Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

DISKUSSION: HEARTBREAK

hjärtmönster TEXT2

Här kommer ett önskediskussionsinlägg: hjärtesorg. Vad har ni för erfarenheter av ett krossat hjärta? Hur hanterar en egentligen att ha blivit dumpad, eller att vara olyckligt kär? Dela med er av era frågor, tips och råd i kommentarsfältet. Min förhoppning är att det här ska vara en plats av respekt och omtanke, en frizon där ni kan skriva av er men också ge varandra tips och råd. Eller bara känna er mindre ensamma. För jag vet ju att ni är så himla smarta, empatiska och vettiga.

Tumregel: Om ni skriver en kommentar, försök svara på någon annans också. På så sätt blir inte kommentarsfältet fullt av obesvarade kommentarer.

Det går fortfarande bra att skriva av sig på tidigare veckors diskussionsinlägg: flytta utomlandsalkoholföräldrarhåratt göra slut med en vänpreventivmedelångestsexmenssorg och kärleksrelationer.

Translation: This is a forum where you can discuss certain topics in the comments, in this case heartbreakShare your thoughts, questions and experiences in the comments below. This is a place of respect and concern, a place where you can write about what bothers you but also a place where you can help others. Or just feel less alone. 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
125kommentarer
  • Jag har inte blivit hjärtekrossad men jag är rädd att jag riskerar att bli det.
    För det är så här att jag har varit vän med en kille i snart ett år. Men för 5 månader sen gjorde han slut med sin dåvarande flickvän och våran kompisrelation har blivit väldigt intensiv. Jag har sovit med honom 3 gånger och då har det blivit mycket gosande och många kramar.
    Och sen här om dan så sov jag hos honom, vi låg och myste som vanligt men så började det utvecklas till nått mer. Vi hade aldrig sex men det var väldigt nära. Och det jag undrar är hur ska jag göra nu? Vi har inte direkt pratat om händelsen, ska vi göra det? Ska jag fråga vad som hände?
    Jag är så förvirrad, för jag är inte ens säker på att jag har känslor för honom.

    Jossan 2015-05-15 16:29:45
    Svara
    • Svar på Jossans kommentar.

      Utveckla gärna lite mer hur er relation har sett ut innan. Hur träffades ni från början? Är du attraherad av honom eller av tanken att bli ihop med en kär vän (för den är ju tveklöst lockande)? Vad vet du om förhållandet han hade med sitt ex? Jag skulle säga eftersom jag vet ganska lite om situationen att du ska försöka vara där för honom på ett platoniskt sätt eftersom något mer skulle kunna riskera vänskapen ifall det blir missförstånd eller liknande. Det beror liksom på hur högt du värdesätter eran vänskap?

      Louise 2015-05-22 18:36:49
      Svara
  • I vintras träffade jag en person som jag föll för alldeles för snabbt. Vi hängde jätteofta o sov tillsammans flera dar i veckan och jag kände mig för första gången trygg i en relation. Men jag fick så jävla mycket känslor för honom ungefär samtidigt som han sa att han nog inte kände ngt för mig och sedan var jag jätteledsen i flera veckor, och livrädd för att möta honom bland hyllorna på ICA. Så i tisdags såg jag honom för första gången sedan allt gick åt helvete, och kvällen slutade med att han kom hem till mig och sov hos mig, på hans initiativ. Dagen efter åkte jag o jobbade jättetidigt o lämnade kvar honom i sängen vilket var så fruktansvärt jobbigt pga vet inte om det kommer hända igen, och vet inte vad jag känner eller vad han tänker och han har inte hört av sig sedan dess och allt känns bara så jobbigt.

    Hanna 2015-05-14 16:49:01
    Svara
  • Mitt senaste lilla heartbreak handlar egentligen om en kille som det aldrig blev nått med. Kan en ens bli ledsen över det? Ledsen över det som aldrig blev? Jag blev intresserad men inte han.

    Vi kände varandra inte innan men hade gått i samma gymnasieskola och han visste tydligen vem jag var men inte jag han. Vi träffas ute, klickar jättebra, frågar på skämt om han vill följa med ut nån helg och han säger ja! Han dyker upp och jag har aldrig velat slita av någon kläderna såsom jag ville med han. Herregud vad snygg han var. Saker kommer fram, han har haft en crush på en nära vän nyligen och är tydligen intresserad av nån annan tjej, men så kommer vi tillbaka till lägenheten där vi förfestade och så delar vi säng och vi hånglar intensivt i typ två timmar. Allt är pure fysiskt (det psykiska kom sen; vad betydde det? osv) men allt rinner ut i sanden. Han sa hela tiden att jag alltid kunde prata med honom om jag ville osv, men sen så bara slutar han skriva och svarar bara ibland. Han börjar ta mer energi än vad han ger och han gör mig bara ledsen istället för glad.

    Har liksom börjat komma över den här grejen nu men samtidigt: är så himla ledsen för nått som aldrig blev. Sen att han visade sig inte vara värd min tid, är en annan sak. Men varför blir det alltid såhär? Åh.

    r 2015-05-13 22:27:09
    Svara
    • Svar på rs kommentar.

      Huff varit med om ca samma sak. Jag träffa en kille som var the shit, verkligen. Var verkligen intresserad av honom men han var en fuckboy inifrån och ut.
      Det är alltid så med mig, får såna förhoppningar om en kille och sen bara nej. Inser att de är dåliga killar när jag redan blivit kär.
      Nu har jag så svårt med killar efter honom, för jag litar inte på mig själv. Hur ska jag veta när en bra kille kommer? De som verkar bra är dåliga. Är då de som verkar dåliga de bra???? Eller lever jag bara i en stad utan bra singel killar?
      What to doo?

      N 2015-05-23 22:22:23
      Svara
    • Svar på rs kommentar.

      Jag har precis varit med om exakt samma sak. Är så ledsen och sårad och vet inte vad jag ska ta mig till. Skriv gärna din mailadress om du vill prata.

      S 2015-05-17 20:33:21
      Svara
      • Svar på Ss kommentar.

        Åååh hej! Såg detta nu. Skriver gärna inte ut min mail osv här men ge mig gärna din om du vill snacka! kram

        R 2015-06-01 19:41:25
        Svara
    • Svar på rs kommentar.

      Var med om ungefär samma sak. Säger bara en sak: FUCKBOYS. Det enda som hjälper mig är att tänka att jag är värd mer än en kille som beter sig så, det var bättre att det tog slut/inte blev nåt än att vara med en person som inte behandlar en lika bra som man önskade! Det kommer någon bättre tillslut, lovar <3

      isa 2015-05-14 08:23:04
      Svara
  • Träffade en person för några månader sedan som jag började tycka om. Jag visste redan att han inte ville ha något mer än ligg och häng, och jag visste inte heller om jag ville det, men det faktum att han inte gick att få helt och fullt ut gjorde att jag ville ha honom hundra gånger mer och att jag gick sönder varenda gång han åkte hem på morgonen. Varje gång vi sågs blev jag så jävla förälskad och samtidigt så jävla arg för att han betedde sig som att han ville vara nära mig hela tiden, när jag visste att han inte ville det. Ingen har rört mig som honom, ingen har sett på mig som han gjorde.

    Och så slutade vi höras för att jag tyckte om honom för mycket, och han tyckte om mig för lite. Grät på skoltoaletten, grät i bilen, grät i famnar. Jag kunde inte förklara för någon hur jag kände, för ”vi var ju aldrig ihop”.

    Nu har jag pratat med en annan ett tag. Han är fin och är så otroligt smart, och vi är likasinnade och tycker exakt likadant om typ allting. Samtalen tar aldrig slut. Han vill ses igen men jag velar, mycket, hela tiden. Jag är rädd för att få känslor, för när jag får känslor så känns det i hela mig, och om det går sönder, går hela jag sönder. Och jag är rädd att vara skyldig honom något, eftersom att jag vet inte om jag är kapabel till att ge någonting just nu. En del av mig vill vara själv, vill inte involvera mig i något, vill inte ge något.

    Tycker ni det är orättvist av mig att träffa honom trots att jag innerst inne vet att jag inte vill ha något?

    Fanny 2015-05-13 21:28:45
    Svara
    • Svar på Fannys kommentar.

      Jag är NÄSTAN på samma ställe som dig mitt slutade inte så jätte lyckligt men vi är än så länge bra vänner. Men vad jag vet är att även om det blev riktigt tunga dagar är att det övervägdes av alla de bra dagarna. Så jag tycker du ska träffa honom kanske vara tydlig med att du inte vill ha något förhållande just nu eller bara låta det flyta på och se vart ni hamnar. Alla blir ledsna nångång å det suger, men vågar vi aldrig får vi kanske aldrig den stora lyckan. Det försöker jag säga till mig själv iaf.

      Jag sitter i hjärtkrossarens fotölj, det suger också. Jag och en kille började skriva efter nyår och jag tänkte ”wiii ja har fått en ny kompis” samtidigt som ja pendlade mellan ”gillar han mig mer eller inte” för det var så himla luddigt ibland. Vi träffades nåra gånger på fest och ensamma men det hände aldrig mer än kramar och gos (mkt pga mig för jag ville helt enkelt inte mer). Så för nån vecka sen insåg jag att fan han är kär i mig genom hans kompisar. Den kvällen sårade ja han ganska hårt också genom hångel med en annan kille. Hade så sjukt dåligt samvete fast än vi aldrig lovat eller sagt något om hur han kände och fast än han inte visste att jag visste att han gillade mig. Men vi löste det och vi träffades två gånger till. Men sista gången insåg jag att vi inte kunna fortsätta så här för jag kände att det kommer inte bli något mellan oss för jag är helt enkelt inte attraherad av han även fast jag älskar att vara nära honom. Så för en vecka sedan berättade jag att jag inte kände som honom. Och han blev jätte ledsen, han hade trott att det skulle bli något mer mellan oss osv. Jag blev också ledsen för det finns delar i honom jag är kär i men inte tillräckligt och han är trots allt min fina vän. Nu skriver vi fortfarande massvis och vi har kommit närmare varan på något vis och vi har träffats 2 korta gånger tillsammans med andra och lovat att vi ska fortsätta vara vänner.

      Är det fel av mig att fortsätta vara vän med honom är det väl taskigt?

      klara 2015-05-15 12:31:33
      Svara
    • Svar på Fannys kommentar.

      Skit i den jävla killen, han är så inte värd dig!
      Satsa på han som verkar smart och som är som du, för hur läskigt det än känns är det så jävla värt det.
      Och känslor är typ der finaste som finns så var inte rädd för det :)
      Det kommer gå bra, kör hårt, håll huvudet högt och våga!

      / Kram från en Fanny till en annan

      F 2015-05-14 23:52:46
      Svara
  • Har varit helt jävla heartbroken i princip hela gymnasiet på grund av en kille som kastade vår vänskap och allt som hade kunnat bli i sjön. Vi går på samma skola och allt var hemskt, grät jämt och varje håkan-låt påminde om honom. Någon gång i somras började jag revoltera mot mina känslor och hånglade upp minst 2 killar varje gång jag gick ut på krogen. Gav dom aldrig ens mitt namn eller nummer, endast mina läppar. Sen en kväll händer något. Jag träffar en kille (vi kan kalla han ”I”) som fångar mitt intresse så som ingen annan gjort förut. Men jag höll på med en annan som tidsfördriv och romantiserade allt med oss. Känslorna för ”I” byggdes upp i smyg och jag kollade vilka event han attendade på Facebook och önskade att han skulle skriva igen. Vi hade inte ens kyssts och jag hade mer känslor för honom än jag någonsin haft för han som kallar sig för min. Då förstod jag och satsade på ”I”. Och se var det tog oss, för nu är det vi!

    F 2015-05-13 20:03:29
    Svara
  • Jag blev störtförälskad i en kille vid slutet av nionde klass, i vilket fall trodde jag det.
    Han visade ett stort intresse för mig och mina vänner sa hela tiden att jag skulle satsa eftersom ”det syns tydligt att han är kär i dig”. Nu vet hur man är som tonåring, man vill så gärna bli bekräftad och älskad, så jag blev kär i honom. Vi träffades en gång innan nians slut och det var verkligen superbra allting. Tills vi skulle säga hejdå, han ville kyssa mig, men jag kunde bara inte, det kändes inte rätt. Efter det tog han mer avstånd från mig och blev dryg. På skolavslutningen åkte jag hem redan runt 23:00, jag satt ensam på en bänk och var ledsen, han såg mig, började gå emot mig men vände när hans vän skrek efter honom. Dagen efter smsade han mig och frågade varför jag åkte hem så tidigt och jag svarade som det var, att jag kände att han undvek mig och att jag trodde det var något mellan oss. Han slutade svara. Vi hördes inte på hela sommaren. På hösten när båda börjat gymnasiet började han skriva med mig på Facebook, ett flertal gånger. Så en gång frågade jag honom om han kunde komma över och hänga. Jag visste då att han hade flickvän men jag frågade ändå. Han sa ja, och jag blev så otroligt nervös, bytte kläder, sminkade mig och hjärtat gick fortare och fortare. Det kändes bra att träffa honom, det kändes som vanligt. Men han började hålla om mig, kysste min panna, lekte med mitt hår och smekte mitt lår. Jag frågade vad han höll på med men han sa bara vaddå? Sedan gick han och sa ”DU får höra av dig om du vill ses igen”. Jag föll såklart för honom fastän han i princip bara var ute efter en sak. Vi skrev ibland och jag berättade att jag var kär i honom. Han kände inte detsamma men gjorde slut med sin tjej kort efter och ville ses. En kväll skulle vi ses men han kom aldrig, jag väntade hela kvällen. Jag fick inte ens ett sms. På våren ville han ses igen och frågade om jag var hemma men då sa jag nej. Jag hade äntligen insett att han var ett kräk och gjorde mig inte lycklig. En annan gång när han ville ses bestämde vi träff på Ica för att handla tillsammans. Jag kom aldrig. Han smsade och frågade vart jag var men jag svarade inte. Sedan dess har vi inte hörts av och det är det bästa beslut jag tagit.

    A 2015-05-13 06:36:17
    Svara
  • Jag: en 26-årig förvirrad student. Han: min 52-åriga (gifta) föredetta lärare. Jag är lite förälskad, vi har legat, vi har pratat. Han är kär och jag kan inte tänka alls längre. Hur avslutar jag det här? Måste jag avsluta det? Vet ju att det aldrig kan bli något, och jag är så rädd för att bli kär i honom just därför.

    Hedvig 2015-05-13 02:58:46
    Svara
    • Svar på Hedvigs kommentar.

