F: Hur började vår dag i Morro Bay?

I: Vi vaknade upp och gick till lobbyn precis innan det stängde. Jag hade orimligt mycket klädångest. Det har jag i och för sig varje dag. Det fanns våfflor som man gjorde i en maskin. Ett våffeljärn. Belgiska våfflor typ. Det var kul.

F: Var det gott?

I: Ja, jag tog för lite sirap men jag orkade inte gå och hämta mer. Men jag tog ett äpple som smakade päron. Alltså ingenting. Och drack kaffe.

F: Jag åt två varianter av havregrynsgröt för det var det som var veganskt. En med smak av ”spices” som var gross, och en vanlig.

I: Din frukost såg jätteäcklig ut.

F: Det var den.

I: Min var ganska rolig i alla fall.

F: Sen kånkade vi in våra tunga väskor i bilen och checkade ut. Jag tog en bild på motellet för att minnas det. Och så gick vi ner till vattnet. Jag var jätteledsen.

F: Jag kände mig så himla skör och det slutade inte rinna från mina ögon. Jag gick runt och var rädd att du inte tyckte om mig. Ehe.

I: Ja, varför var du det för?

F: Jag vet inte varför. Det går inte riktigt att förklara. Jag hade ångest och det slog över på allt.

I: Baby.

F: Men när jag fick ventilera det så kändes det bättre.

I: Ja, vad bra.

I: Morro Bay kändes som en låtsasstad. Det kändes som att ingen jobbade där. Folk hade en massa butiker men de var tomma. Men alla var ändå glada. Folk hälsade på varandra på gatan.

F: Först på hunden, sedan på hussen. Hi Artie. Hi Ben. Det kändes som San Junipero i Black Mirror.

I: Jag fick klyschiga tankar. ”Varför bor jag i Stockholm när jag kan bo i en liten fiskeby någonstans i det varma vädret”.

F: Det var väldigt mycket pensionärsvibes.

I: Ja, men det var nice.

F: Det var så gulligt hur sälarna lekte alldeles intill oss, där det forsade vatten. Som barn som springer i en vattenspridare. Vi köpte dyrt kaffe på ett ställe som var julpyntat.

I: Den veganska cappuccinon smakade fisk.

F: Nej, som när man gnager på glasspinnar. Sen åkte vi ut till Morro rock.

I: Som är efterlämningarna av en vulkan som var jättestor förut.

F: Vi ville bestiga den men det fick man förstås inta pga USA.

I: Det var brant också. Och hög. Säkert 250 meter. Vänta måste kolla upp. Nej 177 meter. Det är en vulcanic plug. Det är mot lagen att klättra på den.

F: Jag vet, det här är USA. Jag hittade en nyckelpiga som jag döpte till Monika efter din jobbarkompis. Vem är jag.

I: Visste du att han som har byggt Golden Gate Bridge har byggt en bro i Trollhättan?

F: Är det sant?

I: Ja. Och Charles Manson har spelat in en låt med Beach Boys.

F: Vad gjorde vi sen?

I: Vi tog bilen norrut. Längs vägen fanns varningsskyltar om att vägen skulle vara avstängd men vi ba pssschhh det är den inte alls.

F: Ja, man tänkte liksom att ja ja det här är USA här stänger de skolorna när det kommer 1 mm snö.

I: Vi hade sett ett jättetöntigt Youtubeklipp om Cambria, så när vi körde förbi så ville vi stanna till på stranden där. Sen åkte vi in till Main Street för att äta lunch.

F: Vad tyckte du om lunchen?

I: Den var bra. Det var verkligen en macka med kött på. Och salsa. Och chips.

F: Det var bra cowboykänsla där.

I: Det var ’Murica.

F: Sen köpte vi vatten och snacks till bilresan. Jag hittade asgoda pretzels som var fyllda med jordnötssmör.

I: Och så åkte vi upp till Elephant Seal Vista Point. Och det var helt sjukt.

F: Heeelt sjukt.

I: Det var verkligen tusen sälar på stranden. crazy.

F: Som såg ut som sötpotatisar. Eller schalottenlökar.

F: Och hanarna hade snablar.

I: Hanarna kan väga upp till 3,5 ton.

F: De låg och vrålade till varandra. Och hanarna satte på honorna på ett jätteomständigt sätt. Deras kroppar är definitionen av osmidiga. Åtminstone på land.

I: De är äckliga.

F: Men häftiga.

I: Men mest äckliga.

F: Sen åkte vi vidare men insåg att vägen faktiskt var avstängd på grund av att det regnat så mycket att gatorna var leriga och sönderfallna, så vi var tvungna att åka inlandsvägen.

I: Vilket ändå var jääättevackert.

I: Vi träffade en Trumplady på en bensinstation. Hon var jättetrevlig. Hon hette säkert Barbara. Hennes son jobbade med flygvapnet uppe i Sacramento. Det var hon stolt över.

F: Hon tog jättemycket på dig. Det var roligt.

I: Gjorde hon?

F: Ja, hon kom runt och skulle hjälpa dig att tanka och då tog hon tag i din arm och kallade dig darling. Precis när solen gick ner så kom vi till Carmel. Vad tyckte du om Carmel?

 

I: Om någon har sett Jul i Kapernaum så var det som att komma till den staden. Som om allt var på låtsas. Men det var mysigt. Jättemysigt.

F: Vi gick in på ett random hotell för att kolla om det fanns lediga rum, och det billigaste kostade typ 1600 kr. Och när vi sa att det var för dyrt så tittade hon på oss som om vi hade rymt hemifrån.

I: Då googlade vi upp ett motell som låg i en jättemörk skog.

F: Där fanns det rum. Vi fick hjälp av en kille som demonstrerade supernoga hur teven skulle sättas på och som skrattade nervöst hela tiden.

I: Han ville prompt sälja på oss en större säng för endast femton dollar extra. Han pratade också om att silvriga bilar kan variera väldigt mycket i färg. Ibland är de grafitgrå, ibland är de metalliskt grå och då kan de ju faktiskt kallas silver. Etcetera. Det höll på i minst en minut med nervösa skratt emellanåt. Han hade också ett märkligt sår i pannan.

F: Sen gick vi ner genom den mörka skogen för att komma till en restaurang. Där åt vi pizza som serverades av en tjej med jättestora tuttar.

I: Hon hade en yppig barm.

F: Sen gick vi baren bredvid och beställde den billigaste ölen de hade.

I: Där hade de roliga bilder på väggen. En bild på ägarinnan endast iklädd en stor fotbollströja med en skylt som täckte könet.

F: Blev vi fulla?

I: Japp det blev vi.

För ett år sedan bodde jag i San Francisco i 82 dagar. Jag bläddrade (scrollade) igenom bilderna och fick så mycket längt, så jag tänkte att vi kunde kolla lite! *Känner mig som morfar när han visar diabilder från semestern.*

Det här är min storebror Froste och hans fru Dana. Hon är från Kalifornien, de träffades på en dykresa när de var tonåringar och blev kära, och det är därför de bor i SF. Deras existens är huvudanledningen till att jag åkte. Eller såhär: Jag visste att jag ville åka någonstans på egen hand, men det kändes fint att samtidigt hänga med dessa två briljanta personer. Lära känna på nytt.

Jag fick bo hos min brorsas kollega, och bodde alltså ensam för första gången sedan jag flyttade hemifrån. Första veckan grät jag hela tiden. Skrev såhär:

”Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar. Ibland struntar jag i att duscha på flera dagar för att ingen ändå kommer så pass nära att de känner hur jag luktar.”

Läs hela inlägget här: Du frågar: Hur mår du? Hur är Kalifornien?

Men ganska fort övergick det till en pickande övertygelse om att jag kunde vara ensam, av att jag ville vara ensam.

”Min första morgon springer jag genom Golden Gate Park med ett tryck över trumhinnorna. Jag hoppar undan för jordekorrar, passerar bisonoxar. Längs vägen ligger kottar stora som dubbla knytnävar. Träden åmar sig i dimman, grenarna skapar loopar genom lövverket. Barken är vriden runt sin egen axel, ser ut som åldrad hud.

