Idag fyller jag visst tjugo. Jag minns när jag var yngre och den här dagen bara var en stjärna på himlen, ett onåbart mål.
Hejdå tonåren. Du har varit omtumlande, rolig, sorglig och fantastisk i en enda stor röra. Hejdå första hånglet på Elverket (han hade hångeltävling och betade av tjej efter tjej medan jag blev helt mjuk i kroppen bara av smaken av hans tuggummi), gångerna jag smet ut och hängde i Orminge centrum med Paulina och Ebba, då jag testade att röka för första gången och alla skrattade åt mig, eftersom jag inte förstod att jag skulle andas in samtidigt som jag tände cigaretten. Hejdå moppeturer bakom killar med mjuka midjor. Hejdå den där gången de höll fast mig och tog mig på brösten, fast jag sa nej. Alla timmar framför spegeln då jag velat ömsa skinn på grund av ömmande finnar. Hejdå höga mobilräkningar på grund av timslånga samtal med killar med målbrottsröster. Hejdå första sexet medan Love Actually flimrade på tv:n, då jag knappt kunde andas för att jag var så nervös. Hejdå högsta betyg i nästan alla ämnen och otaliga stressattacker i mammas knä. Hejdå dagen jag och Sebastian gjorde slut och jag kände mig tom, ekande inuti. Hejdå bråken mellan föräldrarna, de som gjorde att min storebror försvann en hel kväll. Hejdå tårarna på julafton, år efter år. Hejdå den där dagen då Felix sa att han var så sjukt jävla kär i mig. Hejdå fylledimmor på festivaler, hejdå lunchraster i Jarlaparken, fredagseftermiddagar på Café 60 och fester med sprit vi köpte från vodkabilen. Hejdå studentflak. Hejdå dagen då vi förstod hur sjuk han var, att det var allvar. Hejdå första lägenheten, då jag sa mamma, jag flyttar hemifrån om en vecka. Hejdå folkhögskoleåret, det bästa.
Nu börjar ett nytt kapitel. Ja, så känns det faktiskt.
