Det blev vår och jag hade varit singel i ett år. Rest till London och vaknat upp i främmande hus, stalkat unga män på facebook, blivit förälskad i ett par stycken men utan att det lett till något seriöst. Varit vilsen. Varit trött på att vara ensam. Jag åkte hem till Felix och spelade tv-spel i hans säng. Lekte med hans bröder. Sov på en tältsäng bredvid hans med våra händer sammanflätade i glappet mellan madrasserna. Sov på hans arm. Räknade hans två hundra födelsemärken, sade blygt god morgon till hans föräldrar när vi möttes i köket.
Under en filosofilektion fick jag ett sms från honom: Kan vi ses efter skolan? Vi måste prata. Jag tänkte att nu vill han ha ett till snack, nu vill han att vi ska sluta bete oss som något mer än vänner. Vi möttes på Södermalmstorg där snön låg i stora drivor. Han hade svårt att möta min blick och tittade ner i kullerstenen. Halsduken, samma som han fortfarande använder under vinterhalvåret, ringlade sig kring halsen och låg kastad över axeln.
Jag är så sjukt jävla kär i dig.
Han sa det som om det var det enda han kunde få ur sig. Jag tittade på honom. Kände mig lite yr men framförallt ganska dum. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag gillade ju honom, men kär? Vad jag verkligen det? Jag bad honom om lite tid. Bad om ursäkt för att jag inte kunde ge något vettigt svar. Han sa det är bara så skönt att ha det sagt.
Två veckor gick. Vi sågs varje dag i skolan och jag pendlade mellan jo men det är klart att vi ska vara tillsammans och men vi kan ju inte sabba vår vänskap. En dag när jag var på väg från skolan krafsade jag ner mitt beslut längst bak i min dagbok. Jag tänkte att jag skulle ge det till honom dagen därpå, men när jag kom hem såg mamma att det var något jag inte kunde sluta tänka på, och omtänksamhetspressade det ur mig. Men Flora, nu kan du inte hålla honom på halster längre. Förstår du inte att du plågar honom? Scanna in brevet och maila det till honom. Maila? Kändes inte det lite konstigt? Töntigt? Men jag gjorde det, med ett hjärta som kokade innanför bröstkorgen. Det var nästan så att jag skrämdes av min egen nervositet, hur den tittade på mig med rovdjursögon och väntade på att attackera.
Och jag skrev:
Hej. Du kan väl ringa när du har läst? â¥
(första delen av brevet)
När jag gick ut med hunden samma kväll ringde Felix. Vet ni hur det låter när någon pratar och ler samtidigt? Så lät han.
Translation: How me and my boyfriend met, part 2. Translate it here.Â
Igår kväll mötte jag upp Matilda. Vi promenerade ner till Orangeriet som ligger på Norrmälarstrand. Hon drack rödvin och jag drack cappuccino och vi pratade om kärlek, kreativitet och att göra det en älskar.
Varje gång jag är på Orangeriet ser jag mig om med gapande mun. Kanske mysigaste stället i Stockholm.
Med tända ljus överallt, nedsuttna gamla möbler, citrusfrukter på stora fat och knäppa inredningsdetaljer här och var.
Hade det inte varit så dyrt (ett glas huset röda för 90 kr) hade jag hängt där varje helg. Men fika eller ett glas eller två går ju bra.
En så himla bra sak att göra en helt vanlig onsdagskväll. Var alldeles uppfylld efteråt av den här braiga personen.