      Hedvig,
      Våga ställa dig frågan om du är kär i honom! Är du kär? Och han säger att han är kär? Be honom lämna den han är gift med för dig! Om han är kär i dig på riktigt så kommer han att göra det även om det är ett väldigt stort beslut. Just nu sitter ni fast, han är otrogen men kär i dig, du vågar inte bli kär i honom för att han är just otrogen och har någon annan också. Att be honom lämna den han är gift med ger också ett bevis på om han verkligen är kär, eller om han ändå snart kommer att såra dig. Att fortsätta som ni gör nu är elakt mot både dig och den han är gift med och hans eventuella barn. Förlåt att jag är väldigt krass när jag skriver detta och jag förstår hur fruktansvärt svårt och komplext det här är, men försök, i längden kommer du att må bättre av det, oavsett om han väljer att lämna dig eller att satsa på dig helt och hållet.

      Clara 2015-05-14 13:38:09
      Svara
  • Jag har känner mig helt heartbroken just nu. Jag var jättekär i en kille i min folkhögskoleklass, och mina 3 tjejkompisar i klassen visste detta och var stöttande och uppmuntrande. På en fest så märker jag att en av dessa 3 kompisar håller på och tafsar med killen jag gillar, vi kan kalla honom B, tjejen A. Sedan dess har de fortsatt och hålla på trots att e BÅDA vet hur jag känner? Och jag har varit så himla besviken på hur de skött situationen för de har varit jätte hänsynslösa, respektlösa och inte fattat alls att saker de gör är jättesårande och svikande? Som A har inte kollat av en enda jävla gång hur saker känns för mig? Knappt ens bett om ursäkt. Och jag vet att hon sa ti några andra i min klass första kvällen typ ”Jag vill knulla B, men vill inte att *mitt namn* ska bli ledsen”. Som ursäkta mig men hur mycket värderar hon vår vänskap då? Nu låter jag jättearg men jag har verkligen, på riktigt, flera gånger försökt ta upp hur saker känns för mig och samtidigt varit förstående och förstått att ok, de gillar varandra, men han gillar inte mig på det sättet. Men ändå har de bara inte fattat och bara fortsätt??? Senast nu, för kanske en halvtimme sen kom de till en fest vi hade och hade sex i ett av rummen trots att de kunnat vara i en annan lägenhet? Alltså det är inte att de är *tsm* som är sårande, bara hur jävla idiotiskt, hänsynslös, respektlöst de skött allt och hur jävla SVIKEN jag känner mig. Det har fan inte ens pratat med mig om det, bara typ inte låtsas om det trots att de typ kan tala om sitt sexliv framför mig? Och alla, alla ALLA andra är glada det är BARA jag som drabbas av skiten. Bara jag. Trots att jag inte gjort nåt fel. FYFAN alltså. Jävla as.

    - 2015-05-13 01:29:11
    Svara
  • ”Nu när jag tänker tillbaka på den tiden känns det nästintill overkligt. Främst allt det där som hände i början. Hur jag levde men ändå inte levde alls. Hur jag andades med egentligen bara ville sluta. Hur jag inte ville känna, men ändå kände allt. Hur jag ständigt var i rörelse för att panikartat försöka fly utifrån min kropp och all den smärta som fanns där inne. Jag minns hur jag låg på golvet och skrek av förtvivlan. Jag minns hur jag ville riva ut hela mitt hjärta och stampa på det, bara få den ilande smärtan i bröstet att försvinna. Jag minns hur jag bankade mina handflator mot huvudet, så hårt jag bara kunde, för att känna något annat än mitt brustna hjärta.”, så skrev jag för snart ett år sedan efter det att jag dumpat min dåvarande pojkvän.

    Trots att jag dumpade honom och att det hela var mitt val, så mådde jag brutalt jävla dåligt många dagar – skrek, grät, kräktes, slog mig själv, struntade i att äta och grät lite mer. Det var hemskt och ibland kan jag, än idag, känna den där tomma och frätande känslan i kroppen, så himla mycket smärta. Men dagarna och månaderna gick och på något mirakulöst sätt släppte den där smärtan, tomheten och frätande magkänslan.

    Det är jobbigt att göra slut med någon och det kommer det alltid att vara. Det gör så fruktansvärt ont och vissa dagar tror man knappt att man ska överleva – att smärtan aldrig kommer lämna kroppen. Men så helt plötligt, månader eller år senare, sitter du ensam i din säng och läser ett inlägg om hjärtesorg på någon blogg och då slår det dig: DET GÖR INTE ONT LÄNGRE!!! DU ÖVERLEVDE!!!

    Så stå på dig, för så småningom, när du minst anar det, kommer du förstå att du glömt honom. Och inte förrän då kommer du förstå hur galet jävla stark du är och hur mycket du verkligen klarar. Allt kommer bli bra, allt löser sig, smärtan och tomheten försvinner – och när den väl gör det är du starkare än någonsin!

    Gabriella 2015-05-13 00:44:34
    Svara
    • Svar på Gabriellas kommentar.

      Fyfaen det var akkurat det jeg behøvde å lese. Noen ganger hjelper ingen annen trøst så godt enn som å høre om noen som har følt og opplevd akkurat det samme som deg. Takk<33333

      Siri 2015-05-13 18:12:35
      Svara
  • Han och jag kände inte ens varandra. Vi träffades en kväll ute och bara klickade, vi pratade om saker som var viktiga, och höll med, nickade, utbrast EXAKT JÄVLA SÅ!! sen hånglade vi mot husväggen till min lägenhet så mycket att jag trodde jag skulle ramla isär. Mitt livs bästa hångel. Sedan sågs vi nästan varje dag i en veckas tid och pratade om viktiga saker, hånglade lite till. Sedan säger han ”att det gått lite för fort och mumlar om något ex som det tog slut med för fyra månader sen”. Pussar mig hejdå och efter det svarar han inte på mina sms.

    Sofie 2015-05-12 23:47:50
    Svara
  • jag var ihop med en kille i nästan tre år. från nian till precis innan trean började. han var min första kärlek och vi var väl asbra i början och sådär, men efter ca 1,5 år började jag känna att nej, jag kanske inte vill det här. egentligen. jag minns att jag läste sandra beijers text ”att göra slut” och kände igen mig så mkt. jag förstod att jag kanske inte var kär i honom längre, störde mig allt mer på grejer och kände bara att det inte var bra. men då kommer vi till det skadliga som fortfarande sliter i mig – jag vågade inte göra slut för att jag var så rädd över att bli ensam. och det skulle jag bli. jag hade knappt vänner då. så jag fortsatte. låtsades. byggde upp en romantiserad drömvärld i min blogg. ”ni två är perfekta tillsammans” skrevs det i kommentarerna. ”han är den finaste jag vet” skrev jag. jag ljög. när vi varit ihop i ungefär två år märkte jag att han inte var kär längre. det är ju sånt som märks bara. plötsligt såg han mig inte längre, ville ses mindre osv. det gjorde att jag började ifrågasätta mig själv om jag inte var bra nog. sedan började sexet övergå till något skrämmande. den enda gången han verkligen såg på mig var när vi låg. eller när han låg med mig. jag ville aldrig, men jag ville bli sedd. ibland grät jag när vi hade sex, och då blev han arg. och så höll det på. på bloggen fortsatte jag skriva om ”den finaste jag vet”, ”han som gör mig så lycklig” osv. SÅNT JÄVLA SKÄMT.

    en dag gjorde han slut. samma kväll ångrade han sig och föreslog en paus. jag var egentligen lättad över att ha gjort slut. jag hade ju velat det länge. men jag kunde inte vara själv jag var inte min egen längre, så jag sa ja till en paus. den varade i en vecka. sedan blev han ihop med mig igen och drog på festival samma kväll. efter det var vi ihop i tre veckor innan han gjorde slut igen. då var det visserligen mer ömsesidigt, men jag hade ändå ont i veckor såklart. I veckor över att inte längre ha honom, men i månader över den person han förminskat mig till. det tog ärligt talat svinlänge att bli sin egen person igen, att bygga upp något nytt. jag fanns liksom inte kvar, så det var som att skapa en hel person. detta är snart tre år sedan nu. och nu är jag nästan ihoplappad.

    amanda 2015-05-12 23:37:16
    Svara
  • Här kommer min historia:
    Jag var kär i en kille i min klass på låg- och mellanstadiet. Han var den där snälla killen, den som alla tjejer tyckte om. Lång med brunt lockigt hår och fantastiskt fina ögon. När jag efter jag bytte skola i 6an gick det flera år utan att jag slutade tänka på honom. Men allt efter åren gick glömde jag bort honom – tills i våras. Så jag bestämde mig för att vara lite spontan, och jag hörde av mig. Han var perfekt. Fin, intelligent, snäll, och de vackra ögonen fanns kvar. Vi umgicks, jag träffade hans snälla föräldrar, jag trodde verkligen vi skulle bli något. Jag blev sådär blind, det kanske bara är jag som tänker så, men jag fantiserade fram vårt liv. Jag kunde se han och mig runt middagsbordet med min familj, med vänner, allt. Jag såg en framtid. Men vi bor i olika städer, han tränar på elitnivå och jag läser till läkare. Och han tyckte inte det var värt det. Han tyckte inte att timingen var rätt. Det var inte jag det var fel på, det var han. Hur klyschigt låter inte det? Och det är så förbannat surt, det finns ju inget jag kan säga eller göra, det gäller bara att acceptera hans val. Men ska man tro på andra chanser? Ska man tro att rätt timing kanske kommer senare i livet? Och hur ska man mota bort ensamheten tills den dagen kommer?

    Olivia 2015-05-12 23:14:47
    Svara
  • Jag har fått hjärta krossat. Men fortsätter ändå. Tufft att säga men det är väl det som Egentligen är sanningen, även om jag knappt själv vill erkänna det så har mitt hjärta krossats. Varnar för långt inlägg men behöver ta der från början för att sjölv ens förstå vad jag skriver.

    Det hela började för inget för 1 1/2 år sedan, min kompis tyckte jag behövde piggas upp och sa åt mig att höra av mig till den här killen. Hade noll förväntningar då, tänkte mer att det va ett tidsfördriv och att det alltid är roligt att lära känna nya människor. Denna kille visade sig dock vara en av de mest fantastiska människor jag träffat. Vi klickade direkt, hade samma värderingar, samma trassliga insida. Jag kunde öppna upp mig till han på ett sätt jag inte kunnat med många. Blev självklart genast intresserad. Trodde även han var det, eftersom person kemin va så pass hög. Dock kom första delen av heart breaket ganska snart, han blev tillsammans med en annan. Helt utan förvarning, jag fattade inget. Aj. Jag blev först arg, skällde lite på han var hans förklaring va att han aldrig trodde jag skulle vilja han, att han inte dög för mig. Det enda jag tänkte va att jag inte varit tillräcklig för han. Vi kom dock över det och fortsatte vara vänner, vi ville inte förlora det vi hittat i varann. Så vi fortsatte prata varje dag, om allt. Trots hans flickvän. Jag träffade ett antal killar under denna tid, det blev inget seriöst med nån av dom. Varje gång det tig slut fanns han där med alla rätta ord, ”vilken kille som helst skulle bli den lyckligaste på jorden om han fick dig” Alla utom du tydligen, tänkte jag någonstans. Men på något sätt blev jag van, ville inte heller vara den som var den så försökte hålla det så vänskapligt som möjligt. Men så efter ungefär 8 månader började kommentarer om att det inte va så bra i deras förhållande, att han börja tröttna på henens tjafs, att han attraherades av andra… Hela tiden fanns jag dör med stöttande råd. Hans sätt att prata med mig ändrades även det, flörtigt är nog det ärligaste att kalla det. Så den 12 november skrev han efter troligen några öl i kroppen ”jag gör slut med henne inom en månad, då kan vi få varann” ett hopp tändes, fast jag inte ville erkänna det. Men månaden gick och de var fortfarande tillsammans. Vid det här laget hade jag vant mig så mycket att jag nog hade blockerat allt, vant mig så mycket att vi träffades ändå. Ingenting hände. Men. Att ligga där i hans säng och kolla på film, känna våra knän snudda varandra. Det tog på riktigt ALL min fysiska styrka att bokstavligt talar inte slänga mig över honom. Men det fick ju inte vara så. Han hade tjej, vi var bara vänner. BARA vänner, fick inte förlora vänskapen.

    Men tillslut kom dagen han äntligen skulle våga göra slut med henne, jag coachade honom genom alltihop. Som den goda vän jag är. Han var ledsen i kanske 5 timmar, sedan började väl något som kan kallas ta igen den missade singel tid han haft efter 11 månader i ett förhållande. För mig blev det inte så stor skillnad, för det sista jag ville va att det skulle verka som att jag väntat på honom. Jag ville inte erkänna vad jag kände, för jag fick ju inte känna det. Men 3 veckor efter att de gjort slut blev det så att han skulle sova hos mig. Veckan efter skulle vi till kläppen på semester med hand familj, hans syster och pappa plus jag. ”Bara” som vänner. Han skulle iaf sova hos mig för att han skulle följa med mig och min pappa på nån tävling båda var intresserade av. Vi skulle åka tidigt så det blev enklast att han sov kvar. Allt som byggts upp i över 1 års tid kan man väl säga exploderade då. Han va inte längre i ett förhållande och spänningen som byggts upp mellan oss gick nästan att ta på. Ni kan kanske gissa vad som hände, det var totalt okontrolerbart.
    Det var blandade känslor efteråt, men en del av mig kände ändå äntligen. Nu sker det som alltid varit väntat ske. Det var inte så att jag trodde vi skulle gå och bli tillsammans direkt men jag kände ändå att ”bara vänner” vill inte ligga med varann, och vi, ja vi ville tydligen det. Den känslan av ”äntligen” höll dock inte länge. Nästa dag får jag reda på att denna kille, som jag känt i över 1 år och som är en av mina bästa vänner, har legat med min kompis. Samma dag som han låg med mig. SAMMA dag. Här slits hjärtat ut. Här ligger jag och gråter så jag tror att min kropp ska explodera. Här förstår jag att jag är i honom. Här förstår jag att han verkligen inte är kär i mig.
    Han skriver förlåt, att han vet att det var idiotiskt, att han inte vet vad han tänkte med. Undrar om jag kan förlåta honom. Om vi kan bli som vanligt igen. Jag vill slå sönder någonting. Först för att han är ett svin som inte kan hålla sig till en tjej, inte ens på en dag. Och för att han får mig att inse det jag förträngt under hela året, under hela den tid han varit tillsammans med någon annan. Att jag vill ha honom. Vi träffas några dagar senare för att prata om det, han ber återigen om ursäkt. Kramar om mig. Säger att vi kan lösa det. Jag skrattar. På riktigt skrattar. Så rädd är jag för att visa mina äkta känslor gör honom, att visa att han är kapabel till att såra mig. Trots att vi bara är vänner. Vi skiljs åt med att jag säger att jag behöver tid. Han vill inte bryta men han säger att han förstår. Jag pratar inte med honom på 2 månader. Från att ha hörts varje dag till att inte prata på 60 dagar. Och jag mådde så jävla bra. Sen, hör han av sig tillslut. Prat om att han saknar mig. Att vår vänskap betyder mer än ”incidenten” dimman förklarar den som. Jag känner bara, jag orkar inte hata. Självklart hat jag saknat honom men jag kände också att jag klarade mig utan honom. Därför trodde jag att jag skulle klara av någon form av vänskaps relation. Tills han skriver saker som att han inte kommit över det som hände, säger att jag är snygg varje dag, skämtar om att vi borde ligga igen osv. Grovt dubbla signaler alltå. Och vad händer då. Jo jag trillar ner i detta hål igen och det känns precis som förrut. Jag finns där för han igen och han finns för mig. Skäppa taget gick i 2 månader nu är jag tillbaka. Trots att han gjort det värsta han kunnat görs mot mig, fått mig att känna mig som ett objekt och krosst mitt hjärta. Trots det finns jag åter för honom, för jag bryr mig så jävla mycket. Jag ville inte bry mig, jag vill inte bry mig ett skit om honom. Men det gör jag. Och det är fortfande så, att han bryr sig mindre. Han säger att han värdesätter mig, att jag inte är som alla andra. Men senast förra veckan låg han med nån annan. ”Hon betyder inget” Nehä. Gjorde inte jag heller det då? ”Såklart du gjorde” ”men vi är ju kompisar, vill inte förlora dig igen” han påpekar även att spänningen mellan oss finns kvar. Jag vet inget. En del av mig vill bara kapa med han igen och total skita i allt. Men, även om irreterar så betyder vår vänskapskrets för mig med. Så en annan del av mig vill vara helt ärlig, och kanske kanske kan vi ge det hela en chans. Men tänk om han krossar mig igen. psykbryt och ångest. Vet inte vad jag ska Göra eller vad jag vill, eller vad han vill. Kanske är vi båda bara rädda. Vi pratar återigen varje dag, om allt, ingen vill förlora det. Men vi vill även ha varandra. Men jag orkar inte krossas igen.

