Själv, men inte ensam. Själv, men inte ensam. Själv, men inte ensam.

Det är onsdagsmorgon. På andra sidan Karlbergskanalen spritter trädkronorna mot himlen och skapar en klorofyllgrön avdelare mellan Trygg Hansas brutala kropp och Stockholm Vattens röda tak. Om en vecka kommer grenarna inte synas mellan bladverken. Träden kommer se ut som stora broccolihuvuden längs med Karlbergs strands promenadstråk.

Overklighetskänslan i att det blev sommar frÃ¥n en vecka till en annan, och att jag blev ensam – nej förlÃ¥t själv – lika fort. Det gör att jag ibland mÃ¥ste stanna upp mitt pÃ¥ gatan, ställa mig frÃ¥gan: Vad hände?

Jo. Det är rätt det här. Vi ska vara isär. Men att ha bott med nÃ¥gon i 3,5 Ã¥r och sedan – själv.

Mina bokhyllor gapar. Här finns inga konstböcker kvar. Inga armaturer som han så noga valt ut. Han brukade buda hem lampor trots att vi inte hade plats för dem. En Triplexkopia med lång arm som kunde vinklas åt olika håll. Jag gillade den lampan. Men nu syns mörka hål på väggarna. Ögon som stirrar tillbaka på mig.

Folk pratar om kvällarna som de värsta. För mig är det morgnarna.

När man vaknar ensam – nej förlÃ¥t själv –  kan man lika gärna somna om. Jag fÃ¥r tvinga mig upp ur sängen. Jag gör samma frukost som alltid men slÃ¥r ut hälften av kaffet i diskhon. Jag sitter pÃ¥ huk pÃ¥ stolen och skriver. Fötter och rumpa i stolssitsen. Som en apa. Klockan pÃ¥ Trygg Hansa slÃ¥r 09.01. Han brukade massera mina knän om kvällarna när de värkte. Han suckade aldrig när jag bad honom, han bara gjorde det. Men han sa Ã¥t mig att sitta ordentligt i fortsättningen. Nu slÃ¥r klockan 09.02. Nu visar den temperaturen: +10°C. Jag tänker sitta sÃ¥här trots att det sliter pÃ¥ mina knän.

Det enda som funkar nu är att träffa människor, vänner. Jag dricker dem i stora klunkar.