Nu har jag bott i San Francisco i en vecka! Jag måste ju uppdatera er om vad som händer här. Av någon anledning har jag känt ett systemkameramotstånd på sistone (kanske pressen av att ta bra bilder, nu när jag mår lite upp och ner), men mobilen har jag ju alltid med mig. Here we go.
Min första fredag tillbringades tillsamans med Dana på diverse caféer. Hon sökte jobb och skickade in application efter application, och jag bloggade/skrev/redigerade bilder. Just den här dagen tyckte vi att det var en god idé att dricka rosé klockan 15. Sånt får en göra när en är i en ny stad. Så glad för detta väder för övrigt.
Jag bor ganska nära Haight Ashbury så där kommer jag nog hänga en del. Där kryllar det av märkliga *spirituella butiker*, ungdomar med tovigt hår och stora ryggsäckar, second hand-butiker och en del hipstriga caféer.
Sedan låg vi och läste en stund i deras lägenhet som badade i solsken.
På kvällen körde vi ner till Ocean Beach tillsammans med Danas och Frostes vänner. Vi gjorde upp en eld på stranden (runt omkring oss brann säkert 20 andra eldar) och åt pizza, lekte med Jaquelines hund och drack vin direkt ur flaskan. Det hela var överväldigande vackert.
I måndags dejtade jag Vicky! Vi satt på Stables Café och åt lunch och jobbade i varandras sällskap. Jag frågade henne om hennes bästa SF-överlevnadstips och sedan var hon snäll nog att följa med mig när jag köpte en smoothiemixer (hehe ni vet ju hur smoothieberoende jag är) och ett amerikanskt simkort.
Jag har handlat mat på Wholefoods. Mandelsmör, mandelmjölk, hummus och sånt. Tänker att god mat kan bota ensamhet. Dreglade även över dessa satsumas vars blad fortfarande sitter kvar <3
Promenerat i mina kvarter. Gråtit i soffan. Lagat mat till mig själv. Haft ångest.
Och suttit och jobbat på ett café i Mission, där träden är bulliga som broccolihuvuden.
Hängt lite med Frida Kahlo,
och gått förbi en man som snart skulle flyga iväg.
Igår åt jag lunch med denna gulliga på Gracias Madre. Filippa.
Vi beställde in varsin bowl och satt och snyftade och snorade på grund av all chili. Pratade om att släppa allt och bara åka, att frilansa som illustratör och var en fyndar den bästa halloweenkostymen. Fin liten stund.
Och mitt i all oro så har jag känt mig stark! Och glad! Heja mig.
Translation: My first week in San Francisco. Bon fire on the beach, friend-dates, grocery shopping on Wholefoods, Broccoli trees in Mission, and workmode with Dana on different café’s.
Fina människa, du vet det säkert redan men du kommer verkligen klara dig makabert jävla bra och ha kul bortom allt förstånd. Känlsan du har av styrka kommer bara att växa sig mer monstruös för varje utmaning du klampar dig igenom. Det är fantastiskt när ångesten sakta avtar och tillåter magin att lysa igenom sprickorna. Håll hårt i den, men va också snäll mot dig själv och acceptera smärtan och att det är svårt ibland. I jobbiga tider brukar detta kunna underlätta lite (för mig, om inte annat): ’Which do you want: the pain of staying where you are, or the pain of growth?’
All världens lycka till!
Fyfan vad fint att läsa. Tack tack tack!!
heja dig! <3
Var i san fran förra hösten och måste passa på att tipsa om ett lunch/aw-ställe! Jag och mina kompisar åt där typ varje dag i 10 dagar pga billigt och very tasty. The blue barn, helt magiska saladbowls och missa inte att beställa in en pommes som sideorder, the deliciousness it self
Tack!! Skriver upp detta tips omedelbums. Puss!
Alltså, LÄNGTEN tillbaka jag får när jag ser det här – ser jag fel eller är det Arlequin ni sitter på där i början? BÄST ställe för eftermiddagsvin, det är något med den där innergården alltså (mao, om det inte är Arlequin, gå dit!). Ha det så jäkla grymt alltså och åk på mycket utflykter om du kan!!
