Det här är dagen då jag ligger på badrumsgolvet och väntar på att nästa våg av illamående ska skölja över mig. Då jag häver mig över toalettskålen och spyr ur pepparkaksdeg, apelsinjuice, rågbröd, galla och gud vet vad. Ansträngningstårarna droppar ner i sörjan och hela jag darrar. Viks ut och in.
Jag kräks bara när jag är magsjuk. Aldrig på fyllan. Aldrig dagen efter.
Efteråt dricker jag ett glas vatten för att skölja ner kvarstående klumpar i munnen och dämpa det svidande svalget, sedan lägger jag mig i sängen och tänker nu dör jag. En kvart senare springer jag till toaletten igen och spyr ut det vatten som jag nyss har druckit. Jag känner hur svalget öppnar sig och hur musklerna i magen hjälper till att trycka ut vätskan. Det forsar ner i toaletten som ur en duschslang.
Sköljer munnen och somnar i sängen. Vaknar ett par timmar senare, vrålhungrig. Tar en dusch, smörjer in mig, borstar tänderna. Går på darrande steg ut i köket. På golvet ser jag juicepaketet och osthyveln, spår från den frukost som jag sedan spydde upp i badrummet. Jag kunde inte stå upp i köket så jag satt på trasmattan och åt mina mackor (som jag omöjligt kunde svälja utan hjälp av juicen). Nu öppnar jag kylen och tar fram Port Saluten igen. Rostar bröd. Väntar. Och glufsar sedan i mig mackorna.
Nu ligger jag på sängen och väntar på beskedet om jag får behålla maten eller ej. Jag är en tickande bomb.
En piggare dag. Frankrike september 2012.
Translation: About having food poisoning. Translate it here.
