
        Svara
  • Herregud, var ska jag börja. Ångesten känns som en sorgsenhet och pessimism som vägrar släppa och bara drar mig djupare och djupare ner i ett svart hål. Inget känns vettigt, ingen känns förstående och absolut ingenting känns trovärdigt att klara av. Mest handlar det om kärlek och min framtid efter gymnasiet. Jag känner att jag är ingenting. Inte luft kanske, men absolut ingen definition fungerar på mig. Skolan stressar sönder mitt huvud, skolan skapar mina framtidsmöjligheter ju, och p.g.a det är jag som en osalig ande som bara gör det andra säger till en att göra. Jag kan ta beslut, men jag vågar inte då jag inte vet vad jag vill. Troligtvis byta bana totalt från den linje jag läser nu. Ångesten kring en sådan stor grej är fasansfull. När den väl kommit känns det som att den aldrig ska försvinna, det blir som melankoli. Även om jag pratar med mina föräldrar och vänner, läser om må-bra-tips på UMO eller liknande, och kan skratta en kväll så dyker den upp igen som det ogräs den är. Det blir tomt och då lurar min hjärna mig att tro att jag är en död fisk och att jag är värdelös. Och tror jag att jag är värdelös blir jag stressad och pluggar. Pluggar jag samtidigt som jag stressar går det inte bra vad jag än gör och så kommer ångesten som fortsättning på den onda cirkeln jag själv skapat. Det som gör mig riktigt ledsen/deprimerad/frustrerad/arg är när ångesten går utöver mitt kärleksliv. Jag har inte haft en enda relation, varit påväg i några, men det har oftast tagit slut lika fort som det började. Varför? Jag tror att ingen egentligen kan vara intresserad av mig, vilket är ganska sjukt då det oftast kommer finnas någon i ens liv som gör det. Eller det kanske har att göra med otur, att jag blivit kär men inte motparten. Vad vet jag? Ångesten blir som med skolan men med mer panik. Paniken gör att jag ifrågasätter mig själv för i princip allt. Hur jag går, hur jag pratar och hur jag agerar. Är kär i en kille jag tränar med och ena sekunden tror jag att han faktiskt tycker om mig men i 70 % av fallen tror jag att han är ointresserad och det är som bensin för skiten.

    Hur ska jag göra för att kunna försöka leva med detta eller åtminstone göra situationen bättre? Inlägget känns lite rörigt men det kanske fungerar ändå. kr

    Ebba M 2015-02-14 22:29:57
    Svara
    • Svar på Ebba Ms kommentar.

      Dear Ebba,
      I will try my best to write you this letter in English, because I don’t speak Swedish and my native language is German. But I want to answer you so bad, because I know all of you described feelings. The fear is something you cannot really control and it just overcomes you from time to time (or nearly every day..), right? Often I think about my future, the time after I will have finished school, what is actually in only a few month. I am scared to not reach the high aims I have set myself and will feel like a total looser in the end. Additionally I can share your anxiety about the love. It took a really long time until I fell in love with a guy that was serious about his feelings for me and everything turned out right so we could get into a happy relationship, but that’s not the important point. There were years of massive selfdoubt and always the fear to not be enough for anyone. I didn’t even see the boys that were interested in me, beacause I was so convinced they don’t. I think the guy you are in love with is one of them, try your best to figure out if there ’is more’ – at least you were really brave if there is nothing.
      I didn’t want to just tell you my story but help you a little with this. Do not give up yourself too early and think more about the positive sides of your situation. I know these words are very common and sound a little dumb, but once you feel the ability of changing your mind you will find new selfconfidence. If the fear strikes again, ask yourself how useful it would be to freak out or to think about other possibilities you have. Always remember there will be better times soon, everytime you think you are worthless. I hope so much I could help you a little bit. I know I’m just a stranger from the internet trying to find the right words and also with really basic school English, but it was important to me.
      Hugs

      Emma J 2015-02-14 23:49:28
      Svara
  • I våras fick jag min första panikångestattack, sedan spenderade jag hela sommaren med tänka och fundera över att ta hand om mig och min ångest. Jag började springa, att springa var och är en ventil för mig och mina tankar. Dock började mitt joggande fucka upp min hjärna vad gäller mat. När ångest kring prestation och skola försvann ersattes den av rädsla för kalorier. Eviga ekvationer i mitt huvud kring mat. Om jag äter en liten frukost får jag äta en bulle när jag fikar hos mormor sen osv. Och nu är jag fast som fånge i min kropp. Jag vill så djävulusiskt gärna sluta tänka på mat. Jag är trött på att bara tänka mat, jag hinner aldrig tänka på roliga saker längre men det sista jag vill är att tå upp i vikt. Är så rädd för att gå upp i vikt. Jag känner mig som en så dålig feminist när jag tänker såhär men jag har blivit som förlamad i mina mattankar. Dessutom har min mens varit borta nu i ett halvår, inklusive sexlusten. Är så arg över att må såhär men jag känner mig förlamad. Har ingen. Jävla. Aning. Om hur jag ska göra

    Ett tips till er allihop, gå in på umo.se, de har skrivit om ångest och flera tips vad en kan göra när ångestvågen väller över. När jag läser där i ser jag att jag aldrig kommer vara ensam igenom livet och ångest, det är skönt att veta; vi är aldrig ensamma

    Alma 2015-02-14 19:41:29
    Svara
    • Svar på Almas kommentar.

      Jag vet precis hur du känner! Jag känner men framförallt kände jag precis som du gör. Mina problem med vikthets och matångest blev bättre först när jag vågade erkänna mina problem för mig själv. Min familj såg mina problem och oroade sig för mig. Det var som om jag var tvungen att erkänna för mig själv att något var riktigt fel till slut. Prata med någon! Det är skitläskigt men om du äntligen berättar för någon rakt ut vad du upplever är det som om du slutar vara ensam. Åtta månader senare äter jag fortfarande inte godis och chips men jag kan äta efterrätter utan att känna dåligt samvete och ångest och det är faktiskt ett otroligt framsteg! Du kommer ta dig ur det men det är så jävla piss svårt. Att vända hela sitt tankesätt och börja se mer positivt på sig själv kommer ta tid.

      Matilda 2015-02-15 12:11:42
      Svara
      • Svar på Matildas kommentar.

        Tog mod till mig och vågade pallra mig iväg till skolsyster i fredags för att fråga om min uteblivna mens och ångestattackerna. Var naiv och tänkte att jag äntligen efter månader av tystnad skulle kunna lätta på hjärtat lite för någon som jag faktist hade förtroende för. Men vad trodde jag, min skolsyster ger mig en postitlapp med numret till umo. Gick till min skolsyster just för att slippa gå till en total främling på en vårdcentral eftersom det är skitläskigt. Velar nu fram och tillbaka om jag ska boka en tid hos mottagningen samtidigt som en del av mig skriker nej. Den nej-skrikande delen vill inte att jag ska ta dyrbar tid från ungdomsmottagningen när det finns så otroligt många andra unga som mår dåligt. Som mår sämre än mig med riktiga problem. Är även rädd för att jag inte ska bli tagen på allvar. Men det gör så ont att vända all ilska/trötthet/ångest/ledsenhet inåt som en duktig flicka. Nu ska jag komma ur min comfortzone och för en gångs skull tänka på mig själv, släppa duktig flicka-idealen och vara egoist över mitt mående.
        Tack flora för detta forum, är guld värt

        Alma 2015-02-15 18:48:15
        Svara
    • Svar på Almas kommentar.

