I februari åkte jag till Lysekil för att hänga med min storebror Viggo och hans söner. De stod och väntade på mig vid färjeläget när jag kom. Mio hade redan trillat i diket en gång och behövt byta byxor och Elver var så ivrig att han knappt kunde avsluta en mening innan han påbörjade den andra.
Jag stannade där i två nätter. Om morgnarna väcktes jag av pojkarna som hoppade på min luftmadrass och sedan åt vi frukost tillsammans. Elver tittade skeptiskt på min frukost men det slutade med att han hade havremjölksmustasch.
– Mera havremjölk! Mera havremjölk!
Här är han, Elver.
Vi byggde pärlplattor, läste böcker och klippte och klistrade. Ändå mysigt.
Och jag tänker på hur olika våra liv är, mitt och min brors. Hur jag hetsar omkring och försöker förverkliga mig själv, medan han lägger sitt främsta fokus på de två små varelserna som råkar vara hans barn. Hur han somnar tätt intill två varma små personer, medan jag går runt och längtar efter att få mitt bekräftelsebov stillat.
Det handlar inte om att betygsätta liven i förhållande till varandra, utan bara att stanna upp och inse: Ja, såhär skulle en också kunna ha det.
Mio <3
När vi bodde under samma tak stod vi inte ut med varandra. Men nu. Vad fint det är.
Jag läste böcker för Elver och Mio som min mamma har illustrerat. Den här heter Ser du inte hur det ryker i skorstenen, och är fylld av små blinkningar till mig och mina bröder. Den utspelar sig på en förskola (möblerna och detaljerna är typ identiska med de som fanns på förskolan där vi gick) och jag har en krok i hallen (bilden till höger) och teckningarna på väggarna är signerade med VIGGO, FLORA och FROSTE. När jag var liten läste mamma den här boken för mig. Nu läser jag den för mina brorsöner. Känns fint.
Dagen därpå gick vi ut i skogen och besteg ett berg.
Vi klättrade upp för stenrösen och åt smuliga majskrokar och kladdiga apelsinklyftor.
Så mycket kärlek herregud.
Jävla babe. Captain America i bakgrunden hade precis hittat ett jättecoolt träsvärd obs.
På kvällen tittade vi på Straight Outta Compton till ljudet av snarkningar och sömndruckna ord inifrån sovrummet. Och mitt i allt det sa Viggo:
– Just det jävlar, jag har lovat att lacka Elvers svärd.
Och den grejen. Att se honom sitta där med cool film på teven och cool kepa bak och fram och lacka sin sons träsvärd, så blir jag till en gojsig liten pöl. Familj alltså. Vilken jävla grej ändå.
Translation: I visited my brother Viggo and his sons in Lysekil (Swedish west coast). It was simply lovely.
Alltså. Så mycket kärlek i det här inlägget. Blir alldeles mör. Kram!!!
Jösses, vill ju skaffa familj när jag ser detta.
Så bra inlägg ❤️ Fint det där hur man kan få bättre relation med syskonen efter att man flyttat hemifrån
Asså Mio är SÅ lik din lillasyster!!!
Men åh! Minns den där boken jättebra från när jag var liten, blev jättenostalgisk nu <33
Gillar verkligen det du skrev till det här inlägget.
Så himla kärleksfullt inlägg! Kunde dock inte sluta tänka på något, nämligen var hans fru (eller är dom gifta?) är? Hon kanske inte vill vara med i bloggen? :) Trevlig helg!
Hur kommer det sig att du alltid säger att du ska till Hälsingland (alltså landskap och inte stad/ort/by) men aldrig när det gäller någonannanstans du ska, ex Lysekil. Blir så himla märkligt att ställen som ligger norr om Stockholm klumpas ihop medan södra Sverige får vara kvar som olika enheter. Ex att en säger Norrland om halva Sverige osv. (kan i samband med detta rekommendera Po Tidholm som diskuterar just land och stad, centrum och periferi, både sommarprat, artiklar och bok)
Hej! Jag säger Hälsingland dels för att jag tycker att det är otäckt att folk ska veta i vilken by vi bor i (eftersom jag är där ensam ibland) men också för att jag brukar kalla gården vid namn privat – Lundnäs – men säger Hälsingland på bloggen för att folk ska förstå vad den ligger. Brukar även ofta säga ”nu åker jag till västkusten” när jag ska dit. Men har själv funderat på detta och ska absolut lyssna på det där sommarpratet!
Alltså din storebror har ju det finaste namnet. Om jag får barn i framtiden MÅSTE jag ha en Viggo!
Så fint formulerat, vackert. Och jag uppskattar respekten du visar för de olika liven man lever, känner ofta samma när jag läser din blogg fast tvärtom. Är två år mellan oss men jag är då trebarnsmamma (och läkare snart iofs men det är ju inte alls så intensivt exponerande som blogglivet på nåt vis, så kanske inte lika mycket självförverkligandeaktigt). Och jag tänker ofta just det där: ”sådär hade det kunnat vara. fint det också”, nöt jag läser om ditt liv och dina projekt. Häftigt det där med alla olika nyanser och delar av livet som finns.
Började gråta av detta. Vad fint
Alltså älskar hur det här inlägget är skrivet. Så fint. :’) Och SÅ fint också med barnboken med detaljer till er i den. Åh.
herregud vilket fin inlägg<3 kände små tårar i ögonen när jag läste det sista <3
Åh, vad roligt. Minns att vi läste den där boken jättemycket när jag var liten!
Åh, vad de små knytten blir stora. Så jäkla fint att du och Froste hittat varandra igen. Syskon är <3
Alltså, de där detaljerna i boken från din mamma känns så kärleksfullt… Så fint att ha det kvar! Din relation till din familj verkar så fin (åtminstone utifrån det vi får se här). Jag blev så nyfiken så jag hittade boken på Bokbörsen, så nu är den på väg hem till mig :) Lite stalkervarning på det kanske hahah… Trevlig helg!
Alltså gudars vad jag längtar efter barn nu. Ba skriker i min livmoder. Dock tar jag inte examen förrän januari 2019 och studieuppehåll finns inte på kartan när jag kämpat som jag gjort för den hör utbildningen. Får längta ihjäl tills dess