Flora Wiström

Sådärja, nu tar vi en titt på vad som hände resten av onsdagen i Paris.Vi siktade in oss på Eiffeltornet och började gå ditåt, längs med Seine. Men först stannade vi på Musée d’Art Moderne. Såg tårtljus i mänsklig storlek, den här tavlan av Léger. Felix sa ”Flora, kan du snälla fota den här? Den är fantastisk.” Ett prickigt rum, och andra konstinstallationer. Jag hade så mycket skoskav att jag gick in i varje rum, hittade en bänk och satte mig där och tittade mig omkring. Efter någon timme kände vi oss klara och gick ut igen. Hit! Jag tog detta superturistiga foto,och detta. Baguette framför Eiffeltornet!! Så himla mysigt och klyschigt. Fjärde gången jag är i Paris men första gången jag ser Eiffeltornet på nära håll.Mot eftermiddagen åkte vi hemåt igen. Vi sov middag i någon timme och när vi vaknade var himlen gyllene. Vi stod och gapade. Så jäkla vackert. Detta är min bakgrundsbild på min mobil nu mera och tror ni inte att iPhone skulle sälja ännu bättre om det var standard? Vem vill inte ha en Parismobil liksom.Vi åt pasta med tomatsås samt korv och brieost till. Och drack bubbel!  På kvällen mötte vi upp den här pinglan på Comptoir Général, Agnes! Samt en bunt andra svenskar som numera bor i Paris. Fint att träffa henne och dricka hundra Secousse-drinkar tillsammans.

Translation: Wednesday evening in Paris. Musée d’Art Moderne, tower eiffel, pasta dinner and drinks with agnes and Co. at Comptoir Général.

En uteservering på rue Vieille du Temple klockan 16.06. Jag läser Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg och sippar på en café créme. Runt omkring mig hörs ljuden av klirrande vinglas och någon som far förbi på en moped. De ivriga konversationerna hos paret bredvid oss, det franska språket som porlande vatten. Min reskamrat sitter tätt intill mig, våra kinder är varma och rödlätta från värmelampan snett ovanför oss. Det här scenariot gör mig fullkomligt mjuk inuti.

Jag tänker att jag måste konservera den här stunden. Bevara den långt, långt inom mig så att jag kan ta fram den när som helst.

En man går förbi oss. Han stödjer sig på en käpp och viftar med en papperskopp framför sig. ”S’il vous plaît, monsieur. S’il vous plaît, mademoiselle.” Han är en av många tiggare i den här staden. De slitna kläderna vittnar om ett liv på gatan. Kanske ligger han tryckt mot en husfasad om nätterna med ett vindskydd av en kartong, kanske sover han på en metroperrong.

Paris, en av världens vackraste städer med Seine som ringlar sig fram genom stadsdelarna. De väldiga byggnaderna och monumenten med hundratals år av historia bakom sig. Parkerna i sin vårskrud. Så många syner som får en att gapa, som fyller vartenda vykortsstånd med bilder av pittoreska vyer. Innan resan läste jag otaliga reseguider och blogginlägg om staden. Men ingenstans stod det om den utbredda hemlösheten, om alla de människor som ligger i sovsäckar längs med husfasaderna. Till och med raklånga mitt på gatan, som om de helt och hållet har gett upp.

Kristian Lundberg skriver om fattigdomen i Malmö och om människorna på samhällets botten. Om att vara papperslös utan rättigheter. Att bli fråntagen sitt människovärde. När jag sitter på uteserveringen och läser boken slår det mig att staden Lundberg skriver om lika gärna skulle kunna vara Paris.

Jag tänker tillbaka på gårdagskvällen och en kvinna jag såg vid République. Hon satt på gatan ovanpå en madrass med sin dotter i famnen, inte äldre än tre år. Hennes två söner låg gnyende tätt intill henne. Runt omkring dem ljöd staden. Kvällen var kall och vindarna bet inpå huden, tog sig in under min jacka och helt säkert under deras tunna filtar.

Förbipasserande tittade åt ett annat håll, ville inte låtsas om kvinnan och barnen. Jag gjorde likadant. Ett snabbt ögonkast åt deras håll, sedan åter ner med blicken i gatan.

På uteserveringen på rue Vieille du Temple börjar solen gå ner och jag slår ihop boken. Kristian Lundberg vet att politik handlar om att kunna tänka sig in i andra människors livssituationer. Det är det som gör Och allt skall vara kärlek så stark. Det är en påminnelse till mig: jag ska inte titta bort, inte sätta på mig skygglapparna, för det är genom att möta verkligheten som det finns en chans till förändring.

Jag fick ett tips av en bloggläsare vid namn Rebecka att gå till St Regis på Île Saint-Louis för att äta. Sagt och gjort, jag och Felix promenerade över dit för att se om de hade någon frukost! Det hade de sannerligen. För 11 € fick vi färskpressad juice, valfri varm dryck, rostat surdegsbröd med två olika marmelader, pain au chocolat och kokt ägg. Som taget. Inredningen var så sabla fin! Svartvitrutigt golv, kaklade väggar och tjusiga inredningsdetaljer. Som dessa lampor eller de svarta fläktarna i taket.   Vi var lyriska. Kanske också för att personalen var så typiskt fransk och slängde fram maten på bordet, pratade snabbt på franska och visslade under tiden de serverade sina gäster.Äggen var perfekt kokade dessutom.En anledning till att jag blev kär i den här killen är hans snälla, snälla ögon. Å vad jag tycker om honom.    Jag poserade lydigt. När vi var mätta och belåtna gick vi vidare.  Vi hittade en tjusig glasögonbutik.  Jag hade på mig kjol från second hand, tröja och jacka från Monki, skjorta från Family Affairs och halsduk från Sheinside.Trots rysliga skavsår så var jag glad. Vi gick och tittade på nya sneakers till mig som kanske var snällare mot mina fötter men det är klart att inga skor är sköna när fotsulan är svullen och tårna har skavsårsblåsor. Så vi struntade i det. Jag haltade fram och fotograferade en blå dörr, och en ståtlig byggnad. Samt våriga träd. Vi passerade Jardin des Tuileries. Tittade på en vacker karusell och var tvungna att sätta på oss solglasögon eftersom det var så ljust. Vart vi gick sen får ni se i morgon!

Translation: Wednesday morning in Paris with breakfast at St Regis and a walk through Jardin des Tuileries.