      Jag känner igen mig så mycket i vad du skriver Alma. När ångesten sköljer över mig gör jag som så många ”må-bra-tips” säger; ut och spring!, är nyttigt!, sov mer! och så vidare. Allt för att vara den där duktiga och hälsosamma. Men när problemen istället flyttar sig dit då? Jag lever mitt liv på liknande sätt som du beskriver ditt. Om en fika är inplanerad på dagen drar jag in på frukosten, 10 kcal gör skillnad i mitt huvud. Allt handlar om att få ner den totala summan och löpningen/träningen har blivit ett måste snarare än en bonus. Ångesten växer och äter upp mig om jag hoppar över mina rutiner, jag tänker med en gång att jag nu kommer att bli tjock och att allt jag kämpat för är förgäves. Även om det handlar om en enda inställd träning. Dessa problem bottnar sig givetvis i många olika saker, men det känns som att jag kanaliserar ut ångesten på ett legitimt sätt eftersom alla tycker att jag är så himla duktig som är så nyttig, därav tar ingen mig i armen och ifrågasätter vad fan jag håller på med. Min pojkvän har under ett tag nu kommenterat att han är orolig och tycker att jag tränar allt för mycket, att middagarna går ut på att skära ner på kalorier i större utsträckning än att laga god mat. Detta är liksom inget liv, jag vet inte när jag kommer att bli nöjd, eller om jag kommer att bli nöjd. Vill egentligen vara en sån tjej som ger fan i vad andra tycker och vara bekvämt i mitt eget skinn. Men det vägen känns oändligt långt bort.

      Stina 2015-02-15 11:19:53
      Svara
  • Jag är så slut. Jobbar jag en dag så är jag så trött att jag knapp orkar gå ur sängen dagen efter. Jag har svårt att ta tag i saker och skjuter upp alla läxor. Har ångest nästan jämt och undviker ofta att umgås med vänner. Jag har en psykolog som jag träffar varje vecka, fritidsaktiviteter, saker som ”ger mening”, är snygg och smart och egentligen väldigt kul. Jag har läst alla böcker om självkänsla, om att vara good enough men jag mår så jävla röv. Har stort ansvar för hem och barn (är 25) så kan inte bara lägga mig ner och inte orka. Är det någon som har tips på hur fan man gör för att inte alltid ha ångest och för att orka allt man måste göra?

    Maria 2015-02-14 18:09:41
    Svara
    • Svar på Marias kommentar.

      Finns det verkligen inte något du kan stryka från dina ”måsten”? Din situtation låter ju helt ohållbar, och i värsta fall slutar det ju med att du blir slutkörd och inte klarar av att göra någonting alls i några månader (vilket inte är hela världen, men betydligt jobbigare). Fundera över vad som är nödvändigt att göra om dagarna (alltså barn, äta, sova etc), detta kanske du inte kan hoppa över. Hur jobbigt det än känns, stryk andra aktiviteter! Ta studiepaus! Få IG på några tentor! om du inte orkar träffa dina vänner, säg det till dem och ta en paus! Vad som helst! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, jag har varit en typisk ja-sägare alltid för att jag har tyckt att det har varit roligt! Dvs jag har initialt mått bra av alla ”måsten”, men helt plötsligt gick jag in i väggen. Enda lösningen är nog att fundera över vad som verkligen får en att må bra och fokusera på det. Ofta är ”måstena” inga verkliga måsten.

      Kajsa 2015-02-15 11:16:22
      Svara
  • Min pojkvän har mycket ångest. Framförallt i sociala sammanhang (allt från matsalen till biografer till nya möten). Jag själv är ganska framåt och ständigt pepp, typ alltid glad och så. Så när jag märker att han får ångest, blir mer inåt och så, försöker jag alltid muntra upp honom jättemycket. För jag vill att han ska bli glad igen liksom.
    Detta leder ofta till att han blir mer inåt och vill gå hem, och jag blir typ besviken och säger något i stil med ”men kom igeen då bli glad ba”. Vilket är typ det sämsta man kan säga, jag vet.
    SÅ kan ingen ge mig tips på hur jag ska agera? Hur ni brukar göra? Eller hur ni skulle vilja att folk i er närhet skulle agera?

    Jag vill verkligen bli bättre för honom, för oss.

    E 2015-02-14 15:19:10
    Svara
    • Svar på Es kommentar.

      Jag känner mig väldigt ofta obekväm i sociala situationer pga lågt självförtroende, och för mig (och kanske för din kille också) är det pga att jag känner en press att vara tillräcklig. När folk försöker uppmuntra mig blir det ofta så att de säger till mig att ’just let loose’ ’var social’ ’tänk inte så mycket’ men detta blir bara mer negativt för det enda jag hör är det jag redan säger till mig själv hela tiden, vilket är att jag måste ändra på mig för att bli bättre. Så att försöka uppmuntra en till att bli mer si eller så sätter liksom ännu mera press på mig för då finns det fler saker jag borde vara och fler förväntningar att leva upp till.
      Är det samma sak med din kille så tror jag bästa sättet är att påminna honom att det är ok om det blir stelt (det händer alla, vem fan bryr sig egentligen liksom??), att vara introvert är inte en fixerad grej som aldrig går att ändra på, allt hänger inte på honom utan det är lika mycket upp till andra att bidra med saker att konversera om. Ba påminn honom (utan att sätta press så han känner sig otillräcklig om han inte lyckas känna sig som ’den sociala personen’) att det sociala går att träna upp, som Flora klokt skrev nån gång. Kanske gör massa sociala smågrejer där det inte är så läskigt så att han kan liksom träna upp sig. typ häng i grupper så det inte blir så press på honom att prestera osv.
      Sen är det nog viktigast att uppmana honom till att själv prata om sina rädslor så att du och andra kan hjälpa honom komma över dem och inse varför de inte är rationella osv!

      A 2015-02-14 19:22:31
      Svara
    • Svar på Es kommentar.

      Alltså jag är själv ganska obekväm av mig i sociala situationer och det värsta jag vet är att bli pressad till att göra saker. Jag tror att det du kan göra är att fråga, fråga om han vill med, fråga om han vill prata med den där eller den här personen eller äta eller gå hem. Säg inte ”amen kom igen, snacka med hen” utan fråga. Försök integrera honom i samtal men låt honom också vara tyst om han har en dålig dag. Visa att du vill att han ska känna sig bekväm men låt honom också känna sig obekväm om han är det, att försöka tvinga någon för mycket gör bara att man känner sig mer onormal och utanför.
      Lycka till <3

      Frida 2015-02-14 16:02:48
      Svara
  • För typ två veckor sedan – efter typ en fucking livstid av att må psykiskt dålig — bestämde jag mig för att ta tag i min psykisk ohälsa. Jag är dels inne i depression som varit i typ två år, men varför jag kände att läget blev akut; att jag inte kunde klara vardagen, inte kunde göra nåt – var på grund av att jag har social ångest. Det började för typ ett halv år sen, plötsligt började jag känna mig spänd och nervös i olika sociala sammanhang; tidigare har jag aldrig varit den som älskar att stå i centrum men alltid älskat att umgås med folk, träffa nya vänner och lätt att bli omtyckt. Först var det mest i grupper, typ på en fest eller fikarast och när uppmärksamheten blev riktad på mig. Jag fick liksom flyktinstinkt: darrig, bultande hjärta, rodnande, torr i mun och detta har i sin tur gjort mig väldigt tystlåten, som att jag inte vill märkas av i en grupp typ. Jag fick en paniktattack på tbanan också. Sen blev det ganska snabbt jobbigt i allmänhet: stå i kassan och betala i matbutiken, alla slags sammanhang när jag träffa folk jag inte kände, svara på fråga i skolan osv. Som sagt, detta har bara förvärrats sen det började och nu hindrar det mig verkligen i skolan och på jobbet och såklart privat. Detta har lett till att jag helst isolerar mig för det är bara då jag kan känna mig helt avslappnad typ, men detta gör ju mig å andra sidan asdeppig. Leva livet själv, hur kul är det?! Hemskt. Men det är också helt vidrigt att ha mer eller mindre ångest så fort man är bland människor! Och dessutom brottas med skamkänslor för det.

