FLORA & FRIDA #16 – TROUBLE IN PARADISE (OM ATT GÖRA SLUT)

Flora & Frida podcast

Ni som lyssnade på vårt förra podcastavsnitt vet vad den här veckans podd kommer handla om. Frida och jag skulle snacka veganism, men fyrtio minuter in i inspelningen hade vi bara pratat om en sak:

Faktumet att Frida och Matthew har gjort slut, efter tre år tillsammans.

Det fick därför bli ett eget avsnitt, för sånt kan en ju inte bara prata lite löst om. Eftersom det är ett oplanerat avsnitt kommer vi inte med några överlevnadstips, vi diskuterar inte uppbrott i allmänna ordalag. Vi bara pratar så som två vänner pratar. Vad sa han då? Vad hände sedan? Hur mår du nu? Och kanske kan det få dig som är i samma sits att känna dig lite mindre ensam.

Frida ställer sig frågan: Kommer jag någonsin kunna älska någon med samma naivitet? Och så funderar vi på hur sund den naiva kärleken verkligen är.

Skickar fan all min kärlek till Frida och alla andra där ute som nyligen har gjort slut. Hang in there. ♥

Lyssna i iTunes/Podcaster/Acast/Libsyn eller här ovan. Prenumerera och betygsätt gärna. Och vi blir svinglada när ni mailar in era egna anekdoter och tankar ([email protected]), eller visar vad ni gör när ni lyssnar genom att använda hashtaggen #florafrida.

 

LYSSNA PÅ TIDIGARE AVSNITT HÄR:

→ 1. SEX.
→ 2. VÄNSKAP.
→ 3. ATT JOBBA MED DET VI ÄLSKAR.
→ 4. ONANISTERNA.
→ 5. NÄR ALLT KÄNNS ÅT HELVETE.
→ 6. FLORA, FRIDA & FEMINISMEN.
→ 7. OCH SEN LEVDE DE LYCKLIGA I ALLA SINA DAGAR… ELLER?
→ 8. GIRLS FOREVER
→ 9. SVARTSJUKAN FEAT. LAMMKÖTTET
→ 10. SJÄLVKÄNSLA NU!
→ 11. RELATIONSEXPERTENS TIPS: SPY PÅ DIN DEJT
→ 12. GRINDR-SEX & PLAYERS
→ 13. KONSTNÄRENS VISDOMSORD & LAMMET CURRY
14. SEXIGA LÄRARE & 17% NÄRVARO
15. VEGANER ÄTER BARA KANINMAT

 

Pssst. Vi är supertacksamma för tips på podcastämnen, så hör av dig om du har några idéer.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
16kommentarer
  • Så så så bra avsnitt. Podcastsen med gäster är intressanta på sitt sätt, men det där de här – när helt enkelt bara pratar och reflekterar – som sticker ut extra mycket. Tycker ni är kloka och smarta och sköna och liksom, riktiga. Det är djupt, viktigt, seriöst, flummigt, ytligt, oseriöst, seriöst och allt på samma gång. Bäst.

    Emilia 2016-03-11 23:28:10 http://www.pezone.blogg.se
    Svara
  • Alltså jag ÄLSKADE det här avsnittet! Kändes så personligt och genuint och fint liksom, även om det var ett känsligt ämne. Jag har relativt nyligen avslutat ett långt förhållande och det kändes så skönt att lyssna på detta av någon anledning. Jag gjorde också slut i bristen på den riktiga kär-känslan och vi hade också planerat vårt liv tillsammans. Detta var dock mitt andra långa förhållande som inte blev vad jag tänkt, men jag hoppas och tror att jag kan bli lika naivt kär igen :) Tack för att du Frida delade med dig! Skulle verkligen uppskatta om ni ville ta upp det här ämnet igen, om ni vill. Känslor som dyker upp, hur hanterar man det osv.

    Sen skulle jag också önska att ni gör fler ”såna här” avsnitt, som liksom inte direkt har ett ämne, eller ja, det hade det ju. Men där ni bara pratar fritt två vänner emellan. Och SNÄLLA prata mer om tinder och preferenser på partner och dejtande! :)Jag är också i den fasen och jag vill SÅ gärna veta hur det går för Frida!

    Puss och kram till er båda!

    Matilda 2016-03-11 00:49:35
    Svara
  • Älskar eran podd!!!! Så kul att ni nämde att den typen man har inte alls överrensstämmer med verkligheten. Har exakt samma teori!! Tex tror jag alltid att jag gillar lite längre killar men jag har bara blivit kär i korta killar.
    Ni är ett skitbra team btw<3

    lisa 2016-03-09 21:17:49 http://nouw.com/lisad
    Svara
  • Jag tänker att om podden hade gjorts av två killar (tänker framförallt heterosexuella killar) och de suttit och diskuterat utseendet på eventuella nya partners som ni gör så hade det uppfattats som rätt douchigt? Eller det kanske bara är jag? Liksom det här med att ”kräkas över blonda killar” och diskutera hur näsorna ska se ut, vilken träningsform de ska ägna sig åt etc. Hade det varit dudes som sagt så om tjejer hade man (eller jag iaf) troligtvis uppfattat de som mansgrisar. Dömer inte diskussionen så, alla har ju sina preferenser vad gäller utseende och om vad som är mer och mindre attraktivt. Men hade man inte blivit stött av objektifieringen av människor om könet hade varit det motsatta i detta fall? Tanken slog mig bara, vill inte döma som sagt bara fundera över perspektiv. Jag är själv feminist och får ont i magen av den objektifiering som konstant görs över kvinnor och deras utseende. Funderar lite på om det finns något rätt och fel bara. I båda fall

    Karolina 2016-03-09 19:17:23
    Svara
    • Svar på Karolinas kommentar.

      Jag förstår verkligen hur du tänker. Men det finns inget förtryck, ingen objektifiering eller sexism gentemot män. Precis som det inte finns rasism mot vita och därför blir det inte rasistiskt att förolämpa någons vita hud. Sedan kan en ju såklart ändå fundera över huruvida det är bra eller dåligt att göra det ändå.

      authorAnnaemailanna.tagarogmail.comurl 2016-03-09 22:32:52
      Svara
  • Jisses vad jag kände igen mig i mycket det ni pratade om. Speciellt där om att gå in naiv i sitt första förhållande och försöka få tillbaka tron på kärleken.

    Jeanette 2016-03-09 17:38:30 http://jeanetteseflin.com/blog
    Svara
  • jag kände igen mig lite i fridas berättelse. min första kärlek var så, jag kunde inte ens tänka mig vara tillsammans med nån annan än honom. sen tog det slut ändå och jag var ledsen över det väldigt länge. jag har träffat andra sen dess och har haft ett lite längre förhållande som varade i nästan tre år. med den andre killen kände jag dock aldrig som med min första, och jag tänkte faktiskt mycket på min första kille och saknade lite den känslan, att inte kunna tänka sig nån annan nånsin. det förhållandet tog också slut men det kändes nödvändigt och bra. nu är jag tillsammans med en annan kille sen typ ett halvår tillbaka och känslan är tillbaka igen: jag vill göra allt med honom och bara vara tillsammans med honom i resten av mitt liv. men i detta förhållande är jag skiträdd. tänk om det inte blir så? om han slutar vara kär i mig? va fan gör jag då? jag fattar ju själv att det till viss del är en ologisk rädsla för uppenbarligen kan den känslan uppstå igen med nån annan. men ändå kan jag inte sluta vara rädd för att det kommer skita sig. kanske är det för att vi inte varit tillsammans så länge än? jag vet inte. och finns det nån mer kanske som känner igen sig, hur lugnar man ner sig och bara njuter av att vara orimligt kär?

    x 2016-03-09 16:39:59
    Svara
  • Alltså ni är så bra, som alltid så himla bra avsnitt (och modigt) tack tack tack,
    fortsätt vara ni<3

    Nea 2016-03-09 16:32:49 http://rudling.blo.gg
    Svara
  • Några förslag: 1) Träning, olika aspekter. 2) Pengar (är det viktigt? NÄR är det viktig? blir man lyckligare osv). 3) Status (vilka ”typer” har social status och varför? hur ser det ut i era kompisgäng, vilka har status där? är det viktigt att sträva efter att bli festens mittpunkt?).

    Och något som jag hade varit sjukt intressant:

    4) Intelligens! (vad är intelligens enligt er? vilka ser ni som intelligenta? känner NI er intelligenta? känner ni nån slags press på att vara smarta?)

    Julia 2016-03-09 14:51:22
    Svara
  • Tryckte på” skicka kommentar” av misstag..

    nej men kan väl avsluta ändå. Döm mig inte. Jag vet att jag borde uppskatta det jag har i livet och inte fokusera på det jag inte får. Och att min partner är sjuk och att jag borde finnas där för honom. (vilket jag gör mest hela tiden). Men det är ju inte så lätt. vill bara veta att jag inte är ensam.

    Hello? :)

    V. 2016-03-09 12:31:30
    Svara
  • jag måste fråga, för det är något som jag konstakt tänker på. och jag hoppas att det finns någon som kanske känner igen sig och kan peppa mig. eller inte . som en vill. men så här är det iaf: jag är tillsammans med en kille som jag lätt kallar för min bästa vän. vi har varit tillsammans i 4 år och är sambos. jag tycker att vi har en väldigt bra relation där vi pratar om det mesta, konfronterar problem och jobbar hårt på vårt förhållande. vi har varit med om väldigt månag problem, såsom – problem med boende, vattenskada och därmed ett år med att bo på betong, pengarproblem och nu till sist – hans depression. och vi kämpar! han har varit deprimerad i 1,5 år nu och han har fått hjälp och vi känner en klar förbättring i hans mående. dock har det påverket mig så himla mycket och jag tyvärr ser på livet som konstakt kämpande. (lyxproblem ändå i mitt fall, men vafan. jag är utmattad). han går till psykolog, jag gjorde det ett tag och nu gar vi till familjerådvigning. för vi verkligen tycker om varandra och vill detta.

