Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Diskussion: kärleksrelationer.

Igår fick jag den här kommentaren av Linda:

Hej Flora! Jag kom på en idé när jag gick in på kommentarsfältet för att fråga dig/andra läsare om ett problem jag har, och såg att andra såklart tänkt samma tanke. Typ inlägg med om olika teman där läsarna får chans att interagera med varandra och med dig om olika problem/frågor de har i kommentarsfältet.. Det kan vara t.ex. utbildning, kärleksrelationer, vänskapsrelationer med mera. Nu var det just ett problem relaterat till ‘kärleksrelationer’ jag har, men jag väntar nog lite med min fråga… Men, min poäng är att jag tycker det inte finns så bra sidor på nätet för sådant enligt den lilla erfarenheten som jag har. Folk är ofta så elaka, man blir anklagad för troll osv. Och kanske högst får nåt oengagerat svar. Din blogg verkar ju attrahera så många kloka, smarta och snälla människor.

KÄRLEKSRELATIONER2

Så! Här och med introducerar jag ett nytt format här på bloggen: Diskussion.

Veckans tema är, som Linda föreslog, kärleksrelationer. I kommentarsfältet kan ni diskutera allt som rör detta ämne: Att bli ihop, att göra slut, sexuell läggning, olycklig kärlek, otrohet, sex, komma över någon, dejta, flytta ihop osv. Min förhoppning är att det här ska vara en plats av respekt och omtanke, en frizon där ni kan skriva av er men också ge varandra tips och råd. Eller bara känna er mindre ensamma. För jag vet ju att ni är så himla smarta, empatiska och vettiga. Skriv, bara skriv!

banner

Translation: Today I’m introducing a new format on the blog: Discussion. A forum where you can discuss certain topics in the comments, in this case love relationships. Dating, sexual orientation, heartbreak, sex, moving in together etc. This is a place of respect and concern, a place where you can write about what bothers you but also a place where you can help others. Or just feel less alone. Fire away!

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
182kommentarer
  • Hej!!!!

    Jag är väldigt kär i en person jag började prata med för 3 år sedan men som jag träffade för andra gången i fredags. Vi hade snackat nu väldigt länge, kanske några veckor, innan vi träffades nu. Det har varit både stelt och hur enkelt som helst. Jag var väldigt nervös för att träffa hen och när vi träffades så var hen så himla fin…att jag typ mest ville gråta. Vi träffade hens kompisar som f.ö var världens gulligaste. Dock så pratade jag inte så mycket med hen själv, utan vi var liksom i grupp, dock så satte jag mig väldigt nära hen och liksom la min hand på hens ben och typ visade att ”du är fin jag tycker om dig och vill röra dig hej” och hen besvarade det med att liksom också lägga sin arm på min arm och jag mådde så bra och var så lycklig.

    Men sen skulle vi alla gå vidare till ett ställe, men så följde inte jag och min kompis med pga min kompis ville inte, så satt vi på bussen och dem skulle av och min kompis hade ännu inte bestämt sig, tillslut så följde vi inte med och jag skyndade mig och kramade hen och kysste hen några gånger. Sen efter dem gått satt jag på bussen och grät hela vägen hem pga var besviken på mig själv och min insats den kvällen (hade kännt mig tråkig och osocial) plus separationsångest med personen jag är väldigt kär i plus att hen aldrig kmr bli kär i mig pga är inte det hen vill ha antagligen.

    Så nu är jag olyckligt kär, lyssnar på the drums och gråter mest. Hen pratar dessutom inte med mig på samma sätt som innan och verkar ha ett otorligt bra fungerande socialt liv med massa coola roliga människor, vrf skulle hen vela ha mig i sitt liv? Det känns på något sätt inte lönt att kämpa pga är som jag är och det känns som om jag kmr ge upp. Att skriva till hen vad jag tycker och känner kommer mer sannolikt enbart göra det värre pga har träffats 2 ggr. Vet verkligen inte. mvh kär tjej

    bella 2015-03-01 09:38:54
    Svara
  • Først: himla bra med disse diskusjonsforumene! Så mange fine kommentarer og råd <3