    Tidigare har jag vägrat att söka hjälp, har tyckt att det känns så jävla märkligt och konstigt att sitta å prata om sig själv med en främling. Och kanske mest en stor rädsla för att bli besviken, att det ändå inte skulle hjälpa och då är det ännu värre än att inte ens pröva. Men jag tror vi alla har en gräns, till slut pallar man inte och gör allt i sin makt för att kunna förändras. För mig tog det alldeles för lång tid, nästan tio år. Men för nån månad sen tog kontakt med en ungdomsmottagning och träffar en psykoterapeut en gång i veckan. I förrgår var jag hos en läkare och förklarade hur jag mådde och fick antidepressiva (+mot ångest) utskrivna. Jag har varit anti alla slags piller, tänkt att det bara är att lägga en tjock filt över något, och jag hatar tanken att vara beroende av något för att känna sig som själv. Men så har jag hört så många storys om folk som verkligen fått ”rätt hjälp” av olika antidepressiva. Att det liks ger en kraft att deala med sina problem, och inte tappa bort sig totalt i allt det mörka tänket. Och framför allt lindrar ångesten så att den är överkomlig. Samtidigt är jag livrädd för att börja, men jag har bestämt mig för att ge det en chans, och ska förmodligen börja träffa en kbt-terapaut för att jobba med den sociala ångesten.

    Något jag jag dock vill påpeka (som jag aldrig tycker man hör nåt om liks) är att allt inte känns helt bara för att man väl har bestämt sig att boka in det där första mötet hos kuratorn/psykologen. Jag kände liksom ”Åh nu ska allt lösa sig vad skönt!” men det är så sjukt mycket tankar som virrar när jag går därifrån. Tycker jag om den här människan? Är det rätt person för mig att prata med?Sa jag för mycket, sa jag för lite? På vilket sätt hjälper det här mig?
    Jag tror det tar tid att vänja sig, inför varje möte känner jag alltid lite ångest, även fast jag går dit för att må bra. Jag har känt mig lite frustrerad efter mina möten, liksom rastlös att inte något magiskt har hänt som hjälper mig nu direkt i stunden.

    Jag har länge haft mer generaliserad/existensiell ångest som också kan va asjobbigt, men att ha social ångest förstör verkligen ens liv. Jag har aldrig känt mig så ensam och det är många vänner och bekanta jag stött bort och betett mig drygt mot. Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna bygga en meningsfull relation med en annan människa, vilket är en sorglig tanke. Så för guds skull, sök hjälp så fort ni börjar må dåligt!

    suss 2015-02-14 14:56:43
    Svara
    • Svar på susss kommentar.

      Suss: Jag var också superanti alla slags piller i typ 3 år, men i somras blev det ohållbart och jag började med sertralin. När jag började berätta detta för folk upptäckte jag att det är SÅ många i min närhet som tar eller har tagit dessa tabletter under en period, det är liksom inte så dramatiskt som det låter. Till en början tänkte jag också ofta ”men nu vet jag ju inte om jag är glad p g a tabletter eller pga mig själv” men som min psykolog påpekat så kvittar det faktiskt. Huvudsaken är att jag mår bra. Jag ska nog äta dem ca 1 år. Viktigt dock! Se till att ha en kontaktperson (läkare) de första veckorna, jag mådde initialt sämre och ville ge upp och sluta efter nån månad. Vill också påpeka att det inte vände för mig förrän vi hittat rätt dos, detta tog kanske 2,5 månad!!!
      —————————————————————————

      //L: Jag har fått något som heter Atarax som vid-behovs-medicin. Tyckte att detta var skönt till en början, typ när jag skulle flyga eller andra obekväma situationer. Vet ej om de hjälpte med det kändes tryggt iallafall. Har inte ätit dem på kanske 5 mån pga mår bättre iom terapi och så, men de ligger i köksskåpet ifallifall. De är inte beroendeframkallande och ger inga biverkningar! Dvs inget drogklassificerat!! Du kanske kan testa?

      Kajsa 2015-02-15 11:09:51
      Svara
    • Svar på susss kommentar.

      Känner igen mig i ca allt du skiver. Dock ej lika stark social ångest men den ökar hela tiden… Går också i terapi + antidepp men inga ångestdämpande medz. Har du provat dem och hur har det fungerat? Har psykiatertid på måndag (för att troligt höja dosen av den vanliga medicinen) men funderar på att be om annat också för situationer när allt blir helt överväldigande. Har du (eller någon annan här!) några råd ang det?

      L 2015-02-14 19:19:30
      Svara
  • vill svara på varenda en av dessa kommentarer, men skrivet ett stort svar istället. mitt bästa bästa bästa tips är att prata om ångesten. både med kurator/psykolog men också med familj, vänner, arbetskolegor, klasskompisar, de människorna som kan va i din närhet när du drabbas av din ångest. jag får ångest av ca allt jag inte har kontroll över. speciellt nya platser och stora fester där jag ej känner de som också är där, men också att åka buss, eller bara sitta hemma i soffan. men bara av att mina kompisar vet om hur läget är gör att det är så mycket bättre. det är också så att jag bara behöver hinta om att de är jobbigt så förstår dom och kan då göra det bättre, jag kan gå därifrån ( i fest sammanhang ) eller om jag är tex i ny stad så har jag ju förmodligen någonstans jag ska sova och då kan jag gå dit medan andra kompisarna kan gå ut eller göra de som var tänkt. men att berätta för folk innan, så du inte helt plötsligt står där mitt i en ångestattack eller med panikångest och ska då förklara hur det ligger till (som du förmodligen inte heller själv förstår hur det ligger till). se till att dom du umgås med redan vet. jag lovar, det kommer lätta av det.
    + acceptera ångesten. nu för tiden tycker jag själv att jag är så bra på att ha ångest att det går rätt obemärkt förbi ofta. jag har lärt mig exakt hur det känns och när det är påväg kan jag ofta stoppa det innan det blir riktigt jobbigt.
    + när jag gick på högstadiet gick jag i ångest-grupp på BUP, finns kanske liknande grupper där ni bor som går att kolla upp.

    Maja 2015-02-14 14:26:00
    Svara
    • Svar på Majas kommentar.

      Mkt bra tips! Jag har tagit mig igenom mina sämsta perioder på samma vis. En annan fråga: Hur gör man radbyten?!?! Mina svar blir alltid en enda tjock text….

      Kajsa 2015-02-14 14:30:19
      Svara
  • MINA BÄSTA ÅNGESTTIPS: efter att ha testat typ allt (som går att göra själv, typ distrahera mig själv, gå långa promenader etc) mot panikångest och mer långdragen ångest så tröttnade jag tillslut och bestämde mig för att ligga helt stilla i sängen och bara lida mig igenom det. Typ, jag fick inte röra mig tills den akuta ångesten gick över, om det så skulle ta hela natten eller hela veckan. Detta hjälpte faktiskt ganska bra. Slutsats: acceptans är det som fungerat bäst för mig. Känner du ångest, försök att stanna kvar i det fast det känns som det sista du borde/vill göra. Låt det som händer hända. Du kommer ju inte dö fast det kanske känns så. Även om du skulle lyckas distrahera dig så kommer ju ångesten tillbaka så fort du är ensam igen!!
    TIPS 2: sök hjälp på vårdcentral! Begär KBT-terapi, vid-behovs-medicin och ev antidepr. om du tror att det behövs (beroende på HUR stark ångesten är). Det är nog så att vissa lättare får ångest/drabbas av depression, men just ångestbiten har nog OFTAST en anledning. Typ, rädsla för att misslyckas, prestationsångest, jobbiga händelser i bagaget, vilja att vara alla till lags, lyckas etc. Försök ta i tu med detta m h a en psykolog!
    TIPS 3: Än en gång, acceptans. Tillåt dig må skit!! Att må skit är inte samma sak som att du ska behöva må dåligt för evigt, men skuldbelägg dig aldrig!
    TIPS 3: Meditera, detta har varit bra för mig. Jag laddade ner några meditationsappar och körde några minuter om dagen. I början var det ganska obehagligt eftersom själva grejen ju är att man ska ligga stilla och lyssna på sin kropp osv, men det är just därför det är nyttigt. Strunta i om det känns löjligt (typ när rösten ber dig att låtsas att du är ett berg), bara kör! Börjar du må illa, får svårt att andas etc, forstätt om du kan! För mig har detta varit en supermetod, men det tar kanske några veckor innan det ger effekt.