    /M 2015-05-12 22:56:46
    Svara
    • Svar på /Ms kommentar.

      Känner igen mig så mycket i din situation. Har också varit utan killen och klarat mig, känt mig så himla fri. Och så kommer han in i mitt liv igen. Ber om ursäkt, säger att han ändrats, att han är redo, att han aldrig slutat tänka på mig och att jag är den enda han kan se sig själv med. Vi har alltid varit bra vänner, och nu har vi tagit upp vänskapen igen. Och vad händer då? Jo, klart att jag faller tillbaka. Detta trots att jag numera har en pojkvän som jag älskar. Jag skulle råda dig att göra det jag själv inte vill lyda; skit i killen. Alltså gud borde lyssna på mitt eget råd, men det är ju verkligen så svårt?? Eller få honom att inse att du kommer skita i honom om han ej ändrar sig. I mitt fall så gjorde jag väldigt klart att jag var arg och att jag fått nog, och det verkar ha gett effekt. Faktum är att han verkar ha ändrats, att hans beteende mognat och han behandlar mig så mycket bättre. Jag tror på att förlåta och göra om göra rätt, men någonstans måste man också sätta ner foten och säga att det är nog. Och det tycker jag att du ska göra, så får du se vart det leder. För så som det är nu kan du inte ha det.

      D 2015-09-10 15:21:48
      Svara
  • Är så kär i min kille men mår inte så bra psykiskt. Har ätstörningar som kommit och gått senaste tre åren men jag har inte sagt något till honom. Jag vill inte känna mig ynklig, vill inte känna mig som ett offer, vill inte erkänna. Jag är en sån som måste vara stark störst bäst. Vi har varit ihop i över ett halvår så om jag säger nåt nu så kanske han blir besviken på att jag inte berättat det tidigare, typ som att jag inte har förtroende för honom. Fan att jag inte sagt nåt tidigare, varför tror jag att jag måste vara felfri? Ska jag berätta för honom nu???

    Märta 2015-05-12 22:30:44
    Svara
    • Svar på Märtas kommentar.

      ja, berätta, om du vill och orkar. berätta även varför du inte berättat tidigare, förklara att du är sjuk. att du inte vill vara det, men att det är så nu. så får han lyssna och försöka förstå. blir han besviken för att du inte berättat tidigare så gör han ett stort fel, flyttar fokus till sig själv i en situation som inte alls handlar om honom. hoppas verkligen att du får hjälp och att sjukdomen lägger sig. det går att bli frisk, även om det är svårt och kan ta tid. heja dig!

      moa 2015-05-13 23:32:17
      Svara
    • Svar på Märtas kommentar.

      Märta! Berätta för honom. Han kommer inte bli besviken över att du inte berättat än, det är ju ändå ”bara” ett halvår. Han kommer lyssna och försöka förstå. Lovar.

      Amanda 2015-05-13 13:53:14
      Svara
  • Min bästa heartbreak låt just nu: somebody that I used to know!!!! Av gotye ni vet? Kan relatera så mycket

    Isabelle 2015-05-12 20:27:43
    Svara
  • Jag har blivit hjärtekrossad, hjärtekrossat, dumpad, dumpat, lekt med, lekt själv med, varit för känslosam, varit för känslokall, trott jag varit kär och aldrig känt att jag har ett behov av en annan människa – alltid klarat mig själv. Men en dag kom de en kille in i mitt liv och inom 24 timmar visste vi båda att vi skulle kunna vara ihop, men det tog 1,5 månad innan vi verkligen blev det och på torsdag har vi 5 månader. Han är min bästa vän, min stora kärlek, den jag vill bli grå med. Och plötsligt känner jag att jag klarar mig inte utan den människan, plötsligt klarar jag mig inte själv. En dag utan hans pussar gör ont i min kropp, jag behöver honom så jävla mycket. Jag älskar honom så jävla mycket.

    Och det bästa av allt?
    Han älskar mig så jävla mycket också och visar det varje dag.

    L 2015-05-12 19:59:25
    Svara
  • Hånglade (och lite till, jag erkänner) med en kille som går i skolan i samma stad som jag i vintras på en fest. Jag kände honom inte innan, visste bara vem han är och tyckte han var sjukt snygg. Okej TMI-varning men han var iaf den första killen jag gick ner på och han var den första som gick ner på mig. Och efter den jävla februarikvällen kan jag inte sluta tänka på honom. Har snapchattat lite med honom men det slutade hela tiden med att han sluta svara så då gjorde jag också det tillslut, har även ringt honom ett par gånger på fyllan (hehehe) och träffat honom på centralen och hälsat osv. Men mer har inte hänt. Jag känner alltså inte killen. Trots det ockuperar han mina tankar flera gånger om dygnet. SEN I FEBRUARI. vafan liksom. jag vill inte mer. han är en fuckboy som inte bryr sig om mig eftersom han har andra tjejer iaf. känner mig så hiiiiimla patetisk. VAD SKA JAG GÖRA?? snälla hjälp. alla tips välkomnas :-)

    Ania 2015-05-12 19:47:04
    Svara
    • Svar på Anias kommentar.

      HAHA LOL DUMPA.
      nej men serr.
      han verkar skittråkig, visst om han är lite snygg men SÅ INTE VÄRT. sen om han bönar och ber kanske du kan ligga någon gång, men tumregel vad gäller -dudes- :om du börjar bli lite känslomässigt investerad så dra!
      puss lycka till!

      Clara 2015-05-12 21:20:51
      Svara
      • Svar på Claras kommentar.

        omg TACK!!! behövde verkligen höra detdär!!
        du har såå rätt, han verkar ju skittråkig som inte ens visar liiiiite intresse liksom komigen dude
        tacktacktack, sånt jävla wakeupcall. han kan dra :-)

        Ania 2015-05-12 22:56:33
        Svara
  • En dag bara exploderade allt, han som funnits där vid min sida varje dag under mer än ett år visade sig vara den bästa killen i världen och jag var helt speechless. På en sekund blev han den viktigaste människan i mitt liv och vi båda kände så. Jag fick för första gången i mitt liv känna att jag var viktig.

    Har aldrig skrattat så mycket som med denna människa, och inte heller gråtit så otroligt mycket. Han såg och förstod mig på ett helt annat sätt en alla andra i mitt liv och jag var aldrig rädd för att göra bort mig eller säga/göra fel med honom. Han var den bästa kompisen jag alltid behövt.

    Men efter ca 7månader började mardrömmarna/psykoserna, jag vaknade svettig mitt i natten med panikattacker, han hatade mig och ville aldrig mer ha något med mig att göra. Det hände inte varje natt men ett par gånger i veckan och en dag berättade jag det för honom. ”Säg aldrig så igen, aldrig! Jag kommer aldrig att hata dig och du kommer alltid vara min topp viktigaste person”

    En månad efter det slutade vi prata, han förden.a helt från min värld utan ett ord. Kan inte med ord beskriva känslan i bröstet, men tänk er scenen i Twilightfilmen då Bella tror att Edward är död och hon går i tusen bitar. De första månaderna gjorde jag ingen annat än grät, sen sov jag i en period nästan alla dygnets timmar jag inte var på jobbeord

    Nu går jag och pratar med en kille en gång i veckan och jag gråter mig inte längre till sömns varje natt, men smärtan är kvar skillnaden är bara att jag lärt mig att leva med den. Jag tror inte att jag någonsin kommer våga satsa mitt hjärta igen i varken vänskap eller kärlek.

    Saga 2015-05-12 18:46:50
    Svara
  • Jag var tillsammans med en kille. Har aldrig mött någon så fin. Jag älskade honom. Men jag var tvungen att vara själv, jag var verkligen tvungen. Jag hade haft pojkvän efter pojkvän och jag kom till en gräns då jag VAR TVUNGEN ATT TA REDA PÅ VEM JAG VAR UTAN ATT HA POJKVÄN, så jag gjorde slut med honom trots att jag fortfarande var kär. Det var kanske det dummaste beslut jag gjort i hela mitt liv, jag vet inte. Eller det bästa. Ingen ingen ingen aning.

    Klara 2015-05-12 18:45:52
    Svara
    • Svar på Klaras kommentar.

      Jag gjorde precis samma sak som du! Gjorde slut och flyttade ifrån min pojkvän sen två år tillbaka för att *hitta mig själv*. Men jag tror verkligen på att det är viktigt för oss! Annars hade ju bara gått å funderat på typ ”jag undrar vem jag faktiskt är utan att vara en del av det här samboskapet”. Jag är 21, vet ej hur gammal du är, men känner verkligen att funderar en ens lite på att *se sig om i världen* eller *upptäcka sig själv ensam* så ska en fan göra det. Vet inte om du var ute efter pepp egentligen men nu peppade jag oss båda! :) Kör hårt!!

      Julle 2015-05-12 23:26:45
      Svara
  • Jag blev dumpad förra sommaren, ungefär 10 månader sedan. Han var min första kärlek och det gjorde så jävla jävla ont. Låg på köksgolvet och grät med kinden mot brödsmulorna, gick inte ut på fem dagar, åt ingenting alls. Åkte sedan på festival och var konstant superfull, hånglade med allt som rörde sig, grät lite mer i tältet. Ärligt talat hade det kunnat gå riktigt illa om inte mina fina vänner (<3) hade funnits där och sett till att jag inte flippade ur helt. Alltså – det är okej att vara destruktiv ibland men kom ihåg att ta hand om er själva också. Ta hand om varandra. Kom ihåg det!

    Nu till det jag egentligen skulle fråga om. Jag har kommit över mitt ex och är inte ledsen mer, börjar bli intresserad av andra och så. Men där är det som en spärr. Jag klarar inte av att släppa in någon längre, eftersom det gjorde så himla ont förra gången. Så fort någon försöker komma nära får jag panik och stänger ute hen. Även fast jag skulle vilja bli kär igen. Hur gör man för att våga lita på folk igen? Någon som vet?

    E 2015-05-12 18:26:18
    Svara
    • Svar på Es kommentar.

      Jag känner igen mig i det du skriver. Det var länge sedan jag blev dumpad, och jag är definitivt över mitt ex, men ändå sitter det en spärr i kroppen som säger ifrån varje gång jag försöker släppa in någon nära inpå igen. Och det är så frustrerande, för jag vill verkligen kunna känna den där bubblande känslan av nyförälskelse igen, men det går inte. Jag tror på att ge det tid, att man en dag när man mist anar det inser att man äntligen klarar av att släppa in någon igen.

      Hanna 2015-05-13 05:40:52
      Svara
  • Jag skäms så mycket men here goes.

    En av mina bästa (tjej)kompisar var ihop med en kille för 2 år sen. Deras förhållande var struligt och tog slut efter 10 mån. Killen är en helt okej vän till mig, pga vi har en gemensam nära vän, så vi ses ibland. Min tjejkompis absolut hatar honom på alla sätt och vis (av anledningar hon ej kan förklara men struntsamma, man får lov att hata sina ex).

    Problemet är den att jag och killen, hennes ex, ALLTID haft sån kemi. Jag tror han också känner den! Även när de var ihop kände jag av den, som ett eletriskt fält… Dock har jag alltid haft pojkvän. Nu är jag dock singel och lite sugen på killen, men mest bara för ett ligg, något mer vore allför struligt. OBS min tjejkompis skulle absolut inte få reda på ligget.

    Jag vet ju inte ens om han vill ligga med mig. Är det ens PK att ligga med en kompis ex? Hon hatar ju honom så… Är jag douchig som tänker såhär?

    Magda 2015-05-12 17:52:41
    Svara
    • Svar på Magdas kommentar.

      Ligg inte med din kompis ex, göre bara inte! Hon tycker ju så om honom för en anledning, som antagligen är djupare rotad än *ogilla bara för att ogilla*–> varningsklocka! Det finns så jäkla många andra grabbar som du kan ha kemi och ligga med, utan att sätta en vänskap på spel.

      Hitta någon annan soft dude och försöka sluta tänk på exet och hans liggbarhet. Vem vet var som händer om 100 år när din kompis inte är lika känslomässigt investerad??

      S 2015-05-13 00:15:52
      Svara
    • Svar på Magdas kommentar.

      Gör det inte. Absolut inte värt det. Tjejkompisar är värt mer än ligg.

      E 2015-05-12 22:32:08
      Svara
    • Svar på Magdas kommentar.

