Idag är det fyra år sedan vi stod på Södermalmstorg och du stirrade ner i kullerstenen och sa:
Jag är så sjukt jävla kär i dig.

Jag är så glad för att du vågade säga det till mig. Trots att vi var bästa vänner och trots att jag gett dig svårtolkade signaler. Att vi bestämde oss att försöka som par. Att något som först var vacklande växte till något såhär starkt och stort.

Det har inte alltid varit lätt. Vi har kämpat oss igenom sorg och oro. Ignorerat och irriterat och ställt oss frågan om det ska vara vi. Men du och jag hör ihop Felix. Vi har hånglat i Kunming, Dublin, Köpenhamn, London, San Francisco, Berlin och Paris. Vi har gjort varandra sällskap på bröllop och begravningar. Vikt oss av skratt och delat den tyngsta sortens sorg. När jag tänker på oss och de här fyra åren slår det mig hur förbannat starka vi är ihop. Hur alla utomstående faktorer har pekat på att det kommer gå åt helvete, men vi har bara växt oss starkare.

Du ser på mig med en blick som jag skulle vilja rama in och sätta upp på väggen. Du håller om mig på ett sätt som visar att du inte tänker släppa. Du irriterar mig och får mig att garva, du uppmuntrar mig när jag tvivlar på mig själv, du är ömsint och bryr dig om.

Vi är det finaste jag vet.

Hur det blev vi:
del 1
del 2
del 3

Translation: Felix and I have been a couple for 4 years today. I love us.