    Det blir bättre! Jag är typ helt symptomfri nu trots flera år av panikångest osv. När jag får känningar så hanterar jag de mycket bättre nu, jag tvivlar på att jag någonsin kommer falla tillbaka. OBS, ångest är ju f ö en naturlig del av livet, det går inte att ALDRIG drabbas av det. Poängen är att lära sig att hantera det på ett bra sätt.

    Kram!

    Josefin 2015-02-14 14:11:40
    Svara
    • Svar på Josefins kommentar.

      Vilka bra tips Josefin! Har ångest då och då, fruktansvärt är det. Har också prövat att öppna upp mig inför ångesten, att bara acceptera att jag har ångest och så är det just nu, inte försöka må bättre utan bara acceptera att jag mår skit för tillfället och det är OKEJ! Det är har jag känt har gjort det en aning bättre, när man låter den bli en del av en så känns det inte lika läskigt :)
      Ska prova det med meditation nästa gång.

      Lydia 2015-02-17 18:57:36
      Svara
  • Jag fick min första riktiga ångest attack förra våren. Var tillsammans med en kille som jag var så så kär i att jag sket i skolan för att kunna vara med honom men under alla fina känslor och stunder visste jag att det skulle få konsekvenser, vilket det fick också. Kommer ihåg att jag en dag inte orkade hålla undan all stress som jag kände för skolan, alla missade prov, inlämningar men också sveket för mina vänner som jag typ knappt träffade längre. Började gråta, fick panik och andningen blev helt hackig. Satt där på hans säng och hyperventilerade och var otröstlig, inga pussar eller kramar i världen kunde lugna mig.

    Jag tror nu, såhär ett år senare, att alla känslor jag kände, alla måsten jag trängde undan, triggade igång paniken och det var först när jag tog mig iväg till skolan och mötte dom som jag blev lugnare igen. Har fått någon sån attack sen dess, men då har jag försökt fokusera på min andning och känt efter för vad det kan vara som ger mig ångest. Oftast så har det ju varit skoluppgifter som jag puttat bort för länge.

    Jag håller med Lisa Sheila: oftast så triggas ångesten igång av något som en tryckt bort för länge och som vill upp till ytan och känner en sig själv bra, så vet en hur den ska hantera det.

    Rebecca 2015-02-14 13:53:18
    Svara
  • Jag har haft problem med ångest i flera år, och det finns knappt någon värre känsla. Att ligga i sängen och att känna hur ens inre liksom går sönder och det gör så ont och en blir förvånad över att kroppen faktiskt klarar av känslan och att hjärtat fortsätter slå… Min ångest handlar främst om allt möjligt, döden, över att någon i min närhet ska dö eller fara illa, att framtiden kommer suga, att allt bara går åt skogen. Det värsta med ångesten är att den kan lura mig att tro att allting är meningslöst och att det kommer vara så för alltid. Att det aldrig mer kommer att bli bra. Men mitt förnuft vet ju att det finns tillfällen då det är bättre, men det är så svårt att tro på det när en är mitt inne i det. Jag pratar med en kurator regelbundet och det har hjälpt mycket. Jag har lärt mig hur jag ska tänka när ångesten kommer och har också kommit fram till varför den kommer och vilket ursprung den har. Jag undvek dock att prata med någon om detta under lång tid, och jag önskar att jag hade tagit tag i det tidigare.. så jag hoppas att alla personer som känner ångest och vill prata med någon bara ringer till närmaste typ kurator eller vårdcentral eller ungdomsmottagning eller vad som helst och bokar en tid nu. Det kommer kännas lite bättre att få prata med någon än att stänga allting inne.

    Lisa 2015-02-14 13:53:04
    Svara
  • åh, jag är så himla glad över att detta viktiga och relativt ouppmärksammade ämne tas upp. Jag flyttade till Sthlm för ett halvår sedan och började då få MASSIV ångest, något jag aldrig tidigare stött på eller upplevt. Inte förrän då förstod jag att ”herregud, det som jag tidigare trott varit ångest är absolut inte ångest”. DETTA är ångest! Jag har två sorters ångestar; en långdragen, molande ångest som inte är jätteintensiv och en ångest som är mer åt panikångest-hållet. Den första ångesten känner jag mer eller mindre hela tiden och är väldigt jobbig på så sätt att jag sällan kan härleda den till något specifikt. Det liksom kryper i kroppen och jag känner mig tyngd, stressad och oroad över allt. Det är hemskt. Den andra ångesten är värre, den tar sig alltid uttryck i fysiska krämpor. Jag känner att jag får svårt att andas, att hjärtat slår snabbt och tror att jag absolut ska dö. Som en härlig blandning av hypokondri och dödsångest. Det låter löjligt nu, men ni som upplevt detta vet hur överjävligt det är, för det känns verkligen som att en ska dö. Jag har haft panikångestattacker många gånger i mitt liv och trots att jag, innerst inne, vet att det bara handlar om psykisk ångest, så tror jag att jag ska dö varje gång jag har det. Det är så jävla hemskt. När jag inte har ångest kan jag tänka på den på ett väldigt objektivt och förnuftigt sätt, men när jag är ”i” den blir jag helt knäpp och känner att min liv kommer ta slut. Jag blir helt paralyserad av den. Att ha panikångest är verkligen vidrigt och jag vet ärligt talat inte om jag någonsin kommer bli av med den. Det bästa en kan göra är att acceptera den. Att försöka tänka att ”okej, jag har ångest nu och det är vidrigt jobbigt, men nu är det som det är och jag måste acceptera det och det är inte farligt, även om det känns så”. Detta har blivit lite av ett mantra för mig och funkar faktiskt rätt bra. Att umgås med människor och distrahera sig är absolut det bästa en kan göra när en känner ångestkänslorna nalkas. Så fort jag är mentalt upptagen av något försvinner ångesten. Jag får nästan bara ångest när jag är ensam och inte upptagen med något. Sen tror jag även att det kan vara otroligt bra att träffa en psykolog och bena ut alla känslor och förhoppningsvis hitta det som orsakar ångesten. Vet man var det är som ger en ångest kan man också lära sig att hantera den bättre och se vad som kommer att trigga igång den och således undvika detta. Men det bästa en kan göra är såklart att prata om det på ett ”vardagligt” och normaliserande sätt. typ såhär! (För let’s face it; ångest är normalt.) Det gör ju att en känner sig så himla mycket mindre knasig och ger en förståelse för att det är lite av en folksjukdom. Är det någon annan som har något bra tips för att dämpa ångest?

    Sofia 2015-02-14 13:47:05
    Svara
    • Svar på Sofias kommentar.

      Sofia, EXAKT så.

      Anna 2015-02-14 17:24:08
      Svara
    • Svar på Sofias kommentar.

      Alltså, ””herregud, det som jag tidigare trott varit ångest är absolut inte ångest”. DETTA är ångest!” stämmer in SÅ bra på mig med. Ångest kan verkligen äta upp en inifrån. Jag har också haft perioder av daglig oro, förvirring, fysisk ”smärta”, ovilja att gå ut osv. Tyvärr är väl receptet för att må bättre att göra allt det där som känns jobbigt. Gå ut fast en inte vill, utsätta sig för det jobbiga. Typ det som KBT handlar om. För mig är det de enda som fungerar, annars är det så lätt att bli slav under sina känslor.

      Josefin 2015-02-14 13:58:57
      Svara
  • Jag har mycket ångest för tid, att tiden går för snabbt. Jag tycker det är otroligt obehagligt när en hel dag har gått utan att jag har gjort någonting, när det är meningen att man ska ta det lugnt men det går inte för man borde gör en massa saker, så det resulterar i att man inte gör någonting och har ångest.
    För mig är ångest ett molande tryck över bröstet, och en känsla av hopplöshet och mörker. som att det aldrig kommer bli bra igen.

    jag tror på miljöombyten när det kommer till att hantera ångesten. GÖR NÅGOT! gå ut, gå in, ring någon, tänk drastiskt. eventuellt: låt dig bara ta det lugnt och unna dig något. typ, se på en film.