      Det värsta (och bästa ibland) är ju förbjuden åtrå. Har så många gånger varit med om samma situation, dvs kompisar som ligger/hånglar med kompisars ex och det anses ju inte vara ens förlåtligt i vissa umgängen. Det är en av de där oskrivna reglerna som jag ibland känner kan gå lite över gränsen. Känner du attraktion till den här killen och han gör det tillbaka, då borde inte ett 2 år gammalt förhållande stoppa det. MEN prata med henne först! Aldrig bra att ljuga eller dölja något sånt, oavsett. Svårt för mig att säga någonting om vad som kommer att hända, eftersom jag inte känner någon av er men fastän du nu bara är ute efter ett ligg, kan det ändå hända att det blir något större. Och då sitter du där med massa lögner och måste till slut berätta för henne vad som hänt. Och det är mycket bättre att ta från början. Hon kanske blir besviken/ledsen/arg men kanske lägger det sig efter ett tag och hon inser att hon inte kan lägga beslag på någon hon inte är tillsammans med längre. Men i och med att hon fortfarande ”hatar” honom, kan det ju vara så att hon fortfarande håller fast vid honom på nåt sätt, och då är det inte okej för dig att ligga med honom. Har hon släppt allting och inte vill ha någonting med honom att göra, borde hon känna att det är okej. Men tänk på att det bara är ett ligg. Ett ligg är inte värt att förstöra en vänskap på. Jag skulle säga att det är mer godtagbart om det var så att du faktiskt hade känslor för personen. Men skäms inte! Det finns många som känner och har känt som du. Hoppas det löser sig :)

      Clara 2015-05-12 22:11:36
      Svara
    • Svar på Magdas kommentar.

      Jag var där i vintras. ”Några kyssar bara, hon kommer inte få reda på det.” Måste jag säga att hon fick reda på det? Kände mig som världens sämsta och ÄR SÅ GLAD att vi aldrig låg. Någon månad senare blev jag utsatt för samma sak själv, av en annan kompis. Ca världens sämsta känsla. Dessutom: inte värt det om du skulle få känslor för killen sen. Tänk till en extra gång, kram!

      Lilla B 2015-05-12 22:00:58
      Svara
  • Jag och min kille hade varit ihop i 4 år. Vi skulle vara ihop för alltid, trodde jag. Nu har vi tagit det gemensamma beslutet att göra slut för vi vill helt olika saker och kan inte kompromissa. Han vill bo kvar i sin lilla håla resten av sitt liv och förstår inte att jag måste UT i världen. Jag älskar honom men älskar mig själv mer. Är jag självisk? Pga yttre omständigheter är han ganska låst till sin lilla ort, men det är ju inte jag, jag kan inte bo i en håla när jag är 24… Ångesten äter upp mig. Varje dag är ännu en dag jag måste kämpa mig igenom… Hjälp? Ska jag ge upp mina behov för att följa hans livsval?

    Zara 2015-05-12 17:45:00
    Svara
    • Svar på Zaras kommentar.

      Tack för peppen <33

      Z 2015-05-14 09:58:43
      Svara
    • Svar på Zaras kommentar.

      FLYTTA! Bara gör det! (Eller res eller vad det nu är du är sugen på!!!) Det värsta som kan hända är att du ångrar dig och isåfall kan du komma tillbaka? Han kommer ju obviously vara kvar i lilla hålan!!!! Och är ni rätt så löser det sig för er igen isåfall.
      Om du inte gör detta kommer du förevigt gå runt och undra hur det varit om du hade vågat! (Sorry för så klyschigt svar osv men klyschor finns ju trots allt av en anledning! Är också i valet och kvalet om jag ska dra eller stanna, men FAN alltså! Vi gör det. Vi gör det bara!!!!!<3

      Alexandra 2015-05-12 22:33:17
      Svara
  • Jag och min kille har precis gjort slut. Vi hade en paus i en månad först. Innan det var vi tillsammans i nästan ett år. Saken är den att allt han har givit mig, det är det finaste jag någonsin upplevt. Det vi hade var äkta. Det vi hade var något ord inte kan förklara.
    Aldrig har jag varit med om någon som visar sin kärlek så öppet och så stort som han gjorde för mig. Det kom som en chock när han sa att känslorna bara försvunnit. Alltså hur kan ens känslorna bara försvinna sådär??!

    Det gör ont nu, det får göra ont. Men mest av allt så känns det tomt. Att den djupaste smärtan på samma gång är ingenting. Att något så nära nu kan vara så långt bort.

    Men egentligen är det inte kärleken jag saknar. Det är honom. Det är sorgen av att förlora sin BÄSTA VÄN.

    Sen tänker jag att det kanske var lika bra. Att det vi hade var fint. Men att vi är för unga. Att vara så passionerat förälskade som vi var. Kanske träffas vi senare i livet. Kanske finns det en mening med detta. Kanske inte. Efter allt; det ena vi kan göra är att fortsätta leva livet.

    ps. tack för att ni alla delar med er. Det finns en styrka i att vi kan känna så här tillsammans. KRAM.

    Amanda 2015-05-12 17:35:36
    Svara
    • Svar på Amandas kommentar.

      Jösses, har exakt samma historia som hände mig nu i april.
      Min pojkvän och jag skulle fira 10 månader och vi kollade på lägenheter tillsammans i Stockhom. Helt plötsligt en kväll när jag frågar om vi ses börjar han sluddra om att han är tveksam över sig själv och känner sig kluven över saker. Fick panik den kvällen och efter ett par dagar frågade han om vi skulle ha paus. Men någonstans innerst inne visste jag att det var slut, även fast jag inte ville tro det. Men så hade vi paus ett tag så att han skulle känna efter men sen slutade det med att han dumpade mig. Ännu värre: på fyllan. (Så jävla fegt) dock ringde han i efterhand och bad om ursäkt och förklarade sig. Och hans känslor fanns inte kvar för mig.
      Jag har så svårt att förstå sånt? Hur man vaknar upp en dag och bara slutar älska någon när man är så inne i något. Vi var typ fortfarande nykära och allt var så perfekt? Han erkände att jag var den mest fantastiska och bästa människan han visste. Och så slänger han bort det?
      Ibland blir det väl så. Det går ju inte att styra sina känslor. Men jag hatar att vara den som älskar så mycket hela tiden..

      M 2015-05-13 09:33:48
      Svara
      • Svar på Ms kommentar.

        Men herregud, vi skulle också fira EXAXT 10 månader + vi kollad på flera lägenheter tillsammans i Stockholm!
        Min kille förklarade också att det är för att han är osäker över sig själv, vem han är, att han har mycket ångest över det osv. Men då hade jag önskat att han istället för att ta distans kunde närma sig och att vi kunde prata om det. Det är ju inte bra att gå och grubbla för sig själv på sånna tankar.

        Känner igen mig så grymt mycket i detta du säger:
        ”Jag har så svårt att förstå sånt? Hur man vaknar upp en dag och bara slutar älska någon när man är så inne i något. Vi var typ fortfarande nykära och allt var så perfekt? Han erkände att jag var den mest fantastiska och bästa människan han visste. Och så slänger han bort det?
        Ibland blir det väl så. Det går ju inte att styra sina känslor. Men jag hatar att vara den som älskar så mycket hela tiden..”

        Tack för att du svarade! Men visst är det jobbigt att gå runt och analysera och försöka få förståelse över en så omöjlig situation? För hur kan känslorna försvinna sådär? Jag tror personligen att osäkerhet och dålig självkänsla ligger i grunden. Att de är i ett tillstånd där de inte är ”känslomäsigt kapabla” till att känna kärlek och att kanske rädslan för vad som kan hända gör att de blir lättare att förtränga känslorna och istället tänka rationellt, dvs. ta kontroll över situationen och göra slut. Även fast känslorna egentligen finns där, men att de stänger av dem. Men som sagt, svårt att säga. Och jag orkar inte leka Sherlock längre.

        Just som jag trodde att kärlek var meningen med livet så hände det här. Och jag är inte lika säker längre. Det är så destruktivt att lämna ut sitt hela hjärta, sin själ, till något så riskabelt. Men kanske är det som är att leva. Kontrasterna, kanske finns det en mening med det som skett.

        Stor kram till dig iaf <3

        Amanda 2015-05-14 00:14:43
        Svara
        • Svar på Amandas kommentar.

          Alltså så himla stört! Känns precis som samma historia! Hur kommer det bli med flytten för din del? Jag håller på att titta på lägenhet ensam men tycker det är tufft då det var något jag och han skulle göra..

          Men åå du har så rätt i det du skriver.
          Och jag förstår precis vad du menad med ”Men då hade jag önskat att han istället för att ta distans kunde närma sig och att vi kunde prata om det. Det är ju inte bra att gå och grubbla för sig själv på sånna tankar” för det var precis så jag typ sa till min dåvarande kille och han har väldigt svårt för det här med känslor. Jag berättade för honom att han istället skulle använda mig som ett stöd när han mår så dåligt. Varför liksom avsluta det helt? Det kan väl knappt göra saken bättre.. Så dumt att kasta bort något som är så bra!!

          Usch.. Men ja, allt ont för med sig något gott sägs det ju. Har så svårt att se hur saker och ting ska kännas kul igen. Men en dag kanske man kan titta tillbaka på det här och se det som ett fint litet minne. Hoppas att du är ok och att du kommer uppfylla dina drömmar<3

          Miriam 2015-05-14 00:56:01
          Svara
          • Svar på Miriams kommentar.

            Åh vad jag känner igen mig och FÖRSTÅR! Ja, jag vill ju också fortfarande flytta till Stockholm (bor i en stad i Norrland nu) men det känns jobbigt och precis som du säger så känns det svårt att förstå hur man ska kunna känna glädje. Om en månad tar jag studenten.. ska försöka att ha roligt ändå, det är lite av en räddnings just nu, att ha fina klasskompisar som drar med en ut på roliga saker. Annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Ska du plugga till hösten? Jag hade ju tänkt att ta ett sabbats år, försöka skriva en bok, ta några extra jobb. Men nu känns allt så himla ensamt. Det svider i hjärtat när jag ser på fb att han köpt lägenhet, utan att berätta för mig. Det känns så overkligt, när vi tillsammans har tittat på lägenheter hela vintern/våren.

            Hoppas du är ok också, Kram!

            Amanda 2015-05-14 13:56:11
            Svara
            • Svar på Amandas kommentar.

              Ja det är tufft att fortsätta själv liksom på något som var planerat tillsammans.
              Vilken tur att du är uppe i något så stort som studenten! Hoppas att du kan njuta av den tiden så gott som det går ändå. Viktigt är ju som du gör, att umgås med vänner och hitta på saker!
              Ja jag tänkte plugga till hösten! Jag tog studenten förra året och har haft ett sabbatsår så det tycker jag verkligen att du ska köra på. Det kan vara skönt att göra något omväxlande och något man själv vill göra.
              Usch, sånt är inte kul att se. Jag är också rädd för att se vad mitt ex (känns så konstigt att skriva så?) har för planer. Vi är fortfarande vänner på sociala medier och har små hjärtattacker varje gång jag ska kolla instagram typ. Men känns som att jag gör en grej av det om jag tar bort honom överallt? Egentligen kanske det är bäst för min egen skull. Hur har du gjort? Har ni sagt att ni ska vara vänner fortfarande? Det har vi men vi pratar inte, det gjorde vi dock de första dagarna kring allt som hände..
              Stor kram!

              Miriam 2015-05-17 10:28:30
              Svara
              • Svar på Miriams kommentar.

                Vad spännande med att plugga! Känner egentligen att jag skulle kunna tänka mig att börja plugga till hösten, men som du säger så är det nog värt att ta ett sabbatsår. Plugga hinner man ju göra!
                Jamen, visst känns det konstigt att säga ex? Känns så overkligt. Ibland kan jag komma på mig med att säga ett utryck/ord som han brukade säga ofta och då gör det ont. Ja vi är fortfarande vänner på alla sociala medier. Jobbigaste är att hans föräldrar och äldre syskon fortfarande kommenterar/gillar mina bilder på sovial medier, det blir liksom så konstigt. Som att riva upp såren ytterligare. Nej, vi har väl inte sagt att vi ska fortsätta vara vänner. Men jag tror att det är något vi båda vill. Han säger ju att han inte vill förlora mig egentligen, att han inte förstår sig själv riktigt, men att han inte har några känslor. Kanske kan vi i framtiden träffas och umgås som vänner, jag vet inte. Vi hade ju så roligt tsm när vi var med varandra, det är så konstigt att något sånt bara kan försvinna :( Men det jag blir lite fundersam över är att han inte verkar ha någon kontakt alls med sina vänner. Endast med familjen. Jag är stensäker på att han inte har träffat någon annan. Han verkar ärligt talat ha isolerat sig helt. Vi får väl se vart det här utvecklas. I nuläget hör han inte av sig, det gjorde han heller inte under hela vår paustid (1 månad)det var alltid jag som hörde av mig. Han brukade vara väldigt social, utåtriktad, men någonting måste ha hänt. Jag vill ju hjälpa, men har ju ingenting med honom att göra längre. Antar att jag måste inse det.

                Kram och jag håller verkligen tummarna för att du kommer in på det du sökt till i höst!

                Amanda 2015-05-17 11:31:41
                Svara
                • Svar på Amandas kommentar.

                  Jaa jag tror ett sabbatsår är nyttigt för själen och den individuella utvecklingen. Få jobba lite, pyssla med det man tycker om, vara kreativ, träna osv.

                  Usch, ja det är jobbigt när man påminns av sitt ex sådär. Speciellt när man kanske ser något på stan så vill man ta upp mobilen och berätta för honom. Men det går ju inte.. Alltså jag blir nästan mer förvånad för varje gång hur lika våra historier är? Hans vänner och släkt gillar också fortfarande saker jag gör på sociala medier. Då undrar man ju VARFÖR vill de synas för mig? vad är syftet med det? Det rivs liksom upp.. och man vill ju inte ta bort de för då blir det så verkligt att personen är ute ur sitt liv. Mitt ex hör inte heller av sig även fast han bönade och bad om att få vara min vän för att han inte ville förlora mig. Och det var alltid jag som sen hörde av mig efteråt och vi kunde ibland prata på telefon. Men det kanske är för tufft att ha kontakt, eller så vill han inte..

                  Jag tror att båda våra ex är nog väldigt vilsna i sig själva, som du säger. Det jobbigaste är nog att det är säkert lika tufft för dom nästan att inte förstå själva vad som händer. Att inte kunna styra sina känslor.. och jag tror också som du skrev lite högre upp att allt ligger på dem. Det handlar nog om någon slags identietskris i livet och annat som gör att de mår dåligt. Mitt ex är också väldigt isolerad och det var han sista tiden vi var tillsammans. Han slutade umgås med vänner och när jag puschade han till att träffa sina killkompisar så ville han aldrig utan ville att vi skulle hitta på saker.
                  Jag tror inte att varken ditt eller mitt ex (usch känns SÅ fel att skriva så..) har hittat någon ny. De måste reda ut sig själva först och det kommer nog ta tid. Det värsta är nog att de kommer inse vilka BRA och FANTASTISKA tjejer de gått miste om, som älskade och gav sitt allt för dem.

