I torsdags gick vi igenom Park Presidio för att komma till Baker Beach. På norra sidan låg nudistbadarna som bleka sälar över klipporna och vid ett tillfälle svepte vågorna in och blötte ner våra skor. Vi lutade hakorna mot knäna och tittade på havet och pratade om vad vi kan göra för att må bättre. Det är mycket sånt nu. Självförverkligande. Jag har haft så mycket tid i mitt eget huvud och jag försöker bena ut vad som gör livet viktigt och vad jag vill fokusera på.

Och samtidigt som jag redan nu börjar tänka på Stockholmsvåren och hur jag ska njuta av den så gör vetskapen att jag snart måste lämna dessa stränder, dessa dimmiga solnedgångar, dessa fuktiga barrskogar SÅ ONT. Stadslivet har jag ju där hemma i Sverige, men den här naturen? Jag får inte nog av den.