    Malin 2015-02-14 13:26:53
    Svara
  • Jag har ångest i princip varje dag. Ibland inte alls, men nästan varje dag alltså. Jag har ångest för både stora och små saker, men oftast hänger allt ihop. Det kan vara allt från att träffa folk, till att jag inte vågar gå in i en affär och söka ett jobb, till att jag inte orkar laga mat och att jag ska vara hungrig. Allt, med andra ord. jag har dessutom anlag för att vara bipolär, något jag tror att jag är, även om det är mest höga mani-perioder och ingen riktigt djup depression än. Det finns så många olika sorter att det är lite oklart, men det ligger i familjen och med tanke på hur jag mår så är det ganska troligt ändå. Jag har inte pratat så mycket om det här, mer än med min pojkvän, min bästa vän och i viss mån med min pappa som är just bipolär. Jag vet att jag borde, men är så rädd för att utreda, för jag vill verkligen inte gå på tabletter resten av livet för att slippa må dåligt. Har dessutom panikångest över att göra saker man måste, typ om jag behöver betala en räkning (det här har blivit bättre), så kan jag få panik, gömma räkningen i en låda och sen börja titta på en serie eller film för att sen pausa mitt i och börja gråta. Det är galet och i perioder tar det verkligen över mitt liv, främst när jag går i skolan och pluggar… Är det någon som känner igen sig? Är det någon som har tips/hjälp? Som har gått igenom något liknande och kanske har tips på hur man tar sig igenom det?

    Beatrice 2015-02-14 13:22:56 http://herbariumet.blogg.se
    Svara
    • Svar på Beatrices kommentar.

      Mitt råd till dig är att prata med någon! Vem som helst. Jag har kämpat en del med nedstämdhet och depression, och jag känner absolut igen mig i den där orkeslösheten och att ha panik över att ta tag i saker. Jag tänker att om du känner att det tar över ditt liv och är ett så stort problem så kan det ju knappast bli värre om du pratar med någon.. snarare till det bättre. Du kanske kan prata med någon i din närhet som kan hjälpa dig att söka dig till typ BUP eller liknande? Eller om du går i skolan kanske du kan prata med kuratorn om det finns en där? Hen kanske kan hänvisa dig någonstans. Det kan aldrig skada att prata om saker även om det kanske känns jobbigt, så tänk att det är för din egen skull, att du inte ska behöva leva som du lever nu. Hoppas att det löser sig för dig, cyberspacestyrkekram!

      Lisa 2015-02-14 14:06:34
      Svara
  • Jag lider av både ångest och panikångest. Är rädd för döden så att jag ibland tycker att livet känns meningslöst och jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen. Har ofta kölvatten efter riktiga ångestattacker som varar i dagar, veckor och ibland månader.
    Har många gånger fått göra tester för deppression, men detvisar sig alltid att jag inte har det, utan bara ren skär ångest.
    Jag har så mycket hatkärlek till min ångest, för den får mig att må så dåligt, men jag tror även att den gör mig till en bättre människa för jag har sådan respekt för psyke och välbefinnande.
    Det finns dock två problem jag har med samhällets syn på ångest:
    1. Att hjälpen som finns att få är väldigt diffus. Mediciner ges inte ut, och det finns inte riktigt något ”ångest”program som för deppressioner. Man får lära sig om acceptans men inte så mycket mer. Inget riktigt konkret, utan man får i princip lära sig att leva med den.
    2. Att folk säger ”ångest’ som ett vedertaget begrepp i vardagen. När vänner/bekanta säger ”åh jag har sådan tentaångest” och skrattar så blir jag nästan lite arg för de förstår inte att många – se jag – hämmas verkligen av sin ångest i vardagen, och det är inte ett skämt. I allmänhet så används begrepp om psykiska instabiliteter i fel sammanhang, så som ”ångest”, ”deprimerad”, ”schizofren” eller ”bipolär”. Tror att mer information till alla om sådant skulle få folk att förstå mer.

    sigrid 2015-02-14 13:03:05 http://sigridmariaa.blogg.se
    Svara
    • Svar på sigrids kommentar.

      Jag har fått både medicin och terapi för min ångest!! OBSOBSOBS!
      Dels har jag fått vid-behovs-medicin för panikångest (den fungerade sådär för mig, men det var ändå en trygghet att ha med i väskan till en början), också äter jag antidepressiva (både för ångest och nedstämdhet). Utöver detta blev jag ordinerad KBT och psykoterapi.

      SÅ ALLA MED ÅNGEST: Stå på er!!! Det finns massor av hjälp att få. Det tog mig typ 3 år att fatta att vårdcentralen kan hjälpa till med sånt här, och hamnar ni hos en dålig läkare, leta upp en annan!
      Jag har också lånat massa böcker på bibblan om ångest, det finns en rad bra böcker som inte är sådär ”Lycka på 3 minuter” utan som förklarar vad ångest är på ett vetenskapligt vis och metoder att komma till rätta med det.

      Så, jag vet att det tar emot att söka hjälp, för mig har det varit en lång process att accpetera att jag är ”en sån där med psykiska besvär”, men hallå, så mycket lättare mitt liv har blivit den senaste tiden. Helt ärligt så är jag liiiite tacksam för ångesten eftersom den oftast har en orsak (samma med nedstämdhet), och ju förr en får reda på vad som är fel desto bättre.

      Josefin 2015-02-14 13:54:35
      Svara
  • Jag har så mycket ångest över gymnasiet och skolan i allmänhet. Jag vil så himla gärna komma in på globala gymnasiet men jag vet inte om jag kommer in! Och om jag väl kommer in, tänk om jag hamnar i en klass där jag inte gillar någon eller att ingen gillar mig. När jag börjar gymnasiet vill jag jätte gärna hitta en partner och massa härliga vänner. Jag är bara så himla stressad och orolig över hur det kommer gå! :((

    Alice 2015-02-14 12:59:55
    Svara
    • Svar på Alices kommentar.

      Usch jag kommer ihåg den där känslan precis! Men först och främst är väl det bästa att försöka lära sig acceptera det man inte kan ändra. Så lär dig att acceptera att du inte vet och inte kommer veta förens du gör det liksom.
      En jätteviktig sak att komma ihåg som jag själv inte fattade förens nyligen är att livet inte funkar på det sättet att ett val är helt fel och ett annat är helt rätt. Livet kommer inte straffa dig för ett val. Visst det kommer se lite annorlunda ut, men om du inte kommer in på globala så kommer inte jorden gå under, jag lovar. Det skulle finnas massa bra grejer med din andra klass och andra skola också. Annorlunda val gör bara att livet ser lite annorlunda ut. Det finns tusentals olika vägar livet kan gå och trots att de är annorlunda är ena inte sämre än andra!

      Dessutom är det klart du kommer ha kompisar i klassen!! Vad är oddsen att du inte kommer gilla EN utav 30 pers? Och om det skiter sig så går det att ändra! När jag började gymnasiet var det jättemånga som bytte klasser och linjer och gymnasium hit och dit, så om det verkligen känns fel så går det att göra något åt. Tänk också att alla andra är precis lika nervösa som du. Alla andra oroar sig säkert också över vilka deras klasskompisar är, och när ni kommer dit kommer det vara lika främmande och nytt för allihopa och i och med det kommer ni försöka finna trygghet i varandra. Jag lovar, det kommer gå skitbra.

