Hanna fotade mig i lördags, hon är så grym.
Hej där.
Jag heter Flora och är 22 år gammal. Det här är en blogg om skrivande, illustration, vegomatlagning, fotografi, tighta jeans och feminism. När jag skapar något så hamnar det med största sannolikhet på den här bloggen, som har över en halv miljon sidvisningar i månaden. I höst kom min debutroman Stanna ut hos Bonnier Carlsen.
Utöver bloggandet frilansar jag som skribent och illustratör. Du hittar min portfolio på florawistrom.se.
Samarbete? Frågor? Maila mig på [email protected].
In English: Hi. My name is Flora and I’m 22 years old. This is a blog about writing, illustration, vegetarian cooking, photography, high waisted jeans and feminism. But mostly it’s a blog about my life in Stockholm, Sweden. I work as a blogger, author, freelance writer and illustrator and this blog has over 500 000 page views a month. You can se my work here: florawistrom.se and contact me here: [email protected].
Hanna fotade mig i lördags, hon är så grym.
Låt oss börja med Kill Bill vol. 1 och Kill Bill vol.2. Många har förmodligen sett filmerna redan, men jag beordrar er andra att se dem. Och sedan se om dem igen. Fantastiskt filmfoto, sanslösa fightingscener och Uma Thurman är kanske min största idol. Dock (och tyvärr) spär filmen på många stereotypiska japanska karaktärsdrag, ha det i åtanke.Blå är den varmaste färgen är en historia om kärlek och om att växa som människa. En fransk film om relationen mellan Adéle och Emma, porträtterat på ett vackert, ärligt och naket sätt. Både bildligt och bokstavligt talat – den längsta sexscenen är 10 minuter lång. Sexuell frigörelse är otroligt viktigt så heja heja! Det finns dock två saker jag känner mig kluven för kring den här filmen: 1. Vore det inte befriande om de kunde ha lite hår på könen i alla fall? 2. Varför benämns den här filmen i många sammanhang som en homosexuell kärlekshistoria, varför kan det inte bara få vara en kärlekshistoria? Låt höra vad ni tänker kring saken! Blackfish är en dokumentär som handlar om konsekvenserna med att tillfångata späckhuggare och sedan träna dem i nöjesparker. En otroligt viktig film som reflekterar kring djurens intelligens och känsloliv, och hur ett liv i fångenskap tillslut kan leda till psykisk sjukdom och attacker på de människor och djur som har varit nära. Den ifrågasätter det kapitalistiska systemet hos nöjesparker som Seaworld i USA och lögner som ”späckhuggarna lever längre hos oss än ute i fria havet”. Se, få ont i magen och begrunda. Populaire är inspelad 2012 men utspelar sig 1958 och bäst med filmen är scenografin, rekvisitan och kostymen. Handlingen i sig är ganska larvig men underhållande: För att Rose ska få fortsätta som sekreterare hos Louis ska hon tävla i mästerskapet i maskinskriveri – hon är nämligen ruskigt snabb på att skriva maskin. Givetvis utvecklas en kärlekshistoria också. Ska hon få sin drömprins tillslut? Up handlar om 78-åriga Carl som vill fullfölja sin dröm att besöka Sydamerika genom att knyta fast tusentals ballonger på sitt tak. Men det blir inte riktigt som han har trott. Jag vill skriva om den här filmen för att jag tycker så himla mycket om animationerna (speciellt i början som handlar om hur Carl är liten och träffar sin blivande fru Ellie, vars karaktär jag förövrigt ÄLSKAR), den är väldigt rolig och relationen som uppstår mellan Carl och Ellie är SÅ fin. Se Up av den anledningen, för visst är filmen underhållande men den är även överfylld av nästan enbart manliga karaktärer och ja. Ni vet ju vad jag tycker om det.
Translation: Six movies I’ve seen lately: Kill Bill vol. 1 and Kill Bill vol. 2 (best movies ever), Blue is the Warmest Colour (a great film about teenage love and sexual liberalisation), Blackfish (a documentary about Killer Whales in captivity, so important and heartbreaking), Populaire (a french movie set in 1958 with a cheezy plot but great scenography) and Up (I like the animations and the relation between Carl and Ellie, the rest I don’t really care about).