Flora Wiström

När jag kikar runt på Pinterest och Tumblr efter klädinspiration och hittar något plagg som jag tycker om så möts jag i nittionio procent av fallen av en modell som är vit och spinkig. Modebranschen är så otroligt homogen och inte alls som verkligheten ser ut och jag är så oerhört trött på det.

Nu tycker jag att vi visar modeindustrin hur samhället ser ut egentligen. Maila era outfitbilder till wistromflora@g mail.com. På så vis får jag ju också se hur ni ser ut! Det behöver absolut inte vara någon satsig systemkamerabild utan kan lika gärna vara en bild tagen med mobilkameran i spegeln, webbkameran eller någon gammal ur facebookarkivet. Bilder som speglar er klädstil, som jag antar är hur fin som helst!

Förstår ni hur fint kollaget kommer bli?

Translation: I’m so tired of how girls are portrayed in the fashion industry. In 99% they are super skinny and white. Let’s show them that that is not how the reality looks like! Send me your outfit pictures to [email protected]. I will make a collage with all of your styles, which I am sure are just lovely.

Sådärja, nu tar vi en titt på vad som hände resten av onsdagen i Paris.Vi siktade in oss på Eiffeltornet och började gå ditåt, längs med Seine. Men först stannade vi på Musée d’Art Moderne. Såg tårtljus i mänsklig storlek, den här tavlan av Léger. Felix sa ”Flora, kan du snälla fota den här? Den är fantastisk.” Ett prickigt rum, och andra konstinstallationer. Jag hade så mycket skoskav att jag gick in i varje rum, hittade en bänk och satte mig där och tittade mig omkring. Efter någon timme kände vi oss klara och gick ut igen. Hit! Jag tog detta superturistiga foto,och detta. Baguette framför Eiffeltornet!! Så himla mysigt och klyschigt. Fjärde gången jag är i Paris men första gången jag ser Eiffeltornet på nära håll.Mot eftermiddagen åkte vi hemåt igen. Vi sov middag i någon timme och när vi vaknade var himlen gyllene. Vi stod och gapade. Så jäkla vackert. Detta är min bakgrundsbild på min mobil nu mera och tror ni inte att iPhone skulle sälja ännu bättre om det var standard? Vem vill inte ha en Parismobil liksom.Vi åt pasta med tomatsås samt korv och brieost till. Och drack bubbel!  På kvällen mötte vi upp den här pinglan på Comptoir Général, Agnes! Samt en bunt andra svenskar som numera bor i Paris. Fint att träffa henne och dricka hundra Secousse-drinkar tillsammans.

Translation: Wednesday evening in Paris. Musée d’Art Moderne, tower eiffel, pasta dinner and drinks with agnes and Co. at Comptoir Général.

En uteservering på rue Vieille du Temple klockan 16.06. Jag läser Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg och sippar på en café créme. Runt omkring mig hörs ljuden av klirrande vinglas och någon som far förbi på en moped. De ivriga konversationerna hos paret bredvid oss, det franska språket som porlande vatten. Min reskamrat sitter tätt intill mig, våra kinder är varma och rödlätta från värmelampan snett ovanför oss. Det här scenariot gör mig fullkomligt mjuk inuti.

Jag tänker att jag måste konservera den här stunden. Bevara den långt, långt inom mig så att jag kan ta fram den när som helst.

En man går förbi oss. Han stödjer sig på en käpp och viftar med en papperskopp framför sig. ”S’il vous plaît, monsieur. S’il vous plaît, mademoiselle.” Han är en av många tiggare i den här staden. De slitna kläderna vittnar om ett liv på gatan. Kanske ligger han tryckt mot en husfasad om nätterna med ett vindskydd av en kartong, kanske sover han på en metroperrong.

Paris, en av världens vackraste städer med Seine som ringlar sig fram genom stadsdelarna. De väldiga byggnaderna och monumenten med hundratals år av historia bakom sig. Parkerna i sin vårskrud. Så många syner som får en att gapa, som fyller vartenda vykortsstånd med bilder av pittoreska vyer. Innan resan läste jag otaliga reseguider och blogginlägg om staden. Men ingenstans stod det om den utbredda hemlösheten, om alla de människor som ligger i sovsäckar längs med husfasaderna. Till och med raklånga mitt på gatan, som om de helt och hållet har gett upp.

Kristian Lundberg skriver om fattigdomen i Malmö och om människorna på samhällets botten. Om att vara papperslös utan rättigheter. Att bli fråntagen sitt människovärde. När jag sitter på uteserveringen och läser boken slår det mig att staden Lundberg skriver om lika gärna skulle kunna vara Paris.

Jag tänker tillbaka på gårdagskvällen och en kvinna jag såg vid République. Hon satt på gatan ovanpå en madrass med sin dotter i famnen, inte äldre än tre år. Hennes två söner låg gnyende tätt intill henne. Runt omkring dem ljöd staden. Kvällen var kall och vindarna bet inpå huden, tog sig in under min jacka och helt säkert under deras tunna filtar.

Förbipasserande tittade åt ett annat håll, ville inte låtsas om kvinnan och barnen. Jag gjorde likadant. Ett snabbt ögonkast åt deras håll, sedan åter ner med blicken i gatan.

På uteserveringen på rue Vieille du Temple börjar solen gå ner och jag slår ihop boken. Kristian Lundberg vet att politik handlar om att kunna tänka sig in i andra människors livssituationer. Det är det som gör Och allt skall vara kärlek så stark. Det är en påminnelse till mig: jag ska inte titta bort, inte sätta på mig skygglapparna, för det är genom att möta verkligheten som det finns en chans till förändring.