När jag gick på lågstadiet tyckte jag att jag hade tjocka lår. Att sitta och vänta på skolbussen på en bänk bredvid andra flickor i min klass gjorde att jag fick en klump i halsen, jag tittade ner på våra lår och jämförde dem. På gympan hade jag jazzbyxor på mig, sådana som smiter åt i längsmed benen. Jag klarade inte av att se mina lår i dem, så jag hade på mig pappas t-shirt ovanpå. Den gick enda ner till knäna.

Efter att jag varit magsjuk en gång gick jag ner åtta kilo. Det gjorde mig glad. Jag var åtta år gammal och var glad för att jag gått ner i vikt. Varje morgon på väg till skolan jämförde jag mig med de andra barnen. Jag kände mig stor och klumpig.

Det här är inget konstigt med tanke på vad barn uppfostras med. Vi flickor lär oss att det är oss själva det är fel på, inte samhället. Vi ser Disneyfilmer där de kvinnliga prinsessorna ser ut såhär och har som livsmål att träffa drömprinsen. I Skönheten och odjuret lär vi oss mentaliteten ”om jag bara älskar honom tillräckligt mycket så blir han snäll mot mig”. Vi leker med barbiedockor med pinnsmala midjor och stora bröst och tycker att de är perfekta (såhär hade vi sett ut om vi hade haft samma mått som barbies, ett ouppnåeligt ideal). När pojkarna är bråkiga får vi höra ”kärlek börjar med bråk och slutar med barnvagn”. När vi blivit tagna på rumpan får vi höra ”ja, men du vet ju hur killar är”. Och varje dag när vi kommer till dagis eller lågstadiet får vi höra ”Åh vad fin klänning du har på dig!”. Vi lär oss att vårt utseende är det som definierar oss och att vi ska vara pojkar till lags, låta de rädda oss precis som prinsarna räddar prinsessorna i sagorna. Kanske var det därför jag alltid var pappa när vi lekte mamma pappa barn, för att jag ville få vara stark och cool och rolig. För det fick ju inte mamma, storasyster eller lillasyster vara på samma sätt.

För ett par veckor sedan var jag, Felix och hans lillebror Melker (åtta år) på bio och såg barnfilmen Flygplan. Jag var helt illamående efteråt på grund av hur könsrollerna framställdes. De manliga karaktärerna var coola, snabba, kaxiga, starka och roliga. När de kvinnliga flygplanen hamnade i bild spelades romantisk musik och de blinkade förföriskt med sina långa ögonfransar. De vickade sakta på sina bakdelar och fick kommentarer som ”schysst propeller!”. Den enda kvinnliga karaktären som faktiskt fick vara smart och rolig var ändå tvungen att vara moderlig och omtänksam. Av kanske tjugo manliga karaktärer fanns tre kvinnliga. Fan vad jag är trött på att karaktärer i barnfilm nästan alltid är 80% killar och 20% tjejer.

Tänk på det här när ni är barnvakt eller jobbar på dagis eller uppfostrar era barn. Välj bort de kvinnoförnedrande barnfilmerna (mot till exempel Modig eller Pippi Långstrump) eller byt namn på karaktärerna i böckerna ni läser. En kvinnlig sjuksköterska kan få bli en man, en manlig lastbilschaufför kan få bli en kvinna. Eller varför inte bara kalla en flicka eller pojke för ”barnet”?

Jag vill inte att min dotter ska ha komplex för sina lår vid åtta års ålder. Jag vill inte att min son ska tro att han måste vara kaxig och hårdhänt för att vara okej. Jag vill lära mina barn att de är lika mycket värda oavsett kön.

Ps. Apropå jämställdhet i film, idag handlar Kobra om Bechdeltestet. Titta på det!

Hur en manlig superhjälte skulle vara klädd om han var kvinna.

Translation:  When I was eight, I thought I was too fat. I am convinced that one reason for this is because of the way women are portrayed in children’s films. For example Disney. Please let the children around you watch movies with strong female characters in them! I’m so tired of watching films about girls whose life goal is to find Mr Perfect. Women are people.