Igår sa vi adjö till dig.

Jag skriver och raderar igen, för hur ska jag någonsin kunna beskriva en sådan känsla? Hur ska jag beskriva sorgen när någon dör så ung, så levnadsglad? När det känns som att allt rasar inuti, när jag bara vill skrika NEJ DET HÄR HÄNDER INTE VISST HÄNDER DET INTE.

När vi kom till Skogskyrkogården var marken bar. Grågröna fält med nakna träd. Frusen mark och torra grenar.

Efteråt, när ceremonin var slut, kom vi ut till ett vinterlandskap. Jag är varken religiös eller särskilt andlig, men när världen bokstavligen gått från grå och karg till mjuk och vit på loppet av en timme så visste jag: det var ditt sätt att säga: Hej. Jag ser er. Ni klarar det här. 

Det fick oss att börja gråta igen.

Du såg hur många näsdukar som gick åt, hur många värktabletter som behövdes för att dämpa huvudvärken – den man får när man har gråtit intensivt. Du såg hur många vi var på begravningen. Hur många du har inspirerat, uppmuntrat, fyllt med glädje.

Du såg hur små som stora händer krampade i din frånvaro.

Du fattas oss.