Häromveckan kom Emmy Rasper från Psyket i P3 hem till mig. Vi satt i min säng och hon intervjuade mig om hur jag mår. Hur min ångest tar sig i uttryck, hur jag tänker kring prestation och att räcka till och vad jag har lärt mig av att gå i terapi. Jag tycker att det blev ett väldigt ärligt och fint avsnitt, med många tillbakahållna tårar och ganska mycket garv också för den delen.
Skickade det just till min familj och ba ”lyssna på det här om ni vill förstå ni hur jag funkar”.
→ Lyssna här eller där poddar finns.
känner igen mig såååå mycket i det här med att ta störst socialt ansvar! blir så jävla provocerad och frustrerad över människor som, precis som du säger, alltid LUTAR SIG TILLBAKA och låter andra sköta ALLT vad gäller trevlig stämning. suck. och så dränerande det samtidigt är att vara den som tar störst ansvar.
Alltså igenkänningsfaktorn!! Känslan av att hela tiden vilja pleasa andra och, för min del, väga nästan varje ord jag säger för att det inte ska komma ut på fel vis (konflikträdd eheh). Så viktigt och bra att detta ämne fick komma upp till ytan! Skönt att inte (längre) känna sig ensam kring denna ångest! Jag är nu supertaggad på att jobba ännu mer med mig själv och denna problematik. Ser ett hopp liksom.
PS. Tack för att du, varje dag, oavsett mående, fortsätter peppa, informera och inspirera i bloggen (min favvo) <3
Älskar verkligen din och Fridas podd, ni får mig verkligen på bättre humör och får mig alltid att må lite bättre i stunder som känns tunga! Att bara läsa din blogg ger mig så sjukt mycket hopp för livet generellt, du når verkligen fram på riktigt och gör iallafall mitt liv lite bättre av att du är så jordnära och underbar. All cred till dig verkligen med andra ord, fortsätt som du gör! Du är bäst!
Så fint avsnitt! <3
Nu kommer en jättekonstig fråga som kanske är helt felställd och jag kanske inte alls minns det här rätt och så, men… jag tänker på hur rädd du är att göra fel med dina kompisar och att du ska vara en dålig vän eller att ingen ska tycka om dig och så, som du så otroligt bra berättar om i det här avsnittet. Jag minns att du berättat om att det blev fel en gång, att du hade någon kompis typ på något av dina landställen som du bara umgicks med på sommaren och hon blev skitarg på dig för att du inte hörde av dig tillräckligt ofta och bröt med dig. Kom de här problemen efter den händelsen, eller hade du de här kraven på att vara den perfekta vännen även innan?
Känner igen mig så mycket. <3 Grät vid flera tillfällen av igenkänning och att du träffade rakt i hjärtat. Lyssnade för andra gången på kvällen med min partner och han tryckte min hand om och om igen när han kände igen mig i vad du beskrev. Förutom att min ångest triggas av samma saker som din har jag också samma livssituation på flera punkter. Har också gått genom uppbrott i våras efter 5 år med mitt ex och träffat en ny fantastisk människa på sensommaren och blivit svinkär. Fint att leva parallella liv på många sätt, du ger mig kraft. TACK för att du delar med dig. Du är fantastisk. Stor fet systerlig kram.
Så fint att lyssna på dig och dina kloka tankar Flora. Känner igen mig så mycket i det sociala ansvaret och känner ofta att vänner omkring mig förväntar sig mer utav mig än utav andra. Att det är okej att bli besviken på mig för att jag förväntas vara mina vänner till lags på ett sätt som gör det okej att bli kort och kall emot mig om jag exempelvis inte besvarar ett sms inom ett par dagar. Det är tröttsamt, framförallt när man känner att man anklagar sig själv och blir stressad över att göra ”fel” i relation till andra. Känner ofta att jag måste vara den perfekta flickvännen, kompisen, dottern och så vidare, samtidigt som man ska prestera med jobb och intressen, varvat med vila vilket mest blir en stress. Ditt samtal i psyket träffade så exakt med mig och hur jag känner på just den fronten. När jag tar upp känslan av socialt ansvar med vänner, säger de att jag inte måste planera fester och så vidare, men det finns samtidigt någonting inom mig som vill planera det för att få någonting att hända. Att om inte jag planerar så kommer det inte att bli någonting på något sätt. Så det är dubbelt. Att vilja men inte orka. Fint att du kommit en bit på vägen, jag försöker också att lyssna mera inåt och göra det som känns bäst.
En lugnande tanke när man är rädd för att missa saker: Du är kanske inte ute och festar med vänner den här helgen, men nästa helg när du ät ute, är några andra vänner hemma för egentid.
Kram på dig Flora, du är fin!
Hej Flora!
Jag lyssnade på avsnittet av Psyket och blev så förtjust i dig att jag direkt ville in på din blogg. Du verkar vara en så omtänksam människa som ser dina vänner och sätter dem och deras behov framför dig själv och dina egna behov. Jag känner verkligen igen mig i känslan av att vara orolig över att man sagt något tokigt efter en fika med en kompis. Att man vill vara allas bästa vän och vara bäst på allt. Det är en fantastisk strävan, man ska sikta högt och alltid göra sitt bästa och leverera, men man kan inte alltid vara bäst. Jag försöker lära mig att det är okej att inte leverera 100% alltid, vi är bara människor och vi alla behöver stänga av telefonen, äta skräpmat och bara vila ibland.
Men egenskaperna omtänksamhet och ”snällhet” är en alldeles för underskattade i det egotrippade samhälle som vi lever i, och de borde uppmuntras att öva på att bara vara en bra kompis.
Jag diggar dej tjejen fortsätt med de du gör!
Du har hur som nu en till läsare, och jag ska beställa din roman!
massa kramar från Lina i Göteborg
Det var ett jättefint och ärligt avsnitt. Gillade det verkligen!
Lyssnade precis och herregud vad jag relaterar, har verkligen samma ångestprofil (eller vad en nu ska kalla det). Härlig var du också! Kram
Va bra det var!
Du känns så vettig och härlig tycker jag. Älskar din blogg och din podd! Du och frida är en bra duo:)
så glad att få vara din vän.
Lyssnar på podden. Väldigt bra! Jag har alltid tänkt exakt samma som du. Att de endast accepterar och tar in folk som är självmordsbenägna eller har självskadebeteende. Att de inte kan arbeta förebyggande innan man är där.
Jag har under hela mitt vuxna liv haft en Jojo-depression. Min pappa har varit sjuk under hela mitt liv från att jag var 9 år. Med det och ett duktig-flicka-syndrom går inte alltid mitt liv samman. Halva året mår jag bra och jobbar supermkt och trycker från mig allt som är jobbigt med familj. Resten av året mår jag piss, orkar inte prestera på jobb, orkar inte alltid stiga upp och bara gråter. Då får min sambo rycka in och försöka leva upp mig också.
Jag har flertalet gånger sökt mig till psykiatrin men enda gången jag kom in, när jag berättade om pappa och hur det påverkade mig, tyckte psykologen att det räckte efter två besök. Jag sa att jag ville ha fler, men avbokade de kommande tider för kände mig så nedtryckt och dum som tyckte att mina problem var stora medan psykologen tyckte att det räckte.
Nu är jag tillbaka här igen… Nu känns det som att jag förmodligen är påväg tillbaka. Orkar stiga upp och gråter inte varje dag. Hösten var piss. Värsta någonsin. Min relation tar så hårt på detta men jag har ingen aning om var jag ska vända mig och hur jag ska lösa detta. Fick tips om en privat psykolog men min ekonomi tillåter inte det.
Tänk om det hade varit lättare att komma in inom psykiatrin, då kanske jag hade kunnat undgå mitt jojo-leverne och varit frisk hela året. Det är drömmen. Jag tror tyvärr att jag kommer vara långtidssjukskriven pga mitt psykiska mående inom 2 år. Hemskt att tänka så när man är 28 år…
Sorry för långt inlägg. Skulle egentligen bara skriva att jag håller med dig. Vi behöver fånga upp fler innan de blir självmordsbenägna!
Kram
Vad ledsen jag blir av vad du skriver, hur du mår och att du aldrig fått hjälp.. Jag känner igen mig så mycket i din livsrytm, som en jojo-depression liksom… på vissa sätt låter det nästan som om du lider av/utvecklat någon form av bipolaritet, utifrån det lilla jag läst här. Jag går hos en privat psykolog nu som tar 200 kr per träff eftersom jag är luspank, du kanske också kan be om att få sänkt pris? Jag vände mig hit: http://www.psykoterapiservice.se
Det har hjälpt mig mycket, men jag kämpar fortfarande. Hoppas det löser sig för dig, kram! <3
Förresten: jag tror att de i länken är baserade i Stockholm, men att de kan hjälpa en att få kontakt även på andra delar i Sverige. Jag är inte helt hundra, men tror det funkar så.
Jättefin intervju <3 vilken bra radioröst du har förresten!