I söndags vaknade jag upp hemma hos Jaana, Emma och Filip. Vi kröp upp i bäddsoffan, telefonhängde och delade med oss av våra bästa Instagramknep i säkert en timme, skrattade okontrollerat som en gör när en är bakis och sippade på våra koppar kaffe. Såhär ser det ut på Jaanas skrivbord. Fint ju.
Tre queens på väggen.
Innan vi skulle byta miljö (men inte typ av häng) knäppte Filip av några bilder på mig och Jaana.
Älskar dem. Älskar hur nyvakna, skitiga och plufsiga vi är och hur de liksom lyser av ömhet.
Sedan gick vi ut i förmiddagsdiset.
Vårt mål var Husk, som är ett café i Limehouse där alla sitter och knattrar på sina datorer och dricker kaffe i sakta mak.
Jag åt curry och mackor till frukost. M-hm.
Emma bar den bästa tröjan.
Vi var där i flera timmar och degade. Cafédeg är ju i en klass för sig.
Sedan fick jag helt plötsligt lust att skriva. Det händer ganska sällan för mig, jag skriver oftast i min ensamhet när jag verkligen har avsatt tid för det, men den här gången kunde jag alltså inte hålla fingrarna borta från tangentbordet.
Och så åt vi varsin Brownie. Och inte vilken brownie som helst, utan det var DEN. GODASTE. BROWNIEN. I. MANNAMINNE. Vi frustade högt vid varje tugga.
Sedan åkte jag hem till Harrow och lagade den här favvorätten till min lilla Londonfamilj. Sallad på linser, halloumi, ugnsrostad fänkål och sötpotatis. Så djävulskt gott, ni måste prova!
Translation: Hang over Sunday in Limehouse, East London. We hung out at Husk all day, lazy and happy, and had the best brownie ever.