För några helger sedan tog jag med mig I till Hälsingland. Tur att det är hans vänsterfot som är bruten och inte höger, för då kunde han köra pappas automatväxlade bil.

Och alltså. Att åka bil med en jag gillar genom ett brandgult Sverige, turas om att välja musik och ha hans hand på mitt knä. Orkar knappt.

Saker vi gjorde var exempelvis att plocka äpplen att steka i kanel.

Och spela sällskapsspel.

Och laga göttig mat. Till exempel livets gryta, som är det godaste jag vet.

Och nachotallrik :’). Så glad att han infört detta i mitt liv, tack och bock för det.

Samt hanka oss runt på tomten (svårt att ta skogspromenader på kryckor), ha högläsning, dricka vin, elda i kakelugnen, leva landetlajf etcetera etcetera.

Han åkte hem på söndagen, men jag stannade i ytterliga tre dagar för att skriva.

Skrev framförallt ihop en synopsis (projektbeskrivning kan man säga) på en ny roman, för att skicka den till min förläggare! Så håll tummarna nu okej.

Annars så tog jag promenader och lyssnade på podcasts (Författarpodden och Lundströms bokradio).

Jag joggade ett varv längs elljusspåret tills andningen kändes som en sten i halsen. Då sket jag i att springa och bara knallade runt i lugn och ro i stället.

Detta är livets plats. Kan stå på en sten och bara stirra på den här utsikten länge länge.

Pallade plommon som var så söta att tungan krullade sig.

Och åt mellismackor med jeezly och tomat. Rostisar forever.

På avresedagen skulle jag stänga av vattnet i huset, men muttrarna var så hårt åtdragna att det var en fysisk omöjlighet. Missade bussen hem till Stockholm och var så arg att jag började grina. Men så fick jag ju några extra timmar på min bästa plats. Längtar redan till i vår när jag kan åka dit igen.

---

Translation: I brought the man I like to my family’s house in Hälsingland. It’s my favorite place.

I somras blev jag kontaktad av Hanna som jobbar för Moderna Museet. Hon ville att jag skulle skriva något för konst- och hållbarhetsprojektet Acclimatize.

Syftet med Acclimatize är att genom kreativitet och olika konstformer lyfta klimatfrågan och inspirera människor till att skapa en mer hållbar värld. Projektet utgörs av en specialdesignad digital kampanjsida, som är aktiv fram till den 10 december 2016, där olika verk på hållbarhetstemat samlas. Skicka in ett bidrag i valfri konstform du med!

Olafur Eliasson, Isaac Julien och Bea Szenfeld är några av de som bidragit till projektet, och så blev även jag tillfrågad att vara en del av Acclimatize. Jag skrev en hyllning till naturreservatet Tjurpannan, där jag har tillbringat varje sommar sedan jag föddes.

Tjurpannan

I bit the arms of starfish and threw the remaining parts back into the ocean

I found a whale washed up on shore, flies swarming around the decomposing body

I cut my toes on barnacles and left a trail of blood across the granite

I caught copulating crabs, stubbornly clinging onto each other

I crouched over rain puddles and felt my urine splash up on my shins

I mumbled plant names like spells: Orpine, Rugosa, Lime grass and Sea thrift

I lay in the kelp and let it caress me

I curled up under my beach towel like a hermit crab

I decided I could swim, but sank down to the speckled seabed, my scream muted by the water

I tasted juniper berries and felt my tongue curl

I collected sharp ray eggs and top shells in the pockets of my jeans

I got water behind my eardrum and stuffed a garlic clove in my ear

I threw a jellyfish in the face of my sleeping father

 

I söndags satte vi oss på en buss som tog oss utanför stan. Yrsa och jag alltså.

Vi skulle nämligen till hennes landställe. Sist vi var där var med bokklubben:

BOOK CLUB BABES PÅ NORRGÅRDEN

BOOK CLUB BABES PÅ NORRGÅRDEN PT. 2

I alla fall. På tomten hade hennes mamma odlat en massa grönsaker som vi absolut behövde hjälpa till att äta opp. Exempelvis den här auberginen. Eh, gärna för oss.

Tomater också. Söta som frukter.

Yrs gjorde en undersökning på sin snapchat där folk fick svara på vilken emoji som de förknippar mest med henne. De flesta tog auberginen pga det finns ingen som älskar åbbar lika mycket som hon.

Skördarkänslan = bra känsla.

Och så lagade vi middag. Majsbiffar, ugnsrostad sötpotatis, stekt aubergine och zucchini, tahinisås och sallad gjord på trädgårdens grönsaker. Satt länge och drack rödvin pratade. Jag hade ett tryck över bröstet den dagen, men Yrsa hjälpte mig att få bukt på mina negativa tankegångar och när vi somnade intill varandra i hennes dubbelsäng så hade ångesten släppt.

Morgonen därpå plockade vi smultron,

och gjorde pangfrukost. Yrsas bröd och hallonsylt, mina pannkakor och så smoothie och kaffe på det.

Sedan satt vi på altanen och skrev. Där var det så varmt att kläderna åkte av, ett plagg i taget. Sommar i september är grejen.