Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Krönikor.

”Det är en sådan ynnest att ha en egen hejarklack, en allians av smarta, roliga tjejer som hela tiden peppar och inspirerar.”

DSC_5204

När vi tittar ut genom fönstret ser vi att det är kö, trots att dörrarna ännu inte har slagit upp. Minst hundra personer står där och väntar. Vi utbyter high fives inne i Kristinehovs malmgård, rättar till de sista plaggen på galgarna och hör i samma stund de första stegen i trappan. Nu kommer de, bloppiskunderna.

Bloppisen började som ett internetfenomen, och är en hopslagning av orden blogg och loppis, och går alltså ut på att personer säljer kläder på sina bloggar. Nu har det alltså utvecklats till fysiska loppisar, där bloggare i stället bjuder in sina läsare att komma och handla. I detta fall till en bloppis som heter duga, med uppträdanden, goodiebags, tävlingar och fullspäckade klädställningar.

En skulle kunna tro att vi har studsat tillbaka till femtiotalet, med tanke på alla pincurls, knälånga klänningar och rödmålade läppar som både kunder och säljare bär. Att lokalen är inredd med antika möbler gör inte saken sämre. Här hittar många hem. Här är det lättare att hitta kläder som passar än hos de vanliga modekedjorna.

Till mig kommer inte särskilt många femtiotalsreplikor. De flesta av mina kunder har, precis som jag, på sig smutsiga Dr Martens och avskavt nagellack. Och ganska snart önskar jag att jag hade tagit med mig fler kläder, rensat ut en veva till där hemma, för kläderna ryker fort. Hejdå rottingväskan som jag älskat sönder och samman, hejdå den hjärtmönstrade klänningen jag burit sommar efter sommar. Hejdå gamla vänner.

Detta är en av sakerna jag gillar mest med bloppisar, tanken på hur en klänning som jag köpte på second hand hamnar i någon annans ägo när jag säljer den på loppis. Hur vintagekläderna liksom går i arv och älskas av person efter person. Att kläderna fylls av minnen från olika människor.

Men bäst av allt är att jag får träffa er. Ni som kanske skickar iväg en kommentar ibland men som annars är på er sida av datorn medan jag är på min. Ni som nu kommer fram i fysisk form och säger att ni gillar vad jag gör. Som vill ta foton och få illustrationer signerade. Ni som norpar tag i klänningar från min klädställning, trycker dem mot bröstet och ser ut som att ni har vunnit storvinsten på lotto. Aldrig att jag vänjer mig vid detta, aldrig att jag tar det för givet. Det är en sådan ynnest att ha en egen hejarklack, en allians av smarta, roliga tjejer som hela tiden peppar och inspirerar. Om detta inte är systerskap vet jag inte vad systerskap är.

Jag fyndade inte hos någon annan säljare, men det är med glädje jag promenerar hem från bloppisen. Fylld av energi från er. De fåtal plagg jag har kvar lämnar jag hos Myrorna, med förhoppningar om att någon annan ska tycka om dem så mycket som jag har gjort.

Tack för att du gav mig konsten

DSC_5846 DSC_4444

Jag sitter i mammas ateljé. Mina galonbyxor ligger slängda över pallen i ena hörnet, jag har dragit upp benen på stolen och ritar med tungan i mungipan. Jag älskar att vara här. Att lyssna på mammas gula radio och få låna hennes färgpennor att rita med medan hon sitter mittemot, djupt koncentrerad. Att då och då slinka ut i korridorerna, kika in i olika ateljéer och kanske få testa på att dreja hos Calle på våningen ovanför.

På en plats i mammas ateljé har hon satt upp teckningar som jag och mina storebröder har gjort. Varje gång jag kommer dit ritar jag en ny som hon tejpar upp. På väggarna runt omkring hänger mammas barnboksillustrationer. Ett dansande skelett. En råttprinsessa. Några knasiga djur som sticker fram ur ett nötskal. Detaljerade växter. En cyklande elefant.

Jag förstår inte hur det kan vara möjligt. Hur kan hon? När jag sätter penseln mot akvarellpappret åker färgen fel, pappret nöts upp av vätan och allt blir brunkladdigt. Färgpennorna gör inte heller som jag vill. Jag suckar och muttrar. Mamma kliver runt bordet och böjer sig över mig, hennes hår kittlar mot min kind. Hon visar hur jag ska använda färgpennan.

