Tankar och fiktion.

DEN TJUGOSJUNDE AUGUSTI

flora wiström, @florawis, florasblogg.se

Hej.

Jag sitter i sängen och äter gröt. Havremjölken har separerat sig i mitt kaffe fastän den inte brukar göra det. Tomatplantan i mitt fönster har dött. Termometern på försäkringsbyggnaden mittemot visar 19 grader, igår visade den 26, och än är pilträden längs med Kungsholms strand gröna.

Jag biter mig så ofta i läppen nu. River av de yttersta bitarna av naglarna. Scrollar Instagram när jag borde svara på viktiga mail. Om en vecka kommer min bok. Det är vad som händer. Tills dess finns ingen struktur, tills dess finns bara att äta popcorn på hustak mitt i natten, att skriksjunga till Markus Krunegård fastän han spelar tyst och akustiskt, att dricka kaffe innan jag går och lägger mig, att låta hårstråna ligga kvar i golvbrunnen, att bada i regnet och att diska måndagens och fredagens kaffekopp på samma gång.

Hoppas du får en fin lördag. Det ska jag försöka ha.

SJÄLV MEN INTE ENSAM

Flora

Själv, men inte ensam. Själv, men inte ensam. Själv, men inte ensam.

Det är onsdagsmorgon. På andra sidan Karlbergskanalen spritter trädkronorna mot himlen och skapar en klorofyllgrön avdelare mellan Trygg Hansas brutala kropp och Stockholm Vattens röda tak. Om en vecka kommer grenarna inte synas mellan bladverken. Träden kommer se ut som stora broccolihuvuden längs med Karlbergs strands promenadstråk.

Overklighetskänslan i att det blev sommar från en vecka till en annan, och att jag blev ensam – nej förlåt själv – lika fort. Det gör att jag ibland måste stanna upp mitt på gatan, ställa mig frågan: Vad hände?

Jo. Det är rätt det här. Vi ska vara isär. Men att ha bott med någon i 3,5 år och sedan – själv.

Mina bokhyllor gapar. Här finns inga konstböcker kvar. Inga armaturer som han så noga valt ut. Han brukade buda hem lampor trots att vi inte hade plats för dem. En Triplexkopia med lång arm som kunde vinklas åt olika håll. Jag gillade den lampan. Men nu syns mörka hål på väggarna. Ögon som stirrar tillbaka på mig.

Folk pratar om kvällarna som de värsta. För mig är det morgnarna.

När man vaknar ensam – nej förlåt själv –  kan man lika gärna somna om. Jag får tvinga mig upp ur sängen. Jag gör samma frukost som alltid men slår ut hälften av kaffet i diskhon. Jag sitter på huk på stolen och skriver. Fötter och rumpa i stolssitsen. Som en apa. Klockan på Trygg Hansa slår 09.01. Han brukade massera mina knän om kvällarna när de värkte. Han suckade aldrig när jag bad honom, han bara gjorde det. Men han sa åt mig att sitta ordentligt i fortsättningen. Nu slår klockan 09.02. Nu visar den temperaturen: +10°C. Jag tänker sitta såhär trots att det sliter på mina knän.

Det enda som funkar nu är att träffa människor, vänner. Jag dricker dem i stora klunkar.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!