Nu blommar häggen, nu spritter syrenen. När regnet täckt gatorna med sitt prickmönster doftar det sommarlov. Inget annat, bara sommarlov. Och snart skriver vi vår sista kortis i klassrummet med kakelugn. Snart äter vi vår sista soppa i herrgårdens matsal (linssoppa med sådana där frysta grönsaker i gissar jag).
Tiden på skrivarlinjen började och tog slut lika fort. Om det inte vore för alla fyllda word-dokument på min dator skulle jag tvivla på att det verkligen hänt. Var det inte bara häromdagen jag träffade klassen för första gången, med förarglig handsvett och nervöst babbel?
Återigen tar en sak slut och något annat måste ta vid. Det är dags att ta ett nytt beslut, att även detta terminsslut leta inuti och rannsaka mig själv efter en ledtråd till vad jag ska syssla med framöver. Kanske är det ungdomens förbannelse. Den ständiga jakten efter något som ska kännas rätt.
”Upp på hästen igen” säger vi till varandra, till vännen som söker scenskolan för andra gången men inte kommer in, till vännen som sliter sitt hår för att få ihop arbetsproverna till den där konstskolan som nästintill är omöjlig att komma in på. Men vi ger inte upp. Det ligger i vår natur att kämpa vidare.
Vad händer för min del i höst? Jag vet inte. När jag har fått antagningsbeskeden kanske jag blir lite klokare. Förhoppningsvis börjar jag på en fortsättningskurs i skrivande, men just nu tänker jag inte på det. Nu vittnar doften av regn mot asfalt att det är dags för sommarlov.
För vi kan väl kalla semestern det, trots att vi nästan är vuxna nu? Om ett par veckor kramar jag mina skrivarklassisar hejdå och byter folkhögskola med sommarsysslor. Jag ska bada i Årstaviken, simma ner under vattenytan och höra det mullrande ljudet från motorbåtarna. Trampa runt i leran på Bråvallafestivalen. Vakna upp i en pöl av regn och öl. Åka till Almedalen och vråla inga rasister på våra gator. Ligga mot en varm klippa och äntligen hinna läsa Utvandrarna. Jag ska ta sommarlov från allt vad krav heter.
