Det är så mycket som är nytt. Elbussarna som nätt och jämt kämpar sig upp för de branta backarna, främlingar som konstant frågar hur en mår utan att egentligen bry sig, dammiga heltäckningsmattor och milslånga gator som sträcker sig från ena sidan stan till den andra. Jag läser era kommentarer i diskussionsinlägget på tema Flytta utomlands. Om och om igen läser jag dem. För ni har känt som jag gör nu: Ni har varit livrädda och längtat hem. Ni har känt er ensamma och självständiga i ett och samma andetag.
Här är några utdrag.
✉ Min mamma är min bästa vän, och hon säger alltid ”Vi åker ingenstans, men du har möjligheten att skapa någonting. Vad hade du gjort och vem hade du varit om du stannat kvar?”
✉ Man kan inte sitta hemma i Sverige, planera allt in i minsta detalj och vara i full kontroll över situationen. Men det är en del av charmen. Att inte veta. Att allt är så jäkla annorlunda mot det man upplevt, sett och gjort innan.
✉ Jag får sån panik av tanken på allt jag hade gått miste om ifall vi inte hade vågat. För livet är bättre nu. Livet är så himla mycket bättre nu.
✉ Det spelar egentligen inte så stor roll var man åker, hur man åker, med vem man åker och vad man gör. Huvudsaken är att man faktiskt kommer iväg.
✉ Res för er egen skull och ingen annans.
✉ Allt är inte bara softa parkhäng och takfester – MEN den delen är också med. Så jag skulle verkligen råda alla att åka – ja, åk för fan. Man lär sig så mycket om sig själv och världen, dels på plats men också i efterhand. Men var beredda på att det stundtals är jävligt tufft att inte ha en solid ground att stå på i början.
✉ Vissa dagar känns sämst och man känner sig ensam, vilsen, har hemlängtan och förbannar hela den här jävla kontinenten, medan andra dagar så älskar man exakt allt och det finns ingen plats på jorden där man hellre vill vara just nu. Och även det är en känslomässig bergochdalbana som ibland kan vara helt utmattande så föredrar jag nog faktiskt att känna mer och oftare, även om det är negativa känslor, än att inte känna nånting särskilt alls som jag gjort under de perioder jag har bott i Sverige.
✉ Det går alltid att flytta hem om det skiter sig.
Att lämna London och flytta till Edinburgh är det bästa jag har gjort.
Jag har stundtals känt mig som världens ensammaste människa när jag rest. Men så insåg jag två saker: 1. Ensamheten är inte jobbig och man tar för sig så mycket mer när man inte har någon annan att förlita sig på = utvecklande. 2. Man är bara så ensam som man gör sig. Om man ex bor på hostels så finns det alltid någon att prata med om man vill. Man bestämmer helt själv.
Hoppas du får en fantastisk tid i USA :)
Känner så igen mig. Jag gjorde praktik på Balkan efter jag pluggat klart. Längtade hem jämt och kände ofta ”varför gör jag detta tycker ju inte att det är nå kul” men i efterhand var det bästa jag gjort. Så lärorikt och jag växte så mycket som person. Lycka till Flora det kommer bli så bra, lovar.
Så sanna ord ju!! att ångra det man aldrig gjorde är fan värst!
Alla tror att jag är en sådan som kan bo var som helst. Hur enkelt som helst. Jag har bott på massor av konstiga ställen här i världen. Men… egentligen vågar man inte alltid. Inte hela tiden. Speciellt inte i början på ett nytt ställe, när man inte känner så många och knappt vet var man ska handla mat. Det som räddat mig är att hitta andra människor i samma situation, eller andra som rest mycket. De förstår. Då hittar man alltid en gemensam nämnare. Och när man väl kommit över det… Då är det viktigt att tänka på andra som är lite nya, ensamma och osäkra. Stort lycka till!
Tack tack tack!!!! Håller på att förbereda mig inför att vara Au pair i USA under ett år efter att jag tagit studenten. Det här inlägget behövde jag VERKLIGEN för att peppa mig. Du är bäst Flora (och alla ni som kommenterat). <3
Ja, såna där känslor kommer nästan hela tiden som små vågor. Det är så märkligt när man inte står på mark längre utan flyter runt. men när du klarar dig igenom vågorna kommer du att känna dig som jordens starkaste människa :) det är lite oklart vad gör jag här etc men det är en del av upplevelsen, glöm inte det. Plötsligt klarar man det och då känner man verkligen att man klarar allt. Heja
jag kommenterade på diskussionsinlägget, men vill säga det igen. det är 100% okej att känna så här, alla gör det, även de som postar en utopi på sociala medier. en känner att hela världen ska gå under och sen vips så känns allt strålande igen, och så går det upp och ner. men det gör det ju även där en kallar hemma, fast där går det upp och ner av andra anledningar. (plus: det ÄR konstigt. du har flyttat tvärs över jorden till en helt ny plats, i en helt ny kultur som ibland får en att bita sig i tungan för att allting känns så HIMLA konstigt. och då är det ju inte konstigt att det känns konstigt heller. det påminde jag mig själv om när jag längtade hem och var förvirrad). hoppas det vänder snart för dig och du är verkligen inte ensam. puss och kram.
