Flora, om du läser detta: Kan du inte ha en sådan diskussionstråd som du haft innan med olika ämnen med något sånt här som rubrik? Förlåt för min snurrighet

Gud vad glad jag blir att ni två fina har tagit er tid att svara mig!! Anna, jag ville egentligen byta skola för ett år sedan, men på grund av dåliga pendlingsmöjligheter gjorde jag inte det. Det är anledningen till att jag faktiskt går på skolan som jag gör. Det är redan svårt som det är att ta sig dit, men när jag går på bussen är det bara en kvart. De andra närmaste skolorna är 1,5 timme eller 3 timmar bort. Och jag är också rädd för att bli på riktigt deprimerad. Och tacktack Alicia! Det är skönt att läsa andras tankar, tack båda två

Hej Bella! Jag känner igen mig i det du skriver. Framför allt att man mår dåligt när man inte har någon att vara med. Jag slutade umgås med de två vännerna jag hängt med hela högstadiet när jag började på gymnasiet. Detta var iofs något jag ville och hade längtat efter pga att jag mådde dåligt när jag var med dem. Och nu när jag är gammal och vis ;) (är 29) så är det självklart för mig att man inte umgås med människor som man mår dåligt av att vara med. PUNKT SLUT. Sen är det extremt jobbigt att inte ha någon att vara med alls. Jag hade inga andra vänner än de två från högstadiet. Hade en i nya klassen jag hängde på ibland, men det kändes mest jobbigt. En annan i klassen mobbade mig och jag mådde nog sämre än jag förstod då. Hade anorexia/bulimi, antagligen pga hade inga kompisar. Sen en dag såg jag några tjejer som jag tänkte kanske kunde bli mina kompisar. Det visade det sig att jag gick i samma tyska som en av tjejerna, så jag började sätta mig brevid henne på lektionerna. Började sakta lära känna henne lite. En dag när det skulle vara fest frågade jag rakt ut om hon och hennes kompisar skulle dit och om jag fick hänga med dem (tyckte jag var extremt modig). Det skulle de och det fick jag! Då hade jag gått ca 1 år utan kompisar. Sakta sakta började jag umgås mer med dem och nu – mer än 10 år senare – är vi alla fortfarande kompisar. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem. Är helt säker på att det var för att jag träffade dem som jag blev lite gladare, började må bättre och blev frisk från anorexin/bulimin. Nu låter det som att allt gick jättesmidigt, men fanns ju såklart lite olika hinder på vägen. Men jag vill liksom säga att det kommer lösa sig. Kanske inte av sig själv, och inte över en natt. Finns det någon ok person i skolan du kanske vill hänga med? Hur kan du göra för att börja prata med denna/e? Går ni någon kurs tillsammans? Kanske har skåp nära varann? Försök att ta ett första litet steg, det räcker med ett Hej. Du har inget att förlora på att försöka våga. Vill du kanske börja gå i t.ex. dans eller nån bokcirkel? Hjälpa till i nån förening? Man träffar ju nytt folk då. Det ÄR svårt att skaffa nya vänner. Och det tar dessutom tid.

Shiiiit vad jag känner igen mig i detta. Hade ett ”gäng” jag var med under gymnasiet, var ständigt mobbad och mådde piss, men jag hade ju ingen annan. Jag har insett att jag aldrig har haft en kompis, har panik attacker i duschen då och då. När jag tänker på allt. Jag har inte heller nya vänner, och i år fyller jag 20 och det ger mig så stor åldersnoja och massa annat. Jag tror att man ändå måste förstå att det inte är så ”farligt” att inte ha någon kompis på det sättet, och samtidigt inte vara rädd för nya relationer. Jag vet inte vart jag skulle komma med detta men jag hoppas att du vet att många är i din situation. Hoppas det blir bättre för dig. Säger detta då jag hade önskat det.

Hej Bella, jag känner igen mig så mycket i din kommentar. Jag var med om något liknande i början av gymnasiet, men framförallt känner jag igen mig i hur du mår. Det känns som en ganska klassisk grej att en del blir ganska osköna när dom börjar gymnasiet och vill lära känna nya, och att gäng från högstadiet splittras. Om du får ont i magen av att träffa dom så kanske kan du försöka att inte träffa dom så mycket? Men förstår att det kan vara svårt när det inte finns så många andra att träffa. Jag har också mått jättedåligt i perioder och varit rädd för att bli deprimerad, fått ångestattacker och så men det går lixom över och oftast har det gått över för att yttre omständigheter ändras. Din situation med dina vänner låter inte så kul, klart du inte mår bra då? För mig har det ibland ändrats på de jobbiga situationerna av sig själv men man kan även styra en del själv, t.ex. byta skola? Vet att det känns som en stor grej, men det är egentligen inte så stort. Det jag ville säga är att man inte behöver vara så rädd för att må dåligt, även om man nu skulle bli deprimerad så går det faktiskt att fixa. När jag gick i gymnasiet var jag också så himla rädd för att typ bli deprimerad och fick för mig att jag hade lätt för det, men har insett nu (är 21) att man mår dåligt i perioder och att det går över snabbare än man tror om saker runt om en bara slutar suga.