    det som jag behöver ventilera om är passion, sex, lust osv. kalla det vad du vill. :) det finns ingen, då han går på antidepressiva och han har ingen lust. ändå försöker vi grejer (vilket är fint) men det alldeles för sällan och jag vill ju att han ska bara ta mig. vilt. (ja, ni ser). vi har pratat om det. och vi jobbar på det.
    MEN – jag undrar om det finns någon annan som går igenom en liknande situation? Är tillsammans med en sjuk partner. saknar passion. hur gör man? hur tänker ni för att inte bli ledsna? jag liksom kan titta på en bra film och se en hångelscen och ba.. vafan. jag vill haaaa. och bete mig barnsligt känslomässigt för ”vadå, jag vill ha?”. har väl ingen rätt till nånting.borde bara uppskatta att jag har en så bra partner i mitt liv och kärlek. men det ta över så mycket.

    hittade anteckningar i mobilen ”mens har jag oftare i mitt liv än sex, #sorgligt”.

    V. 2016-03-09 12:28:47
    Svara
    • Svar på V.s kommentar.

      Hej V <3 jag tänker så här – hang in there lite till gällande sexet, det kan vända, men om det inte gör det kanske du ska överväga att avsluta förhållandet. Inte p.g.a. bristen på sex i sig, men p.g.a. den deppression som bristen på sex bottnar i. Jag kan bara tala för mig själv och jag har ingen rätt att sitta här som nån expert och råda dig till något, men – jag själv var tillsammans med en superfin kille i tre år, mellan att jag var 17 och 20, och under de två sista åren led han av en djup deppression. För mig var det till en början självklart att stanna kvar och stötta honom "i vått och torrt", och jag prioriterade totalt bort mitt eget psykiska mående, mitt sexliv och min tid att vara ung och bekymmerslös. Men man är inte mer än människa. En gång började jag gråta helt hejdlöst när vi såg en film med en passionerad sexscen – min kille frågade varför jag grät och jag sa "jag vill också uppleva det där" (då hade vi nog inte haft sex på 1-2 månader, men framförallt slutat kyssas/mysa/klappa/gosa vilket ju nästan är allra viktigast). Så ska man inte behöva ha det (under en längre tid, vill jag tillägga). Nog ska man stötta sin partner i svackor, och respektera när den andra inte vill ha sex, men gråter man av saknad/avund när folk har sex på film, då har man nog inte fått den ömhet man behöver på ett tag. Och det är väldigt okej att bli frustrerad och sorgsen av det!! Att leva med någon som har en depression är väldigt speciellt och själv kan jag känna att jag axlade ett för stort ansvar och snarare agerade mentor än flickvän. Nu är säkert inte din situation likadan som min var, jag bara drar min egna självbiografi här, och du skriver ju faktiskt att din partner börjar må bättre!! Och ja, då kan nog sexlusten kicka in snart igen <3 Men om du hamnar i "mentor istället för flickvän"-rollen och om DITT liv ständigt åsidosätts, så kanske du ska överväga att göra slut? <3 lots of love and strength!!

      P 2016-03-10 00:08:34
      Svara
      • Svar på Ps kommentar.

        Så snällt att du delar med dig! Det var ju det jag var ute efter, dvs att höra att jag inte var ensam. Du behöver inte vara någon expert, då den hjälpen får vi ju redan. Kände att jag behövde någon mänsklig/simpel kontakt. Så jag blev väldigt glad av att läsa om din erfarenhet. Tack!!
        Det spelar nog inte så stor roll men vill bara lägga till att jag är 28 år. (Det kan ju vara en skillnad om man är 17 eller 45 tänkte jag).
        Iaf. Jag blev väldigt glad!!! Tack igen!

        V. 2016-03-10 13:22:49
        Svara
        • Svar på V.s kommentar.

          Åh va fint om det hjälpte lite <3 oftast behöver man ju bara höra att man inte är ensam om att känna som man gör. Tycker heller inte att du ska gå runt med dåligt samvete för att du "vill ha", det är ju bara ett sundhetstecken. Och ja, det kan nog göra stor skillnad om man är lite äldre. Jag hade ingen kontaktperson eller psykolog att snacka med under denna tid, vilket man nog borde ha, så om du själv har det är det ju toppen! Lycka till :D <3

          P 2016-03-10 14:34:27
          Svara
  • Åh, har inte lyssnat på avsnittet än men jag VET att det kommer att bli ett fint samtal. Ni är så kloka. Och jag lider med Frida, all styrka! Men vet du, speaking av egen erfarenhet, det går över och nästa romance kan bli ännu bättre <3 <3 <3

    Elsa 2016-03-09 08:55:46
    Svara
  • Smalhetsen och ätstörningar! Dieter osv!

    Malin 2016-03-09 08:31:56
    Svara

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!