Jag bestämde mig för att jag visst inte kunde vara ”bara vänner” med honom. Så jag vågade, och nu är vi tillsammans, och jag har aldrig varit såhär lycklig. Och han brände en cd-skiva till mig med mina favoritlåtar som jag lyssnar på varje gång jag kör bil.

PS. Vill att alla där ute som kanske velar över någon, som kanske har hånglat med en viss person på fester hela sommaren, som kanske ändå inte vågar bli kär, eller förstår att en är påväg att bli det. Bara kör, för det kan bli det finaste någonsin.

Jag har varit så himla nere den senaste månaden, gråtit varje gång jag hamnat i min pojkvänsfamn och han har tröstat mig genom pussar och fina ord. Vad skulle jag göra utom honom?

I lördags hånglade jag med killen jag har haft en crush på i över två år.

”Ibland tänker man.
Ibland tänker man på vad man ska äta till frukost, vilken tröja man skall ha på sig eller vilken lista på Spotify man skall välja.
Ibland tänker man för mycket.
Ibland tänker man inte alls.
Ibland tänker man på hur orättvist det är att ens bästa väns mamma är sjuk.
Ibland vill man inte tänka.”
Hittade gamla texter som jag skrivit under gymnasiet och blev påmind om hur bra det är att skriva av sig ibland. Så himla skönt att bara släppa allt och inte behöva oroa sig för felformuleringar eller missförstånd. Att knappt se vad man skriver för att ögonen tåras, att efteråt känna sig så mycket lättare.

Tack för himla fin blogg och inspiration<3

Två fina saker som har hänt mig på senaste tiden är att jag träffat en extremt fin människa som jag är kär i och det bästa utav allt? Han är kär i mig tillbaks och när han kollar på mig är det som att hela världen stannar upp. Som att det bara är vi två i den. Som att ingenting annat existerar. Och även om det är några mil mellan oss och även om vi vet att det dröjer några veckor innan vi ses igen är det så värt det. För varje ögonblick vi spenderar tillsammans är värt varenda sekund av längtan och veckorna och månaderna går ju ganska fort fram. Men det bästa är att jag vet att om mindre än två månader ska vi spendera en hel vecka tillsammans. På ett varsitt par skidor på dagarna och i samma säng på nätterna. Och att det finns en chans att jag om ett år kommer bo i samma stad som honom.

En annan fin sak är jag tog beslutet att göra det där som jag alltid velat göra men aldrig vågat. Att följa mina drömmar helt enkelt. För en gångs skull tog jag tag i det och för en gångs skull känner jag mig stolt över mig själv. Att berätta om all mobbning och min ätstörning som jag gick igenom. Och att sluta skämmas för något som är jag och försöka få andra att börja prata om två viktiga ämnen som dessa. Jag har blivit intervjuad av min lokaltidning och nu väntar förhoppningsvis ännu större äventyr och just nu kan inget krossa mig känns det som.

Okej jag har redan kommenterat en gång innan, då ungefär ”jag frågade om han vill ha mig och han svarade ’förevigt'”, vilket såklart är jätteroligt och spännande och jag får pirr i magen bara av att tänka på det. MEN något hände igår som nog slår det. Jag har ALLTID varit så himla, himla nervös när jag ska tala framför klassen, speciellt när det gäller engelska. Jag hatar det. Men igår så hade jag FRIVILLIGT sagt att jag skulle vara den första i min engelskagrupp som skulle hålla tal. Och jag valde FRIVILLIGT att göra det i helklass (känner bara fyra sen tidigare). Och jag var så jävla stolt över mig själv för att jag vågade, så jag glömde bort att vara nervös!!!! Och jag var så jävla kickass, oavsett vad jag får för betyg, och jag är SÅ stolt över mig själv! Känns som om jag kan göra vad som helst nu.

En fin grej är från förra helgen då min bästa killkompis sa att han var glad över att jag var där och hälsade på honom och att han hade saknat mig. Det var stort då han väldigt sällan säger något sånt till någon.

Jag skickade iväg min allra första insändare till lokaltidningen igår. Det kanske inte låter som mycket, men för mig som alltid tvivlar på min egna förmåga var det ett otroligt stort steg.

Jag hade födelsedag och tillbringade den utan familj eller nära vänner för första gången, i Paris som ännu inte blivit mitt hem helt och hållet. Dagen präglades av fysikprov och feber, jag hade hemlängtan och kände ingen lust till nånting. Så vände hela dagen tack vare några fantastiska människor som jag lärt känna här, som visar sin uppskattning och i hemlighet planerar helgaktiviteter för att fira mig. Mitt älskade squad, så beundransvärda så det inte är klokt!!

När min iPad som varit helt totalt död i sex veckor plötligt återuppstod i måndags. Då var jag lycklig. Visst, en iPad är ett materiellt ting men den betyder så mycket för mig. Den gjorde så jag slapp konka en enormt tung väska i gymnasiet. Att jag kunde connecta och prata med mina au pair – barn genom google translate när jag inte kunde tillräckligt mycket franska. Gjorde så jag kunde se min familj och vänner genom Skype när vi bodde många mil ifrån varandra. Fick mig att vågade mig in i föreläsningssalen första dagen på universitet. Fanns där när en jävel snodde min dator. Hjälpte mig överleva en ensam sommar på Gotland. Sen innehåller den alla mina hemlisar och innersta tankar från de senaste två och ett halvt åren, och nu när den vaknade igen var det som att en vän hade återuppstått. Lycka.

Har träffat två nya bästa vänner, vi började i samma klass nu i höstas när vi började gymnasiet och de är så himla bra att det inte spelar någon som helst roll att resten av klassen är värdelös. De är så bra, SÅ BRA. Ni vet när man träffar folk som man vet att man kommer ha kvar hela sitt liv? Så känns det. Vi har redan börjat planera allt vi ska göra tillsammans efter att våra kommande tre år tillsammans tar slut. Jag ser så mycket fram emot vår tågluff igenom Europa, åren då vi ska leva fattiga tillsammans i New York och när vi ska dricka vin och dansa i köket när de hälsar på mig efter att jag har flyttat till Barcelona. Imorn när vi ses så ska jag även föreslå att vi lämnar våra män vid 60 års ålder och reser jorden runt tillsammans bara vi tre, och jag är övertygad om att de kommer älska den idén.

Spenderade helgen som student då jag besökte min äldsta och närmaste vän. Hn känner mig bättre än vad jag själv gör, trots att vi är varandras motsatser både till utsidan och insidan. Vi skrattade, dansade och drack farliga mängder kaffe. Precis som alltid. Vi cyklade, söp och hängde med nya fina människor. Precis som när vi var yngre. Vi tjafsade, gick vilse och hamnade i obalans. Precis som aldrig förr. I nämrare tjugo år har vi gått genom livet tillsammans, självklart med både upp- och nedgångar, och jag kan ärligt medge att inte vore den jag är utan min väns hjälp. Trots avbrott har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Denna gång är jag inte så säker. Under våra dagar tillsammans kände jag något jag aldrig tidigare gjort. Ensam.

ligger vaken mitt i natten och kan inte sova för hundraelfte gången i rad. kommer sedan på att killen jag är förälskad i ska kliva upp om en halvtimma och får då den briljanta idén att ringa och väcka honom, bara för att få höra hans röst innan jag förmodligen totalsomnar.

Jag satt på en strand på andra sidan jorden, drack billigt vin och spelade gitarr med underbara människor och ljudet av havet som sällskap och önskade att jag aldrig skulle behöva åka hem.

Jag kämpar mot en sjukdom som i Sverige ’inte finns’. Fast det gör den ju, men därför måste jag åka utomlands för att få rätt hjälp. Visst är det svårt att bli sängliggande när man är 19, men det svåraste är nog ensamheten. Att kompisar hör av sig mer och mer sällan tills det avstannar helt, kvar är jag och mamma. De dagar jag inte kommer ur sängen är hon där, min älskade mamma. Fast vi nu levt i ett ständigt kaos och kamp för våra liv i flera år, finns det ändå dagar när vi är glada. Vilken tur att livslusten är så odödlig. Och att det finns mammor.

En bra sak som hänt mig just precis nu är att jag läste alla kommentarer och började diskutera med en kompis hur bra livet kan vara. Det är så otroligt att det finns så många berättelser och att man varje dag går förbi folk som har så mycket bra saker inom sig som man inte ens kan tänka sig!! Det är fantastiskt <3

Jag kallas Svante, dock heter jag något helt annat. Jag bor i ett kollektiv med vänner som studerar, men jobbar själv. I början på september nämnde en av mina vänner att det fanns en kille i hennes klass som hette Svante. Så jag bad henne att hälsa till honom, skönt namn du har. Och nu har min och Svantes kontakt gått fram och tillbaka så, genom vår gemensamme vän, i månader. Lätta hälsningar fram och tillbaka. Vi hade ingen aning om hur den andre såg ut och hade inget intresse att ta reda på det heller – ännu mindre att träffas. Tills nyligen. Genom dessa månader lärde jag mig att han älskade ölkorv, språk, har tre jobb samtidigt som han studerar för att spara ihop till en en lägenhetsrätt och absolut hatar Frankrike trots deras mat och – vinkultur. När ICA hade utförsäljning på ölkorv och jag såg min chans – jag köpte ett berg, som jag skickade med vår kompis dagen efter med mitt nummer på en lapp (hon hade tröttnat på att agera medlare, vilket är förståeligt). En kul grej. Vad jag inte väntade mig var att vår kompis kom hem med en påse med rosor och vin, och därefter ett meddelande i inkorgen som löd ”jag visste verkligen inte vad som skulle toppa denna guldgruva av ölkorv, så du får en kliché”. Och då bestämde jag mig att vi var tvungna att träffas, för vem vill inte se människan som delar samma namn och som gett en rosor och vin?

Nu har vi setts ett par gånger. Och kommer ses fler! Detta är det mest udda mötet jag haft med en människa som blev SÅ bra.

Den åttonde december för tre år sen kysste jag honom för första gången. Det var en rätt så förjävlig första kyss men nått måste vi gjort rätt för vi älskar varandra fortfarande lika innerligt.

Om prick 22 dagar åker jag 150 himla mil för att äntligen hälsa på min bästa vän som flyttat till Lund! På riktigt så längtar jag så mycket att jag blir alldeles gråtfärdig bara av att tänka på det. Vi ska se Markus Krunegård, dricka öl, fira hennes födelsedag och ta igen de tre månader som vi befunnit oss i varsin del av landet. Kommer bli bäst.

Jag ska snart flytta ifrån den här skitlägenheten, jag ska hälsa på min nya kusin, jag och min bästis hade en sjukt rolig dag idag och killen jag gillar gillar mig också. Livet är bara så himla bra just nu.

Jag är 19 år och har träffat en man som jag har världens bästa sex med, han är 28 år äldre än mig och allt jag vill ha. Även om jag legat med en del innan honom så har jag aldrig känt mig bekväm naken men med honom så längtar jag till att ta av mig kläderna. Det enda jobbiga är att jag börjar bli lite kär och det skulle aldrig funka så jag försöker bara njuta av det och stänga ute allt annat.

Spenderade natten bredvid en person som det egentligen, egentligen, är alldeles för komplicerat med för att spendera en natt ihop med. Men det känns så fucking jävla bra att jag går som på moln ändå. Jag menar; någons hud kan inte kännas sådär mjuk mot min, eller sexet kan inte vara SÅ JÄVLA BRA, om det inte är meningen att vi ska ligga sådär bredvid varandra. Det kan inte vara en slump helt enkelt.

I fredags satt jag på Bistro Rigoletto’s uteservering med mina bästa vänner. En av mina killkompisar hade precis blivit underkänd på sitt teoriprov/körkortsprov med en enda ynka poäng. Han vill ha en vodka-tranbärsjuice att dricka. Min andra killkompis beställer en Cosmopolitan till honom och tror verkligen att en Cosmopolitan bara är vodka och tranbärsjuice. Jag vet inte, folk tittade på oss när vi skrattade åt det. Där och då insåg jag att jag har världens bästa vänner. Att det är lätt att glömma det ibland. Att man tar dom för givet. Så himla tråkigt bara att han vodka-tranbärsjuice-kompisen ska flytta till Australien. Lyckligtvis har jag också bott där så kanske, kanske, kanske att jag kommer efter. Jag menar, working holiday-visat gäller ju inte för alltid. Why not!

Att jag och en kompis som inte hängt så mycket gick och spontan fikade på håltimmen. Vi pratade om avstånd, fyllehångel, att bli bortbytt när ens vänner skaffar partners och hur man egentligen gör för att hålla kontakten efter gymnasiet. Alltså så bra bara.

Jag har bara mått så jävla dåligt den här hösten. Jag går runt i mörker och har svårt att förstå meningen med någonting. Men när jag är med henne så glömmer jag bort allt det, vi liksom är i en bubbla och ingenting existerar utanför. Vi satt i Kungsträdgården idag, under de döda träden som blir rosa på våren. Jag säger att jag har fan livskris och jag måste flytta någon annanstans, var som helst, typ Berlin. Då fimpar hon sin cigarett och lutar sig fram och tittar mig i ögonen. Då flyttar vi till Berlin säger hon.

Längtar efter att han ska ställa frågan om vi ska gifta oss. Vill bara visa för hela världen att det är vi. Föralltid. Hoppas också att vi får en ny lägenhet snart. En större. Så det finns plats för en bebis.
Fan vad jag älskar honom.

I helgen så träffade jag en människa och mellan oss sa det klick och så var vi (på ett vänskapsplan.) Allting klaffade: Humor, knäpphet och vi spenderade 8 timmar ihop då vi helt spårade ur tillsammans. Man släppte på alla spärrar och var sig själv till 100 % med honom. Det är så himla fint att finna människor som det känns som man känt hela ens liv även fast man precis träffats.

Jag och en kille i min klass har något ihop. Ingen av oss har vågat erkänna det ens för oss själva och ingen annan vet. Vi kommer nog aldrig bli ihop eller ett par eller så, men när vi är tillsammans så stannar allt och är bara precis så som det ska vara. Det är magiskt.

Var tvungen att låsa in mig på universitetets toalett och fulgråta pga ett oprovocerat hej jag saknar dig-sms från min 15-åriga lillebror. Nu har jag bokat tågbiljett och på fredag åker jag hem och hälsar på.

att världens sötaste kille bor i min korridor och jag skulle aldrig våga göra något med honom just på grund av det. vilket suger apa. men och andra sidan får jag ju äta frukost och middag varje dag med världens sötaste kille. jag får också spendera kvällarna (när alla andra gått och lagt sig) i soffan och kolla på konstiga filmer med honom.

Jag hälsade på min moster och minikusin i Stockholm under helgen. I söndagskväll gick vi runt i en trött stad och pratade om framtiden, dåtiden och nutiden. Men mest om drömmar och ångest. Om tabletter som gör att man slipper att gråta varje dag. Om människor man kan prata med. Allt var väldigt fint.

Jag går sista året musik och bor visserligen 60 mil ifrån min familj men jag får sjunga hela tiden, skapa musik, ha myskvällar med de två personer jag börjat komma så himla när med i höst och helst skulle vilja prata med typ jämt och sedan får jag somna och vakna bredvid den varmaste, sexigaste, gulligaste killen jag nånsin mött. Så just nu skulle jag säga att mitt liv är ganska bra.

i sensomras började jag prata med en person på en dejtingsajt och han verkade vara så himla nice. de två första gångerna vi träffades inkluderade både alkohol och hångel och jag blev förälskad. men så uppdagades det att han inte var ute efter något seriöst på väldigt väldigt länge, typ år. jag blev så himla ledsen för såhär blev det sist jag fick känslor för någon. jag var ledsen i några dagar men insåg ganska snabbt att jag ändå behövde honom i mitt liv, på något sätt. idag har jag kanske känslor kvar, jag vet inte, men det jag tänker allra mest på att han har blivit en av mina närmaste vänner. en favoritperson och bästis som redan känner till typ alla mina mörkaste hemligheter. vi pratar om allt. och han känner precis likadant. tänk vad bra det kan bli ändå, när det började som obesvarad kärlek. jag fick istället den bästa personen jag träffat i år.

För fem veckor sedan packade jag mina väskor och flyttade till Leipzig (underbar stad, besök den!) i Tyskland. Jag bor med 6 andra icke-tyskar i en megastor lägenhet högst upp i en villa, med superstor och mysig balkong. Och i källaren är det fester, språkkvällar och andra kulturiga grejer i veckorna. Är så himla stolt att jag vågade och pepp över vad detta år som volontär kommer att bjuda på!! Och imorgon kommer min karl och hälsar på mig – vi har aldrig varit ifrån varandra såhär pass länge så jag räknar med en massa hångel och inte så himla mycket sightseeing.

Jag är bara rakt igenom nöjd med mitt liv. Inget märkvärdigt som händer, men känner mig så tacksam för allt. Vänner, familj och livet. Fan vad fint det är att leva!!

I took a roadtrip with three friends over the weekend. We saw waterfalls and lagoons and hiked and swam. The weather was freezing but it was all so beautiful and peaceful and exactly what I needed. To get away from the city for a while to think and embrace nature.

Förra veckan låg jag i sambons armar och grät av hemlängtan. I söndags när jag låg bakis och jävlig i sängen vaknade jag av att mamma och syster hoppade på mig.

Jag har en kompis som en dag märkte att jag var ledsen över något(vilket jag var, då en i min släkt gått bort..) och samma kväll ringer han och frågar ”vilket nummer det är du bor på nu igen?”. Då har han cyklat till mig i ösregn, köpt med sig B&J och stannar dessutom och kollar på film med mig. Sådana kompisar man kan ha va? Lite fint i allt det hemska.

Vi har skrivit på kontrakt för en lägenhet!!!!
1a december flyttar vi in i en central tvåa på 55 kvadratmeter med helt okej hyra.
Tänk att jag skall flytta till min första lägenhet, lämna pappa och tryggheten av en ständigt full kyl, värme och el. Och tänk att jag får flytta med han dära som fått mig att le varje dag i ett år nu.

”Ursäkta. Markus.” Självaste krunegård sitter och äter middag på vårt bästa hak i staden. ”Tack för en fantastisk konsert på Bråvalla, det var underbart. Tyvärr är jag för ung för att komma ikväll, men, ja…”
”Jaså, vad är det för gräns?”
”18 år. 6 månader kvar…”
”Men åh, det kanske vi kan fixa. Skriv era namn på ett papper så kan jag skriva in er på gästlistan.”

Så det var det vi gjorde.

Somna 19 och vakna 7 på morgonen så jävla utvilad <3

Sa till honom som inte längre är min att jag inte orkar träffas mer. På grund av alla gånger jag har sprungit på honom med flit för att jag vill se honom och prata med honom, känna fjärilarna och minnas det vi en gång var, men sedan kommit hem, ringt en vän och storbölat för att det är fortfarande inte vi längre.
Så jag sa stopp idag. I alla fall för ett tag. Sa stopp både för hans skull och för min. Jag måste komma ur den här svackan. Måste förstå att det är över.
Och han förstod. Han är fortfarande han. Han sa bara ”vi hörs när du orkar och mår bättre, ha det bra, du är fin”. Och det är så skönt. Att han kommer ändå finnas där när jag mår bra. Och vi kommer kunna ha en helt ny sorts relation.

Hånglade med en annan kille än mitt ex för första gången sen vi gjorde slut. Har varit så otroligt hjärtkrossad och ledsen så himla länge och det känns som om det äntligen börjar bli bättre.

I helgen åkte jag och en bästavän till England för att umgås med min syster och hälsa på en vän som bosatt sig i London. Vi gick längs Brightons gator, drack kaffe på soliga uteserveringar, shoppade och pratade om livet. På lördagen dansade vi även bugg med italienare och sprang med engelsmän längs regniga gränder. Det var något av det bästa som hänt mig. För så mycket nära tid har jag inte fått med min syster sedan hon flyttade till England för tio år sedan.

Jag är singel och behöver bara tänka på mig själv. Har tagit tag i allt jag velat göra hur länge som helst men inte riktigt vågat när jag haft en annan att ta hänsyn till hela tiden. Det äger.

Jag tog pension.

Var på en halloweenfest i centralamerika där jag bott i nio månader och träffade en fransman, som pratade spanska med en fantastisk fransk accent och hade perfekt skägg. Vi pratade i timmar på festen, bara med varandra medan vi smuttade på öl. Klockan närmade sig sent och vi gick in i vardagsrummet i elevhuset vi var i och dansade ihop, alldeles vanligt, innan jag närmade mig hans ansikte och jag mig hans. Vi möttes och kysstes och sedan slutade vi inte på timmar, tills det började ljusna på himlen och solen ville komma fram. Vi träffades igen mindre än en vecka efter för att dricka öl ihop. Och han är precis lika rolig, trevlig och skäggig utan alkohol i blodet och vi hånglade det sista vi gjorde innan jag klev på min buss och åkte bort från hans stad.

att min lillebror fyllde 17 och plötsligt såg mig som en vän, och inte bara ett storasyskon liksom

att jag älskar en kille som jag aldrig trodde var något mer än en kille jag såg ibland. och att han älskar mig tillbaka. nu är inte hösten och kylan lika jobbig för att han värmer mig

har varit så himla ledsen den här hösten och precis några dagar sedan blev livet ännu jobbigare pga bråk och ledsamheter och missförstånd, men precis då kom mina två kompisar ända hit till san francisco på besök och lät mig liksom koppla bort och tänka på annat och skratta och äta godis och prata.

I helgen såg jag två av mina bästa kompisar igen efter fyra hela månader. Vi alla har börjat studera i olika städer och på enda sidan är det så himla kul att uppleva ett helt nytt liv, å andra sidan gråter jag varje vecka för att jag saknar att krama om de så jävla mycket och för att jag vill prata om ångesten att flytta bort från barndomen med bara de. Att se mina finaste igen gav mig ett lyckorus:)

Att jag var hos min kurator och pratade konstant i fyrtiofem minuter om bra saker jag uppnått och klappade mig på axeln säkert tio gånger för hinder jag tagit mig över. Allt på två veckor bara. Det går att lösa upp knutar i livet, och 2014 är fan året.

Att sitta och gråta på tåget för att jag kände mig så otrygg, men sen bli uppmött på stationen av mina två storebröder och mina föräldrar, och sen får spendera helgen med att älta med dem och mina fina vänner hemma. Är fortfarande otrygg men fan vad jag ska ta hand om mig själv nu, och alla som jag tycker om<3 Folk som finns för en är <3

Att jag nu äntligen har bestämt mig för att bli vegitarian och när jag berättar det för pappa så säger han ”jaha, vad kul! Då måste vi lära oss laga lite rolig vegomat!”

Att nästan all sorgsenhet har bytts ut mot ilska känns så jävla bra. Äntligen!!! Livet går vidare! Fan. Vad. Najs. Snart kommer glädjen tillbaka, efter alldeles för många månader på vift. Aldrig mera ska någon annan få bestämma min lycka

Förra veckan fick jag mitt drömjobb. Det var åttio sökande men just JAG fick det. Jag är så stolt över mig själv över att jag lyckades ro någonting jag så länge velat i land.

Att jag och min lillasyster planerar att spendera en månad i London i vår. Hyra en lägenhet, utforska staden, mysa med kaffe i parker och hitta bästa ställena att dricka öl på. Så pepp!!!

Jag dör så fint.

Att läsa de kloka o fina kommentarerna och tänka att en dag har jag också det så där, hångla i trapphus, körkortsfirande, bli pirrig av sms och vara den modiga, men först ska jag ta hand om mig själv.

Att även om vi bara hann träffas en halvtimme denna helg så var de 30 minuterna de bästa denna vecka för jag fick ligga i hans armar, med nästan mot hans hals och hans underbara islandströja han fått av mig som han nu alltid bär. Distans kan vara jobbigt ibland, men när man väl får träffas så är den tiden värd mer än alla pengar på jorden. Att några få minuter med den man älskar kan betyda så mycket är nästan overkligt.
En vecka till, det klarar vi.

killen som jag kanske möjligtvis förhoppningsvis gillar smsade och sa att jag borde följa med ut. Svarade att jag sticker om fem, då sprang han tydligen ut från baren, mötte mig halvvägs, drog in mig i den största (och mest alkoholpåverkade) kramen någonsin och viskade ”jaa så glad jag är nu”.

Jag och pappa har tagit tag i vår Vasaloppsträning på allvar nu och det känns så himla spännande och jätteläskigt att åka ett lopp på 9 mil i mars. Men asroligt att ha ett mål att sikta mot! Många tvivlar på att jag ska klara det och upprepar ofta ”9 mil?” med en skeptisk blick. Men jag SKA. Jag ska jag ska jag ska!!

att gå ut med min kompis + hans hundar på lunchen mellan föreläsningarna! labradorer <33

I september flyttade jag till skåne från Uppsala för att gå en utbildning som jag verkligen trodde var den ”rätta” för mig. Jag flyttade från mina fina fina föräldrar och vänner men framför allt min pojkvän, alltså skitjobbigt. Men jag kände liksom att jag behövde göra detta för mig själv. Två månader senare har jag insett att denna utbildning inte alls känns kul, staden är inte heller toppen och jag har nog lärt mig mer om mig själv än jag någonsin tidigare gjort på dessa månader. Jag har bestämt mig för att bli hemkunskapslärare och inte Gastronom som var planen. Jag har också insett att jag älskar min pojkvän ca tusen varv runt månen (vilket jag redan visste iof) och vill vara med honom forever! Mycke bra kan ändå komma från att flytta bort en sväng och sedan känna att det är helt OK att bo i staden man har växt upp i. Bästa insikten ever.

Att han kommer hem till helgen och tagit ledigt på måndag för att kunna sova en natt till under samma täcke som mig innan han åker tillbaka

Jag har hittat så många nya band på den senaste tiden som förgyller mina dagar med sin musik.

tog bussen hem en dag varvid en pojke ~16 sitter snett mittemot mig och jag ser hur han smygkollar och jag kollar tillbaka och ler lite lätt,
som jag gör mot alla eftersom jag är lite yrkesskadad från mitt caféjobb.
när jag gått av bussen så märker jag efter 50 m en hand på axeln och han frågar om jag är singel och om vi ska ses.
jag tackar för erbjudandet men talar om för honom att jag är 24 år och att han är modig som frågar. hans svar är; men åldern spelar ingen roll för mig!

haha.

Att vara kär i någon som är precis lika kär tillbaka och få sova nära nära och skratta och bara känna att det är vår i hjärtat.

Vi förlorade sm-finalen i fotboll och grät och såg ledsna ut i tidningen men när vi kom hem skrev vi hjärtan till varandra på alla sociala medier

Så pepp att min bästis flyttat in i min lilla stuga som jag har. Kan vara det bästa tt maten man lagar kommer delas med någon annan.

Jag hittade en kille med trasig bröstficka på sin skjorta på en bar och på vägen hem hamnade vi efter alla andra för att vi var tvungna att hångla vid varje elskåp och trappuppgång

(detta är inte nu en längre fin historia då mitt hjärta gör så ont så det snart brister…men detta skedde för ett tag sen och det är bland det finaste som något skickat till mig)
En kille som jag gillade för drygt ett år sedan, vi träffades en gång men inte mer än så. Kontaktade mig i slutet på September och jag var själv i en väldigt dålig tid med mig själv pga psykisk ohälsa. Och jag visste inte om jag skulle få låta han komma in igen för jag ville inte att det skulle bli som förra gången.
Men sen en dag så skriver han ett jättefint långt meddelande till mig om vad som hände och han tycker att jag är den finaste, mognaste och även trevligaste tjejen han någonsin träffat och aldrig har någon kille i min ålder det vill säga 17 år sagt det till mig. Jag flög på rosa moln.

En kväll för flera veckor sen när jag var alldeles för full för att ens hitta hem (så läskig känsla, men behövde den på något sätt) så ringde han och frågade vart jag var och om jag behövde hjälp hem. Så han kom springandes upp på stan och det var första gången som vi sågs på flera månader, som mitt hjärta saknat honom. Det kommer aldrig bli något, aldrig någonsin. Men han är ändå den finaste jävla människa en kan tänka sig få ha i sitt liv. Han bry sig och vi räknar med varann, räddar varann och finns även fast vi inte hörs särskilt ofta. Han är min bästa vän. Och ja, han följde mig hem den kvällen. Såg till att jag drack vatten och somnade. Det räckte så. Räckte för att förstå, att jag alltid vill vara en del av hans liv och att han ska vara en del av mitt.

Jag ha börjat inse saker. Både sånt som är viktigt, moget och vuxet och sådant som liksom inte är värt att lägga mer energi på. Jag har insett att vissa människor bytts ut mot andra. Vänskap byts bort och slits, en del tål det andra inte. Men jag har insett vilka som är mina riktiga små personer. Vilka det är som verkligen bryr sig och som lägger ner minst lika mycket energi och tid på mig som jag på dem. De vuxna (lite tråkigare men ack så viktiga) sakerna är att jag tagit tag i körkortet och ”high fivear” pappa efter nästan varje övningskörning. Och så har jag fått mitt allra första jobb. Ett jobb?! Så konstigt, men så kul och bra. Jag hoppas på att inse fler saker innan året är slut, för det hjälper en på så många sätt. Och jag hoppas på mer längtan. Som efter den där killen som vill ha mig minst lika mycket som jag vill. Men det kommer nog. En dag. Tills dess får en vara tacksamma för att allt har sin tid och gång. En sak till, det löser sig och blir alltid bättre. Till sist.

jag har träffat en ny kille som håller om mig när vi sover och som kysser mig hejdå på tåget. och samtidigt sitter en kille hemma och tror att jag och han är ihop. vi var det, är det, men han visar mig ingen som helst respekt, vill aldrig umgås och när vi väl gör det är det på varsin sida av soffan tills jag går hem. jag känner mig så hemsk men det känns ändå som att jag förtjänar någon som älskar mig.

Att jag får hjälp med min ätstörning (psykolog) men att jag och min pappa kan ha så himla bra och kloka diskussioner kring det jag går igenom just nu.

Jag har varit på världens bästa konsert!!!!!!!!! Kan inte sluta skratta. Jag kastade mig på Krunegård (<3) och hängde på hans svettiga överkropp och rufsade mina fingrar i hans fettiga hår, var bara tvungen! Sikken jädra känsla, så jädra kul och underbart. Jag vet att han bara är människa men ändå. Dansade också med världens snyggaste kille (skojar ej), men alltså inget slår ju att ha RÖRT Markus Krunegård! Sedan hade jag ock min finaste kompis megakul och trevligt resten av natten också! Kommer leva på detta hela vintern.

i lördags träffade jag en så himla intelligent och gullig kille. när jag gav honom en kyss blev han nervös och sa att han inte brukade göra sånt och inte vet hur han ska hantera sånna situationer. men sa han att att jag var vacker, tog en klunk öl och hånglade upp mig. det var fint!

Jag har skrivit tretton sidor på en roman, vilket är cirka 1000 % mer än vad jag skrivit de senaste månaderna. Ibland stickar jag och fast jag har tappat massa maskor så syns det inte så mycket och halsduken blir fin ändå. Jag läser när jag får chansen, jag fotograferar min vardag, jag kan gå runt i pyjamas en hel dag och jag mår bra. För första gången på ett halvår kan jag ärligt säga, när någon frågar hur jag mår, att jag mår bra.

Jag är kär. För första gången i mitt liv är jag kär och jag tror att han är kär i mig också.

Jag både jobbar och pluggar på heltid samt tränar i alla fall tre gånger i veckan. På något sätt hinner jag med alltihopa och att dessutom hänga med mina kompisar. Fattar inte riktigt hur det går ihop, men det gör det. Jag är rätt kass på att ge mig själv credd för saker och ting, men för detta måste jag nog ge mig själv en klapp på axeln alltså.

Har en nära vän, snarare en bror, som vart nära stupet länge. Jag har försökt rädda, tömt min egen behållare av livslust för att försöka få honom att backa bort från det där förödande stupet. Jag har vart så orolig att jag stundtals mått illa och de sömnlösa nätterna är inte längre något man kan räkna. Men i Lördags, på min födelsedag, när klockan slagit sent och blodet fått smaka på en gnutta alkohol kom han och kramade mig. Innan han släppte viskade han ”du har nog räddat mig, på riktigt.” Sedan vart han tyst och tillade ”Jag älskar dig!”. De salta dropparna rann i en konstant ström nedför mina kinder redan innan hans grepp lättat. Jag hade fått den bästa utav födelsedagspresenter. Han har backat från stupet.

Jag som hade sån höstångest och trodde den här hösten skulle bli lika mörk som den förra. Var så rädd att jag skakade och grät i min pojkväns famn. Sa att jag vill inte jag vill inte jag vill inte ha höst. Jag som aldrig varit i ett så fint förhållande var rädd att vi inte skulle klara mörkret. Det var slutet av augusti och skolan började om två veckor. Nu i början av november är jag mer kär är någonsin och livet har nog sällan varit så fint som det är nu. Han står kvar vid min sida och vi är så jävla starka och bra. Jag är med i en bokklubb och vi hade första träffen idag. Är så tacksam för att jag får må så här bra nu. Det är så skönt och så fint och jag kan inte sluta förundras över det. Livet är fint tänker jag.

hade sex nykter för första gången sen jagminnsintenär och det var så mycket bättre än alla senaste fyllegångerna och trots att han bara var från tinder var det så himla mysigt att få somna intill någon och vakna mitt i natten och ha sex igen för att sedan somna om, vakna nån timme senare och gå till skolan.

Jag hånglade med en känd pojke i helgen som ville ha mig mer än jag ville ha honom

Jag pluggar till gymnasielärare och idag hade jag första dagen på terminens praktik. Efter att ha presenterat mig och suttit med på en lektion frågade en elev på slutet hur länge jag skulle vara där. Jag svarade fyra veckor och då svarade hon ”åh vad kul!” och log stort. Det gjorde mig glad.

På klassfesten i onsdags hånglade jag med honom. Han med lockarna och norrländskan jag aldrig kan få nog av. Efter ett par öl och flera skratt promenerade vi hem till mig. Promenaden tar i vanliga fall en kvart, men i ovanliga fall som denna kväll tog den en och halv timme. Wow. Förmodligen min bästa kväll.

Att vara rädd för att något med någon är för stort? Att det innebär uppoffring & nakenhet? Tänk om-tankarna är överallt.
Men det är enormt. & jag föredrar känslor hellre än likgiltighet. Har verkligen varit skiträdd över att inte få känna men detta är överväldigande.

på torsdag får jag åka hem!!!! ska dricka så jävla mycket mjölk (för här håller mjölken obehagligt länge, typ en månad och smakar fruktansvärt) och hångla ännu mer med honom jag saknat något så fruktansvärt

Jag tog en paus från studentlivet för att åka hem för ett par dagar. Att få se så många personer som mitt hjärta bultar för under så kort tid är bland det härligaste som jag varit med om. Är helt rå av maraton häng med bästa vänner, systrar och en fin pojke. Och att mitt i detta inse att jag älskar det jag pluggar. Alltså, livet <3

Jag tänkte först skriva om han med stort H som kanske gillar mig lite trots allt men sen kom jag på något som är så mycket finare än att jag fick en snap från en kille jag gillar. Det finns nämligen en tjej i min pararellklass som jag har sett i korridoren och alltid tänkt att hon verkar vara så bra person. Nu i tvåan började vi i samma tyska och vi har verkligen blivit vänner. Hon är inte en längre bara en bekant från skolan, utan hon är verkligen min vän. Det gör mig så glad att tänka på och vaje tisdag går vi och dansar tillsamans och bara har det jättekul. Hon får mig att glömma bråkade föräldrar och betygshets. Hon är så fin och jag är så glad.

Dansade med hela kroppen så att det kändes ända in i själen med en kille förra helgen och plötsligt stod vi med läpparna tryckta mot varandra och jag var svettig och han var svettig men hans läppar smakade salt och alkohol och så så bra. Sen gick vi armkrok med varandra ut från klubben och skrattade åt hala kullerstensgator och spilld öl och glatta skosulor.

Jag frågade om han vill ha mig och han svarade ”förevigt”.

Hur sjukt det än må låta så är jag så FUCKING kär i en man som är 24 år äldre. Och han är kär i mig. Och ingen vet. Så ofta jag kan så bara försvinner jag en hel helg från staden där jag pluggar, åker tåg i fem timmar för att umgås med bara honom en hel helg. Det kommer aldrig bli mer än så för det är omöjligt, ingen skulle förstå eller acceptera. Men det är okej, sorgligt men okej. Vi får vara hemliga en tid nu, han och jag.

Att på sin födelsedag vakna av att det knackar på dörren och mötas av ljus, Ja Må Hon Leva och fyra sömndruckna folkisklasskompisar med en frukostbricka. Jag blev så glad att jag började gråta. (Att sen bli upphånglad i en tom korridor var ju heller inte fy skam…)

Puss, fina Flora! Älskar verkligen din blogg!

Jag har för första gången i mitt liv gjort slut med en vän.
Det bästa av allt är kanske att jag har fått en helt ny känsla i bröstet, men också att jag efter 4 år av hemska kommentarer och elaka pikar äntligen stått upp för mig själv ordentligt. Kan prata om det för evigt men jisses säg hej då till folk som tar mer energi än de ger! Adios bah! Det är vi värda.

jag var liksom bara väldigt glad och sprallig i skolan idag och soffan som är så mjuk och skön var ledig på håltimmen så där låg jag och min bästis och fnittrade

Jag reste för första gången helt ensam för att träffa min kärlek som bor i London även fast jag var så nervös, och jag fick äntligen chansen att träffa min bästa vän som också bor i London, som jag har brevväxlat med sedan 7 år tillbaka. Gick runt på Brick Lane Market, pratade och skrattade, åt god mat i solskenet medan vi gick på Londons gator. Så mycket pirr och spänning. Tårar och lycka. Det var den bästa helgen i mitt liv.

I fredags tog jag körkort två dagar efter min artonårsdag och det är så himla skönt att ha det avklarat!!

i lördagsnatt träffade jag en så himla intelligent och gullig kille. när jag gav honom en kyss blev han nervös och sa att han inte brukade göra sånt och inte vet hur han ska hantera såna situationer. men sen sa han att jag var vacker, tog en klunk öl och hånglade upp mig. det var fint!

I remember that post! I loved that wallpaper so much that I got one similar for my room haha… Something good that happened to me recently was that my little cousin of 3 years old came for a sleepover. We made bubbles in the bath, watched E.T. and played Barbies. I cant wait for her to be older:)

I lördags träffade jag äntligen killen som flyttat ifrån mig för att plugga på universitetet, för första gången på 4 månader. Har egentligen inte varit något uttalat mellan oss, men vi drack öl, pratade och han kysste mig hejdå. Nu är han hundratals kilometer bort igen på andra sidan vattnet, fan.

Häromdagen blev jag kallad pissluder och spottad i ansiktet av min kille. Inte så peppigt kanske. Men att jag efter det verkligen vågade stå upp för mig själv och lämna aset är peppigt! Trots att jag är totalt heartbroken och livrädd för att vara utan honom efter tre år så känner jag mig stark och hoppfull.

Jag har efter ett år med sjukhusbesök och varje vecka allergivaccination halverat mina allergier mot pollen och katt, något som förut sänka min vardag så extremt mycket! Nu är det bara alla matallergierna kvar men i framtiden ska jag bli forskaren som botar dom!!

Jag ska även till Stockholm med världens bästa pojkvän i helgen och gå både på teater och konsert, och så får jag förhoppningsvis det där härliga körkortet om en vecka! Det händer mycket nu ;D

igår åkte jag och min lilla syster till stan, jag köpte världens finaste rosa jacka och sen promenera vi runt på söder med varsin fabrique bulle. Idag efter skolan åkte jag och fina vänner och köpte fabrique bullar igen, det räddade den här måndagen.

Att få gå runt och längta ihjäl sig på att en snart ska få gå på konsert med Ben Howard tillsammans med sin finafina bästis!!

En sak är fin. Som inte hänt, men som han har bestämt ska hända. Att han ska flytta hit. Till mig. Alltså på riktigt.

Jag börjar äntligen må bättre igen efter att ha varit väldigt nere, stressad och sovit dåligt i över en månad. Jag firade också att jag och en kompis att vi har tagit körkortet genom att gå och se Veronica Maggio i helgen!

I helgen frågade min pojkvän om jag ville komma ner till hans landställe på Mallorca över nyår. Och idag så bokade jag min biljett. Hoppas nyår utomlands slår nyår i Sverige.

Har så himla mycket pirr i magen pga det här: Precis innan månadsskiftet sa jag upp mitt hyreskontrakt eftersom jag ändå inte bott i lägenheten på flera månader. I december flyttar jag ihop med min kärlek!

Efter 18 månader av passion, lycka, kärlek, ångest, panikattacker och alla känslor däremellan så gjorde min dåvarande pojkvän slut med mig. Han hade flyttat till en ny stad två veckor innan och jag blev dumpad då jag tog tåget ner – precis som i Veronica Maggios låt ”Dumpa Mig!”. Orden han sa; ”det känns om att jag ger mer i det här förhållandet än vad jag får”, och ”du är så ledsen hela tiden” sved. Att han har tänkt dessa tankar, jag vet inte hur länge, det sved också.
Men efter dessa senaste två månader har gått, och jag har blivit starkare, dragit upp mig själv med hjälp av mina kompisar har jag sakta men säkert börja inse saker. Att kanske var inte vårt förhållande så bra som vi trodde, som jag trodde, som alla andra trodde. Kanske var de sakerna han gjorde mot mig egentligen helt oacceptabla, och det var därför jag fick ångest när jag trodde att jag förlåtit honom. Och kanske är det inte så att han gav mer, utan att det var jag, jag, jag som gav hela tiden och han som sög mycket energi. Och kanske, nej inte kanske, utan faktiskt, så är jag starkare än vad han fick mig att bli.
Så när jag nu i lördags cyklade hem till en annan kille med indie-knut och bruna ögon och berättade att jag är precis som Hanna och Amanda känslomässigt, och han svarar ”Men du verkar ju som en otroligt ångestfri person!”, då förstår jag att jag har kommit långt. Att jag bearbetat detta på helt rätt sätt och blivit min egen person igen, och att inte ens the sky is the limit för mig. Det är bland det finaste att inse Att jag är stark. Att han var fittig. Och att jag nu nästan är helt okej med det.

Att jag är allt han vill ha, att han inser det halvt. Att jag får honom halvt och att jag bara ger honom halva mig. Det var länge sedan jag hade någon, om ens halvt, så det är fint och förjävligt.

Jag har träffat en kille. Någon som känns som min själsfrände. Jag må vara naiv men detta är början på något fantastiskt!

Har inte kunnat något annat än konst. Har velat allt annat än konst. Men nu är lusten och känslan tillbaka. Vill andas konst.

Min ganske nye kjæreste, og himla gode venn, fortalte meg at han ofte ville gråte av romantiske komedier. Det er jo så fint når de får hverandre, sa han.

Jag och min syster åkte spontant upp till mormor och morfar som bjöd på moussaka och kaffe. En varm eftermiddag som behövdes en mulen måndag som den här :)

Jag och min pojkvän har precis brutit upp efter fyra fina och fula år tillsammans. Senaste dagarna har varit så luddiga och förvirrade men mina kompisar har varit så fina.

hade det jätte roligt på kulturkarnrvalen i vasa och myser myser myser för det är november<3

Jag är inte rädd längre.

Jag lagade mitt livs första lyckade kikärtsbiffar och några dagar senare världens bästa tomatsoppa. Mat är ju ändå meningen med livet.

På sistone har högskolan känts jobbig och ångestfylld, men nu är det en ny kurs och grupparbete med ett gäng människor som jag inte riktigt har pratat med förut. Det visade sig att jag skulle klicka rejält med en kille i det här gänget. Just nu är vardagen så rolig, vi hänger och skrattar hela dagarna. Finns det något bättre att hitta nya, fina vänner?

Etter 5 måneder er han endelig ikke det første jeg tenker på når jeg våkner om morgenen. Det kjennes bra å se fremover. :)

jag ”vi kommer ju gifta oss nån gång”
han ”jag vet”

Fick tillbaka min första universitetstenta idag. Alla i kursen var supernervösa, eftersom det hade varit en omfattande tenta men alla mina vänner fick godkänt! Jag fick högsta betyg med ett plus och alla var bara så lättade och glada! Så himla bra!

I lördags sa han till mig att han hade sett mig i skolan och att jag alltid såg så glad ut. Att jag lyste upp det bord i matsalen som jag satt vid. Det var det gulligaste jag någonsin hört från en kille. I söndags ringde han och frågade hur det var. Imorgon kommer vi ses i skolan igen.

Klarade uppskrivningen idag och imorgon har jag uppkörning. Sen har jag förhoppningsvis körkort, pepp!

När storebror som flyttat till en ny stad för att plugga ringer hem och vill prata. Undrar hur det är. Undrar hur det går i skolan och så. Att han aldrig frågat sådana saker tidigare gör det hela ännu finare. <3

Igårnatt när vi skulle sova tänkte jag på att han varit disträ hela dagen och undrade om det var något mellan oss han undrade över. Så jag frågade om allt var bra och vi pratade lite och sen sa vi jag älskar dig flera gånger och höll om varandra riktigt ordentligt när vi sov. Och idag har vi varit ihop prick ett år! och jag är så glad att vi kan behålla det intensiva hålla-om-varandra trots att vi numera sover varje natt.

I lördags fyllde mitt och min killes förhållande tre år. Problemet är bara att han är på andra sidan Atlanten och kommer vara det ett tag till. Han är världens bästa vän och partner. Doftar som ingen annan, talar alltid sanning, är inte för stolt för att säga förlåt, och är bara allmänt bäst. Han tycker inte om att ge bort blommor då han tycker att det är klychigt men är vardagsromantisk. Han kan stanna upp på gatan bara för att förundras över hur mycket han älskar mig och ge mig en puss och han snurrar alltid på min mage när jag har ångest över att jag inte kan somna. Jag är dock en riktig romantiker, älskar att bli uppvaktad men har accepterat att han visar kärlek på annat vis. På lördagen vaknar jag av att det plingar på dörren och när jag öppnar får jag en bukett med rosor av en främling. Började gråta för att jag saknar honom så mycket, för att han vet exakt hur man gör mig glad och för att jag hatar att inte ha honom här nu, men tänkte sen att jag borde vara lycklig över att jag träffat en så underbar människa som jag älskar och som älskar mig tillbaka.

När jag och mina kompisar låg tätt intill varandra i en liten säng och pratade långt in på natten. Om ångest och min medicinering, om framtiden och universitet, om vänskap och kärlek. Om att jag aldrig haft en pojkvän, och att det berott mycket på det faktum att jag haft svårt att acceptera den jag är, både när det gäller utsida och insida. Jag har under hela mitt liv varit rädd för vad andra ska tycka om mig eftersom jag alltid haft så svårt att ens tycka om mig själv, och därför har jag aldrig vågat släppa någon nära. Det är något som stressat mig under stora perioder av mitt liv: vilken 20-åring förutom jag är okysst och oskuld? När mina kompisar i denna stund sa, helt okonstlat och ärligt, att de inte kan tänka sig någon som förtjänar mig eftersom jag är så jävla bra, snäll, klok, varm och älskvärd – då fylldes jag av glädje. Och så kände jag: jag behöver ingen pojkvän! Inte nu. Det får bli när det blir. Allt jag behöver nu är mina kompisar. Så länge jag har dem, är jag världens lyckligaste. Fyfan vad jag älskar dem.

Om 3 veckor får vi flytta in i vår egna lägenhet i Majorna i Göteborg. Vi höll på att ge upp på att någonsin få bo tillsammans men sen plötsligt hände det! Jag längtar efter att småtjafsa om disken och mysa i soffan. Och att få vakna upp med honom varje morgon.

Efter en och en halv månad med tryck över bröstet och panikångest isär från pojkvännen så är han hos mig igen. Hatar distansen och all ångest försvinner inte för att vi är tillsammans igen. Men allt blir bättre när en kan sträcka ut handen i natten och smeka en varm nacke för en minut.

Jag och min pojkvän gick på pardejt i lördags. Och även om jag jättegärna dansar fötterna av mig på ett fullt dansgolv med mina singelvänner, är det så himla najs att ibland få hänge sig åt att vara ett par. Jag är inte alls tråkig och töntig, jag är kär för tusan.

Att jag tror att jag kanske håller på att falla för någon som håller på att falla för mig och det är fint för han är så bra.

Jag fyllde år förra veckan och efter att ha kommit efter en av världens pissigaste arbetsdagar överraskar min kära pojkvän mig med ett kök fyllt av serpentiner, ballonger och fina presenter. Han var så söt och hade tagit på sig skjorta och finbyxor också! Sedan fick jag välja bland tre förrätter som han skulle tillaga och jag valde kantareller med haricots verts och någon god sås. Så rolig som han är blev han jätteglad över att jag valde det för han hade bara handlat ingredienser till denna maträtt ^^

Kompisen, som blev till han jag strulade med på fester, som blev till han jag fikade, åt ute och gick på bio med, som blev till han som kysste mig hejdå, som blev till han som jag sov hos och som sov hos mig, har blivit han som är min pojkvän. Jag visste inte att det var möjligt för mig att känna såhär, och det är läskigt och underbart.

Jag fick min första riktiga kyss på en gata i Göteborg i skenet från restauranger och stjärnljus en sen höstkväll i oktober. Kyssen fick jag av han som jag bara hade haft fina sms-konversationer med tidigare. Han talade senare om för mig att tanken som tänktes när han såg mig för första gången var ”satan så vacker hon är”. Och jag är nog lite kär ändå.

I helgen rymmer jag från läxor, prov och andra måsten. Jag åker ner till Stockholm för att gå på konsert, fika på mysiga fik och vara med min bästa vän och syster. Jag ska glömma allt jobbigt. Den här helgen behövs för att jag ska ta mig igenom novembermörkret.

Efter att ha varit tillsammans med min pojkvän i snart ett halvår har jag insett att vi inte bara är kära i varandra utan att vi har så kul ihop, precis som två bästa vänner. Att jag har hittat en bästa vän och pojkvän, i samma person, är så himla underbart. Och äntligen ska jag få lämna den här staden som jag är så trött på och få åka ut och resa, även det är underbart.

Spenderade 24 timmar med den jag älskar i helgen, även om jag jobbade två nattpass på en förskola också så fick vi spendera lördagmorgon till söndagmorgon tillsammans. Vi hade hela lördagen på oss att hitta på saker, & vi gjorde bland annat chokladmousse(som blev så fruktansvärt dåligt). Jag blev jättebesviken men han tröstade mig med att vi allafall är bra på att laga Ekströms pulver-chokladpudding iallafall, haha. Tycker om honom så & imorgon ses vi igen

Skrev just på kontraktet till min första lägenhet! Världens finaste också!

Mina underbara klasskompisar ska skapa ett feministiskt forum på vår skola! Ska bli så himla kul att få hänga där med superbra personer, peppa varandra samt diskutera saker som sker i samhället och i klassrummet.

Jag och min pojkvän har inte smstjafsat än den här hösten. Det här med distansförhållande kan ju vara så klurigt, och särskilt under november känns det extra tufft. Vet inte varför. Men vi klarar oss än så länge och lyckas vara snälla mot varandra och inte skapa onödiga bråk när vi egentligen är frustrerade på andra saker. <3

Sov i hans säng för första gången förra fredagen, han den där som jag är så kär i.

Att inte vara kär. Det är så jävla skönt. Jag får äntligen bli lite jagad, och det är fantastiskt.

När hans namn lyser upp på mobilens skärm och hela jag blir lycklig ändå in i själen

Jag har kind of varit halvt förälskad i en kille enda sen sommaren och det har varit så jobbigt att inse att det var vad det var – en sommargrej. Men den här helgen hittade jag en kille som har väldigt vackra ögon och vi klickade så bra och nu är sommaren-killen inte det enda jag tänker på vilket är så jävla skönt. Så jag skiter i om vi inte ses igen eller whatever, jag är bara glad att jag kommit ett steg närmare något annat än det där som var.

Får jag skriva bra saker trots att jag snart ska fylla sextio?
1) Efter tolv år som singel – och jag älskade det – har jag träffat en man. Han fick kämpa hårt innan jag lämnade mitt fina singelliv.
2) Jag har köpt en kryptunnel till mitt barnbarn och ska fixa en ”bana” att krypa, hoppa och springa på – lite av hela havet stormar. Jag undrar mest om jag får rumpan genom kryptunneln, om inte så får mitt barnbarn hjälpa mig när jag fastnar.
3) Ny kappa ska hämtas i kväll på posten, den gamla är sliten.

Jag har fått magsår igen MEN fick också en praktikplats! Aj aj och ja ja! Det finns hopp för framtiden och jag kommer inte drunkna i mig själv nå mer. Tack till världens bästa partner för allt stöd.

Blev glad när just den där person på dansgolvet kom fram och berömde mig för min utstrålning och sa att jag var vacker. Vi dansade tätt och hånglade i rödvinsdimman ett tag och det var fin. Ibland behöver en bekräftelse, även fast jag själv har svårt att erkänna det. En komplimang från en främling och lite närhet gjorde liksom ändå min fredagkväll. Och det är ok.

idag berättade min pojkvän att han vill förlova sig med mig, och det gjorde mig lyckligare än någonsin.

för några år sedan började jag skriva (fina) anonyma meddelanden till en tjej över internet. när jag till slut avslöjade vem jag var blev vi väldigt goda vänner, och jag kände mig som förälskad i den här nya personen i mitt liv. efter ett tag tog vi en paus av lite olika orsaker, men sen dess har vi ändå skrivit långa mejl om resor och känslor och haft sporadisk kontakt via twitter och facebook. hon bor i ett annat land, så vi har aldrig träffats. igår fick jag veta att det är nästan säkert att hon kommer hit nästa år. jag vill inte jinxa, men det livade upp min söndag och för tillfället sönderstressade själ så enormt. nu har jag en bra anledning att överleva den här sabla vintern.

Jag hade 20års fest i helgen! Alla mina bästa vänner som befinner sig i olika studentstäder i Sverige kom hem och killen jag älskar var med. Jag blev utkastad men är så lycklig att jag inte kan hantera det

Bokat en spontan tvådagars trip till Stockholm! :) Ska gå runt själv i stan, besöka konstmuseum och sätta mig och plugga på mysiga fik. Förresten, Flora, har du några tips på bra museer att besöka, gärna modern konst. kram

Jag ska bli faster till våren. Mitt hjärta bultar redan för det lilla pyret. Jag har även ansökt om en spanskkurs på ett universitet i Kuba, som visserligen skulle göra att jag inte får träffa mitt syskonbarn förrän hen är en månad gammal. I helgen hälsade jag på min kusin, som fyller en storasyster-roll för mig, och vi tillbringade söndagen på kallbadhuset. Nakna kvinnor i alla åldrar, former och färger som alla var modiga nog att doppa sig i havet i mitten på november för att sedan titta ut mot horisonten från bastun. Dessutom, har jag ju den finaste och lojalaste pojke som är så varm, mjuk och len.