Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Krönika

KRÖNIKA: ”Jag lägger mig på den obäddade sängen och gnider bort tårarna från kinderna och svettpärlorna som krupit fram mellan brösten.”

krönika rum hemma flora wiström-1

Jag har skrivit en krönika i det senaste numret av Rum Hemma. En text om att plötsligt bo själv.

krönika rum hemma flora wiström-2

Vi trycker in elva flyttlådor, ett liggunderlag och ett soffbord i en femsitsig bil. Varenda kvadratdecimeter av bilkroppen är fylld av hans saker, skridskorna måste ligga omlott för att få plats. Jag får lägenhetsnycklarna i handen och tänker att det lika gärna hade kunnat vara en vigselring. Hans jacka, den han köpte när vi var i New York, blir kladdig av mitt snor. Genom fönsterrutan ser jag hockeyrören. Han ville så gärna att vi skulle åka skridskor, helst varje vecka, men när den konstfrusna isbanan i Vasaparken började smälta hade vi bara gjort det en gång. Han blev besviken på mig för det. Men jag ville inte.

Efteråt står jag i lägenheten och stirrar på spikarna där hans konst brukade hänga. Jag bara står där i lämningarna och glor. Och så pillar jag bort hans namnbricka från dörren, väger den i handen och slänger den i sopnedkastet.

Flytten sker samma helg som våren övergår i sommar. Solen trycker på hela dagarna och trots att jag låter persiennen vara nerdragen så torkar jorden i krukorna på fönsterbrädan ut, och jag låter den. Murgrönan tappar sina blad, ett i taget, och jag låter den. Inte ens när jag öppnar fönstret blir det svalare. Jag lägger mig på den obäddade sängen och gnider bort tårarna från kinderna och svettpärlorna som krupit fram mellan brösten. Fingrar på mobiltelefonen. Jag tindrar lika snabbt som Fraser-Pryce springer.

Min lägenhet blir en transferterminal dit jag bara kommer för att äta, sova och byta om. Diskbänken är täckt av ett klibbigt fettlager. Maten måste gå fort att tillaga; ofta blir det biffar från frysdisken på Ica. Jag packar väskan med fickspegel, puder, legitimation och tuggummi. I fem års tid har jag köpt tuggummin en handfull gånger. Nu förbrukar jag minst ett paket i veckan.

Jag intalar mig att det är en frihet att kunna låta lägenheten gro igen som en vildvuxen trädgård. Ingen kan klaga på de bruna foundationavlagringarna i handfatet och ingen kan sucka åt att mina kläder ligger i dammiga högar på golvet. Lyx.

Men samtidigt – jag vill ju inte vara hemma längre.

Så när sommaren övergår till höst bestämmer jag mig för att återerövra lägenheten. Jag hänger upp ny konst på spikarna och åker med mamma till Ikea. När jag provar ut en ny madrass frågar sängspecialisten: Bor du tillsammans med någon? Jag skakar på huvudet och svarar: Nej. Den här sängen ska bara passa min rygg. Mina vänner ger mig sticklingar som snart växer sig stolta mot taket. Och ingenstans ligger det skridskor och dräller. Det här är mitt hem nu.


LÄS ÄVEN:
Krönika: Den italienska kvällssolen är som en mjuk tunga mot insidan av låret

DEN ITALIENSKA KVÄLLSSOLEN ÄR SOM EN MJUK TUNGA MOT INSIDAN AV LÅRET

En krönika jag skrev i juni, med Studio Bon som beställare.

Krönika Flora Wiström

Yrsa flyter med brösten ovanför vattenytan. De har samma form som de disiga bergstopparna i horisonten. Tårna i en vinkning mot himlen. Hon kommer att få öroninflammation och behöva sova i sittande position, men det vet vi inte om än.

Vi har varit i Italien i fyra dagar och ska stanna i ytterligare fyra. Den röda sarongen, den vi pressar våra blöta kroppar mot om dagarna, flämtar i det lätta vinddraget. Alla våra kläder är stela av saltvatten och luktar härsket av solkräm. Sanden i mina bikinitrosor är peeling mot fittan.