      A 2015-02-14 19:32:54
      Svara
  • Jag har ångest dagligen, tror jag. Mitt i ingenting kan jag bara känna så mycket meningslöshet och tvivel att jag vill lägga mig under mitt täcke och stanna där tills allt släpper. Men det släpper aldrig, så jag lägger mig aldrig under mitt täcke. Kanske eftersom att jag vet att det verkligen inte är lösningen på problemet. Ibland vaknar jag mitt i natten, går upp, går och lägger mig igen och kan omöjligt somna om på grund av att oron biter tag i mig. Men på något sätt somnar jag alltid om och vaknar nästa dag med konstiga känslor och försöker reda ut och lösa problemet. Men det är så j*vla svårt. Hela tiden. En del av mig tror att det kanske släpper, bara jag kommer härifrån. Bara jag får se allt utifrån och inte vara inne i ångestbubblan. Fan, hur ta en sig ur? Hur räddar en sig själv, om och om igen? Jag vet inte hur jag ska släppa ångesten och få den att släppa mig. Det känns som ett dåligt och självdestruktivt förhållande. En vill släppa taget men kan inte för att ångesten (sorgligt nog) har blivit en del av en.
    Fast, det bästa är. En är ALDRIG ensam. Aldrig. Det är så fint att gå in i detta kommentarsfält och känna igen sig, fullkomligt. Det känns lite bättre då. Ganska direkt. Tillsammans kan vi krama och bita tillbaka i ångesten och kanske en dag äntligen slippa den. Det är okej tills dess.
    KRAM.

    Lea 2015-02-14 12:22:13
    Svara
  • Hur tusan vet en om en har ångest? Tycker begreppet slängs runt hur som helst nu för tiden, vad är egentligen definitionen och hur mycket ångest måste man ha för att säga att man har ångest? Jag får ofta ”ångest” över framtiden, saker som hänt, skola och saker jag gör – men känner inte direkt att det tar över mitt liv och tror väl egentligen att alla har ångest emellanåt? Eller?

    Är en typisk ”duktig flicka” och vara börjat fundera på sistone mycket kring min prestations”ångest”(?), hur jag egentligen mår osv.

    Erica 2015-02-14 12:17:49
    Svara
    • Svar på Ericas kommentar.

      Hej Erica!
      Jag håller med dig, definitionen är inte helt glasklar. Det finns ju olika grader av ångest, och jag förmodar också att människor reagerar olika på olika situationer och får olika mycket ”ångest”. Simpelt: alla är ju olika. Men jag tycker att så länge man känner att man mår dåligt, är orolig och deppig och känner att detta påverkar ens liv negativt, så kan det väl kvitta hur ”allvarlig ångest” man har. Om det är ett hinder för dig och står i vägen för det som du vill göra, och att du känner att det inte går över, så kan ens ”problem” aldrig vara för litet. Om du går i skolan kan det vara värt att boka in ett besök hos kuratorn, det kan vara en bra start och hen kan säkert hjälpa dig komma underfund med nästa steg, ifall det skulle behövas mer expertis.
      Jag vill också slänga in en liten varning från en annan så kallad ”duktig flicka”. Jag stressade så mycket att jag fick magkatarr, och detta har verkligen satt sina psykiska och fysiska spår. Även om min mage har blivit bättre så finns det ingen ”spärr” längre. När jag blir stressad går det från 10 till 100, min mage slår bakut och jag kan inte längre fungera normalt. Jag får ångest av att sitta i tysta klassrum, för jag vet aldrig hur min mage är just den dagen. Det har gått så långt att jag ibland, en kvart innan föreläsningen, får sån ångest att jag vänder hemåt igen, och sedan mår jag så dåligt över att jag inte gick- för jag blir ännu mer stressad när jag missar nya genomgångar. En ond cirkel helt enkelt, och jag kommer nog aldrig få en normalt fungerande mage igen. Detta är inget jag önskar någon annan, så mitt råd till dig är att agera NU, innan det går för långt. Jag säger inte att du ligger i riskzonen, för alla är olika stresståliga, men med prestationsångest kommer ofta stress över att hinna med att prestera.
      Min kurator på gymnasiet kom med tips som att planera in studietimmar vecka för vecka. För en kalender och utöver läxinlämningar och prov skriver du: Måndag: gör tyskaläxa, ca 1 h. Svenska, 1 h. Och så stryker du efter hand, det känns bra att stryka över det som man har gjort! En slags psykisk YES!- känsla. Och ett annat, väldigt viktigt tips som verkligen maximerar ens studerande, är att inte hänga på internet eller sitta med mobilen bredvid sig!!! Sätt den på ljudlöst, sätt igång timern på 45 minuter och lägg den på andra sidan rummet. Och så pluggar du tills timern ringer, tar 15 minuters paus (obs!! Viktigt! Man behöver pausa för att orka, få ny energi och hitta fokus igen! Gör dig en kopp te, en macka, kolla facebook etc.) Därefter sätter du igång timern igen och fortsätter plugga. Oftast känns det som om man pluggar i fem timmar när man kunde ha pluggat intensivt i två timmar och sedan fått tre timmar ledigt till annat. Detta fungerade jättebra för mig, det gäller bara att ha lite självdisciplin i början och efter ett tag kommer man in i det. Dessutom, prioritera in dina vänner. Ta en pluggfika (jag brukar sitta på bibblan eller ett lugnt kafé och ändå köra timer i 45 minuter, och sen 15 minuter samtal. Ni kan ju förlänga det till 30 minuters paus för att få ut lite mer av det sociala), att få träffa sina vänner även i vardagen gör väldigt mycket och ger energi att klara resten av veckan. Eller istället för att sitta själv hela söndagen: plugga tillsammans! Men se till att du hittar en kompis som faktiskt kan respektera 45 min, 15 min. Det är inte lönt att plugga tillsammans om man blir avbruten i sin koncentration var femte minut, då är det bättre att sitta själv och sen ses för en vanlig fika. De här små knepen räddade min vardag och fick mig på benen igen, men jag önskade att jag hade börjat med detta tidigare.
      Jag önskar dig lycka till, och kämpa på. <3

      Anna 2015-02-17 13:54:39
      Svara
    • Svar på Ericas kommentar.

      det är sant att ”ångest” används lite hejvilt idag, ibland kanske man egentligen menar oro istället, som är ju vanligt att man har då och då. men tja, språket är fritt och människor använder ordet på olika sätt. men i sin ”ursprungliga form” eller vad man säger så märker du om du har ångest eftersom det känns fysiskt. t.ex tryck över bröstet, stark hjärtklappning, frossa/svettningar, yrsel…lite som känslan av att drunkna typ, man vet inte va man ska göra av sig själv. sen är det ju väldigt olika för olika människor så klart!

      suss 2015-02-14 15:08:20
      Svara
  • Hej och tack flora för att du har skapat den här viktiga diskussionen!:) Jag får inga riktiga panikångestattacker, men det jag har är nästan värre; jag har ångesten under ytan precis hela tiden. Ibland när jag är själv kan den sippra fram som en varm obehaglig ”vätska” (i brist på annat ord) från huvudet och ut i hela kroppen. Jag vet faktiskt inte exakt vad det beror på, men det kan ha att göra med att jag hela tiden känner mig ensam och otillräcklig, är rädd för framtiden, rädd att de jag älskar ska försvinna. Det är så himla jobbigt, och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska försvinna. Kram på er och glad alla hjärtans dag<3

    Nicole 2015-02-14 11:40:48
    Svara
    • Svar på Nicoles kommentar.

      Jag känner verkligen igen det här! Att det ligger under ytan och skaver jämt. Ville bara säga det att du inte är ensam <3 Och att det hjälper att söka professionell hjälp.

      Ellen 2015-02-17 21:37:12
      Svara
  • Har ångest var och varannan dag. Ångest, självskadebeteende och total osäkerhet fyller liksom hälften av dagens alla timmar. Känner mig vidrigt värdelös i varenda andetag jag drar. När jag kommer hem om dagarna rasar allt bara samman. Varför är jag så värdelös? Varför känner jag att min existens på jorden bara är en börda och att världen skulle snurra bättre utan mig? Jag har en pojkvän, har ett gymnasiesnitt på 22,5, pluggar till läkare, inte kuggat en enda tenta eller satt lägre betyg än B i högskolan på 2 år, håller på att ta körkort, är bra på att teckna. Varför är jag så jävla vidrig? Jo, för att i 20 års tid har min mamma systematiskt utsatt mig för psykisk misshandel. Härskartekniker, emotionell utpressning och glåpord varje dag. Vidriga jävla unge. Om du [gör något, som att gå på en promenad eller träffa kompisar] kan du ju flytta någon annan stans. Du har bara fjäskat dig till dina betyg. Du kommer aldrig lyckas med [betyg i något ämne, hitta sommarjobb]. [Någon annans barn] har ju till och med [lyckats med någonting annat än du]. Hon har format mig till att hata mig själv. I 5 års tid har jag försökt få henne att se, att vilja se mig och att vilja inse hur effektivt hon krossar en annan människa, sin vidriga dotter. Jag har försökt väcka empati, ånger, modersinstinkt. Vad har jag insett? Jag har inte lyckats inse att jag duger, inte lyckats förstå att jag är bra på i alla fall någonting i detta liv. Men jag har insett att den enda utvägen är att ta mig ifrån henne. Hon kommer aldrig aldrig aldrig ändras. Låt inte de som förstör dig och ditt liv göra det. Stanna inte. Känn inte skuld. Det är inte värt att sitta och tycka synd om sig själv. Stick. De är inte värda att förstöra allt du har i dig.

