Mamma och min låtsaspappa Calle träffades på G-studion, en ateljéförening där mamma satt i ena änden och illustrerade barnböcker varvat med att rita trädgårdar, medan Calle satt i den andra änden och drejade. De blev skitkära i varandra. Som sjuåring brukade jag få följa med till Calles verkstad för att få dreja. Han centrerade leran och sedan gjorde jag saltkar och vaser och äggkoppar i en rasande fart. Jag älskade det.
Calle är en av få svenska keramiker som kan leva på att dreja. Han levererar sin keramik till restauranger som Frantzén, Lilla Ego, Volt, Mistral och Köttbaren. Finkockarna, såväl som många andra, är som galna i hans tallrikar. Och jag kan ju inte bli annat än stolt.
Att vara keramiker är ett tufft jobb. Framgången betyder betydligt fler timmar i verkstaden. Calles keramik gjuts inte, den drejas för hand, vilket innebär att han aldrig kan luta sig tillbaka. Men det betyder också att varje bruksföremål har sin egen vackra karaktär.
Igår fotade jag den keramik som används på restaurang Frantzén. Ovan är ett urval av det färdiga bildmaterialet. Här är Calles hemsida. Där kan du se återförsäljare, anmäla dig till en kurs och läsa mer.
Om du blir sugen på att se hur det ser ut hemma hos mamma och Calle kan du kika här.
Translation: My stepfather Calle is a genius when it comes to tableware. Plenty of Michelin-starred restaurants want his pottery. Yesterday I photographed his plates, bowls, teapots etc at restaurant Frantzén. Visit Calle’s website here.