Jag och Felix var på bio igår och såg den helt fantastiska filmen Frances Ha. Den är svartvit, utspelar sig i nutid i New York och handlar om 27-åriga Frances som kämpar för att lyckas med sin dröm som dansare. Hon och Sophie är bästa vänner, ”the same person but with different hair”, och filmen kretsar jättemycket kring deras vänskapsrelation (och inte kring att hitta Mr Perfect, pjuh!). Frances är en fantastisk karaktär: babblig, slarvig, klumpig och rolig, som ständigt sätter sig själv i ekonomiska skulder och tar dåliga beslut. En person att älska och irritera sig på på samma gång. Under filmens gång viskade jag ”jag älskar den här filmen” i Felix öra tre gånger och jag blev rörd till tårar i slutscenerna. På hemvägen gick vi över Skanstullsbron och pratade ivrigt om filmen och allt vi avgudade med den.

Jag sa: den här filmen inspirerar mig på två sätt: dels att jag för första gången känner att jag verkligen vill göra en film och dels att jag förstår att om en bara älskar sitt konstnärskap tillräckligt mycket så går det vägen (och möjligtvis att New York är en jäkligt fin plats att vara konstnär på).