    A 2015-02-14 11:13:52
    Svara
    • Svar på As kommentar.

      A,

      Jag känner igen mig alltför mycket i det du skriver om din relation till din mamma. Jag har ända sedan jag varit liten fått höra att mig kommer det aldrig bli något av, blivit jämförd med min pinnsmala syster, blivit kallad fet osv. Konstanta påminnelser om att jag inte kommer lyckas i livet. När jag precis skulle börja gymnasiet gjorde hon en rad grejer som jag aldrig kan förlåta, så jag såg vad som orsakade att jag mådde dåligt dvs hon. Så jag tog helt enkelt bort henne ur mitt liv, det var inte lätt men idag mår jag så sjukt mycket bättre. Det sjuka med det hela är att hon ännu inte ser vad hon gjort, hon tycker bara synd om sig själv som har förlorat ett barn. Hon ser inte att jag förlorade en mamma och verkar inte förstå att hon måste ändras. Detta bekräftar bara att jag gjorde rätt beslut. Det jag vill säga är iallafall att stå på dig!! Det kommer ta tid att acceptera men det kommer gynna dig i längden. För du är så jäkla stark och modig.

      Kramar

      mandy 2015-02-15 22:58:49
      Svara
    • Svar på As kommentar.

      A,
      Jag känner igen mig väldigt mycket i din relation till din mamma. Jag har också spenderat hela mitt liv med att försöka duga. Att inse att jag aldrig kommer göra det (i hennes ögon) hjälper ibland. Men det finns fortfarande mycket inom mig som vill överbevisa henne en gång för alla, få henne att se mig i ett annat ljus eller läka henne med mig egen kraft tills hon blir hel. Men det är precis som du säger; det kommer aldrig räcka. Jag inser att jag lagt ner all min energi och allt mitt liv på det här och att jag fortfarande (när jag drömmer om framtiden) tänker på vad hon skulle tycka om det. Inte jag. Hon. Vad jag tycker och vad jag gör för min och ingen annans skull har jag nästan ingen aning om alls.
      Det var fint att få ta del av det du skrivit. / T

      T 2015-02-15 20:19:27
      Svara
  • jag var ganska retad i skolan när jag var yngre och det resulterade i en massa ångest och det är nu på senare år som jag har insett att jag hade ganska många panikångestattacker när jag var runt 11-12 som också ledde fram till tvångstankar under högstadiet. De försvann mer och mer och jag bytte skola till gymnasiet och mådde så mycket bättre tills pang från ingenstans fick jag en panikångestattack mitt under en körlektion med min körskolelärare som senare ringde min mamma och sa att jag var labil och en trafikfara. Så nu får jag jätteångest varje gång jag tänker på att jag ska köra bil, för panikångestattack är bland det absolut värsta som finns. Och även om min mamma är mitt bästa stöd så vet hon ingenting om det, hon har aldrig lidit av större ångest och kommer från en ”ryck upp dig, kör på” uppäxt som präglat mig ganska mycket med. Det kanske är världens löjligaste grej, det är väl bara att köra bil liksom? Känner mig så lost i det här alltså.

    Puss flora tack för så fin blogg!

    amanda 2015-02-14 10:29:08
    Svara
    • Svar på amandas kommentar.

      Heej! Igår var jag hos min terapeut och pratade om just hur gamla ångestladdade situationer kan påverka en i nya sammanhang. Det kanske låter lite för enkelt, men hon tryckte verkligen på vikten av att inse att det bara är hjärnan som kopplar ihop dessa gamla situationer med nya liknande (i ditt fall bilkörningen) och gör att man känner ångest inför även dessa. Försök se på alla situationer som helt och fullt nya tillfällen, som har noll att göra med de gamla. Lättare sagt än gjort, men det hjälper säkert liiiite.

      Sen tycker jag du ska hitta en ny körskola där de inte är ignoranta och dumma (om du inte redan gjort det), och tala gärna om vad som hänt, jag lovar att de har haft elever med alla möjliga fobier ang. bilkörning.

      Det låter som du har en stark relation till din mamma, kanske ska du ändå försöka berätta litelitegrann för henne i små portioner? Ryck upp dig-mentaliteten tror jag ingen mår mycket bättre av, förmodligen inte din mamma heller.

      Att nysta lite längre hos en terapeut eller psykolog kan hjälpa dig, om du känner för det :) kraaaam

      Agnes 2015-02-14 11:57:52
      Svara
    • Svar på amandas kommentar.

      Amanda! Jag har också haft jätte, jättestora problem med panikångestattacker. När jag väl vågade söka hjälp (man känner sig ju tyvärr ofta så jäkla onormal och konstig, helt vansinnigt) så började jag gå i KBT-terapi. Det innebär att man aktivt, men lite i taget, får facea sin rädsla ett antal gånger. Alltså att man skapar en sådan situation som man brukar få ångest av. Det kan låta jättehemskt, men effekten blir att man lär sig hantera panikångesten med olika verktyg man går med sig från terapeuten. Det är det bästa jag har gjort. Jag har aldrig kunnat bli helt kvitt panikångesten, men idag vet jag hur jag ska hantera den när den dyker upp. Panikångest kan vara så jäkla begränsande, helt i onödan! Kontakta en kbt-terapeut (gå via vårdcentralen, det brukar vara smidigast) och lev livet fullt ut och kör svinmycket bil du!!! PUSS

      Elin 2015-02-14 11:36:43
      Svara
    • Svar på amandas kommentar.

      Det är inte alls löjligt, det är vanligt att koppla ihop en situation med en panikattack och därmed bli rädd för situationen och vilja undvika den.
      Läs på om panikattacker och tekniker man kan använda för att ta sig igenom dem (kanske be din mamma läsa dem med så hon förstår dig bättre) och till slut kanske du känner att du klarar av att testa köra bil igen. Kan du göra det i en mindre pressad situation än under en körlektion? Gör det med någon som förstår hur du mår. Har du väl kört bil en gång utan att få en attack kommer rädslan för att köra bil troligen försvinna.
      Kram!

      Johanna 2015-02-14 11:12:16
      Svara
    • Svar på amandas kommentar.

      Det är absolut inte världens löjligaste grej att vara rädd för en situation som du tidigare fått en panikattack i. Det är vanligt att koppla ihop situationen med attacken och värja sig för den på grund av rädslan för en ny attack.
      Jag fick en panikattack när jag hade tagit på mig träningskläder och skulle ut och springa. Sen dess är det jobbigt att ens se kläderna och jag har inte sprungit efter det.
      Jag tror det viktigaste är att läsa på om de tekniker som finns för att ta sig igenom en attack (andas etc.) för att landa i känslan att det går att klara av det om paniken infinner sig igen. Det jag brukar (försöka) tänka är att ”Det går över. Det känns inte så nu, men snart går det över. Det är bara mina tankar som orsakar paniken, inget farligt händer på riktigt”.
      När en väl känner sig tryggare i att kunna klara av en attack är det dags att utsätta sig för situationen igen. Går det väl bra en gång så kommer det fortsätta gå bra. Be någon som förstår dig följa med i bilen.
      Om din mamma inte förstår, så ge inte upp om att hitta någon som gör det för det hjälper att ha någon att prata med. Läs gärna böcker om ämnet, det hjälper också tycker jag. (Och be din mamma läsa dem också, så kanske hon förstår mer vad du går igenom).
      Kram!

