En uteservering på rue Vieille du Temple klockan 16.06. Jag läser Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg och sippar på en café créme. Runt omkring mig hörs ljuden av klirrande vinglas och någon som far förbi på en moped. De ivriga konversationerna hos paret bredvid oss, det franska språket som porlande vatten. Min reskamrat sitter tätt intill mig, våra kinder är varma och rödlätta från värmelampan snett ovanför oss. Det här scenariot gör mig fullkomligt mjuk inuti.

Jag tänker att jag måste konservera den här stunden. Bevara den långt, långt inom mig så att jag kan ta fram den när som helst.

En man gÃ¥r förbi oss. Han stödjer sig pÃ¥ en käpp och viftar med en papperskopp framför sig. ”S’il vous plaît, monsieur. S’il vous plaît, mademoiselle.” Han är en av mÃ¥nga tiggare i den här staden. De slitna kläderna vittnar om ett liv pÃ¥ gatan. Kanske ligger han tryckt mot en husfasad om nätterna med ett vindskydd av en kartong, kanske sover han pÃ¥ en metroperrong.

Paris, en av världens vackraste städer med Seine som ringlar sig fram genom stadsdelarna. De väldiga byggnaderna och monumenten med hundratals år av historia bakom sig. Parkerna i sin vårskrud. Så många syner som får en att gapa, som fyller vartenda vykortsstånd med bilder av pittoreska vyer. Innan resan läste jag otaliga reseguider och blogginlägg om staden. Men ingenstans stod det om den utbredda hemlösheten, om alla de människor som ligger i sovsäckar längs med husfasaderna. Till och med raklånga mitt på gatan, som om de helt och hållet har gett upp.

Kristian Lundberg skriver om fattigdomen i Malmö och om människorna på samhällets botten. Om att vara papperslös utan rättigheter. Att bli fråntagen sitt människovärde. När jag sitter på uteserveringen och läser boken slår det mig att staden Lundberg skriver om lika gärna skulle kunna vara Paris.

Jag tänker tillbaka på gårdagskvällen och en kvinna jag såg vid République. Hon satt på gatan ovanpå en madrass med sin dotter i famnen, inte äldre än tre år. Hennes två söner låg gnyende tätt intill henne. Runt omkring dem ljöd staden. Kvällen var kall och vindarna bet inpå huden, tog sig in under min jacka och helt säkert under deras tunna filtar.

Förbipasserande tittade åt ett annat håll, ville inte låtsas om kvinnan och barnen. Jag gjorde likadant. Ett snabbt ögonkast åt deras håll, sedan åter ner med blicken i gatan.

På uteserveringen på rue Vieille du Temple börjar solen gå ner och jag slår ihop boken. Kristian Lundberg vet att politik handlar om att kunna tänka sig in i andra människors livssituationer. Det är det som gör Och allt skall vara kärlek så stark. Det är en påminnelse till mig: jag ska inte titta bort, inte sätta på mig skygglapparna, för det är genom att möta verkligheten som det finns en chans till förändring.