Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Recension

Allt som blir kvar av Sandra Beijer

På flygresan hem från Barcelona läste jag Sandra Beijers andra roman: Allt som blir kvar. Jag älskar att läsa böcker på det där sättet, liksom äta dem i en enda tugga.

allt som blir kvar sandra beijer1

Matilda har blivit dumpad av Oliver. Det är rötmånad. Råttorna är stora som katter, det snöar trots sommarhetta och äpplena möglar i väskan.

Bästa vännen Miron ger Matilda trettio dagar att komma över Oliver, och dessa trettio dagar ska tillbringas vid Mirons sida. De ska uppleva så stora kickar att inga tankar på Oliver får plats. Det är MDMA och slagsmål med gardinstänger, det är att stå i tågtunnlar och vänta in tunnelbanan som kommer rusande, det är att springa rakt ut bland bilarna på Vallhallavägen. Matilda, Miron och så Simon. Simon är en kick i sig själv, han slår an någonting hos alla när han slickar sig runt i folks urringningar och dröjer kvar med handen lite extra länge på låret.

Allt som blir kvar är en berättelse om att bilda en enhet med sina vänner och tillsammans glänsa starkare än alla andra. Det är en mörk historia om att ta sig genom ett uppbrott genom att bedöva allt annat  – men hur vet man om det hjälper eller om det i stället får en att sluta känna något alls?

allt som blir kvar sandra beijer2

Jag gillar hur Sandra låter sina karaktärer fucka upp gång på gång och hur man inte riktigt kan lita på någon, inte ens huvudkaraktären. Hur de här unga vuxna inte har någon självdistans utan beter sig jävligt och självcentrerat – precis så som det är. Framförallt tycker jag om den apokalyptiska känsla som ligger som ett bakgrundsmuller hela boken igenom. Världen håller ju på att gå under. Frågan är om Matilda kommer låta det ske eller inte.

Läs!

Recension: ”Flora Wiström har skapat en tilltalande episk mosaik, där hon ger en autentisk bild av livet som ung vuxen i dagens Sverige.”

Hej där. Ville bara helt ohämmat kika in och visa upp en så jäkla fin recce som Stanna fick i Smålandsposten i förrgår. Alltså verkligen overkligt fin. I gott sällskap dessutom. Läs den i sin helhet under bilden.recension stanna smålandsposten

FLORA WISTRÖM DEBUTERAR MED STIL OCH SÄKER TONTRÄFF

En stillsam och stilsäker debut om relationer och allvarlig sjukdom. Bloggaren Flora Wiström är en mycket tonsäker debutant

Den som arbetar på ett antikvariat har inte världens häftigaste yrke men det passar Ester, en lugn, reflekterande tjej som gillar att läsa. Dessutom innebär jobbet oförutsägbara möten och de kan raskt ändra livets lopp. Mycket av Flora Wiströms (f 1994) debutroman ”Stanna” uppehåller sig vid vad som händer sedan Ester blivit kär i en kund, en konstnärligt lagd kille. I hans familj finns allvarlig sjukdom. Den utvecklas i tragisk riktning, vilket ger romantiken en mörk, existentiell botten.

Ljusare är relationen till den vilda och öppna väninnan Hanin. Hon inspirerar till en modigare och mer lekfull attityd till livet. Även nutida familjeproblematik skisseras; initierade skildringar av Stockholmsmiljöer förekommer. Tonvikten ligger dock på Esters valhänta strävan efter att hitta en egen väg framåt. Visst imponerar den mogna, snygga och tonsäkra stilen. Det hade dock inte stört om det skavt lite. Den stundtals dialogtäta prosan baseras på episoder, i huvudsak vardagliga situationer, vilka arrangeras i korta kapitel, på oftast två, sällan längre än fyra sidor. Författaren är en erfaren bloggare; säkert har formen vuxit fram och slipats i den kontexten. Flora Wiström har skapat en tilltalande episk mosaik, där hon ger en autentisk bild av livet som ung vuxen i dagens Sverige.

Peter Grönborg, Smålandsposten, 3/11 -16.

STANNA ÄR RECENSERAD I DN!

recension stanna flora wiström dagens nyheter-1

Igår stod jag på flygplatsen i Nice och krånglade mig in på Free Airport Wifi när en notis på mobilen poppade upp. Det var ett mail från mamma med rubriken ”recension i dn!”

Jag tappade tröjan på det blanka golvet och handen flög upp till munnen, och My stod en bit bort och frågade ”vad är det som händer, vad är det som händer?”. Jag kunde inte svara henne för jag hade fullt upp med att andas. Sedan lutade hon hakan mot min axel när jag letade fram recensionen på DN.se. Mina händer var så skakiga då.

Att bli recenserad i Sveriges största tidning är ju allt man vill. Och samtidigt, om recensenten sågar boken kan det påverka försäljningen och den allmänna synen på boken väldigt mycket. Den nervositeten. Så när jag läste texten och insåg att ja, det är en bra recension, konstruktiv och bra, så kunde jag inte sluta flina.

Efteråt gick jag raka vägen till taxfreen och köpte en flaska gin.

”…Flora Wiström fokuserar på den närmast yrselframkallande förälskelsen genom att berätta det som händer runtom: hur Ester försummar sin bästa kompis, färgstarka Hanin – som för övrigt kanske är romanens mest levande karaktär, både i sin gestaltning och i sin natur – och hur allt blir fixerat och låst till Esters och Elis värld när Elis mamma blir svårt sjuk.”

”När det är som bäst skildrar hon det fula och brokiga, känslan av att vildvin har klättrat in under huden och slår mot de inre organen. I det språket vill man stanna.”


LÄS ÄVEN:

MIN FÖRSTA RECENSION (BIBLIOTEKSTJÄNST)
RECENSION I GÖTEBORGSPOSTEN & TIPS I DAGENS ETC

 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Vanja Wikström
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Tess Montgomery
Home
34 kvadrat
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk