Igår sa vi adjö till dig.
Jag skriver och raderar igen, för hur ska jag nÃ¥gonsin kunna beskriva en sÃ¥dan känsla? Hur ska jag beskriva sorgen när nÃ¥gon dör sÃ¥ ung, sÃ¥ levnadsglad? När det känns som att allt rasar inuti, när jag bara vill skrika NEJ DET HÃR HÃNDER INTE VISST HÃNDER DET INTE.
När vi kom till Skogskyrkogården var marken bar. Grågröna fält med nakna träd. Frusen mark och torra grenar.
EfterÃ¥t, när ceremonin var slut, kom vi ut till ett vinterlandskap. Jag är varken religiös eller särskilt andlig, men när världen bokstavligen gÃ¥tt frÃ¥n grÃ¥ och karg till mjuk och vit pÃ¥ loppet av en timme sÃ¥ visste jag: det var ditt sätt att säga: Hej. Jag ser er. Ni klarar det här.Â
Det fick oss att börja gråta igen.
Du sÃ¥g hur mÃ¥nga näsdukar som gick Ã¥t, hur mÃ¥nga värktabletter som behövdes för att dämpa huvudvärken – den man fÃ¥r när man har grÃ¥tit intensivt. Du sÃ¥g hur mÃ¥nga vi var pÃ¥ begravningen. Hur mÃ¥nga du har inspirerat, uppmuntrat, fyllt med glädje.
Du såg hur små som stora händer krampade i din frånvaro.
Du fattas oss.