Jag mår lite sisådär just nu. Har haft många dagar av att stirra rakt fram och inte få något gjort och blinka bort tårar. Men jag vet ju att jag mår bra av att hitta på saker. Så i torsdags bestämde vi oss för att gå på dejt.
Vi klädde på oss lager på lager och gick ner till Vasaparken.
Där snörade vi på oss grillorna och tog några trevande skär ut på isen.
Jag hade inte åkt skridskor på flera år, men blev ändå varm i kläderna ganska fort. Känns fint att sånt där liksom sitter i muskelminnet.
Vi hade sällskap av ett seniorbandylag och några kids som åkte runt runt runt, dubbelt så fort som oss.
Orka borka vilken gullig skridskoprins.
Efter en stund blev vi middagshungriga. Då gick vi till den vietnamesiska restaurangen Minh Mat på Odengatan. Jag sa ”hej, jag är vegan, har ni något för mig?”, och då sa kyparen ”du har kommit helt rätt”. Och så ba hade de en vegansk meny! Prisa gudarna.
Felix och jag brukar nästan alltid köpa två rätter och dela. Varför bara smaka en rätt när du kan smaka två, liksom. Först valde vi en sötsur svamp- och tofugryta med kokosris.
Och sedan någon slags pannkaka. Och så tog vi varsitt glas rödvin för att göra dejtkvällen ännu dejtigare. Mycket bra mat, tips tips!
Hej killen.
Sedan gick vi hem, kröp upp i sängen och tittade på Star Wars IV. I alla fall första halvtimmen, innan mina ögon började gå i kors. Jag har nämligen aldrig sett de filmerna, men i den här takten kommer jag bli klar med hela serien någon gång år 2018.
Translation: Date night with my man. Ice skating in the park and vietnamese vegan dinner at Minh Mat.
Haha på Star Wars. Jag kör i samma takt… Men alltså, jag tror att det är ok att bli fett uttråkad av det. En behöver inte gilla allt.
Så romantiskt att åka skridskor tillsammans btw!
Kram
Tråkigt att höra att du mår dåligt!
Jag vet inte om det är samma, men jag blev rätt deppig med då jag flyttade hem efter att ha bott utomlands flera månader. Man blir liksom lite tom. Försöker greppa sitt gamla jag, samtidigt som man försöker kombinera det med alla nya fantastiska (och hemska) nakna sanningar om sig själv. Men det blir bättre!
Ta hand om dig och kom ihåg att du är grym! :)
PS. Tack för er pod! Inspirerande och rolig!
Tack så himla mycket för dina ord
fina du! snart blir livet gladare <3 största kramen!
Tufft med tuffa dagar, även om det inte lindrar något för dig så vet jag hur det känns. Vill också säga att det faktum att du skriver om din lite lindrar min. Kämpa på!
För mig är det dock omöjligt att vara trevlig mot min omgivning när allt är svart därinne, det tar för mycket energi. Känner att jag tar ut det över dom jag älskar mest, i mitt fall familj och vänner…. Men hur hanterar du det med Felix? (Fan, onödigt personlig fråga. Förstår om du inte vill svara. Jag är hudlös och gränslös.)
Själv är jag livrädd för att skaffa en pojkvän för vem står ut med en sån med såna dagar?
Hujedamig
Ska se till att ta upp detta i podden framöver. Mycket relevant fråga! Kram och pepp!
Undrar också typ samma. Har själv haft en ”mental svacka” senaste veckan och det går ju tyvärr ut över min partner/omgivning en del i och med att jag blir håglös och gråtig typ. Får så dåligt samvete efter, vill ju liksom inte vara… Jobbig och grå? Fast samtidigt är det ju en del av livet att ha svackor etc. Bleh. Aja. Jag har förresten ett önskeinlägg – det vore jättekul att läsa om din bostadskarriär, var och hur du och F bott. kram :)
Åhåh, hang in there <3 Det är inte lätt att vara en konstnärssjäl alla dagar, men det är ändå värt det. Jag tror på dig!!
Håpar du får det betre snart <3
Åh vietnamesist är typisch den godaste maten! Var där 2013 och fick prova på den ”på riktigt”, helt underbart! Mysig dejtdag by the way, skridskor är en bra idé!
Kram
ta hand om dig!!
Min favoritrestaurang. <3
Vill också ha en kille att åka skridskor med & käka vietnamesiskt med & somna till film med när allt känns förjävligt
Här är en låt jag brukar lyssna på när jag bara vill gräva ner mig själv. Lyssna på texten om du vill. Håll ut! Det kommer kännas bättre snart <3
å. lyssnar nu. så fint
verkar vara många som mår sådär just nu, jag är en av dem också. du är inte ensam. <3
jag tänker att om vi åtminstone fokuserar på att ta väl hand om oss… äta gott, röra lite på oss, umgås med folk som gör att vi mår bra… så vänder det snart, sakteligen. kram
Inuti mig nu. Sällskapssjuk och samtidigt tömd på sociala depåer. Stressad över de sju olika punkterna på listorna som ska göras varje dag, stressad för att en punkt är ”äta middag”. Dåligt samvete för att jag inte räcker till mer, till fler, för att jag inte kan leva det liv jag fått när så många orkar leva det liv de knappt får. Rädd att bli den som blir kvar medan alla andra rör sig framåt eller bortåt.
Och så irritationen över samhället, känslan av att vara en bortkastad vante, den som ingen orkar ta tag i minst av alla jag själv. Arg på en sjukvård som slutat höra av sig, som slussar mig vidare till arbetsförmedlingen som undrar varför jag inte är hos sjukvården, som skäller på min långsamma takt att ta tag i mitt liv, som tror att de vet vad jag vill, som tror att jag vet vad jag vill.
Vill allt och samtidigt ingenting; skapa, vara meningsfull, vara någon med ett mål, kunna vara ett yrke. Och samtidigt så less på att det är så den svenska kulturen ser ut, vem är du? jo, du är ditt yrke. Less på mig själv för att jag inte bara kan ställa mig upp och gå som alla andra, less på att se varje rörelse som en separation, få ångest av allt, på att aldrig tro på folk men ständigt vilja ha folks tilltro, se oro i allt. Inga meningar byggs tillräckligt starka för att bära hur det verkligen känns i mig. Känner du igen dig?
känner SÅ mycket igen mig. alltså heja oss.
Det där var redan naket och vackert och talande. Poesi i ett kommentarsfält.
Men det var ju inte det jag skulle säga. Det var ju att den viktigaste insikten, i drömvärlden… Är att prestationerna inte spelar roll, att bra eller dåligt bara borde kunna upphöra och att rädslan för att lämnas eller tappas bort borde lösas upp med badvattnet där en drömmer och svävar i frihet men i samma stund dränker sig med tvivel och självförakt.
Mitt i all min egen ångest och min igenkänning blir jag arg och politisk. Det kan omöjligt vara på individnivå att vi grymma coola DUKTIGA (där var det där jävla ordet igen) tjejer mår såhär förlamningsjävla dåligt. Det måste ligga i strukturen, vägrar ta på mig skulden. Vi som behöver kämpa och slåss för förändringen och också vill vara meningsfulla, vi orkar tamefan inte för alla krav som vi och andra ställer på oss.
Förlåt Agnes, det här var menat som ett svar och en pepp till dig och alla andra, men jag svävade iväg. Okoncist och imperfekt, typ som livet överlag och hur det borde vara.
Först och främst, tack. Tack för fina ord och tack för en respons jag tycker är oerhört viktig och som säkert värmer andra i kommentarsfältet också.
Jag gillar både bra och dåligt, gillar kontraster, men den ena kontrasten borde inte få stå över den andra, det måste vara okej att känna sig dålig lika mycket som det bör vara okej att känna sig bra. Blir alltid både varm och arg när jag läser sånt här; varm för att vi är flera som känner och som inte är ensamma, arg för att det inte ska behöva vara såhär. Det ska liksom inte vara på det här kalla-systemet-som-ej-fungerar-sättet men det är det ändå och de är så många sparkar neråt i detta system både mot alla utsatta grupper men också mot den enskilda individen. Men det är också därför jag blir varm, för att det finns de som organiserar sig, peppar, sträcker näven i luften tillsammans, för de som inte orkar, för de som inte kan, kämpar för sig själva och för att krossa strukturer som försker tysta.
Ta hand om dig.
Men var är hjälmarna? Regel nummer 1: aldrig utan hjälm på isen!
Tar till mig detta!!!
Ja snälla Flora, använd hjälm! Har en vän vars kusin fick en allvarlig blödning efter att ha trillat och slagit i huvudet i isen, inte roligt alls… Ta hand om er!
Åh Flora! Så himla tråkigt att du mår så dåligt, hoppas verkligen det går över snart! <3 tänkte bara säga att om du känner att det blir för mycket att både hålla på med din bok och bloggen just nu, så är det helt okej att ta en liten paus från bloggandet en stund. Jag lovar, vi finns kvar här ändå!!! <3<3
Det ska bli väldigt kul att få läsa din bok. Har ju själv läst din blogg i flera år, så ska bli intressant och se om man känner igen sig! Hur du skriver, inspo från ditt liv och så vidare!!
Men ja, hoppas verkligen du mår bättre snart, även om det självklart är helt okej att bara må pissdåligt ibland!!! Du är min favoritbloggerska, KRAM
Människa alltså
It has been so long ago I was ice skating! Good idea! Looks really like you had many fun :)
xx from Bavaria/Germany, Rena
www.dressedwithsoul.com
Men åhhhh vad gott det där såg ut! Är så himla glad att jag har upptäckt vietnamesisk mat och att det öppnar fler och fler ställen i sthlm. De värsta med att vara vego är verkligen att käka ute, så det är så skönt att det finns ställen där man kan få bli bortskämd på riktigt.
Hoppas du mår bättre snart angående tårarna <3 Det är så jävla häftigt det du gör med boken!