                  Det är fint att du vill hjälpa och finnas där. Tänk om han bara visste vilken tjej han har framför sig! Och det kommer han inse, men då tror jag att tiden är försent. Du är mitt uppe i livets stora steg och sen vaknar man upp en dag och märker att det inte känns längre. Jag hoppas det. Det är fortfarande tufft men man får ta en dag i taget. Som en vän sa till mig ”att det känns så förjävligt helvetes ont är för att det var äkta” och så är det ju.

                  Kram och grattis till studenten! Så kul. kram

                  Miriam 2015-05-21 22:28:14
                  Svara
                  • Svar på Miriams kommentar.

                    Ja det är verkligen i samma jobbiga situation vi har hamnat i/utsatts för. Det är så lätt att känna sig ensam i sån här situation, speciellt när man blir lämnad ”ensam”, det blir svårt att tänka logiskt och fatta kloka beslut. Men som du säger så kommer vi båda överleva detta och må bra en dag.

                    Ja du har nog rätt i att det också är lika jobbigt för dem, hade inte tänkt så riktigt. Han har ju inte visat det själv för mig. Det gör ju ondast. Den där tystheten mellan varandra. Jag vet inte om jag ska höra av mig till honom, typ bara höra hur det är med han. Ibland känns det som om jag är helt ok, att livet är härligt och jag kan se möjligheterna. Men idag fick jag en slags panik-känsla och bara tokgrät och kröp ihop på golvet. Grejen är den att det fortfarande dumt nog bor en liten gnutta hopp i mitt hjärta.

                    För det känns som att vi i framtiden kommer träffas och att det kommer att lösa sig. Så himla dumt ju. Det är som en konflikt inom mig mellan hjärta-hjärna. Hjärtat skriker högre än hjärnan i vissa stunder.
                    Senaste veckan har jag ändå mått rätt bra. Men så träffade jag min pojkväns föräldrars vänner (som vi varit hos mycket och umgåtts med) och de var så glada att se mig, frågade hur det var med mig. Själv fick jag kalla kårar och frös till is. Jag hörde mig själv säga ”det är bara bra” med en ton som lät mer som ”jag är död”. Så jag antar att det kommer att ta sin tid att komma över detta, för kärleken har inte lämnat mitt hjärta ännu, även om jag i stunder kan tro det, så väcks den till liv så lätt. Det är smärtsamt.

                    Du beskriver det så bra! Så är det nog egentligen. Det är ju lätt att hitta fel hos sitt eget beteende, men efter allt, har vi verkligen gjort ALLT. Ja det är deras förlust.

                    Men guu, min vän sa också det till mig! Att det gör ont, att det är ett bevis på att det var äkta.

                    Jag tror att de inte hör av sig för att det är för jobbigt, det är den känslan jag har fått iaf.

                    Tack snälla du, kramkram!

                    amanda 2015-05-23 23:07:03
                    Svara
  • Jag har blivit kär i min vän men han verkar inte förstå någonting och om fyra veckor flyttar jag hem över sommaren och till hösten kommer vi inte gå samma utbildning längre. Det krossar mitt hjärta just nu.

    Anna 2015-05-12 16:10:17
    Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      berätta för honom! så himla jävla läskigt men det värsta som kan hända är att han säger nej och då kommer du kunna släppa och gå vidare. men tänk om han säger ja!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

      Alexandra 2015-05-12 22:36:30
      Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Du måste berätta för honom!!

      Elin 2015-05-12 20:51:47
      Svara
  • När jag gick första året på gymnasiet så blev jag dumpad av min dåvarande kille/bästa vän. Vi hade varit tillsammans i lite mer än ett halvår. Men vi hade varit bästa vänner sedan vi gick i 7an. Vi var varandras första.

    Han dumpade mig vid busshållplatsen precis utanför hans hus. En sånt där break up som det är i filmer. Han lägger armen om mig och ber om att få fortsätta vara min vän. Jag höll alla tårar tillbaka och sa att det kunde han glömma. Jag va så jävla förbannad. Arg för att jag inte sett detta komma, men å andra sidan va detta första gången jag var kär så det kanske inte va så konstigt att jag inte var proffs och fattade förhållanden. Det visade sig att han under hela hösten hade snackat med en annan tjej. Dom blev tillsammans.

    I och med att han hade gjort slut med mig på ett sånt där klyschigt sätt så bestämde jag mig för att vara lika klyschig, så jag brände allt som påminde mig om honom. Min bästa tjejkompis sov hos mig den kvällen han gjorde slut med mig och vi brände foton på mig och grabben, hans tröjor som han lämnat hos mig, dagböcker där jag skrivit om honom, alles. Jag använde mig av avföljarfunktionen på Facebook för att sluta följa honom, hela hans familj och alla hans vänner. Hans mamma skrev till mig för att kolla hur jag mådde, jag bad henne lämna mig ifred.

    Jag kommer bara ihåg hur arg jag var. När jag blir arg så gråter jag. Inte ledsna tårar, bara arga. Jag grät på mattelektionen av ilska. Jag har alltid varit en bestämd person som inte låtit mig tryckas ned. Men när hela min skola visste om hur mitt ex nu va tillsammans med en annan person när det bara hade gått 1-2 veckor sedan det tagit slut mellan oss, då blev jag helt plötsligt ett offer i fleras ögon. Åh det va så synd om mig. Och hon, den nya, som va så jävla snygg.

    Nu kommer den fantastiska vändningen. Det hade gått ca 2 månader sendan jag blev dumpad. En av mina tjejkompisar sa att hon hade en blind date till mig. Jag gick på den blind daten och nu 3,5 år senare så är jag fortfarande tillsammans med denna helt otroligt fantastiska person som bad min tjejkompis lura med mig på en blind date med honom. Från sekunden jag träffade honom så försvann allt med mitt ex.

    Det har hänt flera gånger att mitt ex och jag stött på varandra ute på krogen. Han försökte faktiskt en gång tvångla mig. Jag skrattade honom rakt i ansiktet, bitchigt nog. Det var på grund av honom och hans sätt att dumpa mig som jag blev ett offer, men om jag ska vara ärlig så tror jag att han nu i dagsläget, när han insett hur jävla bra jag har det, att det faktiskt är han som är offret. Jag är en så jävla härlig människa, klart som fan att han börja grina när han insåg det.

    Det som fick mig att komma över mitt heart break var att jag tillät mig att vara arg. Jag tog bort allt som hade med honom att göra och sen var jag bara arg på honom. Sen hade jag kul och sen verkade allt lösa sig perfekt.

    Kärlek är nämligen det bästa som finns.

    Julia 2015-05-12 15:39:30
    Svara
    • Svar på Julias kommentar.

      Känner igen mig så himla mycket.. Och är lite avundsjuk.. Även om jag vill vara super-himla-jävla-as-arg på honom så hittar jag nästan på ursäkter åt honom, och blir bara arg på mig själv för att jag gör det.. säker på att jag kan vara där du är om ett tag, och också tycka att kärleken är fantastisk igen.

      Jo 2015-05-14 21:32:17
      Svara
  • I höstas var jag kär i en kille som jag ”bara” var kk med. Vi avslutade allt när han blev kär i en annan tjej – vilket jag förövrigt fick reda på via hans twitter. Aj aj aj. Men det är inte det värsta – vi bor nu i samma (annars fantastiska) studenkollektiv, vägg i vägg. Mitt hjärta har mirakulöst börjat läka, tack och lov.
    Så i vår har jag dejtat en annan kille. En kille som till slut kom fram till att det inte borde bli något mer eftersom han ”inte vet vad han känner”. Gott så. OM DET INTE VORE FÖR ATT DENNA KILLE OCKSÅ SKA FLYTTA IN I DETTA JÄVLA KOLLEKTIV/STUDENTHUS, OCH VI KOMMER ATT BO MITT EMOT VARANN.

    Alltså. Ska aldrig mer dejta teologer och har lovat mig själv att aldrig dejta någon som flyttar in eller ska flytta in i mitt kollektiv. Det låter kanske konstigt alltihop. Men det är så sant och skumt och jag vill bo kvar för att jag älskar att bo här – förutom när hjärtekrossarna flyttar in… Är i alla fall vän med dem båda…

    </3

    Julia 2015-05-12 15:39:26
    Svara
    • Svar på Julias kommentar.

      mmm det avslutet :–)) man ba MEN KÄNN EFTER LITE DÅ JÄVLA IDIOT!!
      för övrigt: VILKEN OTUR??? är det ens slumpen när det händer två gånger????? oavsett så hoppas jag du klarar av det bra. du kan alltid lämna elaka lappar anonymt under deras dörrar och klaga :-))

      Isabelle 2015-05-12 16:31:54
      Svara
      • Svar på Isabelles kommentar.

        shit så bull läge. men se till att jävlas med dem lite om du vill, typ göm gammal ost under deras sängar eller spill lite vatten i deras sängar. sånt är ju kul :D

        Frida 2015-05-12 17:04:31
        Svara
        • Svar på Fridas kommentar.

          Haha vilken fantastisk jävla tråd! Och guurl till killen som ”inte vet vad han känner” gå och köp en stink bomb och kasta in genom hans dörrhål (jaaa det luktar hehee) så får du se om han känner det:)))

          Vanessa 2015-05-12 21:15:36
          Svara
      • Svar på Isabelles kommentar.

        Egentligen är det ingen slump, då huset är ett hus för teologer (jag var otydlig om det ser jag nu). Men de vet ju att jag bor här, lite jävla respekt hade varit fint – men nej, billig hyra och roligt kollektiv går givetvis före.

        För övrigt bästa tipset, ska skicka lappar och säga emot dem i varje kommande stämma, mohahaha!

        Julia 2015-05-12 16:59:24
        Svara
  • Jag har aldrig varit kär. Precis som många tidigare har skrivit så har jag aldrig, någonsin, upplevt den där pirrande känslan i kroppen. men sen började jag på ett nytt jobb för ca 6 månader och där fanns Han men stort H. Det var någonting med honom som jag aldrig tidigare upplevt och som jag inte riktigt kan sätta ord på. Hela mitt hjärta dunkade hårt så fort han kom i min närhet och hela jag vibrerade som om kroppen var nära att explodera. Där och då insåg jag att det här är vad jag har väntat på och aldrig känt. Jag vill inte säga att jag var kär, men nu inser jag att det var det jag var.

    Iallafall. Vi började skriva, prata i telefon, sågs ett par gånger utanför jobbet och jag var så jävla lycklig. Jag började fantisera ihop bilder på oss tillsammans och kände för första gången att jag äntligen hittat någon som känns rätt. Trygg.
    En dag slutade han att skriva. Helt plötsligt klippte han av all kontakt och det var som att bli skjuten rakt i hjärtat. Det gjorde så otroligt ont att inse att han inte längre ville ha mig och att han kanske aldrig egentligen ville någonting mer. Att jag inte var bra nog.

    Vi ses fortfarande varje dag på jobbet och fast det gått 2 månader sedan allt det där hände så hugger det till varje gång jag ser honom. Jag känner mig så patetisk och dum, men – jag var kär. Någon gång kanske det kommer att kännas lättare. Men just nu känns det som om jag aldrig, någonsin, kommer att komma över honom. Det är bara han som jag ser överallt och jämför alla andra killar med. Jag är 20 år och kanske kommer jag vara ensam hela livet. Just nu känns det som det.

    Jag vill så gärna tro att allt kommer att bli bättre, men när jag ännu inte upplevt det själv så känns det bara ganska hopplöst. Tragiskt men sant.

    Melinda 2015-05-12 15:27:13
    Svara
    • Svar på Melindas kommentar.

      Hej!

      Jag tycker att du borde prata med honom, och få svar på några av de frågetecken du har. Som varför han slutade höra av sig till dig.
      Jag vill även påpeka att du fortfarande är ung, och trots att det kanske inte alltid känns som det så har du all tid i världen för att både finna dig själv, men också kärleken.

      Mvh
      A

      A 2015-05-12 19:15:04
      Svara
    • Svar på Melindas kommentar.

      Förstår precis hur du känner, dejtade en kille ett tag nu precis som jag verkligen föll för, vi kunde prata om precis allt och det kändes verkligen så bra med honom, så enkelt på något vis. Vi både sågs ofta och hördes hela tiden på telefon och sms. Han verkade gilla mig lika mycket som jag gillade honom, men tydligen inte, för helt plötsligt slutar han bara höra av sig. Bara så. Så konstigt det känns när man inte får någon förklaring på varför, man känner sig så övergiven då, och det blir så tomt.
      Förstår att det måste vara så mycket värre för dig dock som tvingas träffa killen du föll för.
      Men tänk på att det finns så otroligt många andra fina killar därute, och så fort du börjar få upp ögonen för någon annan kille så kommer det bli lättre, och tänk på hur dum han var som bara plötsligt slutade höra av sig och bli lixom lite arg på honom istället, det brukar kännas lättare då tycker jag.
      Och det kommer bli bättre, det tar bara tid sin ibland..

      Rebecka 2015-05-12 18:21:45
      Svara
  • jag e kär i en tjej som är straight. pls säg att det är ngn mer som är det. mkt jobbigt pga vi strular ibland på fyllan osv men vet att det är helt platoniskt för henne.

    sofia 2015-05-12 15:10:34
    Svara
    • Svar på sofias kommentar.

      Sofia! Ja! Jämt. Alltid. Dessa fantastiska kvinnor som bara dyker upp framför en, är hur gulliga som helst, säger att de tycker att en är fantastisk och sen går hem med nån snubbe med skägg. Gjort det så många gånger och kommer göra det igen. Det är ett mindre helvete och hjälper absolut inte till i hela hjärtfrabriksarbetet – eftersom det känns som en så töntig grej, det där, att de inte gillar tjejer. Eller påstår sig gilla tjejer, eller ens har tänkt tanken (Bullshit). Ibland tänker jag, att ”men vad fan, jag står ju här. Ser du inte det?” Ibland tänker jag att det är klart bättre att en sån grej är felet och inte min person. Det beror på humör. Men det är ju så. Jag har svårt att se mig själv falla för någon på grund av dess sexualitet, det känns som en sån sekundär fallhöjd. Jag är glad för din skull att du får hångla, även om det är på fyllan, men akta hjärtat (säger jag bara, jag menar det inte).

      Stormen 2015-05-12 16:27:28 http://stormens.wordpress.com
      Svara
      • Svar på Stormens kommentar.

        Haha, ”nån snubbe med skägg”. Exakt! Finns hur fantastiska kvinnor som helst i mitt liv (speciellt en) men de fastnar i vänner-facket. Kanske lite mitt fel, det känns lite ovant och läskigt att ragga på brudar… även om jag alltid sett mig som bi är det så mycket ”lättare” med snubbar, även om jag ledsnat på det för länge sen.

        M 2015-05-14 23:31:08
        Svara
      • Svar på Stormens kommentar.

        Alltså ja!!! Relaterar som fan! Så himla jobbigt att det alltid alltid är så.

