Det var aldrig självklart att det skulle bli vi. Det skedde trevande, som om vi hela tiden var rädda att allt skulle stjälpa över om vi kom varandra för nära.
Vi började i samma klass på gymnasiet. Felix hade hakan gömd i en sjal och lockarna ivrigt utstickande under emilkepsen. Trumpinnarna i bakfickan. Ett försiktigt leende som visade sig då och då, en basröst som mullrade i klassrummet. Jag hade pojkvän sedan ett halvår tillbaka och hade inga tankar på att någonsin bryta upp med honom, jag var explosionskär och bortom all vett.
I slutet av vår första hösttermin började ett gäng bildas, och Felix var en i den umgängeskretsen. När jag och min dåvarande pojkvän gjorde slut på vårterminen stod jag kvar vilsen och ensam. Jag behövde peppkramar och telefonsamtal i timmar om kvällarna för att glömma hur tom den ena sänghalvan var. Det var mina vänner på Viktor Rydberg Jarlaplan som räddade mig från den där tomheten. Vi blev fulla på 3,5or och gick på hemmafester hos personer som vi inte kände, lagade middagar ihop och låg huller om buller i soffor och tittade på film. Fikade på café 60 varje fredag och köpte smuggelvodka från vodkabilen. Och jag drogs som en magnet till Felix. Och Felix drogs som en magnet till mig.
Jag reflekterade inte särskilt mycket kring vad som hände mellan oss. Vi kysstes på några fester, satt bredvid varandra i klassrummet och vissa kvällar pratade vi i telefon i flera timmar. Vi lärde känna varandra, en tråd i taget tills det bildade en hel väv.
På Emmabodafestivalen 2010 kastade vi av oss våra gummistövlar utanför hans tält och kröp ner i hans sovsäck. Skrik och skratt runt omkring oss men vi låg tätt intill och pratade. Kanske kysste han mig på håret. Kanske somnade vi en stund. Men inget mer hände då.
När tvåan av gymnasiet började märkte jag att hans blickar fastnade längre på mig än innan. Samtidigt insåg jag att jag alltid hade koll på vart han befann sig, och alltid drogs dit. Som om jag hade en omedveten Felixradar inbyggd i mitt system. En dag efter skolan tog han med mig ut på skolgården med beslutsamhet i blicken. Han sa Flora, vad håller vi på med egentligen, vad är vi för något? Jag svarade jag vet bara att jag gillar dig, men om jag skulle känna något mer så borde det nog redan hänt i så fall. Han nickade och höll med, och vi bestämde att vi skulle börja umgås enbart som vänner för att inte förvirra varandra mer.
I efterhand har han berättat att han hade önskat ett annat svar.
Avhållsamheten från varandra gick sådär. På nyårsafton hånglade vi i en bastu och jag sa till honom att jag kände mig kär, om så för en kväll. Jag vet att jag förvirrade honom. Jag vet att jag förvirrade honom jämt.
Translation: How me and my boyfriend met, part 1. Translate it here.