På eftermiddagarna turas vi om att nakna tvätta av oss i utomhusduschen, fastän trädgårdsmästaren står och vattnar vinrankorna intill. Ödlorna stirrar på oss från sina sprickor i stenmuren. De har för länge sedan slutat vara skrämmande. De tycks komma extra nära när vi spelar Macy Gray’s I Try.

Kvällarna här är sådana man drömmer om i februari. Vi går ner till torget med huden doftande av Niveas after sun. Vita klänningar får benen att se brunare ut än de egentligen är.  Yrsas läppstiftsläppar smackar när hon sjunger med i musiken: I try to say goodbye and I choke. I try to walk away and I stumble. Vi köper pizza på Molly’s pub och en flaska vin hos den gulliga killen i mataffären. Den italienska kvällssolen är som en mjuk tunga mot insidan av låret.

Rödvin för två euro som intas på en italiensk strand smakar bättre än fyrahundrakronorsvinet på Rolfs Kök en februarikväll när jag bjöd honom på middag. Visste jag då?

På vägen tillbaka till huset skickar jag ett sms till Kajsa: Jag mår genombra. Jag viskar det i Yrsas inflammerade öra: Hur är det ens möjligt att ha det såhär? Jag filmar mig med min telefon och säger: Note to self, lycka existerar.

Ändå sitter jag under olivträdet och gråter. Yrsas lavendelblå naglar rör sig genom min hårbotten som hans brukade göra. Han kunde hålla på ett helt Antikrundanavsnitt. Ibland två. Jag tänker på sängen där hemma, som fortfarande bär spåren av våra kroppar. Sängribborna har fallit mot golvet med decimeterlånga spikar som pekar uppåt.

När han flyttade ut sa jag: Jag måste köpa en ny säng. Han sa: Tro inte att jag kommer hjälpa dig med det.

Kajsa har sagt att hon ska spika tillbaka ribborna i sängen åt mig. Det är också hon som sover skavfötters med mig dagen efter att jag har kommit hem från Italien. I sömnen sträcker hon ut armarna och omfamnar mina ben. Det är egentligen för varmt, men jag ligger blickstilla för att hon inte ska släppa.

Man kan åka till Italien och tro att det ska få en att glömma. Men man glömmer ingenting. För när jag sätter tungan mot min saltstänkta arm känner jag smaken av honom, när vi var i Frankrike på min artonårsdag. Fransoserna gick i täckjacka längs med strandpromenaden medan vi låg halvnakna i sanden. Vi åt moules frites på en restaurang med blå plaststolar, alldeles intill havet. Kullerstensgatan badade i ett varmt lampsken när jag tryckte upp honom mot en stenmur. Hans ögon lyste bakom solblekta ögonfransar, munnen smakade salt av musslor och vitt vin. När vi kom hem blev lakanen sandiga.

Nu sover jag bredvid Kajsa. Eller Yrsa. Eller någon annan av mina vänner. Och jag vet något som jag bara hade en svag aning om innan: folk gör för stor skillnad på kärlek och kärlek.

Så länge jag har någons händer i mitt hår, lavendelblå eller ej, så somnar jag mjukt.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
PT-Fia
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Emelie Wikström
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
Andrea Brodin
Man
Kevin Triguero
Home
Sanna Fischer
Lifestyle
Linn Herbertsson
Creative
Sandra Hjort
Home
Julia K
Creative
Linn Wiberg
Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Beijer
Hälsa
Fannie Redman
Man
Viktor Frisk
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Sanne Alexandra
Creative
Sara Edström
Man
Johan Hurtig
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Chrystelle Eriksberger
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Träningsglädje
Man
Marcus Schuterman
Man
Philip Conradsson
Man
Niklas Berglind
Mode
Linn Eklund
Home
Amelia Widell