Hej där.
Jag heter Flora och är 22 år gammal. Det här är en blogg om skrivande, illustration, vegomatlagning, fotografi, tighta jeans och feminism. När jag skapar något så hamnar det med största sannolikhet på den här bloggen, som har över en halv miljon sidvisningar i månaden. I höst kom min debutroman Stanna ut hos Bonnier Carlsen.
Utöver bloggandet frilansar jag som skribent och illustratör. Du hittar min portfolio på florawistrom.se.
Samarbete? Frågor? Maila mig på [email protected].
In English: Hi. My name is Flora and I’m 22 years old. This is a blog about writing, illustration, vegetarian cooking, photography, high waisted jeans and feminism. But mostly it’s a blog about my life in Stockholm, Sweden. I work as a blogger, author, freelance writer and illustrator and this blog has over 500 000 page views a month. You can se my work here: florawistrom.se and contact me here: [email protected].
Det är alltid en chansning att beställa kläder från internet, men den här gången passade allt så himla bra.
Jeansskjorta. Helst att matcha till blåjeans, men mina är nerpackade.
Bomberjacka med ett mönster som påminner om handmålad keramik.
Kimono! Visserligen rätt skrynklig än så länge, men jag gillar den massor.
Jo jag tänkte på en sak.
Jag träffade Johanna idag. Vi känner egentligen inte varandra särskilt väl men när vi skildes åt kändes det som att jag just varit på en väldigt lyckad dejt. Givande och rolig liksom, med konstant pratande och instämmande i flera timmar.
Vi pratade i alla fall bland annat om bloggen. Den här bloggen alltsÃ¥. Hon var rak och ärlig och sa att den bild som jag förmedlar av mig själv här är sÃ¥där ouppnÃ¥elig. Det är egentligen inget nytt, jag fÃ¥r ofta kommentarer sÃ¥som ”jag vill ha ditt liv” och ”du har det perfekta livet”, men när nÃ¥gon tittar en sÃ¥där intensivt i ögonen och säger ”oj, det kanske var lite hÃ¥rt sagt” sÃ¥ blir det liksom ännu tydligare. Hur fel bild av mig själv jag förmedlar här. Jag försvarade mig med argument sÃ¥som ”men jag har ju bloggat i sex Ã¥r, jag kan liksom inte ändra jargong nu” och ”även om jag skriver att jag har Ã¥ngest sÃ¥ blir det liksom romantiserat av de som läser, trots att jag bara vill vara ärlig” och dessa argument hÃ¥ller väl till en viss del. Men jag vill ändÃ¥ förklara.
Jag är en glad människa. Social ocksÃ¥. SÃ¥ den biten är rättvis. Jag gillar att fylla mina dagar med skitroliga saker – men jag gillar ocksÃ¥ att fylla mina dagar med flera timmars slötittande pÃ¥ tv-serier och äta pasta med ketchup i sängen. Det sistnämnda kanske jag inte är lika öppen med här. Men snälla ni, läs in det mellan raderna här pÃ¥ bloggen.
Saker som gör mig till en människa precis som du: jag avskyr att redovisa saker inför klassen, jag petar i näsan, jag tittar på minst ett avsnitt av en tv-serie om dagen, jag svettas ganska mycket, mitt hår är nästan jämt tovigt, jag svär massor, jag äter onyttiga saker varje dag, jag biter på naglarna i stället för att klippa dem, jag brukar gå hem tidigare än andra när jag är ute på klubb eller på hemmafest, jag trycker bak axlarna och svankar när någon ska ta en helkroppsbild på mig, jag har rejält med pms och får därmed jättemycket ångest dagarna innan jag ska få mens. En i min närhet är supersjuk, verkligen jättesjuk, och det är det sorgligaste och tuffaste jag någonsin har gått igenom. Och just det. Jag och Felix bråkar. Japp, det är sant. Vi är inte alltid sams.
Det här är ju egentligen likadant för alla bloggare, vissa visar mer mänsklighet än andra. Men hörni, kan vi bara bestämma oss för att vi är lite mer kritiska när vi läser bloggar? Tänk bara på alla de timmar som vi bloggare tillbringar framför datorn medan ni andra hänger runt med era kompisar och har det allmänt kul till exempel.
En sak till: ni är så jäkla bra. Verkligen bäst. Tack för att ni läser!
Topp från second hand, Mys gamla byxor.
Med semptember kommer också något nytt inom mig. Det är väl så det alltid är när ett nytt läsår börjar och det bildas nya umgängen, nytt allting, och luften plötsligt är så kall och behaglig att andas. Det är endorfiner som rusar under huden och nya morgonrutiner som uppstår då jag går upp tidigt för att skriva innan jag åker till skolan. Det känns som en revansch där jag har dementerat allt vad ångestkänslor heter.
