Jag har alltid varit rädd för sport. Rädd för att få handbollar i huvudet och tappa mitt tennisracket och sparka snett. Jag har skyllt på mens och ett svagt knä och huvudvärk för att slippa idrotten i skolan och alltid fått omdömet ”Flora sprider god stämning i gruppen men bör öva på bollsporter.”
Det enda jag känner mig bekväm med, förutom dans och koordinationsövningar, är att springa. I nuläget sitter jag uppkrupen som en ostbåge på skrivbordsstolen i snitt åtta timmar om dagen, och det är som bäddat för framtida ryggproblem. Och för att må dåligt psykiskt. Att springa hjälper mig att tänka klarare, att ladda ur, att bli av med stress och att bli starkare. För ett år sedan hade jag skrattat rakt ut om någon hade sagt ”Flora, om ett år kommer du kunna springa långt utan problem. Och du kommer älska det.”
I juni ska jag springa en mil med Nike. Det blir mitt första lopp någonsin och jag är så himla taggad. För ett par veckor sedan åkte jag och ett gäng andra bloggare ut till Frihamnen för att peppa loppet, springa med Icona Pop och äta asgod mat. Innan vi började sa Sandra ”Du är väl sportig och kan väl springa fort? Du är ju som en gasell.” Jag bara skrattade, för benämningen sportig är liksom något helt nytt för mig.
Ni behöver inte oroa er, det här kommer inte bli en blogg där jag delar med mig av mina resultat eller skriver om mina löprundor. Det hör inte hemma här. Vissa gillar att träna, andra gör det inte. Och det är helt okej. Jag mår bättre av att springa, men andra blir gladare och starkare av att dansa, promenera, spela musik eller baka. Det gäller bara att hitta sin egen energikälla. Men en sak är säker: Jag är så himla glad för att det går att springa utomhus igen, utan att frysa öronen av sig och halka på isen!
Translation: I love running. One year ago, I would have laughed if someone told me that I would feel this way in the future, but it’s true. In june, I’m going to run 10k with Nike and I am so pumped. Some people like to exercise, some people don’t, and that is totally OK. And to make it clear: this will never become a blog about exercise and results. I just wanted to tell you that running makes me happier, stronger and less stressed.
at alle finner det som gir dem energi, overskudd og glede = drømmen. og hvilken mestringsfølelse når man finner noe man liker, som man kjenner er godt i kroppen, og som man kan bli bedre på! masse lykke til med løpingen, og takk for at du skriver om trening på denne måten! det trengs på internett.
För 1 år sen så joggade/sprang jag. Jag HATADE det de första 2 veckorna. Usch men efter 2 veckor insåg jag att jag blev bättre och bättre och mitt i allt ÄLSKADE jag det. Tyvärr tappade jag det rejält och kilona steg pga depp, sjukdomar osv. Menjag har lovar mig själv att börja igen för jag vet jag älskar det!
vad härligt att höra!! jag började springa lite lätt för kanske 3-4 år sedan och sprang mer och mer och längre och längre efter det. så najs! nu senaste året har jag dock dragit ner på löpning till förmån av gym och viktlyftning och sånt, som jag nu verkligen har fallit pladask för. älskar fasen att träna.
Jag är också världens osportigaste person – jag var dåligt på typ alla sportar när jag gick i skolan – men för ett och ett halvt år sedan började jag springa och jag verkligen börjat tycka om det! Det är så fint att vara ute en stund och jag mår så bra efteråt :) Kan definitivt rekommendera det! :)
I hela mitt liv har jag hatat att springa, och jag har alltid tvivlat på att människor faktiskt äääälskar att springa och att de nog mest bara säger det för sin egen skull, för att motivera sig själva och kanske en gnutta ljuga lite för sig själva. Men på senare tid har jag börjat tänka att det nog går att älska att springa, och att det nog skulle vara ganska trevligt egentligen.. Om man liksom inte har det som jag som får världens blodsmak i munnen efter två meter och inte kan andas normalt på en halvtimme-45 min utan bara flämtar för att försöka andas, när man sprungit en liten liten bit. Som tur är så älskar jag att simma, och kan simma 2km snabbt utan problem, vilket gör att det där med spring-hatet egentligen inte gör så mycket i slutändan.
Och motiverande träningsblogg: moveitmama.se. Mest om postpreggoträning men allmänt pepp!
Åh jag känner igen mig så mycket i att inte ha tänkt på mig själv som någon sportig person. Jag har verkligen känt mig ful, fel och dum i huvudet på så många gympalektioner och det är fint att kunna utforska träning på sina egna villkor.
Så kul att du kommit igång och börjat springa. Jag har alltid fått exakt samma omdöme på idrotten som du, förutom att jag är sämst på dans också pga dåligt koordinerade armar och ben.
Nu pluggar jag dock till fysioterapeut och vi får hela tiden höra hur farligt det är att sitta stilla så jag har börjat gympa och det är så KUL! Gympa, afro, SomaMove, yoga, löpning osv. Jag har äntligen fattat grejen!
Och motiverande träningsblogg: moveitmama.blogg.se
Känner också, som så många, igen mig i ångesten inför skolgympan. Bollsporter i synnerhet, men framför allt annat så var min största ångest inför redskapsgymnastik… Där kan vi snacka rädsla för att hoppa in i saker, ramla omkull, bryta nacken och få hjärnskakning, helst samtidigt eller så. Dansen var min grej, men sen slutade jag för att jag inte trivdes, och det har jag ångrat så många gånger. Nu är min kropp helt ur form och jag vet inte hur jag ska få den stark igen. Det är otroligt nedbrytande, men promenader är det enda den klarar. Och allt annat är så himla, himla dyrt.
Det är å härligt för kroppen att röra på sig. Lite hur man lever så får man ju sitt ändå, men det är ju aldrig fel att testa lite nya utmaningar. Trist med bollfobin, och att skolidrotten är uppbyggd så att man måste vara med på saker man inte trivs med. Jag har haft rugbyträningar för femåriga tjejer, och redan där har det krypit in ”jag kan inte och vill inte” istället för ”jag kan inte det här än men jag kan prova”. men det krävs ju att man känner att man får bestämma själv och att det är ok att inte kunna allt på en gång. Och känna sig trygg. Sen har jag haft idrottsklasser i gymnasiet, men där blir man bara arg. Sån psykning det pågår mot svaga killar och alla tjejer där. Supertuffa och sportiga tjejer som ändå blir utmanade till att tappa bollen… och suget! Är det någon yrkesgrupp som borde lära hantera genusfrågor så är det idrottslärare…
Så härligt inlägg! Du borde helt klart läsa Born to run av Christopher McDougall – den boken förändrade min syn på löpning och dessutom har författaren ett jättehärligt språk (han är journalist i grunden). Så inspirerande <3
Jag sitter också framför en dator 8 timmar per dag på jobbet, sen sitter jag ju hemma också. Förra veckan frågade jag min chef om jag kunde få en pilatesboll att sitta på, så nu sitter jag på en boll 1-2 timmar per dag! Det är mycket roligare att sitta på en stor boll än en kontorsstol, men främst ville jag ha den för att en tränar upp rygg och magmuskler så att en får en starkare kropp. Jag har som sagt inte använt den så länge än, men älskar den. Känns mycket bättre i ryggen redan, det känns att den får öva. Grundprincipen är att kroppen måste balansera när en sitter på en boll, istället för att slappna av i en stol.
Så härligt tänk! Det är ju för hälsan, avstressningen och endorfinruset man främst borde röra på sig mer! Inte för att försöka efterlikna samhällets skeva skönhetsbild. Tack Flora! :)
pepp!
Vad härligt att du hittat din grej! Jag gillar inte alls att springa speciellt mycket, men gör det ibland ändå för känslan efteråt är så himla go. Så kul med det här inlägget förresten, jag tänkte direkt ”oj, tränar flora?”, som att du inte skulle göra det bara för att du valt att inte visa det i bloggen. Det blev som en liten påminnelse om att bloggare inte visar hela sin vardag jämt, även om jag egentligen vet det såklart.
gud va jag känner igen mig! Idrott har alltid inneburit ångest och krav för mig men i julas bestämde jag mig för att ge gymmet en chans och nu är jag helt hooked på spinning, att kämpa upp för branta backar är sån sjuk adrenalinkick! Tror vi måste börja prata om träning på ett annat sätt, visa att träning inte måste handla om det yttre, bara så starkt kopplat till ”hälsa”.