      Johanna 2015-02-14 10:50:54
      Svara
  • Jag fick min första panikångest-attack 2012 av precis absolut ingenting. Lustigt att ni andra känner så också, eller några av er, det visste jag inte. Nu får jag det när det pratas om död, sjukdomar, sjukhus, ångest i sig, svält och annat liknande. Jag känner att jag ska svimma, börjar hacka tänder och fryser. Oftast brukar jag dock kunna kontrollera det. Jag leker med en kastanj i handen, jag gör yoga eller pratar med någon om superlyckliga grejer. På onsdag går jag till vårdcentralen för att få höra varför jag hela tiden har ont i bröstet. Bra att jag tar tag i det.

    Fint att spela cello när en känner att det pockar på. Önskar mitt piano var här. Hoppas ni andra finner lika mycket stöd i denna tråd som jag.

    Julia 2015-02-14 10:23:11
    Svara
  • fanny:

    Jag hade ångest för ca 4 månader sen. Jag var så ångestfylld, grät, mådde skit. Nu är det så att jag bor själv också och då ringde jag kurator. Det var så himla värt att prata av sig. Att få gråta ut. Någon som inte säger ”jag förstår” bara för att.

    Annars kan vi alltid prata på fb om du har lust. Eller mejl. Alltid skönt att ha någon opartisk i ens liv, som inte vet någonting, som kan se på saker objektivt.

    Niickie_ (@)hotmail.com

    N 2015-02-14 10:13:41
    Svara
  • Ångest har varit ständigt återkommande i mitt liv. Den är så svårhanterlig, ångesten, men under åren har jag lärt mig lite knep som gör det enklare. Det första är jätteviktigt: se till att få hjälp. Gå till skolsköterskan, sjukhuset, en psykolog, en kompis… prata om det helt enkelt! Det är så viktigt att ha någon annan att prata om problemet med. En person som inte styrs av dina hjärnspöken (som ätstörningar, OCD osv.).
    Mitt andra tips är att försöka syssla med något annat när ångesten tenderar att infinna sig. Som för mig, då den är värst innan middagen. Då brukar jag typ en halvtimme innan se till att göra något jag tycker om, som att spela cello eller skriva. Ju mer en tänker på problemet innan, desto jobbigare kommer det bli att hantera situationen.

    Träng inte undan ångesten för att lida i ensamhet. Lägg ut den på bordet och ta hjälp av dina nära.
    Kram! <3

    Hannah 2015-02-14 09:55:00
    Svara
  • får ångest jätteofta. vet som de som kommenterat innan inte riktigt heller varför det sker. Ibland känns allt bara jobbigt. Jag oroar mig över saker som det egentligen inte är någon fara med. Målar upp mardrömssituationer och försöker hitta lösningar på allt i mitt huvud. Insåg nyligen att när jag får ångest över småsaker, som ett sms som jag kanske tolkar helt fel (men inte vet att jag tolkar fel), så försöker jag tänka på universum. Att det är jättestort och att det är en så otroligt cool grej att bara få vara här. Behöver inte vara rädd eller känna ångest över något – i det stora hela spelar ju inte det lilla jag oroar mig för någon roll. Det är lätt att kanske känna sig liten och oviktig när en tänker såhär men samtidigt får det mina hinder att bli lite lättare att ta sig över. När jag tänker så så blir hela jag lugn och jag bara känner att NEJ! jag behöver inte känna såhär. Allt är okej. Du är bra som du är. Lite så.

    Hoppas ni alla får en jättefin dag <3

    Isabelle 2015-02-14 09:29:52
    Svara
    • Svar på Isabelles kommentar.

      mitt knep är exakt exakt exakt samma, eller typ att ”du ska ändå dö någon gång så det spelar ingen roll ” eller ”kommer jag bry mig om detta när jag är 79 och sitter på ålderdomshem”. Funkar iallafall för stunden!

      <3

      ebba 2015-02-14 10:19:10
      Svara
  • Jag får ångest så himla ofta. Det känns i hela kroppen av ångest. Jag kan ligga och kolla på en serie men behöva pausa för att jag inte kan koncentrera mig av all ångest. Oftast är det bara smågrejer som framkallar ångesten och ibland vet jag inte ens varför, men det förstör verkligen mitt liv. Varför blev det så??? Det tog över mitt liv helt plötsligt. Vet att jag borde prata med någon men är så himla rädd för det.

    Fanny 2015-02-14 08:44:22
    Svara
    • Svar på Fannys kommentar.

      Exakt samma, får verkligen ångest helt plötsligt (och ofta) utan att jag riktigt vet vad det beror på (eller smågrejer), men vill inte riktigt gå pch prata med någon om det. Insåg för ett par veckor sen att jag faktiskt mådde riktigt jäkla dåligt och var nere på botten, och tog steget att prata med vänner. Har svårt att få ner min ångest i ord, men mina närmsta vänner fick iaf veta ett ungefär hur jag mår. Tro det eller ej, men nu när de vet om det har ångesten lättat väldigt mycket, har haft fler dagar utan än med ångest de senaste 10 dagarna! Har aldrig varit en sån person som pratar ut om sina känslor, men detta var bland de bättre besluten jag tagit. Hoppas det börjar ordna sig för dig också snart!❤️

      Sofia 2015-02-15 21:47:01
      Svara
    • Svar på Fannys kommentar.

      Åh, men jag känner precis likadant! Det går dock i vågor för mig, och jag vet om att jag troligtvis har ärftlighet för någon form av bipoläritet. Men om det inte tar över ALLT HELA TIDEN, och du känner att du klarar dig, så gör du nog det. Annars kanske det är dags att försöka, om ens bara berätta för någon annan, att du behöver prata om ångesten. Min brukar släppa när jag pratat ut om ångesten och varför jag har ångest just den gången, oftast med min pojkvän. Kram och hoppas vi tar oss ur den!

      Beatrice 2015-02-14 13:13:34 http://herbariumet.blogg.se
      Svara
    • Svar på Fannys kommentar.

      Skaffa en ångestkompis! har du ett syskon, nära vän eller bara någon du vet också har lite probs med psyket ect, försök att öppna upp dig för hen. Kan vara små saker och i bebissteg. Men hjälper så mycket för mig. När jag känner den sjukaste ångesten börja näsla in sig och jag inte rikitgt vet hur detta kommer sluta, skickar jag iväg ett sms till min vän som också har problem och som vet om mina. Räcker med att jag skriver ” nu är den här” och så kan hen skicka tillbaka kärlek eller förståelse och så kan en ha en liten terapistund tillsammans, gratis. Så man inte försvinner i sin egna ångesthjärna.

      Men främst våga öppna upp dig! Jag lovar du är ingen belastning eller jobbig person. ÄG DIN ÅNGEST.

      Kärlek!!! <3

      sofia 2015-02-14 10:24:06
      Svara
    • Svar på Fannys kommentar.

      om du inte vill gå i terapi för det känns för stort, testa att ringa bris, svenskakyrkan eller någon annan hjälptelefon så kan du alltid bara avsluta samtalet om du tycker att det blir för jobbigt. Hoppas det fixar sig, massa kramar och styrka från mig <33

      Mallina 2015-02-14 09:31:21
      Svara
  • Jag har ofta ångest och nio av tio gånger jag har det, så vet jag inte riktigt vad det beror på. Har pratat med en om det här och hon sa att även fast det känns jobbigt så måste en försöka leta på vad det är som trycker innanför bröstet. Vad det kan finnas för anledning, leta i huvudet, i schemat om det är något som hänt eller som ska hända- som ditt undermedvetna redan nu tycker är jättejobbigt. När en väl kommer på vad det är som framkallar ångesten, då brukar den faktiskt släppa. Åtminstonde litegrann. För det känns skönt att i alla fall veta varför en mår piss.

    Ta hand om er där ute. <3

    Lisa Sheila 2015-02-14 08:38:22 http://lisasheila.devote.se
    Svara

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!