Mellan träden står en prärievarg och stirrar på mig. Öronen vädrar i luften, svansen är buskig. En prärievarg. Mitt i San Francisco.”

Jag tillbringade dagarna på olika caféer i The Mission där jag satt och skrev artiklar och blogginlägg. Läste mycket. Promenerade. Gick på kompisdejter.

Men mest hängde jag med Dana. Omtänksamma, initiativtagande och kloka Dana.

En vecka kom Yrsa och hälsade på. Vi hade bara känt varandra i några månader då, men efter den här resan var vi helt i synk. Man skulle kunna säga att vi gick in i en febrig nyförälskelsefas (som inte har lagt sig, såhär ett år senare).

”– Han tog mig på rumpan. Vilken jävla praktidiot.

–  Fyfan! Kom.

Vi går därifrån. En stund senare kommer han mot oss igen. Ögonen är två smala springor. Då händer det: Hon sticker upp sina pekfingrar i hans näsborrar så att de vidgas. Hon snurrar fingrarna ett helt varv. Hans ögon är stora som golfbollar. Munnen gapar. När hon släpper taget backar han bakåt med fuck you-fingrarna i luften. Fortfarande med munnen formad som ett O.”

Läs hela texten här.

Froste och Dana är de hurtbulligaste jag vet, vilket innebar att vi åkte på olika utflykter nästan varje helg. Hajkade i skogen, cyklade nedför branta backar vid havet, roadtrippade till nationalparker, åkte norrut till snön och söderut till surfstränder.

Vi åkte till Santa Cruz två gånger. Vad konstigt det är att kissa i en lånad våtdräkt förresten. Den varma vätskan simmar ju runt innanför scubamaterialet, hur mycket man än försöker skölja ur det.

I SC rastar man hundarna på skateboard med en joppe i mungipan.

Vi gick på två olika halloweenfester där. Blev fulla på tequila, brände av halva håret med locktången och ramlade hem med glowsticks runt armarna och halsarna.

Kajsa bodde hos mig i sju dagar. Vi plöjde staden på den bästa veganmaten, drack sangria, spelade biljard med amerikanska unga män och promenerade milslångt varje dag. En jävla ynnest att få somna och vakna bredvid henne efter att ha sovit ensam så länge.

Vi gick till Baker Beach en dag. Satt där på stranden och kände oss små när omgivningen var så bombastisk.

Över Thanksgiving så åkte jag, Froste och Dana till Danas pappa i norra delarna av Kalifornien. Där frös vattnet i vattenflaskan på nattduksbordet till is om nätterna. Där gick vi på långpromenader med hundarna i snön. Där gjorde vi eget majsmjöl och kokade tranbärssylt och bakade pumpkin pie.

Där badade vi i naturligt varma källor. 10 minusgrader i luften och 40 plusgrader i vattnet. Den helgen var så himla fin. Är så glad att jag fick vara med.

På hemvägen hittade vi en kalkgrotta. Froste är en sån som alltid måste leka, han har en femåring kvar inom sig.

Och vips hade det gått nästan tre månader.

 

”Jag har pulsat genom snö och slumrat på sandstränder. Jag har sovit under bar himmel i minusgrader och svettats i t-shirt på på morgonpromenader. Jag har sett enorma vågor slå mot vassa klippkanter och badat i varma källor. Kalifornien är det vackraste jag sett.

Jag kom hit när vädret inte tillät andra kläder än shorts och linnen. Nu virar jag halsduken hårt kring halsen och beger mig till flygplatsen.”

Läs hela inlägget här: Goodbye california.

Sitter och skriver detta med något hårt i halsen. Saknar min storebror, saknar Dana, saknar Kalifornien. Det gör ont att en person levde då, för ett år sedan, men inte längre. Att så mycket kan skifta på loppet av några månader.