”Färglägg med cirklar, inte med streck.”

Kanske är detta det första illustrationstips jag fått av henne. Genom åren har det blivit betydligt fler. Vilken färg det är på skuggor (inte bara svarta), hur jag ska utnyttja akvarellfärgen och låta den flyta ut på pappret, vilken hårdhet på blyertspennor som är bra till vad eller hur jag ska rita av en kropp med korrekta förkortningar. När jag frågar henne vad hon tycker om en illustration är hon alltid ärlig:

”Den där kvinnan ser statisk ut. Var lägger hon tyngden när hon står upp? Vart faller skuggorna?”

Ibland säger hon också: ”Den här är illustrationen är riktigt bra Flora”. Då vet jag att den fanemej är riktigt bra, att hennes ord är sanna.

Det är inte med en axelryckning jag skriver det här. Jag är så tacksam för det kulturella kapital som jag har vuxit upp med, för konsten skänker mig så mycket lycka. Vånda också, förstås. Otillräcklighetskänslor ibland. Men framförallt lycka. Nu för tiden vet jag hur jag ska använda akvarellfärgen, det blir inte längre kladdigt när jag ritar. Och en sak är säker:

Jag längtar tills jag också kan tejpa upp mina barns teckningar på väggen.

Jag ska inte titta bort.

DSC_4515En uteservering på rue Vieille du Temple klockan 16.06. Jag läser Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg och sippar på en café créme. Runt omkring mig hörs ljuden av klirrande vinglas och någon som far förbi på en moped. De ivriga konversationerna hos paret bredvid oss, det franska språket som porlande vatten. Min reskamrat sitter tätt intill mig, våra kinder är varma och rödlätta från värmelampan snett ovanför oss. Det här scenariot gör mig fullkomligt mjuk inuti.

Jag tänker att jag måste konservera den här stunden. Bevara den långt, långt inom mig så att jag kan ta fram den när som helst.

En man går förbi oss. Han stödjer sig på en käpp och viftar med en papperskopp framför sig. ”S’il vous plaît, monsieur. S’il vous plaît, mademoiselle.” Han är en av många tiggare i den här staden. De slitna kläderna vittnar om ett liv på gatan. Kanske ligger han tryckt mot en husfasad om nätterna med ett vindskydd av en kartong, kanske sover han på en metroperrong.

Paris, en av världens vackraste städer med Seine som ringlar sig fram genom stadsdelarna. De väldiga byggnaderna och monumenten med hundratals år av historia bakom sig. Parkerna i sin vårskrud. Så många syner som får en att gapa, som fyller vartenda vykortsstånd med bilder av pittoreska vyer. Innan resan läste jag otaliga reseguider och blogginlägg om staden. Men ingenstans stod det om den utbredda hemlösheten, om alla de människor som ligger i sovsäckar längs med husfasaderna. Till och med raklånga mitt på gatan, som om de helt och hållet har gett upp.

Kristian Lundberg skriver om fattigdomen i Malmö och om människorna på samhällets botten. Om att vara papperslös utan rättigheter. Att bli fråntagen sitt människovärde. När jag sitter på uteserveringen och läser boken slår det mig att staden Lundberg skriver om lika gärna skulle kunna vara Paris.

Jag tänker tillbaka på gårdagskvällen och en kvinna jag såg vid République. Hon satt på gatan ovanpå en madrass med sin dotter i famnen, inte äldre än tre år. Hennes två söner låg gnyende tätt intill henne. Runt omkring dem ljöd staden. Kvällen var kall och vindarna bet inpå huden, tog sig in under min jacka och helt säkert under deras tunna filtar.

Förbipasserande tittade åt ett annat håll, ville inte låtsas om kvinnan och barnen. Jag gjorde likadant. Ett snabbt ögonkast åt deras håll, sedan åter ner med blicken i gatan.

På uteserveringen på rue Vieille du Temple börjar solen gå ner och jag slår ihop boken. Kristian Lundberg vet att politik handlar om att kunna tänka sig in i andra människors livssituationer. Det är det som gör Och allt skall vara kärlek så stark. Det är en påminnelse till mig: jag ska inte titta bort, inte sätta på mig skygglapparna, för det är genom att möta verkligheten som det finns en chans till förändring.

DSC_5285

 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Sassa Asli
Mode
Petra Tungården
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Josefines Yoga
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Ida Warg
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Sandra Beijer
Man
Niklas Berglind
Marie Serneholt