Jag tänker på dig. På våra sista dagar i New York. Hur vi vandrade runt i Bushwick och sörplade i oss varsin iskaffe medan vi fick en rundvandring av en hög fyrtioåring i tight t-shirt. Hur han pekade ut den bästa barberaren och den sämsta mexikanska restaurangen, propsade på att bjuda oss på varsin snow cone och ville att vi skulle följa med honom upp i hans lägenhet. Hur han malde på utan att fråga oss om någonting. Hur hans pupiller täckte hela iris och fick ögonen att se svarta ut.

Jag tänker på hur vi tog tunnelbanan till Brooklyn Bridge och jag var så hungrig att jag inte kunde konversera. Hur irriterad du blev på mitt gnäll. Hur vi gick in på Juliana’s och beställde en enorm marguerita och varsin läsk, satte oss nere på bryggan och åt med solen i ögonen. Hur jag sa Nu har vi det jävligt bra. Hur Manhattan bredde ut sig på andra sidan floden som en kliché, som ett vykort.

Jag tänker på hur vi trängdes med anda turister när vi gick över bron. Jag tänker på hur vi tryckte oss mot broräcket och kysste varandra utan att bry oss om att vi stod i vägen för förbipasserande.

Jag tänker på hur vi, dagen därpå, stod vid West Street Station och tog djupa andetag. Hur vi lade armarna om varandra och sa hejdå till ljudet av basketbollar som studsade i inhägnaden bredvid. Om och om igen sa vi hejdå. Först med stadiga röster, sedan med tårar och snor. Hur jag gick ner för trappan mot tunnelbanan, för att sedan vända mig om och gå tillbaka till dig. Felix sa jag. Vänta.  Hur vi omfamnade varandra igen, länge, tills du sa Du måste gå nu. 

Hur röda dina ögon hade blivit då.

Och när planet till San Francisco lyfte så tänkte jag på dig. Hela tiden tänker jag på dig.

Translation: About our last days in New york, and how it felt to say goodbye. Translate the post by hitting the translate-button below the header.