Nu när jag hänger runt i London funderar jag en del på hur det skulle vara att bo i ett annat land. Tanken är skrämmande och kittlande på samma gång. Så jag tänkte att veckans diskussion ska få handla om det, för jag är säker på att många av er funderar på att flytta alternativt redan har flyttat och därmed sitter på all världens visdom. Hur är det egentligen att släppa allt och bara dra? Hur klarar en av ensamheten och hemlängtan? Hur skaffar en jobb, boende och kompisar? Osv osv. Dela med er av era frågor, tips och råd i kommentarsfältet.
Tumregel: Om ni skriver en kommentar, försök svara på någon annans också. På så sätt blir inte kommentarsfältet fullt av obesvarade kommentarer. Det kan även vara en god idé att rubricera din kommentar med exempelvis ”PARIS”, ”SÖKA JOBB” eller ”ENSAMHET”, så blir det lättare att överblicka kommentarsfältet.
Det går fortfarande bra att skriva av sig på tidigare veckors diskussionsinlägg: alkohol, föräldrar, hår, att göra slut med en vän, preventivmedel, ångest, sex, mens, sorg och kärleksrelationer.
Translation: This is a forum where you can discuss certain topics in the comments, in this case moving abroad. Share your thoughts, questions and experiences in the comments below. This is a place of respect and concern, a place where you can write about what bothers you but also a place where you can help others. Or just feel less alone.
Jag har just börjat mitt sista år på HT och jag vill härifrån. Jag är bered på att flytta utomlands när jag har tagit studenten. Vill ju gärna till England då det är en stor dröm ( dock kan det ju vara lite krångligt nu när de har valt att gå ut EU) men egentligen spelar det ingen större roll. Jag vill bara härifrån! Men det jag undrar är hur! Vad behövs? Hur ska man göra det? Jag har läst lite kommentarer här där det står att dom bara far. Men hur gör man med lägenhet? jobb? är det något man måste ansöka om, vilket land det än gäller? Jag är då bara väldigt vilsen och less på vårat avlånga land.
Flyttade nyss till Glasgow för att plugga, men mitt tips är att skaffa ett ”national insurance number” för utan det går det inte ens att söka jobb typ. Tror det går att boka via telefon. Kan tyvärr inte hjälpa med boende eftersom jag bor i korridor med skolan.
Lycka till!
Kanske är lite sent ute men någon kanske läser. Tre månader efter att jag tog studenten tog jag ett förhastat beslut om att flytta till Barcelona för att jag hade fått jobb som telefonförsäljare (döden för övrigt) där och på grund av lite olika anledningar ville jag bara lämna Sverige. Jag var 19, pratade inte spanska, hade typ aldrig varit utomlands innan, kände ingen och hade endast bokat 1 veckas boende på ett hostel. Det är det BÄSTA jag gjort i hela mitt liv. Nu har det gått 2,5 år och jag har hunnit bo i Barcelona i 9 månader, ungefär lika länge i Oslo och nu ett par månader i Köpenhamn (som för övrigt är världens bästa stad) i ett par månader. Har rest i USA, Europa och Centralamerika lite där emellan dessutom. Alla tre länder har jag flyttat till på liknande sätt. Spontant, ensam och utan speciellt mycket planering. Men det löser sig. Det gör det alltid. Man träffar folk, man hittar vänner, man gör sig av med vänner, man har pengar sen är man pank och så har man världens bästa lägenhet men plötsligt står man på gatan. Men det löser sig alltid och gör det inte det är det bara att packa väskan och dra. Det har varit min filosofi och det har fungerat bra än så länge. Jag har träffat underbara människor via min jobb, jag träffade min kille på gatan i Barcelona och jag har hittat boende på nätet, genom vänner och ibland har jag bara frågat varenda människa jag stött på.
Om du funderar på att flytta utomlands, JUST DO IT.
Jag var Au Pair i England ett år. Nu är de 7 månader sedan jag kom hem. Jag minns att jag längtade hem så himla mycket, och tyckte det var så skönt att komma hem till pojkvän, vänner och familjen. Nu så här ett drygt halvår efter att jag kommit hem längtar jag tillbaka till England och min värdfamilj nästan varje dag. Det är som att man lämnar en del av sig själv när man verkligen trivs på ett ställe och sedan finns den delen kvar där. Är sjukt sugen på att flytta tillbaka en dag, och då ta med pojkvännen, för familj och de vänner man har nära och bryr sig om finns kvar och dessutom blir man ju världens bästa guide till platsen när man får besök! Säger som många andra har skrivit, ÅK.
Drömmer om att flytta utomland,kanske london, kanske inte för alltid men några månader, ett år eller två. Jag drömmer och tänker, men hur ska man klara sig där? Hur hittar en jobb? boende? hur får man allt att gå runt?. Har också tänkt på att studera i t.ex. London någon gång efter studenten, men jag måste först läsa på mer om boende, jobb och även skolor. Men det skulle ju vara en dröm att bara få packa resväska med sånt som behövs för att sedan ta flyget till England och bo där, bara göra det för sin egen skull, för att det är en dröm man har.
Det är nog lättast om man har en kontakt, en anknytning, en idé. Men har man inte, så bara pröva. det värsta som händer är att det går fel, och så fel kan de ju inte bli. De värsta skulle vara om allt är sådär lagom– och hur hemskt är det? För tänk, om allt är underbart så är de underbart och är de förfärligt har du lärt dig något för livet. Win win!
Drömtänkade och frågande
Ända sedan jag fick veta att London existerade så har jag velat bo där. En dröm sen barnsben antar jag. Jag kommer då och då på mig själv med att googla runt för att hitta en väg in till londonlivet men jag får ingen vidare kläm på läget. Så därför skulle jag vilja fråga dej frågor om det är ok? typ som: vilka områden tycker du det är bäst att bo i? ska man satsa på att plugga eller jobba (vart/med vad/hur isåfall) ? hur lär man känna ny vänner i en helt ny stad? är det dyrt? pussar, kramar och tack på förhand <3
Jag pluggar en utbytestermin i Kraków i södra Polen. Innan jag åkte hit trodde jag att det skulle bli ensamt och hemskt, men det är det finaste jag någonsin gjort. Jag önskar så innerligt att jag kunde stanna kvar här en termin till, men jag behöver återvända till Stockholm till sommaren. Det jag vill säga är att ibland är det som att vinna högsta vinsten om en bara vågar göra sånt som en egentligen inte törs.
Ps, Kraków som stad, är fantastisk. Åk dit.
It’s really nice to read this words about city in my country.
Greetings from Poland
BARCELONA
20 år gammal flyttade jag till Barcelona, staden i mina drömmar, i hopp om att livet väntade på mig där. Vackra spanjorer, mystiska gränder och självständighet. Jag visste såklart att det skulle bli tufft men det är en annan sak att uppleva det. Att bo med kackerlackor, behöva släpa hem butantankar för att få varmvatten och gå ensam hem på osäkra gator. Planen var att stanna där på obestämd tid men tre månader senare ville jag inget annat än att åka hem.
Det där rosa skimret som hade omgett staden förvandlades istället till tät dimma. Jag hade velat ”hitta mig själv”, och autenticitet. Det jag fann var ett nöjesfält för förvuxna barn. Efter stängning. Barcelona må vara en metropol men att leva en ändlös semester var inget för mig. Nätterna, alkoholen (och för vissa) drogerna äter upp en. Jag känner fler än en person som menat att den staden varit på väg att äta upp en. Ironiskt nog tappade jag allt det jag hade hoppats på att hitta. Alla gränser suddades ut. Och ingen trygghet fanns att fall tillbaka på. När jag mot slutet vaknade upp efter att ha däckat i en okänd lägenhet, bestulen och med en känsla av att ha blivit drogad. Eller när jag låg med en kille bara för att han blev arg när jag först avvisade honom. Eller när jag insåg att att sova till kl 15 varje dag inte är min definition av att leva livet. Då tog jag mig samman och slet mig från dekadensen och destruktiviteten. Och tro mig, det kändes som ett misslyckande.
Jag vill inte måla fan på väggen med min historia och för många är säkert Barcelona fortfarande drömmarnas stad. Jag vill bara säga att det kan vara bra att resa med en realistisk bild av verkligheten. Det är en annan sak att leva i en stad än att vara på besök. Känn dig själv och vet vad du vill. Jag lärde mig att trygghet kommer inifrån och inte tvärtom. Jag nådde botten efter min tid i Barcelona men därifrån har det bara gått spikrakt uppåt. Numera uppskattar jag Sverige på ett helt annat sätt och är aldrig rädd för att gå hem ensam om kvällarna längre.
Jag är nu på min nionde månad iväg från vad jag brukade kalla mitt hem. I augusti förra året började jag mitt utbytesår i Kansas. 17 år och första gången utan trygga föräldrarfamnar och de kära vännerna man haft vid höften hela livet. Det har varit några tuffa stunder, men idag kan jag säga att jag skulle göra det tusen gånger om. Jag ser på bilder på mig själv från förra sommaren och jag känner inte igen mig själv längre. Jag är så glad att jag vågade. Nu har jag ett andra liv, en extra familj, och bästa vänner på andra sidan atlanten. Det svider i mitt hjärta att jag så fruktansvärt snart måste lämna mitt kära Amerika bakom mig. Alla hjärtegryn jag lärt känna kommer få ett hejdå utan deadline, för jag vet inte när jag kommer träffa dem igen. Just nu hoppas jag nästan på att gifta mig med en amerikan så att jag kan få medborgarskap. Jag ursäktar mitt röriga inflik, men hursomhelst – om du funderar på att lämna Sveariket, gör det! Våga åka. Att leva någon annanstans för en tid ger perspektiv på både din omgivning och dig själv. Man ser vad som är viktigt och börjar uppskatta det man såg som luft tidigare. Kanske du inser att du föddes på en plats där du inte passade till 100. Så känns det för mig.
