Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Bo ensam

KRÖNIKA: ”Jag lägger mig på den obäddade sängen och gnider bort tårarna från kinderna och svettpärlorna som krupit fram mellan brösten.”

krönika rum hemma flora wiström-1

Jag har skrivit en krönika i det senaste numret av Rum Hemma. En text om att plötsligt bo själv.

krönika rum hemma flora wiström-2

Vi trycker in elva flyttlådor, ett liggunderlag och ett soffbord i en femsitsig bil. Varenda kvadratdecimeter av bilkroppen är fylld av hans saker, skridskorna måste ligga omlott för att få plats. Jag får lägenhetsnycklarna i handen och tänker att det lika gärna hade kunnat vara en vigselring. Hans jacka, den han köpte när vi var i New York, blir kladdig av mitt snor. Genom fönsterrutan ser jag hockeyrören. Han ville så gärna att vi skulle åka skridskor, helst varje vecka, men när den konstfrusna isbanan i Vasaparken började smälta hade vi bara gjort det en gång. Han blev besviken på mig för det. Men jag ville inte.

Efteråt står jag i lägenheten och stirrar på spikarna där hans konst brukade hänga. Jag bara står där i lämningarna och glor. Och så pillar jag bort hans namnbricka från dörren, väger den i handen och slänger den i sopnedkastet.

Flytten sker samma helg som våren övergår i sommar. Solen trycker på hela dagarna och trots att jag låter persiennen vara nerdragen så torkar jorden i krukorna på fönsterbrädan ut, och jag låter den. Murgrönan tappar sina blad, ett i taget, och jag låter den. Inte ens när jag öppnar fönstret blir det svalare. Jag lägger mig på den obäddade sängen och gnider bort tårarna från kinderna och svettpärlorna som krupit fram mellan brösten. Fingrar på mobiltelefonen. Jag tindrar lika snabbt som Fraser-Pryce springer.

Min lägenhet blir en transferterminal dit jag bara kommer för att äta, sova och byta om. Diskbänken är täckt av ett klibbigt fettlager. Maten måste gå fort att tillaga; ofta blir det biffar från frysdisken på Ica. Jag packar väskan med fickspegel, puder, legitimation och tuggummi. I fem års tid har jag köpt tuggummin en handfull gånger. Nu förbrukar jag minst ett paket i veckan.

Jag intalar mig att det är en frihet att kunna låta lägenheten gro igen som en vildvuxen trädgård. Ingen kan klaga på de bruna foundationavlagringarna i handfatet och ingen kan sucka åt att mina kläder ligger i dammiga högar på golvet. Lyx.

Men samtidigt – jag vill ju inte vara hemma längre.

Så när sommaren övergår till höst bestämmer jag mig för att återerövra lägenheten. Jag hänger upp ny konst på spikarna och åker med mamma till Ikea. När jag provar ut en ny madrass frågar sängspecialisten: Bor du tillsammans med någon? Jag skakar på huvudet och svarar: Nej. Den här sängen ska bara passa min rygg. Mina vänner ger mig sticklingar som snart växer sig stolta mot taket. Och ingenstans ligger det skridskor och dräller. Det här är mitt hem nu.


LÄS ÄVEN:
Krönika: Den italienska kvällssolen är som en mjuk tunga mot insidan av låret

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Man
Kevin Triguero
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Sanne Alexandra
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Träningsglädje
Creative
Sara Edström
Creative
Sandra Beijer
Mode
Fanny Ekstrand
Creative
Flora Wiström
Creative
Linn Wiberg
Creative
Sandra Hjort
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
PT-Fia
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emelie Wikström
Home
Sanna Fischer
Home
Julia K
Man
Viktor Frisk
Man
Johan Hurtig
Mode
Petra Tungården
Man
Marcus Schuterman
Man
Philip Conradsson
Man
Niklas Berglind
Mode
Linn Eklund
Home
Amelia Widell