När jag gick på lågstadiet tyckte jag att jag hade tjocka lår. Att sitta och vänta på skolbussen på en bänk bredvid andra flickor i min klass gjorde att jag fick en klump i halsen, jag tittade ner på våra lår och jämförde dem. På gympan hade jag jazzbyxor på mig, sådana som smiter åt i längsmed benen. Jag klarade inte av att se mina lår i dem, så jag hade på mig pappas t-shirt ovanpå. Den gick enda ner till knäna.

Efter att jag varit magsjuk en gång gick jag ner åtta kilo. Det gjorde mig glad. Jag var åtta år gammal och var glad för att jag gått ner i vikt. Varje morgon på väg till skolan jämförde jag mig med de andra barnen. Jag kände mig stor och klumpig.

Det här är inget konstigt med tanke pÃ¥ vad barn uppfostras med. Vi flickor lär oss att det är oss själva det är fel pÃ¥, inte samhället. Vi ser Disneyfilmer där de kvinnliga prinsessorna ser ut sÃ¥här och har som livsmÃ¥l att träffa drömprinsen. I Skönheten och odjuret lär vi oss mentaliteten ”om jag bara älskar honom tillräckligt mycket sÃ¥ blir han snäll mot mig”. Vi leker med barbiedockor med pinnsmala midjor och stora bröst och tycker att de är perfekta (sÃ¥här hade vi sett ut om vi hade haft samma mÃ¥tt som barbies, ett ouppnÃ¥eligt ideal). När pojkarna är brÃ¥kiga fÃ¥r vi höra ”kärlek börjar med brÃ¥k och slutar med barnvagn”. När vi blivit tagna pÃ¥ rumpan fÃ¥r vi höra ”ja, men du vet ju hur killar är”. Och varje dag när vi kommer till dagis eller lÃ¥gstadiet fÃ¥r vi höra ”Åh vad fin klänning du har pÃ¥ dig!”. Vi lär oss att vÃ¥rt utseende är det som definierar oss och att vi ska vara pojkar till lags, lÃ¥ta de rädda oss precis som prinsarna räddar prinsessorna i sagorna. Kanske var det därför jag alltid var pappa när vi lekte mamma pappa barn, för att jag ville fÃ¥ vara stark och cool och rolig. För det fick ju inte mamma, storasyster eller lillasyster vara pÃ¥ samma sätt.

För ett par veckor sedan var jag, Felix och hans lillebror Melker (Ã¥tta Ã¥r) pÃ¥ bio och sÃ¥g barnfilmen Flygplan. Jag var helt illamÃ¥ende efterÃ¥t pÃ¥ grund av hur könsrollerna framställdes. De manliga karaktärerna var coola, snabba, kaxiga, starka och roliga. När de kvinnliga flygplanen hamnade i bild spelades romantisk musik och de blinkade förföriskt med sina lÃ¥nga ögonfransar. De vickade sakta pÃ¥ sina bakdelar och fick kommentarer som ”schysst propeller!”. Den enda kvinnliga karaktären som faktiskt fick vara smart och rolig var ändÃ¥ tvungen att vara moderlig och omtänksam. Av kanske tjugo manliga karaktärer fanns tre kvinnliga. Fan vad jag är trött pÃ¥ att karaktärer i barnfilm nästan alltid är 80% killar och 20% tjejer.

Tänk pÃ¥ det här när ni är barnvakt eller jobbar pÃ¥ dagis eller uppfostrar era barn. Välj bort de kvinnoförnedrande barnfilmerna (mot till exempel Modig eller Pippi LÃ¥ngstrump) eller byt namn pÃ¥ karaktärerna i böckerna ni läser. En kvinnlig sjuksköterska kan fÃ¥ bli en man, en manlig lastbilschaufför kan fÃ¥ bli en kvinna. Eller varför inte bara kalla en flicka eller pojke för ”barnet”?

Jag vill inte att min dotter ska ha komplex för sina lår vid åtta års ålder. Jag vill inte att min son ska tro att han måste vara kaxig och hårdhänt för att vara okej. Jag vill lära mina barn att de är lika mycket värda oavsett kön.

Ps. Apropå jämställdhet i film, idag handlar Kobra om Bechdeltestet. Titta på det!

Hur en manlig superhjälte skulle vara klädd om han var kvinna.

Translation:  When I was eight, I thought I was too fat. I am convinced that one reason for this is because of the way women are portrayed in children’s films. For example Disney. Please let the children around you watch movies with strong female characters in them! I’m so tired of watching films about girls whose life goal is to find Mr Perfect. Women are people.