Det kan vara knepigt att flytta utomlands, men det är AS SVÅRT ATT FLYTTA HEM. Man har missat att 50 öringen försvunnit, att bussarna inte längre säljer kontant biljetter, att man skickar brev i mataffären och inte på posten, och en massa annat som som man trodde att man kunde för ”du e ju svensk ju”. Det känns som att flytta till ett nytt land, för man vet inte ens vad autogiro är. Det svåraste utav allt är kanske att kompisarna man hade har glömt bort en, och snabbt inser man att även om man skaffar ett svenskt nummer igen så har man varit borta för länge, man är numera en person som man bara ha i kontakt listan, men aldrig ringer för att bjuda in till grillfest. Jag som trodde att Facebook och svensk radio skulle hålla mig uppdaterad om vad som händer här hemma, oj så fel jag hade.
LÄSA PSYKOLOG I GLASGOW SVÅRT OCH MAGISKT
hej, jag tycker att flytta utomlands är en av dom bästa sakerna man kan göra här i livet. Det betyder ju dock inte att det inte också kan vara det svåraste och ensammaste man kan tänka sig ibland också. Men för mig har det varit helt magiskt att få slänga sig ut i något jag inte ens kunde föreställa sig, att få bestämma vem man ska va och liksom ta det svåra, äga det, springa rätt in i det. Efter att ha bott i London ett halv år som Au Pair, satte jag mig på ett tåg och hamnade till slut på Isle of Iona, en ö i de inre hebriderna i Skottland och upptäckte en del av Storbritannien som jag inte visste fanns. Där jobbade jag i två månader och träffade alla dessa fina skottar, frös halvt ihjäl i hus utan isolering och åt scones till frukost lunch och middag.
Det äventyret slutade med att jag nu är inne på mitt andra år psykologi studier i Glasgow, en stad som kanske inte har samma puls som London men med taxichaufförer som ger en karta och guidad tur påväg in från flygplatsen och som tittar så man kommer in ordentligt genom ytterdörren när dom kör hem en om kvällen. Det finns parker som fylls till bredden med människor i shorts så fort solen visar sig, och pubar runt varje hörn. Men mest av allt finns det så himla mycket fina människor som om man bara försöker är så lätta att träffa. Få saker är så bra som att gå på flatparty i en lägenhet där man känner högst en i den här stan, för man går därifrån och känner en hel bunt. Jag flyttade till Glasgow för att läsa psykologi för jag kom inte in i Sverige, det är ingen dans på rosor att göra det här heller men alla gånger är jag så glad att jag gjorde det och ännu gladare är jag för att jag ännu inte har gett upp längs vägen även om det helt klart kan vara tufft att börja om allt från början. Dessutom går det ingen nöd på svenskar här så får man panik över sånt så är det lätt fixat.
Om det är någon som tänker på att ta steget har jag inget annat att säga än. GÖR DET.
Jag bodde utomlands i ett halvår, närmare bestämt i Slovenien (av alla platser tänker ni). Jag volontärarbetade på en skola/ett hem för barn/ungdomar/vuxna som hade någon form av diagnos. Att jag valde Slovenien var att jag är halvsloven och har varit där x antal gånger under mitt liv och kände mig i stort sett som hemma. Förutom det faktum att slovenska är sjukt svårt att lära sig (min käre far lärde mig tyvärr inget när jag växte upp) och att alla kunde tyska istället för engelska så var det helt fantastiskt. Jag behövde släppa allt i Sverige och börja om på nytt. Att få spendera ett halvår i mitt favoritland med så fina människor var det bästa som kunde hända.
Ja, jag längtade hem som fan ibland och grät. Ja, jag kände mig lite vilsen i början. Nej, under min tid där hörde jag inte en enda människa prata svenska men det var nog det bästa valet jag kunde gjort. ALLA som kan/vill/funderar på att bo utomlands – gör det! Du kommer sakna många ja men du kommer växa så otroligt som människa
JAG SLUTAR ALDRIG LÄNGTA HEM
I augusti 2013 fick jag ett samtal av en barndomskompis, som jag mötte 15 mil hemifrån i en skidbacke för 11 år sedan. Hon säger till mig ”om en månad står jag ensam med en lägenhet, jag och min pojkvän har gjort slut och han ska flytta hem till Sverige, kom och hjälp mig”. Sagt och gjort. Jag sa upp mig från jobbet och boendet jag då hade, för att flytta till Trondheim. Redan efter två månader kom min mamma och lillasyster på besök, jag kunde inte sluta gråta veckan efter de åkt hem. Nu har det gått ett och ett halvt år sedan jag flyttade, än idag så fort jag får en minut över så längtar jag hem till min familj.
Min mamma är min bästa vän, och hon säger alltid ”Vi åker ingenstans, men du har möjligheten att skapa någonting. Vad hade du gjort och vem hade du varit om du stannat kvar?. Det är precis där det sitter, för idag har jag ett liv här. Jag har lärt mig så oerhört mycket om mig själv, jag har träffat människor jag aldrig hade fått träffa, se platser jag aldrig hade fått sett. Idag gruvar jag mig för dagen då jag ska lämna dethär stället. Livet är tillfälligt, se till att ta vara på det.
Åk. Prova. Våga. Familjen finns alltid kvar, så gör dethär för din skull.
Jag funderar på att flytta till London och tack för detta (började nästan gråta), behövde höra det om familjen <3
Till Hanna 2015-04-19 12:12:22:
Jag flyttade till London för att börja på ett universitet här i september. Bästa och läskigaste och svåraste jag gjort. I bland är det ensamt, ibland saknar jag mina föräldrar och att bo hemma så mycket att jag rullar ihop mig till en lite boll på min lilla nittio-säng och gråter. Men oftast känner jag mig stark. Jag känner mig modig som vågade flytta, plugga på ett språk som inte är mitt modersmål, att jag klarade av att skaffa vänner trots att jag är introvert. Jag har vuxit enormt det här senaste halvåret. En vinner SÅ mycket av att utmana sig själv. Första månaden var salt skitsvårt och jag frågade mig själv om jag verkligen hade gjort rätt, men ju längre tiden går och ju mer en kommer in i sammanhangen kring skolan och nya vänner, desto mer berättigad känner en sig att vara här.
Mitt tips är ÅK! GÖRT! Och om det suger efter tvår, tre månader – åk hem. Värre än så är det inte.
IBLAND SUGER DET ATT VA AU PAIR.
Jag reste som au pair till Nederländerna och stannade där ett år. Det var hälften fantastiskt, hälften ett helvete. För jag blev förälskad i Amsterdam, Utrecht och alla andra vackra platser jag besökte. Jag fick nya vänner, lärde mig mycket och på slutet träffade jag en kille som jag blev dödskär i. Men jag blev också sjuk. Allt mammorna, och speciellt min värdmamma, pratade om var dieter och bantning hit och dit vilket till slut ledde till att jag utvecklade ett ätstört beteende, fick ångest och mådde så himla dåligt i perioder. Att må så dåligt utan att ha ens mamma eller någon annan trygg person som kan trösta var knäckande, jag var alldeles själv i helvetet kändes det som. Dessutom är au pair ett ganska tråkigt ”yrke”, att bara städa och passa barn hela dagarna blev jag trött på i längden.
Nu har jag kommit in på ett universitet i London men vågar inte flytta. Jag förknippar att bo utomlands med massa obehagliga känslor. Jag slits mellan att vilja börja på det supercoola universitetet eller att stanna kvar här i min trygga tillvaro där jag ändå trivs och utbilda mig till något här istället. Så mycket framtidsångest alltså….
Ni som jobbar ett år för att resa upp pengarna på ett par månader.
Gå en kurs på en folkhögskola istället. Skrivande, teater, musik, bild, vad vet jag? Bara gör det. Ett eller två år med kreativa människor och… Vad mer kan en önska? Lösningen finns inte alltid på andra sidan jorden, utan kanske i en liten håla där det råkar ligga en fantastisk folkhögskola.
heja heja!
På fredag flyttar jag tillbaka till Sverige efter 19 månader i London.
Jag är livrädd för att kastas tillbaka till livet jag hade i Sverige, flytta in med mina föräldrar igen och bo i en liten by där inget händer.
Men samtidigt är det kanske bra att jag känner så för det betyder att jag har haft det himla bra här, för det har jag verkligen.
Jag har träffat människor som jag älskar mer än någonting. Smarta, roliga vänner som tröstar och säger att man är bra.
Varit förälskad och försökt tyda svåra ansikten, jobbat på ett jobb som tärt på mig ibland men som lärt mig mycket.
Vad jag vill säga med det här är att detta var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Den här erfarenheten kommer jag alltid ha med mig och även fast det har funnits stunder av hemlängtan har det aldrig tagit över utan jag har känt mig hemma här.
Och det får inte glömmas att jag åkte hit med min bästa kompis men att hon valde att åka hem efter några veckor, och jag stannade ändå. Jag är så glad att jag gjorde det.
Hej Elin! Ända sedan jag fick veta att London existerade så har jag velat bo där. En dröm sen barnsben antar jag. Jag kommer då och då på mig själv med att googla runt för att hitta en väg in till londonlivet men jag får ingen vidare kläm på läget. Så därför skulle jag vilja fråga dej frågor om det är ok? typ som: vilka områden tycker du det är bäst att bo i? ska man satsa på att plugga eller jobba (vart/med vad/hur isåfall) ? hur lär man känna ny vänner i en helt ny stad? är det dyrt? pussar, kramar och tack på förhand <3
RESELEDARE PÅ VIFT
Efter studenten 2012 var jag en väldigt osäker och vilsen själ som varken visste in eller ut vad jag ville göra här näst. Efter att ha jobbat på ICA i drygt ett år fick jag dock nog och kände att jag måste få komma iväg, bort från hemstaden där alla känner alla och bara träffa nya människor och utmana mig själv. Hösten 2013 sade jag upp mig och åkte ner till Spanien för att utbilda mig till reseledare genom det danska företaget Service & Co (jag var livrädd, såklart, men blev peppad av mina vänner). Där och då var jag inte alls säker på att yrket var något för mig men jag såg utbildningen (5 veckor tillsammans ca 140 elever från Danmark & Sverige) som en anledning att bara komma bort, lära mig nya saker och träffa människor. Service & Co. kan jag nu säga var det bästa som kunde hända mig, sådär 1 år efter studenten.
I dag jobbar jag som guide för Fritidsresor sedan ett år tillbaka och det är utan tvekan det bästa jag gjort i mitt liv. Så många människor jag träffat, så många platser jag fått bo på, så många fantastiska kulturer jag fått uppleva. Jag har träffat många nya vänner genom företaget och minst sagt utvecklat mig själv. På ett positivt sätt kan jag nu säga att jag inte är samma person nu som jag var förra året. Varje dag på jobbet väntar nya utmaningar och ingen dag är den andra lik. Det är mycket slit, det kan jag inte sticka unders stolen med, men ett sådant otroligt och utvecklande äventyr jag får vara med om! Från början hade jag bara tänkt vara iväg 1, max 2 säsonger (1 år) men jag funderar redan nu på var jag vill spendera min vinter… Än så länge lockar Sverige i alla fall!
HUR SOM HELST. Alla ni som funderar på att flytta utomlands och kanske jobba eller studera: kör, bara KÖR! Ni har ingenting att förlora! Det ”värsta” som kan hända är att du ångrar dig väl utomlands och vet ni, då är det bara så enkelt som att flytta hem igen! Visst, en del pengar kan väl anses som ”förlorade” men se det inte som det. Se det som ett försök att uppfylla din dröm. Om det inte passade dig, nåväl, då har du i alla fall försökt och kan nu konstatera vad du INTE vill göra!. Om det känns jobbigt, släpa med en vän eller sök sällskap på forum etc. Bara våga!
Om ni vill snacka eller kanske veta mer om mitt jobb eller bara har något på hjärtat, släng iväg ett mail! madelene.sterner (at) gmail.com.
Tuta och kör nu allihopa så ses vi ute i världen!
KRAM!
BOK OM PARIS
Jeg vil bare anbefale alle som tenker å studere utenlands å lese boka Parissyndromet av Heidi Furre. Hun skriver om å reise fra alt og bosette seg i Paris, og hvor ensom og stor byen er, hvordan det er å bare skaffe seg et helt nytt liv, og hvordan byen gradvis blir mindre og mindre ettersom hun blir kjent. Den er veldig fin og veldig ekte, jeg kunne kjenne meg igjen i veldig mye av den.
Åkte till Beijing efter studenten för att plugga mandarin men framför allt för att få bo i Beijing i 5 månader. Hade varit där en gång tidigare och föll pladask för staden. Fyfan vad kul jag hade. Har aldrig varit så lycklig i hela mitt 21 åriga liv. Sen träffade jag också kärleken på den lilla skolan jag pluggade på. Han är från England och vi är dödskära. Vi har haft långdistansförhållande nu i ungefär 7 månader och han har kommit och hälsat på mig 3 gånger i min lilla pluttiga stad i södra sverige och jag har hälsat på i hans lilla stad i södra england 2 gågner. Jag är så sjukt glad för att jag tog beslutet att åka till Beijing. Jag träffade heeeeeeelt fantastiska människor och utvecklades sååå mycket själv. Så till alla som vill åka någonstans men kanske inte vågar: ÅK! NU!
Hej! Jag skulle jättegärna vilja veta lite mer om att studera mandarin i Beijing, det verkar så otroligt roligt. Jag tar studenten till sommaren men har redan spenderat ett år utomlands, i Taiwan, och lärt mig mandarin (dock är det de traditionella karaktärerna jag kan, eftersom det är dem som används i Taiwan). Jag vill inte glömma språket och har planer på att läsa en ingenjörsutbildning med kinesisk inriktning i framtiden, och därför har jag funderat på att åka tillbaka till Asien ett tag för att plugga mer. Beijing har jag funderat mycket på. I Taiwan bodde jag i en mindre stad där i princip ingen kunde engelska, vilket visserligen gynnade min kinesiska, men samtidigt fanns det inte mycket till uteliv och jag har alltid velat uppleva storstadspulsen. Vilken skola studerade du på i Beijing, hur fungerade det med boende och inkomst osv. Vill veta allt, egentligen! :)
HEJ! Jag pluggade på LTL Mandarin school (http://www.livethelanguage.cn/). Det är en liten skola som ligger i ett göttigt område typ mitt i Beijing. Jag gillade skolan. Den ägs av en trevlig man från Österrike. Eftersom det är en liten skola tyckte jag att det var lätt att hitta vänner. Skolan var också väldigt bra på att hitta på saker och organisera middagar för oss studenter så man behövde inte känna sig ensam på fritiden! Jag skulle säga att det verkligen fanns både bra och dåliga lärare. Alla var jättetrevliga och goa men en del lärare tyckte nog inte om själva läraryrket så mycket vilket ju såklart påverkar deras prestation. MEN jag skulle faktiskt rekommendera skolan! Jag bodde i ett rum i en korridor kan man säg i ett höghusområde (Gillade verkligen området) ungefär 20 min ifrån skolan med tunnelbana. Tyvärr fanns inget fungerande kök i boendet vilket jag kunde tycka var lite jobbigt ibland men man vänjer sig snabbt. Du kan också boka med skolan att du ska bo i värdfamilj. Alltså vilket boende du än ska ha kan du boka med skolan.
Jag läste 5 månader och hade CSN-bidrag alla månader men inget CSN-lån. CSN-bidrag hade jag eftersom jag inte jobbat något utan studerade varje dag.
Jag bokade skolan med en svensk organisation som heter blueberry. Så här i efterhand skulle jag nog bokat den själv genom att ta kontakt med skolan tror jag. (tips!!)
Du skriver att du vill prova på storstadspulsen. DU SKA TILL BEIJING. Alltså jag ryser när jag skriver detta men det är ta mig fan min absoluta favoritstad!! Beijing är modernt med skyskrapor osv men det finns fortfarande gamla charmiga områden kvar att strosa runt i.
Och nattlivet ÄR fantastiskt. Det finns såååååå många olika ställen för alla typer av människor. Det finns klassiska nattklubbar, konstiga små barer och ascoola rooftops. Alltså jag vet det låter som att jag försöker sälja hela Beijing eller något men det är bara en så charmig stad och det finns ALLTID nya ställen att se och upptäcka.
Om du undrar något mer så kan du höra av dig till mig på [email protected].
Å JOBBE I MEDIABRANSJEN UTENLANDS?
Er det noen her som har erfaring med å jobbe i mediebransjen i utlandet? Jeg er ferdig utdannet mediemenneske nå i juni, og jeg aner virkelig ikke hvor jeg skal ta veien videre. Jeg drømmer om Paris, London, Berlin, og så videre, men det virker så skremmende å skulle arbeide i en by med et annet språk og en annen måte å gjøre ting på.
Så snille dere, hvis dere har noen erfaring med dette, si til! Jeg vil vite alt! :)
Marie
Jag har fått en av mina största drömmar uppfylld men kommer inte kunna fullfölja den. Det är så himla tråkigt men det är ändå rätt fantastiskt att komma så nära, att riktigt kunna känna hur jävla bra allt skulle kunna bli. Jag har fått ett stipendium av ett universitet i Brooklyn i NY men pengarna räcker ändå inte till. Det är tungt men fint ändå. Jag kan nästan inte förstå det ens när jag skriver det här. Är det någon av er där ute som har erfarenhet av studier i USA. Finns det fler stipendier att söka i Sverige? Har ni tips? Jag vill inte begrava den här drömmen, inte riktigt än. Puss
Hej Elvira! Först och främst: GRATTIS! GUD VAD KUL! Jag pluggade i Washington, DC under 2014 och det är 1) det bästa jag gjort 2) så himla värt pengarna och 3) något som alla borde göra tycker jag någon gång i livet pga fantastisk personlig resa. Även fast det är svinläskigt och krångligt och allt. Det är ändå så himla värt det <3
Jag åkte genom IBS så jag kunde söka CSN för att betala alla avgifter men jag sökte också ett par stipendium för att inte behöva ta lån på hela summan (fast nu blev det så att jag gjorde det iaf men det är en annan historia). Jag gick till biblioteket och förklarade och fick massor med böcker som långa listor med stipendier, och där satt jag och skrev av information i flera timmar varje dag under en tid med min farmor (så snällt av henne att hjälpa till).
De flesta är indelade i ämnen märkte jag, alltså: jag som skulle plugga journalistik kunde söka speciella journalistik-stipendier, så beroende på vad du ska plugga finns det säkert speciella stipendier för det. En annan indelning var efter kommuner och åldersgrupper, så där kan det också vara bra att börja slå upp stipendier.Sen är det också bra att ta väldigt god tid på sig, jag rekommenderades att börja ett år i förväg pga. ansökningstider och sånt.
Det är jättesvårt att veta vart en ska börja (tycker jag), det är en djungel och det kommer kännas jättesvårt och du kommer vilja ge upp MEN GÖR INTE DET. BARA SKRIV OCH SÖK OCH SKRIV OCH SÖK. Du kommer inte ångra dig och du kommer att komma till Brooklyn. Jag lovar. Vad du än gör GE INTE UPP för att det är svårt för om det var omöjligt skulle situationen inte finnas (lite filosofiskt kanske men mitt motto i livet).
Okej, nu vet inte jag om det här svaret gav dig så mycket men: gå till biblioteket och ge inte upp. Det är mina tips. Jag kan leta upp listan på stipender och fonder jag sökte (tror jag har den kvar nånstans i datorn) och om du vill kan jag mejla den till dig. Mejla mig på [email protected] om du vill ha den eller bara allmänt åk-och-plugga-pepp eller en brevvän :) puss och kram och lycka till!
CSN har ju ett nytt system med en pott för utlandsstudier där man kan låna ifrån. Det gör att fler kan studera utomlands. Jag kan inte detaljerna men tycker absolut att du ska ringa CSN och prata med dem. Man kan ju låna studiemedel och sen finns då det här merkostnadslånet. Tråkigt om en så tråkig sak som pengar ska hindra dig för att göra en sån resa. Lycka till!
AUSTRALIEN ÄR SÅ HIMLA LÅNGT IFRÅN MAMMA
Jag har bott utomlands innan, i Berlin. Det var perfekt, fick äventyret och kunde komma hem till Uppsala och allt som hör hemma till på ungefär en timme med flyg. Sedan, när jag flyttade hem och deppade lite över det trista i att inte längre bo i coola häftiga Berlin, träffade jag världens bästa kille. Tycker jag alltså. Han kom såklart ifrån andra sidan jorden för att komplicera allt. Jag tyckte det kändes spännande, efter 1 år tillsammans i Uppsala flyttade jag med honom till Perth. Tänkte att jag skulle testa i ett år eller så. Det var 3 år sedan och jag är fortfarande här. Det är sjukt annorlunda, sjukt varmt, och var riktigt läskigt till en början. Det tog mig nästan ett helt år innan jag hittade vänner som jag kände mig hemma med. Jag har alltid varit ganska blyg, men jag fick arbeta på mig själv ordentligt. Le mot människor, ta första kontakten. Fråga om de vill ses på en kaffe, eller en öl? Det var svårt för mig i början, men nu har jag mitt lilla gäng här. Problemet är avståndet till Sverige. Det är så ensamt ibland att inte kunna ringa mamma och se om hon inte vill ta en middag ikväll, eller bara komma hem och krypa ner i mina föräldrars soffa. Trots det skulle jag aldrig byta detta mot något. Jag tror att det berikar en människa att bli inkastad i en annan kultur, ett annat levnadssätt, en annorlunda politisk sfär. Det väcker alla sinnen. Jag längtar nästan alltid hem, men jag älskar även att vara här. Hemma finns kvar, det förändras inte så drastiskt. Våga bara!
Känner så himla väl igen mig när du skriver att mamma är så långt bort! Jag bor i Adelaide, Australien, sedan snart 1,5 år tillbaka. Jag flyttade hit tillsammans med min kille och det ser ut som att vi kommer att bli kvar ett tag. Men som du skriver alla vänner och familj i Sverige är väldigt långt bort, men det är också den en av de få nackdelarna med att bo här. Som tur är finns sociala medier och Skype, annars skulle jag vara helt avskärmad från vad som händer där hemma. Visst finns det stunder då man känner sig så väldigt ensam, att hitta nya vänner kan ibland ta lite tid och det är något man ibland måste jobba med om man nu inte är väldigt öppen och har lät att möta nya människor. Det finns nackdelar med att vara så långt bort och inte kunna dela vardag med de där hemma, men i slutändan är det alltid värt det. Jag brukar tänka att det här är något jag alltid kommer att ha med mig och att vänner och familj finns kvar. Ibland måste man våga och se om det blir bra, istället för att gå och undra om det skulle ha gått bra eller inte. Säger som du Anneli, bara våga!
Nathalie, jag har aldrig varit i Perth, men Australien är ett väldigt häftigt land att upptäcka (oavsett vilken del man besöker) så är du sugen så absolut bara åk. Som svensk har man det relativt lätt med visum etc. och blir väl mottagen.
Skulle du vilja berätta lite mer om Perth? Ska studera en termin där och slukar all fakta om Australien och staden haha
Jag tog studenten för snart två år sedan, och jag visste egentligen redan då att jag ville till England. Men jag trodde nog aldrig att jag skulle våga. Funderade på att plugga, men visste inte till vad och det kostar ju så mycket pengar att man vill vara helt säker. Nu har jag insett att det inte fungerar så. Man kan inte sitta hemma i Sverige, planera allt in i minsta detalj och vara i full kontroll över situationen. Men det är en del av charmen. Att inte veta. Att allt är så jäkla annorlunda mot det man upplevt, sett och gjort innan.
För sju månader sedan kom jag till slut iväg hit, till London, med min bästa vän. Nu lever och jobbar vi här, och jag har aldrig mått så bra och aldrig någonsin haft så roligt och skrattat så mycket. Det kan låta klyschigt, men det känns som om jag lever ett helt annat liv nu. Jag har träffat människor som jag älskar så mycket, som jag inte kan tänka mig ett liv utan idag. Bland alla hundratals minnen, bland våra flatmates och galna kollegor och folk från världens alla länder och kulturer så har jag på något sätt blivit en stark, självständig person som vågar och som har börjat se saker ur perspektiv. Jag får sån panik av tanken på allt jag hade gått miste om ifall vi inte hade vågat. För livet är bättre nu. Livet är så himla mycket bättre nu.
Som min pappa sa till mig en gång: Det spelar egentligen inte så stor roll var man åker, hur man åker, med vem man åker och vad man gör. Huvudsaken är att man faktiskt kommer iväg. Tror få saker ger så mycket som att bo utomlands, åtminstone ett tag. Och nej, självklart är det inte alltid en dans på rosor. När man kommer in i vardagen här så stöter man ju på vardagliga problem, precis som man gjorde i Sverige. Ibland vill jag gråta för att jag inte kan krama min mamma, för att jag knappt har råd med mat när hyran är betald och för att kunderna på jobbet gör mig galen. Men jag har aldrig ångrat mig. Inte en enda gång. London kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Den första staden som jag gjorde till min egen alldeles själv, första platsen jag bodde på utan mina föräldrar.
Åk. Åk åk åk. Skiter det sig så kommer nya chanser och flygplanen slutar inte gå. Sverige finns kvar. Det är egentligen inte svårare än så.
Hallå där!
Hannah, jag håller med dig på alla punkter. En behöver och ska inte planera så mycket innan en åker!! Om en målar upp en bild ”hur det ska bli” in i minsta detalj, ”där ska jag bo, jag vill ha ett sådant jobb, en sådan vardag” etc. är det sällan verkligheten kommer att stämma överens – och då är det lätt att bara bli besviken eller se sig själv som misslyckad. Det är bättre att inte lägga så mycket energi på att planera eller reflektera. Bara åka! Vi har hela världen framför våra fötter – det gäller bara att ta chansen. :)
Väldigt klokt sagt av din pappa förresten. ”Bara man kommer iväg”, så sant som det är sagt!
Fortsätt njut av livet i London nu och lycka till med allt!
FLYTTA TILL TYSKLAND OCH BLI KÄR FAST MAN HADE TÄNKT FLYTTA HEM TILL SVERIGE
Hej, jag bor sen i januari i Düsseldorf i Tyskland och jobbar/pluggar tyska. Ville kanske egentligen till Berlin, men kände att jag rest dit ganska mycket och ville se en annan (väääldigt annorlunda) del av Tyskland. Har det fint här, saker löser sig, man hittar vänner. Ett tips är att söka en tandempartner, i alla fall i Tyskland finns det många som lär sig svenska och vill lära sig mer och man kan lätt via facebookgrupper hitta någon. Man ses och varvar att prata svenska och tyska med varandra!
Men visst saknar jag fina Sverige, ofta. Efter att ha bott utomlands nu ett tag så har jag insett många saker som är så himla bra med Sverige, man får lunchrast, dagis är gratis, skolsystemet är fett bra (jämfört med det tyska åtminstone).
Hade egentligen tänkt att flytta hem till sommaren, men jag har ju råkat träffa en väldigt fin kille, och det gör mitt liv krångligt (men fint), ska jag hem och plugga? Kommer man klara av distansen? Eller ska jag bara stanna kvar, även fast jag saknar vänner och familj så himla mycket och egentligen vill plugga i Sverige? Han pluggar här så han kan ju inte bara dra. Någon som har erfarenhet av detta?
I have moved to England 3 years ago, when I was 18, to study Graphic Design here. I think it’s been my best decision ever so far as I have made so many friends, met so many new people, discovered new places and new things I liked and all in all found myself. It helped me discovering who I am and who I want to be. Nothing like moving to a place where no one knows you is as liberating and really gives you a chance to understand who you are as a human being. That said, it’s not always easy: I am not the kind of person who’s usually homesick but of course I have felt like that sometimes. The hardest times come when I may be in difficult situations or under stress and I only want a hug from my parents but I can’t have it :( that’s why it’s so important you build yourself good relationships wherever you move. I made a lot of new friends when I moved to England and now I am always surrounded by (good) people. It was not easy though: in order to make friends I had to force myself to be extremely outgoing and go to parties even by myself to make friends and meet new people. That taught me so much though and really helped me coming out of my shell.
Overall I think moving is a brilliant idea! And you can always go back if you don’t like it ;) x
Om två dagar och två timmar flyttar jag tvärs över Atlanten till USA för att spendera ett år i Washington DC som Au Pair. Med pepp och lite vemod inför att lämna dem jag tycker så mycket om men också helt utan nervositet inför vad som väntar.
Jag är egentligen en person som ogillar en okontrollerad tillvaro, jag vill ha struktur och planering så frågar du någon som känner mig väl kan de i ärlighetens namn erkänna att de är lite chockade över det steget jag tar när jag boardar på måndag morgon. Dock känner jag att det här är det bästa valet jag gjort därför att det kommer att testa mig, mina förmågor, tillåta mig att utvecklas och upptäcka sidor av mig själv som jag inte vet om finns där eftersom jag levt i samma stad, med samma människor och samma vardag i snart tjugo år.
Samtidigt känns det alldeles fantastiskt att flytta till en okänd stad, bli förälskad i allt det vackra, ha möjligheten att hoppa på ett tåg till New York och bara resa i fyra ynka timmar, få lära känna nya människor från världens alla ”hörn”, plugga på college men främst också få en nystart. Kanske är det det bästa av alltihop, att flytta utomlands ger mig möjligheten att börja om, lära känna människor jag aldrig träffat förut och därför få känna att det inte finns en endaste människa som förväntar sig någonting av mig, känner till vad som varit i mitt liv och bara vill lära känna den jag är och inget annat. Världens bästa grej!
Strunta i allt det som är tryggt om du som jag ogillar att gå utanför din comfort zone, allt som är bekant går att ta del av via internet eftersom vi lever i den tiden, saknar du någon? Ring upp dem på Skype, skicka ett vykort eller tänk att: vad fasen, vi ses varje dag igen när jag kommer hem och det får kännas som om ALLT suger just idag för det kommer vara tufft men det kommer aldrig någonsin vara så att du kommer hem som om ingenting har hänt när du varit borta. Saker förändras och det är egentligen det bästa av allt, att det fantastiska vi kallar livet, tack och lov, inte är statiskt.
Självklart har jag tvekat, ångrat mig, varit sååå peppad, ångrat mig igen och aldrig känt mig mer förväntansfull men jag vet att jag A L D R I G i hela mitt liv kommer ångra att jag åker iväg, snarare tvärtom. Om jag inte åker kommer jag att ångra mig under resten av mitt liv.
Och du? Funkar det inte att bo utomlands är det inte svårare än att boka en flygbiljett och åka hem igen.
Hoppas ni, liksom jag, är peppade och väljer att ta steget för det kommer vara värt det en triljon gånger om!
PUSS
Jag blir så inspirerad och lycklig av alla kommentarer, det är så fint att få läsa att det finns människor som jag. Jag är 17 år och har snart gått klart första året på gymnasiet, och jag har den här längtan av att komma bortbortbort. Det är inget som är direkt fel på Sverige, gillar det snarare (förutom att frysa till döds på vintrarna) men jag vill bort, ut och se världen. Bo på många platser. Bli självständig och hitta mig själv. Läste också att någon här hade sparat i ett år innan avresa, och hela grejen till varför jag inte rest mer än vad jag gjort (hade gjort det hela tiden om jag hade kunnat) är väl pågrund av pengar. Alltid pengar. Hur mycket pengar borde man ha innan man ger sig av???
Till alla er som snart tar studenten och längtar efter luft under nyutvuxna vingar osv vill jag bara lämna en liten alternativ kommentar, sorry om den är neggi, men glöm inte att:
Lita på dig själv, gör det som käns lagom läskigt och samtidigt superpirrigt och otroligt spännande, inte det som dina vänner vill dra med dig på, det du känner att du måste göra för att det är ju nu livet börjar wihooo eller för att alla andra gör det eller du planerat det sedan länge eller vad som helst. Åk för att du VILL.
Idag käns det som att det är obligatoriskt att göra något megacoolt och stort bara för att man kan. Det är det inte; du bestämmer och kom ihåg att detta är BÖRJAN = Det finns gott om tid senare i livet också.
Jag drog till andra sidan världen efter studenten och kraschlandade några månader sedan och kom hem både fysiskt och psykiskt trasig efter en resa som bara dalat och dalat och efter ett par asdåliga beslut från min sida slutade i förtidig hemfärd för att krångla med försäkringsbolag och gå till doktorn i över ett år för brutna ben och depressioner.
Kort sagt; jag kände i magen att jag inte ville åka just då, att jag inte mådde bra, men gjorde det ändå och mådde så dåligt till sist att jag sabbade mig själv totalt. Jag ångrar inte resan och den var såklart bitvis rolig också, men det var ingen fantastisk upplevelse, även om den gjort mig starkare så klart.
Så ta hand om er och kom ihåg att känna efter vad ni vill och det är så himla okej att känna att det blir för mycket och att man vill hem. Res för er egen skull och ingen annans, så slipper ni all skit jag fick uppleva. Kramar! <3
Känner igen mig på pricken, har varit med om exakt samma sak som du. Drog till Berlin och det slutade inte bra, jag drogs med i något som jag innerst inne visste inte alls var jag. Jag tycker att det är viktigt att tänka både en och två gånger innan man ger sig i kast med något såpass stort som att flytta utomlands, 1) vad är motiven, 2) trivs jag med de personer jag åker med på riktigt, och 3) kommer min inre 80-åring tycka att detta var värt? typ så. För det är som du säger så sjukt lätt att tappa bort sig själv efter studenten med alla val och alla människor som drar i en. För mig tog det typ 1,5 år att hitta tillbaka till vem jag är och känna mig trygg och självständig.
Med det sagt så är den här typen av livserfarenhet också bra att ha och jag skulle nog ändå inte vilja ha det ogjort, jag har vuxit enormt mycket som människa!
DET ÄR OKEJ ATT DET GÅR ÅT HELVETE
Själv har jag bott i flera olika städer i England i olika omgångar. I London trivdes jag inte men hittade Manchester som var toppen! Där var det problem med jobb dock så testade au-pair vilket inte alls gick något vidare – värdmamman sparkade ut mig. Efter lite fler ställen så flyttade jag för att plugga på universitet i Cambridge, det är det bästa jag gjort. Har bott här i två år och det har blivit mitt hem.
Med detta så vill jag säga att ni alla som tvekar borde våga att ta steget, det värsta som kan hända är att ni flyttar hem igen! :)
Håller så med! Min upplevelse under mina 4 månader i Frankrike var inte perfekt på något sätt. Där och då ville jag gråta, men nu i efterhand ser jag hur mycket den resan ändå gav mig (bl.a. insåg jag att det var dags att bryta upp med pojkvännen och jag träffade människor som kickade i gång skrivandet rejält). Så, jag håller helt med dig: Man ska åka ändå, med risk att det går åt helvete… Det hör nästan till, och det kan komma något riktigt bra ur det.
Jag bodde i London i ett år direkt efter gymnasiet. Tänkte att jag skulle finna mig själv och allt det som alla pratar om. Resultatet stämde väl dels men det är sällan man får höra om den sanna utmaningen i att bara dra. Att sakna trygghet, familj, vänner, pengar. Det är först ett halvår senare jag inser allt jag lärt mig, tror jag. Att jag vunnit egenskaper som öppenhet för människor olika mig själv, självständighet, skinn på näsan med mycket mera. Jag skulle aldrig någonsin ångra att jag flyttade samtidigt som det inte är den dans på rosor det ofta ser ut att vara (typ på folks filtrerade Instagram-bilder). Allt är inte bara softa parkhäng och takfester – MEN den delen är också med. Så jag skulle verkligen råda alla att åka – ja, åk för fan. Man lär sig så mycket om sig själv och världen, dels på plats men också i efterhand. Men var beredda på att det stundtals är jävligt tufft att inte ha en solid ground att stå på i början.
Hej!
Jag flyttade till San Francisco för att vara au pair två månader efter jag tog studenten. Liten och liiiivrädd. Grät ihjäl mig de första tre dagarna men snabbt blev allt fantastic! Just au pair är ju en himlans smidig grej då man till stor del glider in i det på ett bananskal när man väl bestämt sig. Jag (och min värdfamilj) trivdes så bra att jag förlängde med ett halvår när mitt första år började närma sig sitt slut. Så himla bra att få öva upp sig i engelska, prova sina vingar, ställas inför nya situationer som man inte bara kan ringa mamma för att få hjälp med och träffa nya människor (som man sen kan åka och hälsa på forever!). DO IT DO IT DO IT!
Ett halvår efter jag kom hem tog jag mitt pick och pack och flyttade till Oslo där jag blev kvar i över tre år, också himla fantastiskt och inte lika läskig pga närheten till hemma och tidigare erfarenheter. Heja!
vad kul med just oslo och san francisco! bor också i de två städerna nu (sf vår och höst, oslo sommar och vinter). älskar det. alltså rädslan över att flytta torde ju överskuggas av rädslan att ångra sig om man inte gör det. <3 så himla bra och viktigt att bara våga dra iväg tycker jag. om det är najs = allt e najs men om det inte är najs = bara att dra hem. ju. <3
har förresten skrivit supermycket om plugg, utomlandsflytt och sånt på min blogg!
Hejhej, är i ungefär precis samma sits som dig. Göteborg. Studenten om 1,5 månad. Vill åka långt bort men det är läskigt och ensamt som fan. Men alltså, jag tror en får våga bara. Be om pepp av vänner eller familjemedlemmar eller nåt, och bara tänka att det kommer ju kanske kännas förjävligt bitvis, eller hela tiden – men då får en göra någonting annat istället och testa sig fram tills det känns bra. inte tänka att det är så mycket ”allt eller inget”, utan att det får bli vad det blir och att det alltid finns andra saker att göra om det skulle gå åt helvete. Men också lita på att allting inte alltid kommer gå åt helvete. Jag tror att vi löser det. För det är väl nu livet börjar i guess..?
Jag tycker att det där med att flytta utomlands ett tag känns så himla vettigt. Jag tar, precis som många andra, studenten om drygt en månad (GALET) och i sommar ska jag bara jobba som attan. Förhoppningsvis blir det Berlin ett tag i höst, jag tänker att det vore kul att plugga lite tyska, jobba någonstans o leva livet. Tror precis som andra redan nämt att det verkligen är en nyttig sak att göra, en viktig del i sin personliga utveckling liksom. Någon som har erfarenhet av livet i Berlin och kan dela med sig?
jag vill flytta utomlands ett tag i höst men hur gör man?? tänker typ berlin eller london. en storstad iallafall. vad är saker man ska tänka på exempelvis? är det någon som har lust att berätta om egna erfarenheter osv? puss.
ENSAM I EN NIOMILJONERSTAD
för det första måste jag säga – superbra tips om det där som händer och det där som vänder, Malin! För det gör det. Eller som min kloke vän Jonas brukar säga: ”This too shall pass”. Och just de orden försöker jag klamra mig fast vid under mina dåliga stunder. Har bott i Latinamerika till och från sedan fem år tillbaka (och innan dess ett år i Spanien efter studenten) och är det något som jag har lärt mig så är det att vara ödmjuk inför att det kanske inte alltid (snarare aldrig) blir som du har tänkt dig, men att det blir bra ändå. Vissa dagar känns sämst och man känner sig ensam, vilsen, har hemlängtan och förbannar hela den här jävla kontinenten, medan andra dagar så älskar man exakt allt och det finns ingen plats på jorden där man hellre vill vara just nu. Och även det är en känslomässig bergochdalbana som ibland kan vara helt utmattande så föredrar jag nog faktiskt att känna mer och oftare, även om det är negativa känslor, än att inte känna nånting särskilt alls som jag gjort under de perioder jag har bott i Sverige.
Jag kom för ett par månader tillbaka till Bogota i Colombia, där jag ska jobba ett tag framöver. Jag bodde här 2013 också och hade då både pojkvän och en massa kompisar, men förhållandet tog slut och de flesta av mina (tillika våra gemensamma) vänner har fått jobb på annan ort och bor inte längre kvar. Mina arbetskollegor är trevliga men ganska mycket äldre än mig och det finns ingen som jag riktigt kan hänga med på frititiden. Jag är med andra ord ganska ensam, något som folk därhemma kanske inte tror när pratar om hur tuff jag är som är ute såhär osv.
MEN igår fick jag faktiskt nog och anmälde mig till ett mingel för Bogotas internationella crowd och expats. Minglet var på en bar och det var sjukt läskigt pga kände ingen, och i början fick jag lov att ge mig själv små uppdrag som att 1.Hänga in jackan i garderoben, 2. Lokalisera och gå på toa, 3. Beställa något i baren, bara för att inte fastna i ett mörkt hörn, fipplandes med mobilen. Och det gick strålande! Jag fick under kvällen ett helt gäng nya bekantskaper, varav jag sprang in i en av dessa imorse på gatan på väg till jobbet (något som i princip aldrig händer i en stad som Bogota). Och även om de från gårdagen kanske inte kommer bli mina nya bästa vänner, så känner jag mig ändå sjukt stolt över mig själv, att jag faktiskt vågade ta steget.
Så alla ni som är ute och känner er ensamma ibland, eller ni som är sugna på att åka ut men kanske skräms av tanken på ensamhet – våga ta kontakt! Det är sjukt läskigt men så himla värt det. Och även om livet utomlands känns tungt i början så kommer det bli så jäkla bra, snart snart. Jag lovar.
Kram!
HEJ å vad jag blir glad av att läsa din kommentar.
Du bor i Colombia. Du BOR i Colombia.
Jag har anmält mig på ett volontärprojekt (genom Peaceworks) som ska utspela sig 6 månader i detta land som endast tycks vara känt för att det är oroligt (och Shakira iochförsig). Är det så? Är allt farligt, kommer en något naiv artonårig tjej inte att överleva?
Vill ju så gärna men är lite fundersam om jag tagit mig vatten över huvudet och mina föräldrar tror att jag kommer sätta mig på botten av en Marianergraven.
Kort sagt – är Colombia mer än ’farligt’?
KRAM!
FLYTTA TILL AMSTERDAM
Jag bor utomlands just nu faktiskt. Jag har inte adressändrat eller så, utan pluggar på ett universitet i Amsterdam i ett halvår. Detta är andra gången jag flyttar utomlands, när jag var 17 pluggade jag ett år i Frankrike också. Kan inte annat än rekommendera att flytta! Testa sina egna vingar! Man blir så sjukt mycket mer självständig. Jag har vänner som aldrig rest själva som tycker att jag är sjukt modig.. men nja, det vet jag inte om jag skulle kalla det.
Vänner kommer typ automatiskt, varesig man vill eller inte och visst, det kan ta lite tid men tillslut faller allt på plats känns det som. Amsterdam just är en väldigt underbar stad, jag hade aldrig varit där innan, och det enda jag visste typ var att de har coffeeshops, men staden och landet är såå mycket mer! Det är typ det ärligaste folk jag stött på, människor lämnar sina väskor vid bänkar i universitetet för att gå på toa utan problem, man behöver tekniskt sett inte betala för sin spårvagnsresa, men alla gör det ändå. De är väldigt snälla, även om de kan vara bryska och ganska rakt på. Det är en väldigt studentvänlig stad om man inte älskar att shoppa kläder, för just kläder är väldigt dyra. Men annars, mat och transport är billigt, speciellt om man köper en secondhand cykel som man cyklar på. Det finns mycket studentrabatter.
Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva, kan skriva en hel essä om ämnet och det känns lite långt. Om det är nån som har frågor angående att plugga i Amsterdam eller Frankrike eller bara allmänt flytta utomlands kan ni kommentera i min blogg med nån fråga eller så, eller bara allmänt läsa min blogg då den handlar om Amsterdam, även om den mest är skriven för släkten hemma i Sverige.
Ha det bra!
ATT FLYTTA TILL SVERIGE
Jag bor i Belgien och studerar svenska, och jag har funderat på att flytta till Sverige så himla länge nu. Vet inte om jag kan förklara varför jag vill flytta precis till Sverige för er som troligtvis (nästan) alla är svenska, men jag vill verkligen det. Men jag är också rädd för jag vet inte alls hur jag ska göra för att ha råd, att hitta jobb och att träffa folk och sånt. Någon som har tips?
http://www.meetup.com är ett superbra sätt att hitta vänner på i en ny stad! jag går ibland på deras språkcafé och övar på min spanska :)
Åh vad fint. Har du tänkt fortsätta studera svenska i Sverige? eller gå
någon annan typ av kurs? I så fall är ju det ett perfekt sätt att lära känna folk. Oavsett vilken stad du tänkt flytta till är det nog bra att ha en bostad klar innan du flyttar. Jag inbillar mig att det i Sverige,framförallt i studentstäder och Stockholm, är svårt att hitta bostad jämfört med övriga Europa. Så börja sök i god tid via kommunen, Facebook, eller Blocket.se (obs! Bli inte lurad. Var kritisk mot folk som vill ha betalt i förväg innan du fått tillgång till lgh, framförallt i Stockholm.) men det finns många fina städer runtom i Sverige, från norr till söder, där bostad inte är något problem! Lycka till!!!
NYA ZEELAND
Hejhej! Detta kanske är i lite fel sammanhang men det är så att i juni flyttar till Nya Zeeland närmare bestämt Wellington för att jobba som au-pair. Är fucking livrädd men samtidigt så så peppad. Om någon vet någon som bor i detta land på andra sidan jorden så kan vi väl be dem att höra av sig? Hade varit så fint att ha någon att äventyra med! Min mejl är: [email protected]
Kramis!
Åh jag är så avundsjuk. Kom hem från Auckland efter ett år som Au pair för ett par månader sen och vill tillbaka NU. Alltså du ska till världens bästa land. (Windy Welly men så fint ställe med massa studenter och superroligt uteliv, baserat på de två helger jag besökte Wellington). NZ är så underbart. Människorna ÄR faktiskt lika underbara som man får höra. Tips: fb-grupper. Jag var med i Au Pairs in Auckland och det är så många som skriver och söker kontakt och du kan ju göra samma sak. Inte alls konstigt för de flesta Au pairer är ju där ensamma. Och så börjar man prata med folk lite här och där också, lite osvenskt och så sjukt härligt. Så länge du försöker lite kommer du aldrig behöva vara ensam. Och det är långt hem och slitsamt jobb ibland men NJUT för sen är det plötsligt över. Lycka till. Hälsa mitt andra hemland <3
ATT FLY TILL NÅGOT/BORT FRÅN NÅGOT DET ÄR FRÅGAN
Om man vill testa livet i London (typ)men inte vet av vilken anledning mer än en, kanske romantiserad, bild av sig själv sittandes på ett cafe mitt i London bland snygga människor- hur tar man då 1a steget?? För visst, ingenting är omöjligt – alla romantiska drömmar BÖR förverkligas, för det går om man vill & vågar.
Men alltså. Jag behöver pepphistorier från er som valt att bara dra. Utan jobb, studier, lägenhet, vänner, nåt.
Hej tjej med bra namn! Jag stack till London efter studenten när jag var 18 utan att ha jobb, vänner, bostad eller något ordnat där. BÄSTA jag gjort i hela mitt liv. Jag flytta iofs dit med en kompis, vilket är ett väldigt bra tips om man tycker det känns läskigt. Kanske var det därför som jag aldrig tyckte att den flytten kändes läskig, jag var bara så himla redo att lämna Sverige och få uppleva en helt ny stad. Jag stannade nästan 2 år innan jag flyttade hem till Sverige igen med ca. 2453 nya, fantastiska, minnen och några vänner för livet som ger mig anledning att fortsätta besöka London minst 2 ggr/år!
En tröstande tanke om du skulle flytta dit och allt skiter sig: Sverige är inte ens 2 timmar bort, går allt åt helvete är det bara att flytta hem igen (men viktigt att inte ge upp! för min del tog det ett par månader av slit innan allt var ordnat med jobb, lägenhet osv. så åk dit med en buffert och låt det ta lite tid). Några konkreta tips för Londonlivet: sök jobb online, gärna kontorsjobb av olika slag. Butik/café/pub är ofta kassa tider och dåligt betalt vilket iaf jag inte tycktes kändes speciellt värt. Och bo gärna i typ zon 3, allra mest prisvärt och ändå nära till stan. + att det känns som man får se mer av ”riktiga London” än om en bara hänger i zon 1 som mest är en turistfälla. Vänner hittar du jättelätt genom jobbet då afterwork på den lokala puben är ett måste! Och det här med den romantiska drömmen – du kommer inte bli besviken. London ÄR drömmigt som attan, jag ska flytta tillbaka så snart jag är klar med min utbildning här i det avlånga landet! Hoppas detta var till hjälp, hejs svejs, kör hårt!
Jag har kanske inga visdomsord ang att flytta utomlands. Men jag vill bara nämna åtminstonde att det är det bästa jag någonsin gjort! Jag pluggar i Brighton så detdär med att skaffa vänner osv kommer automatiskt såklart.
Sen jag kom hit har jag starkt känt att ALLA borde flytta ifrån där de kommer ifrån åtminstonde vid något tillfälle av sitt liv. Jag vill bo på så många ställen i världen nu. Jag har aldrig känt mig mer självständig, känner att detta livet är MITT och jag har kommit så himla mycket närmre den personen jag alltid velat vara. Lärt känna migsjälv på ett helt nytt plan!
BARA GÖRE! Säger jag. Det går alltid att flytta hem om det skiter sig eller om du inte trivs. Om någon är sugen eller på g att flytta till just Brighton så kan du såklart snoka på min lilla blogg (inte nåt fancy direkt men ändå) eller bara höra av dig och fråga om det skulle behövas.
The end på längsta kommentaren jag skrivit i någons blogg. xx
KUL att jag sen insåg att jag länkat till en svingammal helt orelevant blogg. detta är iaf den riktiga om någon är brighton sugen
Hej, jag är så sugen på att plugga i england, men är lite tveksam pga pengarna. Är det inte väldans dyrt? Och känns det värt att betala dom pengarna för att plugga utomlands, tänker att man ju kan flytta efter plugget är färdigt?
Kram
Hej! Skottland är ett bra alternativ om man gillar Storbritannien, deras CSN, SAAS, betalar studieavgiften för EU-studenter. :) så man betalar bara för uppehälle
jag har bestämt mig för att flytta till london i sommar och har aldrig varit mer fucking livrädd för någonting, någonsin, så om någon har några tips på hur man vågar lita på att saker löser sig är jag hemskt tacksam. xx
Hej! Allt löser sig!!! Jag flyttade till london i januari detta året och var också livrädd men det löste sig. Så klart har det varit sjukt tufft ibland, gick vilse i tuben och hade panik över att jag inte fick något jobb (fast att det kändes som att jag hade lämnat 1000 cvn) Men nu känner jag mig hemma här och jag har ett jobb som jag gillar och jag går inte vilse i tuben längre. Var beredd på att första månaden är tuff, eftersom att allt är nytt, men sen blir det bara bättre! Även om det känns jobbigt nu så ÅK, du kommer inte ångra dig! Kram
hallå!! jag är i samma sits, men jag ska flytta i oktober tror jag, när jag har haft körkort i ett år och är således mer attraktiv för värdfamiljer haha. vill du vara livrädd tillsammans? skicka ett mail till [email protected] så kan vi vara rädda och fantastiskt modiga i en mail-konversation!! ha d bra. <3
Alltså gör det bara! När jag var 19 (24 nu) så sa jag till min mamma att jag ville dit och kolla läget. Jag åkte dit ensam, bodde på vandrarhem och mådde så jäkla bra. Hade typ aldrig varit ensam i hela mitt liv och det drev mig till att flytta. Stannade i 2 år och mina bästa vänner idag lärde jag känna där. Det är så himla enkelt att lära känna folk via jobbet, vandrarhem, kollektiv osv. Kör bara :)
3 år i i skottland. jeg elsker språket, landet og alle. men jeg har ingen venner. ikke en gjeng ihvertfall. hjemme har jeg 50. angrer likevel ikke et sekund, men stemmen min skurrer litt hver gang jeg må svare på ”hvordan går det?”.
HEJ jag bor också i Skottland, i Aberdeen! Kompis?
hej! sorry, vet att inte du skrev riktat till mig men ska börja plugga i Aberdeen nu i höst. gud vad kul att hitta någon annan som också gör det! hur är det? klarar jag mig?
Haha jag kan vara allas kompis! KLART DU KLARAR DIG! När jag skulle flytta var jag vettskrämd men när man kommer dit så lugnar man sig rätt snabbt. Vi har så många societies etc som man kan gå med i för att hitta kompisar, jag är till exempel med i nordic society som är superkul! Men du, du kan höra av dig till mig om du undrar något eller bli peppad, [email protected]
Don’t worry, du kommer ha så kul!
hej du! ska flytta till skottland nu i september, om du är kvar kanske vi kan hänga? var i landet befinner du dig? ser jättemycket fram emot att flytta samtidigt som det är pirrigt, speciellt det med att hitta nya kompisar att hänga med. men alltså språket <3
NEW YORK
Jag flyttade till New York for snart 5 ar sedan och bokade idag min biljett tillbaka till Stockholm eftersom mitt visum gar ut och min arbetsgivare inte har rad att sponsra mig nasta ar. Det roliga ar att jag kanner precis samma infor att flytta ”hem” som sakert manga har kanner for att flytta ivag. Jag fyller 24 i ar och har spenderat hela mitt unga vuxna liv i USA, hittat mig sjalv (forlorat mig sjalv) och gjort mer saker pa nagra ar har an under en hel livstid i Stockholm. Jag langtade alltid bort, ville se mer, gora mer, lara mer. Sa att flytta kandes inte riktigt som att slappa allt utan mer som att antligen borja allt. Klart det ar jobbigt att flytta fran familj och vanner men tank vilka mojligheter det ocksa ger. Det finns ju en hel varld dar ute, bast att slanga sig ut och hoppas pa det basta. Om du har en trygg familj (som jag) sa vet du nagonstans att du alltid har ett hem om saker skulle ga at helvete. Dock ar jag overtygad om att de flesta skulle alska det.
Tricket ar nog att lara kanna sig sjalv val nog att kunna avgora om flytta till ett annat land ar nagot for dig. Det ar inte for alla, speciellt inte en stad som New York. Det ar okej att inte langta bort utan alska det man har. Men vill du flytta, se till att inte flytta for ung. Hitta en grund forst, en sjalvkansla som du kan lita pa nar varlden eller manniskorna i den forsoker dra dig under ytan (for det hander) och ge inte upp (for det vander). Sjalvklart ar man ensam ibland, sjalvklart far man hemlangtan av och till, men jag skulle gora samma val idag, imorgon och 10 ar fran nu som jag gjorde nar jag slutatde gymnasiet. Jobb och boende beror pa vart du flyttar. Leta efter information pa natet eller hor med folk som har erfarenhet. Fraga runt. Kompisar loser sig alltid. Vaga ta kontakt, finns sakert fler som letar dar ute.
Jag ar bade panikslagen och spand pa att flytta och borja om. Kanske stananr jag i Stockholm denna gang, kanske mellanlandar jag innan jag flyttar in hos vanner i Paris. Kanske packar jag en vaska och borjar pa ruta ett igen, pa en plats dar jag inte kanner nagon som i NY. Da tvingas du att lara och se varlden, hur spannande ar inte det! Vad som an vantar och vad ni alla an tanker sa ar mitt tips detta: har du en langtan, gor det! Bara gor. Kanske blir det katastrof och du flyttar hem tva manader senare, kanske blir det fantastiskt. Men da slipper du undra. Och blir det bra, da blir det det basta du har gjort.
Hoppas det hjalper en eller annan osaker sjal darute.
Lycka till.
Blev så inspirerad av din kommentar Malin!
Jag har bott i Paris ett halvår. Hade det fantastiskt men åkte hem för att börja plugga på universitetet. Har alltid drömt om att bo i NY (verkligen så länge jag kan minnas!), men det känns mer ”ouppnåeligt” än Paris/London, kanske för att man hör så mycket om omöjliga visa och skräckhistorier om lägenheter etc. Så min plan har varit att plugga klart (till jurist) och sedan söka ett utbildningsrelaterat jobb på andra sidan Atlanten. Men nu känner jag att jag vill ta ett sabbatsår mitt i utbildningen och ha det där härliga ”expat – livet” som jag hade i Paris utan att jobba 24/7 på en stor byrå. Hur gjorde du för att få ett Visa? Och vad kan man göra om man vill ha ett fantastiskt år i NY utan att ha en hel utbildning i bagaget?
Kram!
ATT VÅGA ALT. HEMLÄNGTAN
hur vågar jag dra från äckliga kalla sverige till något annat? jag tar studenten om en och en halv månad och sen är det ingenting som håller mig kvar i göteborg längre. jag hade tänkt jobba i sommar och tjäna göttigt med pengar, så jag kan leva livet sen osv. har lite planer på att dra till london och jobba som au pair, för att få ett sammanhang och veta att mat och husrum finns liksom. men jag läser linn wibergs och lovisa rantas bloggar och nu vill jag bara dra ju, bara hänga med gulliga engelsmän och hånglas i parker typ. kanske jobba i nån klädaffär.
men jag måste våga. jävla skit. jag mässar amy poehler-citat för mig själv men jag kommer fan ingen vart. vill mest sitta i min mammas knä och gråta och låta henne stryka mig över håret, och det går ju inte om jag bor i london. behöver fysisk kontakt annars dör jag. hur hittar en ens ett sammanhang som en tycker om i london? nån jäkla facebook-grupp? vill hänga på takterasser och hångla 4evr, men känner mig ultra-knäpp och svensk pga är så FEG. visa hur jag ska våga. hur ni vågade.