Och jag är så glad att jag åkte. Det här var den första resan jag gjorde på egen hand. Innan dess hade jag knappt varit sugen på att bo någon annanstans än i Stockholm, men efter den här resan vet jag av erfarenhet hur bra jag mår av att komma iväg. Så i vår ska jag troligtvis bo i ett varmare land en sväng. Två månader kanske.

Om du som läser det här har tankar på att flytta till en annan stad eller åka på en långresa, men tvekar, så kan jag säga såhär: Det ÄR läskigt till en början, det var det för mig med, men så fort jag hade bekantat mig med platsen och visste var jag skulle handla mat, vilken buss jag kunde ta och vilken gata som var mysigast att hänga på, så kände jag mig tryggare.

Och när det inte var läskigt längre så fick andra känslor plats i mig: tillfredställelse, nyfikenhet, förståelse, wanderlust. Och det vägde liksom upp för hemlängtan som ibland kunde träffa mig som en örfil. Hur banalt det än låter. Du kanske kan plugga på distans och ta CSN, eller jobba som au pair, eller söka en utbildning i en annanstans? Och om du inte vill – skit i det. Man måste inte.

När hemlängtan slår till.

10 tips för att känna sig mindre ensam.

I februari är jag i Kalifornien igen, i någon vecka eller två. Jag längtar så att det värker.

---

Translation: I lived in San Francisco for three months last year. This is a recap. I miss it all so, so much.

LÄS MER I KATEGORIN: TRE MÅNADER I SAN FRANCISCO

Recap: I slutet av förra året tillbringade jag 3 månader i San Francisco. Över nyårshelgen åkte jag, min storebror Froste och hans fru Dana till Big Sur & Ventana Wilderness för att hajka.

Den första dagen av 2016 vaknade jag upp här. Froste envisades om att vi skulle beskåda soluppgången under bar himmel, så därför hade vi inte slagit upp våra tält. Men vad vi inte visste var att det skulle bli flera minusgrader under natten, och inte nog med det – solen gick ner klockan 19 vilket innebar 12 timmar av mörker.  Vi var alltså tvungna att utstå kylan i ett halvt dygn.

Jag vaknade upp varje timme och försökte sparka mig varm, försökte krypa längre ner i sovsäcken, försökte maka mig närmare Froste och Dana (men sovsäckarna och liggunderlagen gled på grund av att underlaget frös och blev halt), försökte SOMNA. Så när det äntligen blev ljust flög jag nästan upp ur sovsäcken för att skaka liv i min kropp. Dana låg kvar och såg såhär ynklig och gullig ut <3

Och Froste och jag sprang upp och ner för kullen för att bli varma, och han instruerade mig att göra höga knän och jumping jacks och hopp i sidled. Ser ni vad konstiga och svullna vi ser ut här? Jag känner knappt igen oss. Det är för att våra ansikten liksom hade stelnat i kylan.

Sen lagade vi frukost på gasköket. Havregrynsgröt och kaffe. Och så tittade vi på solen som sakta kröp upp över havet.

Vilket var bland det vackraste jag sett i hele mitt lelle liv. Herrejävlar.

Sen packade vi ihop sakerna och började gå mot bilen, en promme på en sisådär två-tre timmar. Kolla bara den här färgskalan:

Vill leva i den.

Froste gillar att ta porträttbilder i exakt samma position, så det gjorde vi :)

Har nog aldrig upplevt en så skön dusch som den jag tog när jag kom tillbaka till min SF-lya. Men det är ju iskalla nätter som dessa som gör frukoststunderna så magiska, som får solnedgångarna att bli färgstarkare och stjärnhimlarna klarare.

Tack Froste och Dana för att ni tog med mig på denna fantastiska hajk. Jag saknar er jämt. ♥

–

LÄS ÄVEN:
NÄR VI VANDRADE I BIG SUR. PT 1. 

BIG SUR PT1. STJÄRNFALLEN ÄR VÅRA NYÅRSFYRVERKERIER

Translation: The first day of 2016 happened here, in the Ventana Wilderness, Big Sur. It was freezing cold but so, so beautiful. I’m so happy that my brother and his wife took me to this amazing place.