Och så är jag här. I Kalifornien.

Min första morgon springer jag genom Golden Gate Park med ett tryck över trumhinnorna. Jag hoppar undan för jordekorrar, passerar bisonoxar. Längs vägen ligger kottar stora som dubbla knytnävar. Träden åmar sig i dimman, grenarna skapar loopar genom lövverket. Barken är vriden runt sin egen axel, ser ut som åldrad hud. 

Mellan träden står en prärievarg och stirrar på mig. Öronen vädrar i luften, svansen är buskig. En prärievarg. Mitt i San Francisco.

En grupp kinesiska damer lyfter armarna mot den mjölkvita himlen och bugar i en gemensam suck. Morgonluften är sval mot mina kinder. Efter att jag har duschat smsar jag Felix. Hos honom är det kväll, han ska snart gå och lägga sig i vår gemensamma säng.

Husen radar upp sig i backarna som ojämna tänder. Gult. Grönt. Rött. Blått. Gult igen. Elledningarna korsar himlen som baksidan av ett broderi. Mina vrister ömmar. Jag promenerar till ett café i sällskap av Dana. Vi diskuterar huruvida ett perfekt yrke existerar, eller om det bara är en utopisk tanke. Fastställer: Alla jobb har sina baksidor. Alla jobb är tråkiga ibland.

Vi dricker drip coffee på ett café med betonggolv och taket fullt av synliga lufttrummor. Det rosslande ljudet från kaffekvarnen blandas med Jackson 5 ur högtalarna. Jag går igenom mailinkorgen. Läser igenom avtal. Skriver blogginlägg. Pratar om vad vi ska göra samma kväll. En brasa på stranden, med pizza och öl?

Luften är lätt att andas här.