Åh, hej! Jag är i ungefär samma tankebanor som du, tar studenten till sommaren och tänker jobba i sommar/höst/vinter och beroende på hur det går med det, ta mig till London till våren. Men jag är redan så jävla rädd, får ont i magen av att bara tänka på det. Men samtidigt så känner jag tusen miljoner fjärilar i bröstet och hjärtat bankar. Det är ju dit jag vill, så då ska jag ta mig fan dit. Om du vill mejla och prata om London och sånt, så får du gärna det. Puss! johannaberglund96£hotmail.com
Hejhej, är i ungefär precis samma sits som dig. Göteborg. Studenten om 1,5 månad. Vill åka långt bort men det är läskigt och ensamt som fan. Men alltså, jag tror en får våga bara. Be om pepp av vänner eller familjemedlemmar eller nåt, och bara tänka att det kommer ju kanske kännas förjävligt bitvis, eller hela tiden – men då får en göra någonting annat istället och testa sig fram tills det känns bra. inte tänka att det är så mycket \”allt eller inget\”, utan att det får bli vad det blir och att det alltid finns andra saker att göra om det skulle gå åt helvete. Men också lita på att allting inte alltid kommer gå åt helvete. Jag tror att vi löser det. För det är väl nu livet börjar i guess..?
Hej Agnes,
Jag vill börja med att säga att jag vet på pricken hur du känner! För fyra år sen satt jag likadant hemma i min lilla etta i en småstad och bara orkade inte med det mer. Och jag var så himla rädd för att våga. Alltså jag trodde verkligen att jag skulle falla sönder och samman. Men jag tror att så gott som alla känner så. Jag sparade under nästan ett helt år för att ha råd att flytta. Och när jag gjorde det så var allt himla stort och överväldigande. Jag fick panik inför arbetsintervjuer och vågade aldrig hångla med de där vackra pojkarna jag längtat så mycket efter. Men det släppte bitvis och jag insåg att jag fick bo där jag drömt om att få bo, gått på gator jag drömt om att få gå på. Och det blockerat liksom bort allt som är jobbigt och läskigt. Tanken på att aldrig testa utan bara vara kvar är tusen gånger mer skrämmande.
Tips är att hitta lite folk som bor/bott/vill flytta till London. Prata om allt möjligt och lär änna livet där redan innan du är på plats. Och London är verligen enklaste stället att hitta andra svenskar på. De sitter liksom minst två på varje buss. Och det är verkligen världens bästa stad. Så himla världens bästa. Jag bor i Nottingham nu på grund av jobb, pojkvän, och pengar, men jag saknar verkligen att sitta på en stekhet trottoarkant vid London Fields med tusen andra peppiga människor och sörpla burköl och äta slaskig street food.
GÖRT! x
Jeg har bodd utenlands tilsammen 2 år, + reising i tilsammen 5 måneder. Alt utenfor Europa, så jeg kunne ikke bare ta et tog hjem. Det er noe av det mest utfordrende jeg har gjort, men også det mest givende. Selv om utenlandsoppholdet blir crap så kan en nesten ikke angre, for man turte å gjøre det! Anbefaler det absolutt, og gjerne et land hvor du ikke kan språket.
Jag drömmer om att någon gång bli aupair i Frankrike, men hur är det egentligen?
Skräckhistorier ställs mot drömlika scenarion, och jag funderar om det är värt det? Man släpper ju trots allt hela sitt gamla liv när man reser ensam och utan en tydlig bild av framtiden. Efter gymnasiet skulle jag helst av allt vilja komma i kontakt med en trygg familj i Frankrike. Men hur ska man gå tillväga, hur har ni gjort?
Det franska språket är svårt, men jag har bestämt mig för att läsa både steg 3 och 4 då jag tycker det är väldigt kul. Behöver man mer än så? Var i Frankrike ska man söka sig? Vad är har ni för erfarenheter och är det någon som funderar i liknade banor?
Kram!
Hej!
Nu börjar det bli några år sedan jag var au-pair men jag kan ändå dela med mig av lite erfarenheter. Jag åkte till Schweiz som au-pair efter studenten (Hade fullt fokus på att det skulle bli Frankrike men är så glad att det blev Schweiz istället!) och stannade i ett år och sedan något år senare var jag au-pair i Paris över sommaren. För det första: Oroa dig inte för franskan – det löser sig! Visst, det är ursvårt i början när man inte riktigt kan säga vad man vill (jag läste ändå till steg 5 och tyckte att jag hade ganska så bra koll innan) men som sagt, det kommer! Det är bara att fortsätta prata, säga fel, bli rättad och säga rätt. Jag hade en liten bok där jag skrev ner nya ord och ord som jag hade svårt att komma ihåg. Efter mitt år i Schweiz känner jag att jag har franskan närmare i huvudet än engelskan. Min familj var fransk/schweizisk och kunde inte mycket engelska så det var bra att bara köra, att komma till en icke-svensk familj tycker jag därför var en stor fördel.
”Mina barn” gick inte på någon förskola – mitt tips är att se till att barnen gör det för då får du ju ledigt på själva dagen. Jag jobbade heldagar vilket var jobbigt när alla mina vänner var lediga.
Men för det tredje. ÅK! Det kommer inte vara fantastiskt varje dag (såklart, så är det ju inte hemma heller) men hela upplevelsen är sannerligen fantastisk. Visst beror det även mycket på vilken familj man hamnar i och känner du att du inte trivs, byt! Våga det också. Det är minst lika viktigt.
Ett au-pair-år efter studenten är bland det bästa du kan göra. Man växer så som person och du får möjlighet att träffa många fina människor. Våga ta kontakt med andra också, skit i att franskan är knackig först, prata på och hitta vänner. Svenska kyrkan kan man även också vända sig till, de brukar ha au-pairträffar. Två av mina bästa vänner träffade jag just på våra sådana möten i Schweiz. Gå en danskurs, läs mer franska och besök omgivningarna. Det bästa med Schweiz (om jag får promota detta land lite mer som au-pairland;-) ) är att det är så nära till många andra länder samt att landskapet är så skiftande och man når dessa lätt med tåg. Skidåkning i Alperna, italiensk feeling i den italiensktalande delen, vandringsleder i Jurabergen i nordväst. Och det bästa av allt: Tågen är alltid i tid! ;-)
Nu blev detta väldigt långt känner jag. Paris ska jag inte glömma, en fantastisk sommar hade jag där också. Jag hade turen att få bo inne i Paris, vid Gare de Lyon. Jag vet att många au-pairer hamnar långt utanför Paris så kolla upp var familjerna som är aktuella för dig, bor. Jag hittade mina familjer på Aupairworld.net, jag vet inte om det heter så idag.
Hoppas du hittar det som passar dig!
kram
Hej!
När jag var au pair i Nederländerna bloggade jag ganska mycket om hur det var, om du är nyfiken och vill läsa har jag ett inlägg där jag samlat några inlägg som kanske kan vara nyttiga: http://hannajacobsson.blogspot.se/2015/04/au-pair.html
Hej, jag vet inte hur det är att vara just au pair, men jag flyttade till Frankrike när jag var sjutton och bodde där ett läsår. Innan jag åkte hade jag läst franska sex år tror jag, grundskolan och första året på gymnasiet, men det tjänade inte till mycket ALLS. Franskan i Frankrike är sååå annorlunda; de pratar så mycket fortare, de drar ihop ord (typ de säger aldrig ”Je ne sais pas” men snarare je sais pas eller jsaipa typ) så även om man kan grunden så kommer man lära sig där och då att man kan egentligen ingenting, typ. MEN, bli inte avskräckt av det! Jag kunde inte språket, men lyckades ändå få fram vad jag ville och lärde mig otroligt fort. Jag hade lärare i Engelska, som jag pratade endast Engelska med i början, men sen efter 6 månader fortsatte de prata Engelska med mig medan jag svarade på Franska. När man är där nere går det sjuukt fort. Så oroa dig inte för språket, det löser sig alltid :)
Hej!
Jag flyttade till Paris direkt efter studenten och ångrade mig aldrig någonsin över mitt val. Det var skrämmande och alldeles, alldeles underbart. Jag googlade typ ”au pair paris” och hittade en gratishemsida med familjer från hela världen som la upp ”kontaktannonser”. Sen mejlade jag de familjer som jag tyckte verkade härliga och det slutade med att jag hamnade hos en jättefin svensk/fransk familj i Paris.
Familjen hade tre barn (1 år, 5 år och 8 år gamla) och jösses med utmaningar som väntade mig. Jag kan varmt rekommendera att du väljer en familj med 1 eller 2 barn, det är alldeles lagom. 3 funkar absolut, men var beredd på att det blir MYCKET hålligång.
Jag lärde mig så mycket, hur mycket jobb det är med barn, hur nyttigt det är att få uppleva ett annat land, hur härligt det är att INTE känna till varenda gata, att gå vilse i världens vackraste stad och titta på människor jag aldrig sett.
Det bästa med att flytta utomlands och jobba som au pair är att du kan ta ditt pick och pack och dra utan att egentligen ha ett öre i fickan. Boendet ingår (bara där sparar du en förmögenhet!) och dessutom får du lön (så klart), och det täcker både mat, vin- och osthäng i parker och lite shopping och så. Helt perfekt för en som precis tagit studenten och som bara vill bort och iväg och få uppleva världen och livet på riktigt.
Lova mig att du åker! Jag kunde inte ett ord franska när jag flyttade till Paris men lärde mig otroligt mycket bara genom att lyssna på människor omkring mig och att småprata i butiker, på kaféer etc. Så språket behöver du inte oroa dig för. Det kommer av sig själv!
Alltså din kommentar var exakt det jag ville läsa, behövde verkligen den peppen nu. Är supersugen på Paris (och franska språket), inte nödvändigtvis du pair. Om du inte har något emot det får du gärna maila mig på [email protected] så kanske jag kan få fråga dig lite småsaker. Annars, tack igen för perfekta kommentaren.