Stämmer bra!! :) PUSS!!
heja dig. <3
det är så märkligt, för varje nytt ställe jag besöker på mitt snart två månader långa äventyr på andra sidan jorden (i april ska jag äntligen få se sverige igen) så mår jag sådär ovisst igen. sorgen i hjärtat och pulsen i tusentalet. vill hem. vill boka om min biljett NU och åka hem. men så går det en, två, tre dagar och så är det över. varje gång. visst jag saknar sverige och längtar hem varje dag, men inte på samma vis som att jag vill hem prick nu, men mer som att det ska bli vackert när den dagen är kommen, när de får se mig på flygplatsen (när jag får kyssa honom igen). jag ska bara äventyra lite till först. få vara lite med mig själv först. det är så himla häftigt, självutveckalnde och FINT det du gör just nu, flora. tårarna blir snart till leenden och pang så har tre månader gått och ni ses igen och du bär med dig det här äventyret i ryggen. så tänker jag i alla fall, när jag känner mig så himla himla himla långt borta från allt som mitt hjärta slår för. och om inte ens det hjälper, då går jag ut och tittar på midnattshimlen och tänker att vi är under samma måne, vi alla är under samma måne. och tack vare 2015, är vi också bara ett skypesamtal bort.
åh vad fint detta var att läsa! tack!! och heja dig på dina äventyr <3
Ballongbilden!!! :D
Så mycket man gillar med detta!! Whole foods tex. Att du är så modig också.<3
åh, strandhänget. såg så jävla mysigt ut!
Men herregud, hur kan du ha ångest??? :D Du lever ju mitt i en dröm, för fan! Så jävla skönt att vara själv så mycket och kunna upptäcka San Francisco som är så jäklans fint! Förstår om du saknar dina familjemedlemmar och vänner, men de kommer finnas kvar när du kommer hem igen. <3 Hang in there!
<3
tycker också du borde hitta ett kollektiv kanske ?! :D
Som alla andra – det kommer bli jättemycket bättre! När jag bodde utomlands förut ringde jag till min mamma och grät typ varje dag de två första veckorna, efter det ringde jag henne knäppt pga glömde bort för jag hade så kul!
Träffa många människor och hitta på saker tillsammans! Och om lägenheten känns för tråkig eller ensam kanske du kan försöka hitta något ställe med en roomie? Gjorde så mycket för mig när jag var utomlands, bodde med tre andra som typ blev min familj. Men kort och gott: när allt inte längre är så nytt som det är nu kommer du leva liivet!
Flora, det blir bättre! Tidigare i år flyttade jag 100 mil bort från min sambo för ett tillfälligt jobb. Jag grät varje dag i två veckor, men sedan blev det mindre och mindre för varje dag. Till slut började jag räkna ner tiden tills vi fick vara tillsammans igen och såg fram emot det istället för att ha ångest. Tiden går så otroligt fort så njut nu medan du kan!
du, vet du vad? jag har också precis släppt ALLT och bara åkt. låååångt bort alltså. sa jag att jag råkade bli MEGAKÄR precis innan? nä, men så blev det. hen är även kär i mig så den saknaden är ju… sisådär. men nu är jag här, mitt i atlanten. det regnar nästan jämt. jag har PMS deluxe och ångesten ligger som ett tungt, skakande täcke över mig. ibland kan jag inte sluta hyperventilera och allt som är mitt liv är fan det sämsta jag varit med om.
MEN! du, vet du vad? dom dagarna jag inte har ångest, dom dagarna när mina tankar är lite klara och jag kan sortera bland nystanet i huvudet, dom dagarna är så jävla guld. du förstår inte, under bara en månad har jag växt på ett sätt jag inte trodde var möjligt. jag har nya tankar och vet vad jag vill och inte vill göra, vad som är viktigt på riktigt. jag försöker långsamt nysta ut i alla fall en liten del. jag får saker gjorda och ger mig själv små klappar på axeln. även om jag inte får något jobb och det är dyrt och jag slösar sparpengar på dumheter.
och att kunna hantera sin ensamhet är styrka. för en är ensam hela livet. i ditt huvud finns bara du och att bli bästis med sig själv är den finaste vänskapen.
ville bara säga det. att det tar tid. och mycket ångest kommer finnas där men att tillslut så är det över och tre månader ensam kommer att ha byggt något nytt i dig. tror jag i alla fall.
guud vad drömmig strandbilden är! hoppas du mår bättre snart. smoothien kanske dämpar hemlängtan eftersom det är en av dina vanliga rutiner? kramis
heja dig <3 plus snart kommer jag och crashar då ska vi dricka rosé mitt på dagen every day mjao mjao <3333 LÄNGTAR SÅ JAG DÖR.
så fint! :D <3 vet att alla sagt detta redan men ville bara säga att det kommer bli bättre och bättre! bodde 3 månader i vasa för ett par år sedan och första veckan grät jag hela tiden (trodde jag skulle skrämma mina roomies men de sa snällt att "att gråta mycket" var en av husreglerna). sen någonstans vände det utan att jag märkte något, jag slutade gråta och när det sedan plötsligt gått tre månader ville jag inte hem längre! sen när jag var hemma igen grät jag ännu en vecka, men av motsatt anledning, haha.