Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

långdistans

DU FRÅGAR: HUR MÅR DU? HUR ÄR KALIFORNIEN?

Processed with VSCOcam with a6 preset Processed with VSCOcam with e5 preset

Du frågar hur jag mår, och jag ska försöka ge dig ett så sanningsenligt svar som jag kan.

Ibland känner jag ett rus som jag inte kan beskriva på något annat sätt än lycka. När jag ser människor dansa river dance på rullskridskor i Golden Gate Park. När jag och Dana borde packa och sova för att vi ska köra 60 mil norrut om några timmar, men i stället sitter kvar vid matbordet och fyller i luckorna i varandras liv och häller upp ännu ett glas vin. När jag promenerar över fälten i Eagleville och känner snön knastra under skorna och morgonsolen är blekrosa bakom bergen.

Du frågar om jag fortfarande har flyttångest och mitt svar är nej. Jag gör så mycket nu. Jag jobbar till sent om kvällarna och har kompisdejter flera gånger i veckan. Jag promenerar från ena sidan stan till den andra. Jag lagar middag hemma hos min storebror. Jag åker på helgturer. Jag har besök. Jag lär mig nya uttryck (gnarly), lagar nya maträtter (pumpkin pie) och upptäcker nya stadsdelar (North Beach). Tårarna tog slut redan efter den första veckan.

Jag sms:ar Felix varje kväll med orden Godmorgon och godnatt. För jag vet att när klockan är 22.30 hos mig så ringer väckarklockan hos honom. Det är den enda stunden på dygnet då vi båda ligger i sängen.

Jag saknar honom. Inte så att det äter upp mig. Men hela tiden saknar jag honom.

Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar. Ibland struntar jag i att duscha på flera dagar för att ingen ändå kommer så pass nära att de känner hur jag luktar.

Men jag skulle beskriva mitt normaltillstånd som tillfredsställd.

Det är en sak till jag vill säga. Jag upplever en konstant overklighetskänsla. Europa, nej världen, briserar och jag sitter på caféer i San Francisco och dricker femtiokronorskaffe och knattrar på min Macbook. Jag känner mig verklighetsfrånvänd. Det känns som att världen pågår någon annanstans.

Så mår jag.

Jag har varit i USA i sju veckor. Nu har jag fem kvar.

 

 

 

LÄS ÄVEN:
– DÅ HÄNDER DET: HON STICKER UPP SINA PEKFINGRAR I HANS NÄSBORRAR
LET’S HAVE A BONFIRE ON THE BEACH, WE’LL BRING PIZZA AND LAGUNITAS
JAG TÄNKER PÅ VÅRA SISTA DAGAR I NEW YORK

JAG TÄNKER PÅ VÅRA SISTA DAGAR I NEW YORK

Processed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 presetProcessed with VSCOcam with e4 preset

Jag tänker på dig. På våra sista dagar i New York. Hur vi vandrade runt i Bushwick och sörplade i oss varsin iskaffe medan vi fick en rundvandring av en hög fyrtioåring i tight t-shirt. Hur han pekade ut den bästa barberaren och den sämsta mexikanska restaurangen, propsade på att bjuda oss på varsin snow cone och ville att vi skulle följa med honom upp i hans lägenhet. Hur han malde på utan att fråga oss om någonting. Hur hans pupiller täckte hela iris och fick ögonen att se svarta ut.

Jag tänker på hur vi tog tunnelbanan till Brooklyn Bridge och jag var så hungrig att jag inte kunde konversera. Hur irriterad du blev på mitt gnäll. Hur vi gick in på Juliana’s och beställde en enorm marguerita och varsin läsk, satte oss nere på bryggan och åt med solen i ögonen. Hur jag sa Nu har vi det jävligt bra. Hur Manhattan bredde ut sig på andra sidan floden som en kliché, som ett vykort.

Jag tänker på hur vi trängdes med anda turister när vi gick över bron. Jag tänker på hur vi tryckte oss mot broräcket och kysste varandra utan att bry oss om att vi stod i vägen för förbipasserande.

Jag tänker på hur vi, dagen därpå, stod vid West Street Station och tog djupa andetag. Hur vi lade armarna om varandra och sa hejdå till ljudet av basketbollar som studsade i inhägnaden bredvid. Om och om igen sa vi hejdå. Först med stadiga röster, sedan med tårar och snor. Hur jag gick ner för trappan mot tunnelbanan, för att sedan vända mig om och gå tillbaka till dig. Felix sa jag. Vänta.  Hur vi omfamnade varandra igen, länge, tills du sa Du måste gå nu. 

Hur röda dina ögon hade blivit då.

Och när planet till San Francisco lyfte så tänkte jag på dig. Hela tiden tänker jag på dig.

Translation: About our last days in New york, and how it felt to say goodbye. Translate the post by hitting the translate-button below the header.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Creative
Linn Wiberg
Man
Viktor Frisk
Creative
Sara Edström
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Hälsa
PT-Fia
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Linn Eklund
Home
Andrea Brodin
Man
Kevin Triguero
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Josefines Yoga
Home
Sanna Fischer
Creative
Sandra Beijer
Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Hjort
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Tess Montgomery
Man
Marcus Schuterman
Mode
Emelie Wikström
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Elin Johansson
Man
Philip Conradsson
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Foodjunkie
Home
Julia K
Home
Amelia Widell
Man
Johan Hurtig