        Nathalie 2015-05-12 19:33:22
        Svara
  • Vi har snackat från och till i tre år. Men bara snackat, strulat, träffats och flörtat. Han vill inte ha något förhållande. Och jag säger att jag inte vill det heller, för att få vara med honom. Men inte ens det verkar hjälpa, det som var mitt ess i rockärmen. Vi snackade i förra veckan och skulle träffas men samma kväll skrev han att han behövde plugga och inte orkade ses. Det jobbigaste är när man blir van vid att hans namn dyker upp på skärmen och så, en dag, gör det inte det längre. Men så vill man inte vara på och skriva själv ju? Varje gång han kommer tillbaka tar jag ju tillbaka honom, han vet det. Och därmed kan han behandla mig lite som han vill. Jag vet hur destruktivt och fel det är men fan vad kär jag är i honom.

    Sofia 2015-05-12 15:10:04
    Svara
    • Svar på Sofias kommentar.

      Åh, jag känner igen mig så mycket i det här. Att fortsätta ses fast man kanske inte borde. Han hängt på Tinder en hel del sen jag bröt upp med mitt ex förra sommaren.
      Har hängt med en kille i snart 2 månader som redan efter andra gången vi sågs gjorde det klart för mig att han inte vill ha något förhållande (vilket iofs var skönt, eftersom det då troligtvis inte beror på att det är just jag som är problemet). Jag har ju fallit för honom, men låtsas liksom som ingenting för att jag ju vill fortsätta hänga med honom. och innerst inne hoppas jag ju på att han snart ska bli kär i mig snart… Händer ens sånt?

      Tänker ju dock att du måste investerat så mycket mer känslor eftersom det hållt på så länge för er. Jobbigt. Det är så jälva svårt alltså, det är ju destruktivt, men samtidigt väldigt härligt när man ses (åtminstone för oss). Är inte på den nivån för oss än där allt liksom ligger på honom för han hör ofta av sig. Samtidigt kan jag liksom ligga i hans armar och bli ledsen över att det här inte är något mer för honom. Att det kanske inte betyder någonting. Att det inte skulle spela någon roll om vi aldrig hördes igen.

      Tror att jag är lite beroende av att vara försälskad. För eftersom han inte ville mer har jag ju fortsatt träffa andra. Blev stormkär i en som jag hördes med varje dag i två veckor, sågs intensivt när vi väl hade börjat ses. Han kallade mig fina saker hela tiden. Och det kändes så på riktigt, sen bara ”sorry, inte redo för ett förhållande”. Och innan han jag är förälskad i nu var jag det i en annan som inte ville ha ett förhållande men gärna fortsätta ses i alla fall. Måste ju betyda att jag är skön i sängen åtminstone. Men vill ju bara ha lite besvarad kärlek någon gång! (vilket också gör mig otroligt rädd för att jag ska nöja mig med vem som helst).

      En av alla dom 2015-05-12 18:52:40 http://ingensaga.blogg.se
      Svara
      • Svar på En av alla doms kommentar.

        Tack för fint svar. Och ja! Sånt händer. Folk kan bli kära. Denna killen jag pratar om blev kär i mig (på nytt förvisso) efter nästan ett helt år. Sommaren 2012 snackade vi och när hösten kom och det tog slut så bestämde jag mig; jag skulle göra allt i min makt för att han skulle falla igen. Och jag jobbade verkligen på honom, skrev ungefär en gång i veckan, korta konversationer men jag höll i alla fall någon form av relation uppe, fast vi inte träffades i verkligheten. Så efter 10 månader, lagom till sommarne kom igen, så träffades vi och jag kände precis lika mycket som året innan. Och han hade fått tillbaka sina känslor. Så visst är det möjligt! Man får aldrig tappa hoppet på kärleken. Och det där med att det gör mer ont för att jag och han känt varandra 3 år kontra era två månader? All olycklig kärlek gör lika ont, ett brustet hjärta känns ALLTID. Kram

        Sofia 2015-05-12 22:49:11
        Svara
        • Svar på Sofias kommentar.

          Åh, och tack själv för ditt fina svar. Det inger hopp! En dag kommer jag falla lika hårt för någon som faller lika hårt för mig. Tänker inte nöja med annat än magi.
          Och ja, kanske är det så. Att alla brustna hjärtan känns, oavsett. Igår när jag var arg över att jag jämt känner för mycket kom jag över dessa fina ord av ord av Christopher Poindexter: ”The purpose of life is not to just be happy. The purpose of life my love, is to feel. You must understand that your pain, is essential”. Det kanske kan stötta dig med på något sätt. Var rädd om hjärtat ditt. Kram!

          En av alla dom 2015-05-13 15:01:36 http://ingensaga.blogg.se
          Svara
    • Svar på Sofias kommentar.

      Sofia! Jag har precis avslutat et liknande förhållande. Jag var (är) kär, han var inte det och ville inte bli det heller. Sjukt komplicerat alltihop. Det är jobbigt att avsluta någonting med någon som man är kär i. Men det känns bättre efteråt. Även om det ibland kommer stunder då jag känner mig svag och vill höra av mig. Men det går över, tillslut. Och jag känner mig så mycket starkare och bättre nu än jag gjorde när jag var mitt inne i det.
      Och nu har jag insett att jag är värd så mycket bättre. Det är du med.

      m 2015-05-12 18:04:03
      Svara
  • två dagar efter vår två årsdag var han otrogen. han var i sthlm över helgen & låg med en annan. en annan som inte var jag. det gjorde så ont så ont. jag spydde när han berättade. jag trodde aldrig jag skulle ställa mig upp igen, aldrig mer skratta, aldrig mer älska.
    varje gång jag såg par hand i hand, pussas, gå med en barnvagn, le, kramas, vara, bröt jag ihop. jag bröt ihop för det gjorde så ont att de inte insåg hur naiva de var. hur kunde de inte förstå hur svart allt var & hur ont allt snart skulle kännas?
    jag visste, för det var faktiskt mitt livs kärlek som hade sårat mig.

    men vet ni? det var inte mitt livs kärlek.
    för mitt livs kärlek hade aldrig gjort så mot mig.

    idag har jag en ny. jag mår bra, kanske är han mitt livs kärlek, kanske inte. det viktigaste är att jag mår bra nu.
    och att jag vet att krossade hjärtan faktiskt läker.

    kämpa på alla ni med trasiga hjärtan & våta kinder.
    och tills vidare – om ni behöver prata, skrika, fråga, så hjälper jag gärna till i processen.
    om ni vill, kommentera med mail, nr, whatever om jag kan vara till någon hjälp.

    Linnea 2015-05-12 14:59:45
    Svara
  • Jag hatar dig. Jag hatar ditt mjuka, bruna hår. Jag hatar ditt skratt. Jag hatar att du fick känna mig speciell. Jag hatar att du inte berättade dina känslor för mig förra sommaren, för hade du gjort det hade vi kanske varit något. Jag hatar att jag ständigt går runt och tänker på dig. Jag hatar att jag låg med dig för två veckor sedan. Jag hatar dig för att du sedan veckan efter hånglade med en tjej på festen jag var på. Jag hatar att du tror att du är så jävla snygg. Jag hatar att jag vet att jag förtjänar bättre, men att jag ändå kommer springa tillbaka till dig när du ropar på mig. Om du ens kommer göra det. Jag hatar att du tänker med kuken och inte med huvudet. Jag hatar dig, din jävla idiot.

    Jag var inte ens kär i dig. Jag gillade dig, men ändå känns det som att hela min värld faller samman.

    K 2015-05-12 14:31:07
    Svara
  • Befinner mig just nu i någon form av ingemansland. Jag älskar min pojkvän mer än något annat på jorden och han har verkligen räddat mig från den nedgånga person jag en gång varit. Saker och ting har dock förändrats. Han ger inget sken av att älska mig eller någon vilja att träffa mig. Jag har fått höra att jag borde lämna honom, att jag är värd så mycket mer…men jag älskar denna människa så otroligt mycket. Tanken på att se honom med någon annan gör att magen vänder sig ut och in. Vad gör man när hjärnan säger gå vidare men hjärtat säger stanna kvar samtidigt som det gör så ont?

    Ellen 2015-05-12 14:03:24
    Svara
  • Jag och min pojkvän tog en paus i söndags. Jag känner mig som ett öppet sår och det river i bröstet varje gång jag andas. Hur kan man gå från att prata varje dag i 2.5 år och sedan plötsligt en dag inte höras av alls? Det går inte. Jag går med mobilen i handen och jag väntar på hans samtal och på att han ska fråga hur jag mår. Men han ringer inte och det gör så fruktansvärt ont. Att vi tog en paus var ett ömsesidigt beslut men det gör det inte ett dugg lättare. Det värsta är inte att förlora en pojkvän det värsta är att förlora ens BÄSTA VÄN. Just nu känns det som om jag kommer att få gråta mig till söms många nätter till för jag mår så jävla dåligt.

    Frida 2015-05-12 12:56:08
    Svara
    • Svar på Fridas kommentar.

      Åh jag känner igen mig, är i samma sits. Det är så smärtsamt. Men tro mig, det är bättre om du inte gräver ner dig. Gör något nyttigt med tiden som blir över, även fast man helst vill ligga i sängen och stirra upp i taket. Träffa vänner, gå på träningspass, ta promenader, se massa feelgood filmer (obs inget deppigt!) och klappa hundar. Håll humöret så högt det går.

      Tilda 2015-05-12 17:37:52
      Svara
    • Svar på Fridas kommentar.

      Jag förstår att det är hur jobbigt som helst just nu eftersom jag är i ungefär samma läge fast tvärt om. Jag är den som inte mår dåligt och jag vet att min pojkvän kommer bli förkrossad när jag berättar för honom att jag inte känner samma sak för honom. Vi har varit tillsammans i 3,5år och på sista tiden har vi växt ifrån varandra och ibland bara blir det så men för mig var vårt förhållande (som en kompis till mig sa) ett sätt att klara sig igenom den tuffaste delen av tonåren. Han är min bästa vän och jag älskar honom otroligt mycket och det vet jag att jag alltid göra för vi är så bra tillsammans. Jag har bara inte kvar kärleks-känslorna. Jag hoppas att du och din partner kan fortsätta vara vänner, iallafall försöka för det är så himla bra att ha någon där som känner en väl och som en alltid kan komma till eller så blir er paus, att inte skriva/ringa/prata med varandra, ett sätt att känna att ni längtar efter varandra och kanske hittar ni då tillbaka. Många kramar från mig.

      Anna 2015-05-12 16:55:02 http://annasomfotograf.blogg.se
      Svara
    • Svar på Fridas kommentar.

      Det kan suga helvetiskt att göra slut även när det är för det bästa. Och som du säger är det jobbigt att inte längre kunna prata med sin bästa vän i världen eftersom det är den personen som är problemet på något sätt. Det kan gå att fortsätta vara vän med sitt ex och man kan anstränga sig för att få det att sluta men det blir ofta en extremt ansträngd relation eftersom man inte ”kan” göra eller prata om de grejer man behöver göra för att komma över ett breakup. Så jag tycker du ska bränna alla broar, riva av alla plåster och inte se dig om. Inte än. När det är över kan ni kanske umgås och när det är över kan du tänka på hur vackert det var när det var bra. Men nu behöver du liksom vara själv ta hand om dig själv vara med människor som är bra för dig själv.

      Frida G 2015-05-12 14:42:18
      Svara
    • Svar på Fridas kommentar.

      Jag befinner mig i precis samma situation. Att gå från att prata varje dag till att inte prata alls är fruktansvärt och det känns som någon byggt en mur i bröstet för varje steg och varje andetag känns så tungt. En situation som denna leder antingen fram till att man inser hur viktigt det är att kämpa för varandra, eller att det faktiskt inte funkar. Hur det än slutar så kommer allt bli bra. Låt det som sker ske. Är det rätt kommer allt lösa sig, är det inte rätt kommer allt lösa sig en annan dag, med någon annan. Livet är för kort för att inte njutas av.

      Ellen 2015-05-12 13:55:06
      Svara
  • Han har flickvän. Han har flickvän, men ändå så fortsätter jag att träffa honom. Han har flera gånger om sårat mig och slitit mitt hjärta itu, men ändå så fortsätter jag att träffa honom. När vi ses är stunderna så fina. Jag är så stormande kär och attraherad till den grad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Även om jag innerst inne vet att den bästa vägen att ta, vore den som leder ut ur detta förhållande och som inte går att vända på. Men ändå så väljer jag den väg som leder tillbaka till honom. Varje jävla gång.

    Antar att det är för att jag är så rädd för att sakna honom något så oerhört. Vi var vänner i ett år innan vi blev mer, och under den tiden så tillförde han spontanitet och vägar bortom horisonten i mitt annars så lugna och kontrollerade liv. Men idag ingår även hjärtesorg.

    Det jag fruktar mest är dock att jag kanske ännu inte har fått uppleva det värsta och mest sårbara som denna relation kan medföra. Jag får väl helt enkelt vänta och se. Eller så tar jag tag mig i kragen och går, för jag vet att jag är stark.

    Jess 2015-05-12 12:16:18
    Svara
    • Svar på Jesss kommentar.

      Jag blev också kär i en kille med flickvän och det sög. Försökte hålla mig borta och inte ens försöka för jag tänkte att det var lönlöst. Sen gjorde de slut och ett år senare blev vi tillsammans. Det visade sig att han hade haft känslor för mig helatiden. Nu är det så himla bra och jag är så glad att det till slut blev vi men du får inte glömma bort dig själv! Det viktigaste är att du mår bra! Din kille verkar ganska svinig och jag är övertygad om att du förtjänar någon bättre!!!

      Anna 2015-05-12 17:24:43
      Svara
      • Svar på Annas kommentar.

        Jag har ett förhållande med en kille som har flickvän. Jag vet att det bryter mot girlcode och att man antagligen borde avsluta det men kom igen vem säger nej till grymt sex och lite spänning i vardagen. Sen ska man aldrig fortsätta i någon typ av förhållande om det inte känns 100% rätt och att man får ut något bra av det. Kram

        Lovis 2015-05-12 20:28:44
        Svara
    • Svar på Jesss kommentar.

      Gör som du säger och ta dig i kragen och gå! Okej att ni är vänner, att han är fantastisk och att du är kär. Han är fett svinig mot både sin tjej och mot dig som låter det fortgå. Okej att man blir kär i någon annan och behöver göra slut på sitt förhållande, men att hålla två personer på halster är bara ett utslag av velighet och rädsla. Du förtjänar bättre. kram!

      Frida G 2015-05-12 14:44:38
      Svara
  • Alla tror att vi är, har varit kommer att vara tillsammans. Vi har känt varandra länge och det känns hopplöst. Vem jag än är med så kommer det alltid vara han. Bara han kan få mitt hjärta att rusa. Att få en av hans kramar är som att få hjärtat utslitet ur bröstkorgen. Att gosa in sig I hans smålockiga hår är som att komma till himlen. Men han är inte min och kommer aldrig riktigt bli. För vi krossar varandra och hur länge man man leva med ett brustet hjärtat?

    Lova 2015-05-12 11:59:25
    Svara
    • Svar på Lovas kommentar.

      HERREGUD vad träffad jag blev av din kommentar. För vet du vad? Du är inte ensam. Jag känner precis samma sak för en kille som du gör. 5 år har gått sedan jag såg honom för första gången och sedan dess har det bara bara varit han, det har inte varit något snack om saken. Ingen har hittills, trots försök, fått mig att känna det jag känner för honom. Ingen annan nacke doftar likadant, inga andra läppar är så mjuka, inga andra ögon är så fina. Men det blir ju aldrig något, trots lite hångel då och då, träffar osv så slutar det alltid med bråk, för han vill mindre och jag vill mer. Åh vad kärlek är svårt.

      Sofia 2015-05-12 15:00:23
      Svara
  • Har fått mitt hjärta krossat så otroligt många gånger. Kanske för att jag, omedvetet, söker mig till killar som tenderar att krossa hjärtan. Det finns väl nåt spännande där eller så. I höstas träffade jag en kille under 4 månader. Han var underbar och jag tänkte verkligen att ”åh, äntligen är jag med om nåt som kanske kan hålla”. Helt plötsligt sa han att han tröttnat och vips var allt över. Jag blev liksom inte ens ledsen, bara tom. Så otroligt tom. Jag vet inte riktigt hur en ska tänka kring hjärtesorg. Det finns två saker som tröstar mig; att tiden läker nästan alla sår och att, tyvärr, nästan alla är med om hjärtekross någon gång. Det är väl en del av livet. Killar som krosssar hjärtan är inget att ha ändå. Absolut ingeningeningenting.

    Sofia 2015-05-12 11:55:38
    Svara
  • I’m just really scared I won’t ever meet someone again who I liked in the way I liked him. Who I am attracted to, who views the world in the same way as me, whose politics and beliefs align with mine, who makes me laugh and makes me happy.

    Paul Simon’s song Graceland is helping me through, and I would suggest everyone who is currently heartbroken listens to it too.

    Lorna 2015-05-12 11:42:00
    Svara
  • Vill på något sätt försöka ge hopp till någon där ute med ett söndertrasat hjärta.
    Under ungefär 5 års tid var jag otroligt jäkla hopplöst förälskad i en kille, med pianospelande fingrar, isblå ögon och en osäker hållning. Och jag romantiserade allt han sa och gjorde, var verkligen helt besatt och säker på att det skulle bli vi två. I fem års tid gick vi från att inte prata med varandra på månader till att strula till ”500 days of summer” i hans säng. Och i tvåan på gymnasiet trodde jag verkligen att nu, nu var det på riktigt vi skulle bli tillsammans, men helt jävla plötsligt så bara slutar han skriva? Att inte veta vad han ville osv, och jag kunde inte göra annat än att ligga hemma i min säng och stirra på väggen tills att runtomkring blev suddigt.

    Och jag trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna känna för någon annan igen, aldrig någonsin.

    Men så möter jag en kille på ett dansgolv i Gbg, med töntiga dansmoves och de mest oskyldiga leendet. Och sakta men säkert visar han mig en värld där kärlek är något man delar och ger från båda hållen, att vara älskad och sakna. Jag lärde mig att sakna någon på riktigt, alltså att fysiskt & psykiskt verkligen sakna någon, till skillnad från innan, då jag fick tvinga fram samtalsämnen för att verka social & speciell.

    Det fanns så mycket mer än det jag jagade under 5 års tid, och i nuläget känns det så skönt att veta, att inte ens längta tillbaks till honom som jag trodde betydde allt. Jag ser så tydligt nu hur jag verkligen försökte se mig & honom som det perfekta paret, när vi aldrig ens var i närheten av de, förutom några få enstaka stunder, och det är först nu jag inser det.

    Så håll ut vännen, och låt inte din olyckliga kärlek stå ivägen för nya saker, det kan ta en så mycket längre<3

    J 2015-05-12 11:16:14 http://giventothewild.devote.se
    Svara
    • Svar på Js kommentar.

      Asså jag började också gråta, det här gav mig så mycket hopp <3

      Olivia 2015-05-12 20:12:30
      Svara
    • Svar på Js kommentar.

      TACK! började gråta pga. det var nog precis det här jag var med om (fast utan den nya killen dvs). romantiserade för mycket. tack tack tack behövde verkligen det här

      Isabelle 2015-05-12 16:40:29
      Svara
    • Svar på Js kommentar.

      TACK för peppen! Så välbehövligt <3

      Sofia 2015-05-12 15:06:11
      Svara
  • När jag var 18 blev jag rådumpad av en som jag trodde var som klippt och skuren för mig. Det visade sig att han valt mellan sitt ex och mig hela tiden. Han valde henne. Gjorde slut med mig på det fegaste viset och bröt kontakten helt, för att inte riskera att hans ex/nyblivna flickvän (igen) skulle få reda på mig.

    Jag var såklart utom mig av sorg precis sådär innan studenten. Då jag blivit ljugen för av någon som dykt upp i mitt liv väldigt intensivt och kort. Jag trodde att jag skulle dö.

    I samma hjärtesorgsveva började min klasskompis och vän sen innan flirta med mig. Och jag blev glad för jag hade tyckt om honom länge. Sen blev vi kära, men han tyckte det var dumt eftersom vi var så bra vänner och för att vi skulle flytta åt olika håll till hösten. Jag ville försöka ändå, och det slutade med att han drog mig till sig och knuffade undan mig om och om igen. Jag grät fortfarande över att ha blivit dumpad av den andra killen samma år.

    Det var verkligen ett överjävligt år. Jag tror inte att jag fick mitt hjärta krossat två gånger på ett år, utan snarare att jag aldrig lät det vila. Såren från mitt ex är fortfarande kvar. Och min relation till min vän är knackig för det finns fortfarande känslor mellan oss som aldrig fick leva ut. Jag är kär i någon annan nu. Som jag för övrigt träffade när jag flyttade den där hösten.

    E 2015-05-12 11:07:54
    Svara
  • Jag hittade en så himla himla fin dikt av Kestin Thorvall för ett tag sedan och hur hemsk den än är, så blir den så fin när en vet att en inte är ensam i världen om att känna såhär.

    Väldigt långt efteråt
    Då jag inte kom ihåg dig längre,
    jag tänkte inte på dig, jag visste inte var du fanns
    Men du kunde drabba mig som ett illamående
    ett oväntat slag i maggropen
    En gråt i halsen
    ett rop i mina händer
    Men till alla sa jag: Tänk att det går över
    Det är verkligen skönt att det går över.

    Julia 2015-05-12 10:40:11
    Svara
  • Jag hade ett så jäkla bra förhållande, det tog slut och var på bådas villkor bla bla bla, no hard feelings. Men – jag kan inte annat ändå runt och crava en ny relation. Hur kommer man ifrån det?

    - 2015-05-12 09:23:49
    Svara
  • Jag tycker att det är lite bitterljuvt med heartbreak. Även om det väl känns förjävligt så betyder det att något fint har funnits. Det känns även som något man ska ha upplevt under sin ungdom. Jag är 23 och har aldrig egentligen fått uppleva det där. Jag har haft en lång relation på fyra år som var äkta kärlek mellan två unga människor som tog slut i samförstånd när vi båda insåg att vi vuxit ifrån varandra. Mitt hjärta kändes aldrig krossat även om jag kände mig tom och ledsen över att något så vackert var till ända.

    Varken före eller efter har någon annan visat intresse för mig och jag kan känna att det är lite sorgligt att aldrig ha fått uppleva de där åren av ens liv när man ska tumla runt mellan nyförälskelse och heartbreak i någon slags känslokavalkad. Jag är aldrig huvudpersonen i serien utan alltid den där smått anonyma kompisen som kommer med Ben & Jerrys och film, som rycker ut mitt i natten, som kramar, som lyssnar och som till slut säger ”du, nu är det vi som går ut och gör stan, du glittrar mer än någon jag känner, du har bara inte hittat någon som sett det än”. Kan bara sluta mig till att jag själv inte glittrar särskilt mycket.

    Ida 2015-05-12 09:16:08
    Svara
    • Svar på Idas kommentar.

      Du, det kan också va jävligt gött att slippa den där brinnande passionen och emotionella berg-och-dalbanan!

      När jag var 20 var jag ung och dum och galet äckligt kär i en kollega som tyvärr var upptagen. Vi inledde en affär ändå, var helt SINNES kära i varandra. Hans relation tog slut (med allt drama som det involverar) och sen dess var vårt förhållande bara en lång berg-och-dalbana, upp och ner, toppar och dalar. Vi älskade varandra och hatade varandra i 4 år. Det tog nyligen slut och jag är så TOM men samtidigt lättad, äntligen slipper jag dramat. Det är så skönt att slippa drama!

      Idag är jag 24 och låååångt ifrån redo för en ny kille. Kan tänka mig ett härligt förhållande igen om ett par år, ett stabilt förhållande med gemensamma planer och framtid.

      Så det kan va skönt att slippa passionen också. Passion är härligt men innebär så fruktansvärt mycket gråt också.

      Dessan 2015-05-12 18:00:16
      Svara
    • Svar på Idas kommentar.

      Här kommer ett svar från en annan Ida. Jag kan tänka mig hur du känner, för något år sen så kände jag något liknande. Även om heartbreaks och känslostormar hör ungdomen till så skulle jag inte önska min värsta fiende vad jag känt de senaste månaderna. Min känslostormande relation till S kostade mig mitt självförtroende, mina framtidsplaner. Den gav mig en lång sjukskrivning och antidepressiva. Och även om det här kanske inte är ett svar du ville ha eller är till någon hjälp alls så kan du iallafall tänka att även om du längtar till något annat så finns det en annan Ida som skulle älska att ha det du verkar ha. Kram till Ida från Ida!

      Ida 2015-05-12 11:22:42
      Svara
  • Kanske kommer ni hjärtekrossade bara tycka att jag är klysichig eller alltför optimistisk nu, men vill säga så här:
    Mitt hjärta föll sönder för drygt två år sedan och det gjorde jäkligt ont, det gjorde det. Men. Jag mår så mycket bättre nu. Är mycket mer nöjd med vem jag kan vara, då jag bara behöver anpassa mig till mig själv. Då jag inte behöver fastna i en flickvänsroll som jag knappt insåg att jag hade. Det tog ett tag att inse, och i mitt fall att få krossa ett hjärta tillbaka, att nu var jag fri. Fri att bli den jag alltid funderat om att bli. Så det jag vill säga är väl som mormor i ”Min mormor hälsar och säger förlåt”: Det blir bättre, det blir bra. Helt ärligt så blir det SÅ JÄVLA MYCKET BÄTTRE FÖR DU ÄR FRI OCH KAN VARA DEN DU VILL OCH LÄRA DIG ATT ÄLSKA DIG SJÄLV OCH KYSSA MASSA ANDRA UTAN ATT BRY DIG OCH BLI DU. (men det är också okej att vara ledsen, var det först en stund).

    F 2015-05-12 08:24:01
    Svara
    • Svar på Fs kommentar.

      Håller SÅ med! Jag gjorde precis slut på en 5 årig relation som under en väldigt lång tid varit ganska destruktiv. Jag älskade honom så mycket och var tvungen att agera som att det var mitt life mission att se till att han var lycklig – något han utnyttjade och spelade på jätteofta. Att göra slut var utan tvekan det allra, allra svåraste jag gjort i mitt liv. Jag trodde på riktigt att jag skulle gå sänder för att jag inte stod ut vid tanken på att såra honom trots allt det onda han orsakat mig. Men vet ni? Två veckor senare var jag så löttad och insåg att det jag var mest rädd för var det som hade gjort mig fri. Nu ser jag fram emot midnattshångel på rooftops med snyggingar i tredagarsstubb. Äventyr och sommar, here I come!!!

      N 2015-05-12 15:32:27
      Svara
      • Svar på Ns kommentar.

        Är i exakt samma sits. Gjorde slut igår. Har ett bultande kaninhjärta, kan inte äta och börjar grina av minsta lilla, men känns ändå skönt nu. Insett hur mycket av mig själv jag försakat, att jag varit den som kompromissat. Det funkar fan inte.

        A 2015-07-27 23:05:56
        Svara
    • Svar på Fs kommentar.

      Jag ville bara svara dig och säga att, det här är så himla sant!!!
      Jag var tillsammans med en person i ett halvår och även fast jag älskade honom så kände jag att det var något som skavde nästan hela tiden. Att göra slut var en av de värsta sakerna jag gjort och jag var även väldigt ledsen ett tag framåt. Men sedan när det värsta släppt var det SÅ SKÖNT, alltså att göra slut med någon och slippa vara fast i ett skevt förhållande är guld!!

      Alle 2015-05-12 11:47:21
      Svara
  • Jag måste berätta om mitt livs hjärtesorg, för kanske kan det hjälpa någon att finna lite hopp.
    När jag var 12 år började jag i en ny klass i en nya skola. Och där fanns han. Efter ett halvår var jag kär. Så himla kär. Jag fyllde dagboken med anteckningar om ord vi bytt och funderingar kring ifall han kände likadant som jag. Det gjorde han inte. Ett år senare, alltså vintern när jag var 13, hade han förälskat sig i min bästa vän och klasskompis. De blev tillsammans och mitt hjärta gick i tu. Om jag kunde resa i tiden hade jag så gärna åkt tillbaka och kramat mitt 13-åriga jag, för det här var hemskt. Och det var inte över.
    Sommaren när jag var 15 gjorde de slut. På ett och ett halvt år hade jag förlorat min bästa vän och kommit över honom. Trodde jag. Allting förändrades i nian. Han blev en av de coola killarna och trots att han betedde sig dåligt mot mig blev jag kär, igen. Jag var bara så förtrollad av denna människa, som var så fin och som jag inte kunde förstå. Och den här gången beslutade jag mig för att berätta det för honom. Det dröjde till maj i nian, snart skulle vi alltså skiljas åt. Vi stod ensamma utanför hans hus och jag tog mod till mig. Och fick återigen mitt hjärta krossat. Jag satt på hans grusgång och grät i regnet.
    Sedan var högstadiet slut. Jag flyttade till en ny stad, han till en annan. 1:an passerade och vi sprang in i varandra någon gång ibland, men jag kände att det var över nu. Jag tittade äntligen efter andra killar, även om det aldrig blev något av det. Sedan hände något. En gemensam vän till oss båda frågade mig om jag ville spela in musik till en av hans filmer. Jag tackade ja. Senare fick jag reda på att även han var tillfrågad. Så i början av september, första veckan i 2:an, sågs vi och spelade in hans musik. Musik som han skrivit för oss. Och vi pratade äntligen. Och sågs mer. Och en månad senare var vi tillsammans. Vi är det fortfarande och har varit i över 1,5 år. Ibland tänker jag på hur otroligt vårt förhållande är och jag önskar verkligen att jag kunde berätta för flickan som gråter i regnet på grusgången att det kommer lösa sig. Jag tänker att jag hela tiden vetat att det var meningen att vi skulle vara tillsammans, medan det tog lite längre tid för honom. Så det jag vill säga till alla er som lever med hjärtesorg är att jag förstår er, för det gör så jävla ont, och så vill jag uppmana till tålamod. Det kommer lösa sig tillslut, jag lovar.

