NÄR JAG VAR FJORTON

Sammanfattningar och listor.
26 mars, 201514:00

collage5

Att vara i tretton- och fjortonårsåldern var ett enda stort experiment. Jag rotade fram kläder ur utklädningslådan, bar nitarmband och vintageklänningar, hade långt hår kort hår brunt hår blont hår, ritade och skrev. Pratade högt och väjde för gliringar i skolkorridoren. Klampade runt i Dr Martens och försökte att inte ta illa upp när moppekillarna pekade på min högmidjade kjol, spottade snussaft och frågade om jag var gravid.

Det var under den här perioden som min blogg kickades igång ordentligt. Jag älskade hur mina bloggläsare alltid peppade mig till att våga klä mig som jag ville, våga skriva, våga rita. Att inte vara rädd för att experimentera. Fan vad tacksam jag är för det.

Paulina, Ebba, Josefin, Anna, Tess och Flora. Vi hängde jämt. Här tyckte vi att det vore en bra idé att ha gräddkrig. Det hade vi förstås rätt i.

Såhär såg mitt sovrum ut hos pappa. Jag hade precis bytt ut alla mörka, vinröda textilier till det här ljusa. Symaskinen stoltserade på skrivbordet.

Det var också nu vi började dricka. Vi drack häxblandning och hängde vid Trollsjön. Grillade. Dansade. Tältade och vinglade runt i skogen och gjorde allt för att verka nyktra när våra föräldrar tittade till oss.

Minns inte vad jag hade gjort här, men jag hade antagligen fyllehånglat med någon jag inte borde ha fyllehånglat med.

Jag var ett indiekid utan att förstå det själv – så totalt omedveten om klichéer. Och jag var så förbannat stolt över mina 150 läsare om dagen.

Esmeralda introducerade mig till Södermalm och det var som att äntra en ny värld. Så annorlunda från Orminge centrum och Nacka forum. Vi drack silverte på Café String (varmvatten blandat med mjölk, eftersom vi inte hade råd med te) i timmar, provade kläder på Beyond Retro och lapade vårsol i Vitabergsparken.

Hanna var den första personen som jag lärde känna via bloggen. Och den person som tog med mig på mitt första bloggevent :’)

collage1

Sedan anordnade vi en bloggträff på Djurgården. Vi var 11-12 stycken som satt i gräset, åt torra cupcakes (det var tvåtusenåttas bloggtrend om ni minns) och bekantade oss med varandra. Så gulligt I die.

Jag hade en novellserie på bloggen i femton delar där jag skrev om en tjej och en kille (nej förlåt en FLICKA och en POJKE) som träffades på bussen. Som sagt: jag hade ingen som helst koll på vad en kliché var för något, och det är det som gör Bussbekymmer så sabla cute. Jag var tretton år, kämpade med tempus och tyckte att blyga pojkar som skrev poesi var det vackraste som fanns.

Tess och jag reste till Gotland flera somrar i rad. Där åkte vi moppe och hängde med killar på stranden och tog bilder på varandra i solnedgången. Vi hade så himla roligt, Tess och jag.

Sedan åkte jag till mitt landställe och raggade upp en kille. Alltså på allvar så klev jag fram till honom, gav honom mitt nummer och sa att han skulle ringa mig. Och det gjorde han. Han var mogen, glad och så olik alla andra killar på min högstadieskola och vi hamnade såklart i hans säng.

Och när han inte hörde av sig på EN DAG skrev jag den här melodramatiska texten på bloggen. Gud. Vill bara krama om mig själv. Jag ville så jäkla gärna bli kär men när vi skildes åt efter en vecka ihop så försvann alla sådana känslor ur kroppen, som vatten som rinner ur ett badkar.

Sedan fyllde jag fjorton! Och blev överraskad av mina bästisar <3

Viggo och jag bråkade mycket när vi bodde ihop men när han flyttade till Västkusten (där han bor än idag) blev vi kompisar på riktigt. Bästa, bästa Viggo.