I måndags förlorade vi en fantastisk person efter tre års sjukdom. Det gör så förbannat ont. De här dagarna har varit tunga, men vi är en stor grupp människor som pratar, minns, torkar tårar och håller om. Chocken, tomheten och den plötsliga tröttheten. Jag vet inte hur jag ska hantera det.

IgÃ¥r gick jag och Felix ut pÃ¥ stan för att rensa tankarna. Promenerade lÃ¥ngt i duggregnet, Ã¥t falafel pÃ¥ Konserthustrappan och höll hÃ¥rt i hand. När vi kom till Marimekko sa Felix ”nu köper vi nÃ¥got dyrt”. SÃ¥ dÃ¥ gjorde vi bara det. En skjorta till honom och en mjuk topp till mig i den bästa färgkombon. Tänker att det är glada färger, och glädje är vad vi behöver nu.

Här är ett garderobsreportage som jag gjorde med tidningen Solo i somras, som publicerades i oktobernumret. Hoppas ni gillar’t!

Som vanligt väljer fotografen en bild där mitt tandkött inte syns sÃ¥ mycket. SÃ¥ tröttsamt. I’m sorry if my gum offends you (well, not really) men fotografen, du fÃ¥r mig att se ut som en seriemördare när du väljer en bild där leendet inte nÃ¥r ögonen.

Translation: Me and my wardrobe in the October issue of the magazine Solo.

Felix har varit bortrest över helgen och jag har passat på att maratonhänga med Bea. Det är sådant som sällan händer när en bor tillsammans med sin partner, vilket egentligen är himla synd. Bea kom till mig i fredags för att dricka vin och vi sade hejdå till varandra mer än ett dygn senare.

Vi har dansat oss genomsvettiga på Fasching i flera timmar (måste ändå vara det bästa dansstället i Stockholm), skrattat oss igenom varsin pommes med bearnaisesås, somnat skavfötters i min säng, ätit pannkaksfrukost, tittat på film under duntäcken, färgat Beas hår, lagat qournstroganoff, klätt oss i matchande Sandyoutfits, lockat håret, poserat hämningslöst och sedan druckit födelsedagsöl i Jakobs ära på Tjoget. Fint häng alltså.

Ps. Tror att Bea kommer att vara Sveriges stadsminister år 2040. Ni vet var ni hörde det först.