    Sara 2015-05-12 08:23:28
    Svara
  • nu kommer jag med min lilla heartbreak-historia :-))))))))
    jag är 17 och ”dejtade” i alla fall en kille och det var första gången någon visat intresse för mig så jag blev helt extatisk. Det gick framåt och det var så sjukt drömmigt så jag dör när jag tänker på det. Sen sågs vi en dag och hade sex, min första gång, och jag tyckte ändå just sexet var rätt speciellt?? det var en rätt stor grej för mig (inte oskulden men själva sexet u know). och sen efter typ 1,5 vecka efter det smsade han mig och sa att vi behövde prata irl för jag hade sagt att jag var kär och han höll på och var krånglig och otydlig. Så vi sågs, jag trodde bara vi skulle gå en promenad men så slutar det med att han ba ”vi kan fortsätta vara vänner men det känns inte helt 100.” vid den här tidpunkten hade vi endast känt varandra i typ 2 månader och hela den här skiten hände väl i februari/mars och jag är fortfarande så JÄVLA SUR. Sur för att han krossade mitt hjärta. sur för att jag trodde så mycket mer. sur för att han efter det inte brytt sig ett skit om mig när han sa att han alltid skulle finnas där om jag ville prata. sur för att vi inte känt varandra länge och det tydligen inte ens var värt att försöka lite till, eller sluta upp med allt pussandes och bara vara vänner. Jag gick därifrån och grät som jag aldrig gjort förut men inte framför honom för han är en idiot. han ville kramas när vi sa hejdå och jag gick bara. hur förväntas man hantera något sånt här? när det aldrig blev ”seriöst” men man fortfarande vill ha honom tillbaks och är kär? känner mig patetisk

    Isabelle 2015-05-12 08:15:23
    Svara
    • Svar på Isabelles kommentar.

      Jag har varit med om det du berättar några gånger, att det är på riktigt för en själv men inte för den andra. Det är en så konstig känsla, för jag är kär, jag vill sörja men det känns inte som om jag har rätt att sörja eftersom det aldrig var på riktigt. MEN om du är ledsen och mår dåligt, så tillåt dig själv att vara det! Lyssna på dig själv och hur du känner. Samtidigt är det viktigt att inse att det inte var på riktigt för honom och därför är det inte värt att längta efter honom på det sättet att en vill ha tillbaka honom. Om du förstår.. Så mina råd är egentligen att lyssna på hur du känner och tillåt dig att känna det. Du är inte patetisk. Det går över. Sysselsätt dig, var med vänner, fyll ditt liv med andra saker så kommer det gå över.

      Ethel 2015-05-12 08:38:45
      Svara
  • Gråtit hela natten pga heartbrek. Kändes att det typ att det var ödet att denna diskution kom up. Gjorde slut med min pojkvän för 2 månader sen. Tänkte på andra, var intresserad av andra. Var inte längre kär. Så vi gjorde slut. Backpackar i australien nu, hånglar med andra, ligger med andra men saknar mitt ex så mycket. Fick reda på igår att han legat med många hemma i gbg också och det typ river isär mig. Får panik av tanken att han är med någon annan. Kan inte hantera det. Gråter ihjäl mig typ? Det som gör mig mest ledsen är att jag insett att vår vänskap som vi lova att ha kvar. Den finns inte längre. Har förlorat en jättenära kompis. Från att ring varje dag till aldrig. Det är svintufft. Kan man vara vän med ett ex? Vad har ni för erfarenhet? Hur ska jag hantera detta?

    Emma 2015-05-12 07:52:57
    Svara
    • Svar på Emmas kommentar.

      Jag förstår precis hur du känner – jag har varit tillsammans med två olika killar och efter varje break-up verkligen SUKTAT efter att vara vän med dem. I mitt första förhållande försökte jag förgäves i flera månaders tid att få killen till att fortsätta se mig, fortsätta prata med mig, om än på en annan nivå. Enligt honom var det inte lika enkelt, så när jag ett år senare blev dumpad av nästa kille så kapade jag kontakten helt en period. Tänkte ”nu ska jag fokusera på mig själv och om grabben vill får HAN höra av sig i framtiden.” Det var extremt svårt för mig som bryr mig lite. för. mycket. Men efter ett tag kändes det väldigt värt – för jag var mer sårbar än någonsin och han hade inte förtjänat att veta vilka känslor han satt i spel i min kropp. När han sedan hörde av sig några månader senare, var ångerfylld och bad om ursäkt för allt som hänt kände jag mig starkare än någonsin. Jag hade klarat dessa månader utan honom! Jag hade klarat mig och nu kunde ingenting bli värre.

      Idag har vi mycket kontakt, pratar varje vecka och ses med jämna mellanrum. Det är trots allt bara sex månader sen det tog slut mellan oss, så lite ont gör det allt fortfarande, men jag har valt att ha det så för att inte förlora en person som betyder så mycket för mig. Om det gör för ont har jag lovat mig själv att sätta mig själv först. Hur man väljer att hantera det beror på hur man är som person, när man varit med om ett krossat hjärta finns det inga rätt och inga fel.

      Och tillbaks till mitt första ex – efter ett och ett halvt år ifrån varandra kan vi prata och träffas – UTAN ATT DET KÄNNS! Det känns ingenting överhuvudtaget! Även fast jag ångrar lite att allt varit på mina gamla pojkvänners villkor så är det ändå nuet som räknas. Jag är stark och har klarat av att komma över han som stal mitt hjärta för första gången. Jag är vän med någon jag varit kär i, jag har kontroll över det, och jag är grymt stolt över det. Det blev som jag ville att det skulle bli.

      Styrkekram kära du, ett brustet hjärta gör ont hur det än blivit brustet, och man får vara ledsen. Man får bearbeta det här hur länge man vill. <3

      Amanda 2015-05-12 10:59:50
      Svara
    • Svar på Emmas kommentar.

      Har varit med om ett heartbreak en gång. Även fast det var jag som gjorde slut pga att jag börjat intressera sig av andra och var så himla trött på min omogne partner så blev jag så himla ledsen. Man går runt med magknip varenda dag, man försöker hitta på roliga saker men ångesten ligger fortfarande och gror någonstans där bak mitt i allt det roliga omkring. För mig var det inget annat alternativ att vänta ut det. Jag försökte skölja bort ångesten genom att hångla med andra och gå på fest vilket hjälper en tillfälligt. Andra tips är att läsa texter om heartbreaks! Tror därför denna tråd är superbra! Läs också ex sandra beijers noveller om hjärtesorg. Precis som du säger så kan du inte påverka dina känslor just nu. Du kan inget annat än att gråta. Acceptera det. Läs andras historier om hjärtesorg och hur man blir av med det. Sen efter allt dettakommer du gå så mycket starkare ut ur det hela, för det gör man! Man vet att man klarar ett break-up liksom! Det är fan ingen liten bedrift! Så alltså tipsen är: ha kul, träffa nya killar, låt dig själv må skit för ett tag, läs andras texter om jobbiga break ups och försök känna dig stark i dig själv! Det blir bättre med tiden, looovar! Heja!

      Vendela 2015-05-12 09:47:07
      Svara
    • Svar på Emmas kommentar.

      Jag har inget ex då jag inte haft ett förhållande men det känns ändå som jag har ett. Den killen jag i ett år fram och tillbaka umgåtts med, först som så bra vänner, sen kysstes vi, sen blev allt så oklart så vi pratade knappt med varandra. Sen hittade vi tillbaka till vänskapen, kysstes igen och sen ingenting. Till en början kände jag något för honom men sen insåg att jag nog mest var kär i tanken på oss två. Men nu har han börjat ”hålla på” med en annan tjej i samma umgängeskrets och det skaver så i mig. Trots att jag legat med en annan kille och trots att det inte känns som jag har känslor för honom så gör det så ont ändå. Och nu har han börjat bli taskig och ignorerar mig helt, antar att det är hans sätt att hantera en ev. osäkerhet. Men för att svara på din kommentar: det här är min erfarenhet och enligt den så känns det tyvärr som det kan vara svårt att vara vän med någon man haft en intim eller kärleksfull relation till. Iallafall att hitta tillbaks till den fina vänskapsrelation man hade. Om båda vill tillbaks dit så kan det såklart gå men precis som i vanliga vänskapsrelationer krävs där en vilja från båda hållen. Men kanske kan det vara så att det blir enklare när du har en ny relation och han kanske också har det. För då är det så uttalat vad er nya relation är för något – vänskap. Jag vet själv att jag nog inte kommer komma över mitt ”ex” helt förrän jag börjar gilla någon annan men försöker nu att bara acceptera läget. Och i en jobbig situation där man inte kan påverka sina känslor så tror jag att det är det bästa man kan göra. Att acceptera.

      Michaela 2015-05-12 09:06:10
      Svara
  • Hej! Jag är i ett fint förhållande, vi har varit tillsammans i 16 månader och båda är så kära att det nästan är löjligt.
    Nu till mitt ”problem”, jag har sedan dag 1 i förhållandet förberett mig på att få hjärtat krossat. Jag är så rädd för att den dagen kommer att jag ständigt drömmer om hur han gör slut för att sedan vakna upp söndergråten. Är det här vanligt? Är det fler som känner som jag?

    E 2015-05-12 07:49:12
    Svara
    • Svar på Es kommentar.

      Jag förstår din känsla. Jag har varit tillsammans med min pojkvän i två år nu. Kände lite så i början jag med. Men alltså, jag tror du måste försöka släppa de känslorna, för din egen skull. Att gå runt och vara rädd gör dig inte en tjänst. Lev i nuet, Carpe Diem och allt det där. Ni har varit tillsammans i ett och ett halvt år snart, njut av det och va inte rädd!

      L 2015-05-12 10:46:18
      Svara
  • Jag har varit småkär och nästan besatt av en kille i nästan ett år och jag kan för allt i världen inte släpp honom. Han skickar ständigt mixade signaler och jag litar inte på honom för ett öre men kan inte sluta tänka på honom.. Jag har träffat massa killar under denna tiden men han finns alltid där i bakhuvudet. Och jag hatar mig själv för detta för han har verkligen gjort mig ledsen och osäker på mig själv. Så min fråga är hur glömmer man någon?

    Nicolina 2015-05-12 07:41:20
    Svara
  • I september fick jag mitt hjärta krossat av killen jag var (och fortfarande är) dödligt kär i efter två år tillsammans. Det gjorde så ont så ont så ont och bara jag tänker tillbaka på det så får jag panikångest. Tanken på att leva ett liv utan honom, att aldrig få prata med honom igen ger mig panikångest.
    Men vi pratar. Sen i julas har vi träffats då jag har varit och hälsat på i min hemstad (bor 80 mil därifrån och 80 mil från honom). Och nu är vi väl ungefär tillsammans igen, bara att vi inte uttalar det. Är bara så rädd att han ska krossa mitt hjärta igen.

    L 2015-05-12 07:29:55
    Svara
    • Svar på Ls kommentar.

      jag upplever exakt samma scenario just nu. är livrädd och vet ej hur jag ska göra

      linnea 2015-05-12 18:07:16
      Svara
  • Egentligen har jag aldrig varit kär. Men jag är så himla kär i tanken på att vara kär. Jag är 17 år och känner mig så ensam över att aldrig ha haft någon. ”Finns det en så finns det flera”, men om inte ” en” finns? Hur jävla länge kommer jag behöva stå ut? I need love

    Elin 2015-05-12 07:29:47
    Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Jag är 22, när jag var 17 så hade jag inte känt kärlek, men jag brydde mig faktiskt inte, tänkte att det inte var för mig, men lite innan ststudenten så träffade jag en kille. O vi har snart varit tillsammans i 3 år. Det är värt att vänta länge. Han kommer till slut, gör annat till dess :)

      caroline 2015-05-12 08:12:02
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Jag var såååå redo att bara skita i allt vad kärlek var när jag var 17 (är 20 nu) och ge upp och bli en crazy cat lady på en gång liksom. Det var aldrig några killar som visade intresse för mig… Men någonstans där under sommaren när jag var 17 så ”lossnade” det och helt plötsligt hände allt på en gång, som att jag hade flera styckensom var intresserade samtidigt (rörigt som fan var det). Efter att haft en kk, feststrulat, dejtat någon trevlig snubbe och lite annat så blev jag kär i min kille för 1,5 år sen och då var det som att allt föll på plats. Allt känns så enkelt och bra med honom :)
      Vad jag ville komma fram till var att även om det känns som att du aldrig kommer ha någon just nu, så kommer det en vacker dag! (känner mig klyschig hehe) Och det kanske är när du minst väntar dig det, med personen du minst anade, och vägen dit kanske har varit lite lång och krånglig, men när det väl händer och känns bra – go for it! Det kan kännas jobbigt och ensamt ibland men försök att inte gå runt gräva ner dig i tankar och rädsla om att aldrig hitta någon.

      Ellie 2015-05-12 07:57:25 http://elliemariah.tumblr.com
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Hej Elin!!! Jag är precis dom du 17 år och har känt likadant i i princip hela mitt liv. Har varit kär men aldrig fått den besvarad vilket är tråkigt. Även när jag trodde att allt var super bra, vilket jag skriver mer om sen i en egen kommentar pga My heart BROKE, var det inte

      Isabelle 2015-05-12 07:38:09
      Svara
      • Svar på Isabelles kommentar.

        HANN INTE KLART!!!!! Men det var inte bra i alla fall. Jag känner nu att det är OVÄRT att slösa bort sig själv och sin kärlek på onödiga människor. Det ÄR värt att vänta på att det händer, och det kommer tillslut. Vet att det ärligt är det man aldrig vill höra för man tror ju inte det själv men det är verkligen så. Har varit i din sits och är det fortfarande. Du är säkert en superbra person, vänta på någon som förtjänar dig!!! <3 kramar!!!

        Isabelle 2015-05-12 07:40:23
        Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Fannie Redman
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Dasha Girine
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Home
34 kvadrat
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Sandra Beijer
Hälsa
Träningsglädje
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Petra Tungården
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Makeup by Lina
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger