När vi tittar ut genom fönstret ser vi att det är kö, trots att dörrarna ännu inte har slagit upp. Minst hundra personer står där och väntar. Vi utbyter high fives inne i Kristinehovs malmgård, rättar till de sista plaggen på galgarna och hör i samma stund de första stegen i trappan. Nu kommer de, bloppiskunderna.
Bloppisen började som ett internetfenomen, och är en hopslagning av orden blogg och loppis, och går alltså ut på att personer säljer kläder på sina bloggar. Nu har det alltså utvecklats till fysiska loppisar, där bloggare i stället bjuder in sina läsare att komma och handla. I detta fall till en bloppis som heter duga, med uppträdanden, goodiebags, tävlingar och fullspäckade klädställningar.
En skulle kunna tro att vi har studsat tillbaka till femtiotalet, med tanke på alla pincurls, knälånga klänningar och rödmålade läppar som både kunder och säljare bär. Att lokalen är inredd med antika möbler gör inte saken sämre. Här hittar många hem. Här är det lättare att hitta kläder som passar än hos de vanliga modekedjorna.
Till mig kommer inte särskilt många femtiotalsreplikor. De flesta av mina kunder har, precis som jag, på sig smutsiga Dr Martens och avskavt nagellack. Och ganska snart önskar jag att jag hade tagit med mig fler kläder, rensat ut en veva till där hemma, för kläderna ryker fort. Hejdå rottingväskan som jag älskat sönder och samman, hejdå den hjärtmönstrade klänningen jag burit sommar efter sommar. Hejdå gamla vänner.
Detta är en av sakerna jag gillar mest med bloppisar, tanken på hur en klänning som jag köpte på second hand hamnar i någon annans ägo när jag säljer den på loppis. Hur vintagekläderna liksom går i arv och älskas av person efter person. Att kläderna fylls av minnen från olika människor.
Men bäst av allt är att jag får träffa er. Ni som kanske skickar iväg en kommentar ibland men som annars är på er sida av datorn medan jag är på min. Ni som nu kommer fram i fysisk form och säger att ni gillar vad jag gör. Som vill ta foton och få illustrationer signerade. Ni som norpar tag i klänningar från min klädställning, trycker dem mot bröstet och ser ut som att ni har vunnit storvinsten på lotto. Aldrig att jag vänjer mig vid detta, aldrig att jag tar det för givet. Det är en sådan ynnest att ha en egen hejarklack, en allians av smarta, roliga tjejer som hela tiden peppar och inspirerar. Om detta inte är systerskap vet jag inte vad systerskap är.
Jag fyndade inte hos någon annan säljare, men det är med glädje jag promenerar hem från bloppisen. Fylld av energi från er. De fåtal plagg jag har kvar lämnar jag hos Myrorna, med förhoppningar om att någon annan ska tycka om dem så mycket som jag har gjort.