Jag tog modet till mig och lämnade Sverige för Los Angeles i 6 månader. Hemma i trygga Sverige har jag min familj, mina vänner och min kära flickvän sedan 4 år tillbaka. Jag hade länge känt att det var något jag måste göra för min egen utvecklings skull men det tog samtidigt emot att vara ifrån alla mina kära under denna evighet. Jag pluggade, allt var rätt intensivt. Det var tufft och jag längtade ofta hem, speciellt efter att få bli kramad av min älskade tjej, min trygghet. Men jag lärde mig så otroligt mycket om livet och om mig själv, om att våga. Våga släppa kontrollen och lita på att allt löser sig. Lita på att jag kan göra precis vad jag vill, och att de som älskar mig peppar mig och finns där, och ger mig den här tiden jag behöver. Och att de väntar på mig när jag kommer hem igen. I LA lärde jag mig att inte vara rädd, och det var den största gåvan jag kunde ge mig själv. Det var nyttigt att vara lite ensam också, jag som annars kan ha svårt för det. Min tjej kom och hälsade på, det var helt underbart. Hon väntade sedan på mig på Arlanda när jag kom tillbaka. Vi är efter detta starkare än någonsin tillsammans. Och viktigast av allt så är jag starkare än någonsin.
Njut, tänk på de du älskar, men glöm inte bort att ta vara på den underbara korta tiden du har i SF! Du är så modig.
Kram
Jag är 24 år och är nu inne på mitt sjätte år utomlands. I januari flyttar jag ännu till ett nytt land, och hur knäppt det än låter så kan det som du här ovan beskriver också bli en livsstil, när man snarare är mer bekväm med det obekväma än vad man är med det gamla och bekanta. Du klarar detta! Tre månader är ingenting, innan du vet ordet av är du hemma igen och undrar hur tiden kunde gå så fort. Lovar!
Man måste inte byta kontinent för att känna alla de känslorna.
Sen jag för ett drygt år sedan flyttade till Sollefteå (ja du läste rätt, inte Skellefteå) har jag en sån dipp minst en gång i veckan då jag önskar att jag kunde gosa med mina syskon, äta söndagsmiddag med mamma eller dricka vin på söder med vänner. Och då är jag bara 6 biltimmar bort – men det kunde lika gärna vara 6 dagar.
Ett tips är att upptäcka Sverige också, Vi har ett fantastiskt land men få har besökt annat än de stora städerna.
DETTA! så sant. jag har verkligen ingen lust att flytta utomlands. tycker det är en sån himla hets när en är ung, att en måste ut och se världen. visst kan det vara bra att byta miljö då och då men jag väljer verkligen hellre min syster och min mamma en bussresa bort över alla länder i världen. dessutom blir vardagen alltid vardag till slut, oavsett vilket land en är i. + att sverige är så himla fint och jag längtar tills jag har råd att se mer av det!
DETTA! så sant. jag har verkligen ingen lust att flytta utomlands. tycker det är en sån himla hets när en är ung, att en måste ut och se världen. visst kan det vara bra att byta miljö då och då men jag väljer verkligen hellre min syster och min mamma en bussresa bort över alla länder i världen. dessutom blir vardagen alltid vardag till slut, oavsett vilket land en är i. + att sverige är så himla fint och jag längtar tills jag har råd att se mer av det!
Jag bodde 6 månader i Bristol och kände från början 1 person. Jag tyckte att det var skönt att tillåta mig själv att softa väldigt mycket – har typ aldrig sovit & kollat på Netflix så mycket som jag gjorde då. Hehe. Sen tog jag långa promenader och det blev väldigt mysigt att ba va med sig själv när jag vande mig. Annars vill jag tipsa om att vara väldigt jakande, säg ja till allt du orkar så löser sig det där med socialt liv. Det var i alla fall så jag träffade nya personer. :) Tex sa jag ja till att ensam gå på en burlesque/pole dance-föreställning för att en snäll tjej frågade… Fick i alla fall en kompis från den upplevelsen!
Önskar att jag var rik, då hade jag kommit över på en fika!
Är så glad att du också är modig-ensam-bortapåannankontinent. Sitter i Bogotá, Colombia och ska bo här i 4 månader till. Då är det en tröst, i de är stunderna som inte är takfester, att läsa om någon annan som går igenom samma sak. Det ger trygghet.
Åh jag vet precis hur det känns! Jag flyttade till Japan i några månader för ett tag sedan och det var så roligt och svindlande. Men samtidigt läskigt och mycket mycket hemlängtan. Men jag växte massor på den resan. Kram på dig!
Å fine Flora, det kommer til å gå så bra! Da jeg flyttet hjemmefra flyttet jeg langt, langt bort. Jeg måtte bort fra alt og bli min egen person. Det var i allefall planen. Og planen var fin den, men som kjent blir det ikke alltid som man har tenkt. Jeg mistrivdes SÅ fryktelig. Ingenting funket. Skolen var knøttliten og lå i en knøttliten by. Ingen mennesker jeg passet sammen med var å finne. Jeg gikk rundt om kveldene og tittet på alle de lyse vinduene og misunnte på de lykkelige menneskene som bodde der, som var hjemme. Aldri før eller siden har jeg hatt særlig hjemlengsel, jeg må ha brukt opp kvoten min den gangen.
MEN. Jeg er så glad jeg dro. Det ble aldri bra, jeg flyttet hjem etter et år. Likevel var det året i all sin elendighet så utrolig mye verdt. Man lærer om seg selv. KramKram Flora, du er tøff <3