    Trenger selv litt råd her. Begynner å bli ganske forelsket i en kompis, og vet ikke helt hva som skjer. Vi jobber sammen, og henger sammen stort sett hver dag. Vi har sykt god kjemi, og liker virkelig å henge sammen med ham. Jævlig fin er han også! Han har blitt med hjem fra byen et par ganger, der vi ikke gjorde noe andre gangen fordi han "liker meg så godt". I det siste har det ikke hendt noe, men vi fortsetter i samme "flirte på jobb etc"- kjøret. I det siste har jeg prøvd å ta initiativ til noe, der det ikke har hendt. Begynner å bli sykt lei av å være den eneste som tar initiativ, når jeg vet at vi egentlig vil det samme. Hva tror dere: skal jeg fortsette å prøve, eller bare være veldig direkte og si typ "hvis du ikke begynner å ta insj snart gir jeg opp, men jeg liker deg veldig godt" ? Jeg tror dette kan bli til noe, men orker ikke mer at det bare er jeg som prøver.

    Tina 2015-02-22 15:29:18
    Svara
  • samhällets syn på förhållanden och att träffa ”den rätte” är rätt snedvriden. att hela tiden bli matad med bilden av den perfekta relationen där allt bara klickar direkt och alla lever lyckliga för resten av sina liv kan göra vem som helst lite förvirrad. jag tror att många förväntar sig att kärleken ska vara enkel och självklar när den egentligen är något av det mest snurriga och konstiga som finns. självklart ska en inte stanna kvar i ett kärlekslöst förhållande eller fortsätta vara ihop med någon som gör en olycklig, men jag tror att det är farligt att börja ifrågasätta om en känner ”tillräckligt mycket”. hur mycket är tillräckligt? vem bestämmer vad som räknas som rätt mängd kärlek?

    ett förhållande där båda parter lider av psykisk ohälsa känns troligtvis inte helt okej jämnt. speciellt inte om personerna har en tendens att dra ner varandra. men det kan samtidigt vara en fantastisk erfarenhet och väldigt fint att vara tillsammans med någon som inte bara är kär i en eller delar ens intressen utan även kan förstå hur det är att inte må så bra ibland. förutsatt att det går att hitta en balans i förhållandet där en kan turas om att få vara den ledsna som blir tröstad och den som är stark och trygg.

    jag träffade min pojkvän på en grupp för personer med social fobi. vi har nu varit tillsammans i 9 månader och jag tvivlar konstant på vad jag känner och huruvida han är den rätte. vissa dagar är jag jättekär och andra dagar funderar jag på om jag inte borde vara singel istället. men jag tänker som så att om viljan (och kärleken) finns så är det värt att kämpa på. jag tror en känner innerst inne om det är dags att bryta, även om det är svårt. förhållanden ÄR svåra. flera av mina vänner som har varit tillsammans med sina partners i 6-7 år har någon gång under relationens gång funderat på att göra slut. jag tror att det hör till. en kan aldrig vara helt säker, speciellt inte efter så kort tid (som 1 år ju faktiskt är). ni har ju knappt börjat lära känna varandra ännu. har ni dessutom ett distansförhållande så är det ju inte så konstigt att det skaver lite.

    jag vill tipsa om boken (med den ostiga titeln) ”hemligheten – från ögonkast till varaktig relation” vilken har varit en riktig ögonöppnare för mig. den tar upp en del problem som kan dyka upp när människor ska inleda en relation och beskriver även en del övningar och verktyg en kan använda sig av för att arbeta med dessa problem.

    som sagt har jag ingen konkret lösning eftersom jag själv är mitt uppe i det just nu men jag tänkte att jag ändå skulle dela med mig av mina tankar. det finns många fiskar i havet och så vidare men det är samtidigt viktigt att inte stirra sig blind på alla möjligheter utan försöka se vad som står framför en, att det kanske är någonting som är värt att hålla kvar.

    h 2015-02-16 15:48:18
    Svara
    • Svar på hs kommentar.

      Absolut har du rätt. Jag har också tänkt så. Att även om jag känner mindre än samhället säger så är det jag som bestämmer vad som är tillräckligt och att jag känt att jag mått bra i vår relation. Och att det jag har känt har varit värt det andra, allt som skaver.Och det är just dessa tankar om att det är bra som har hållt mig kvar i förhållandet, kanske för länge? Jag har vetat att det inte funkat helt men samtidigt tvekat eftersom det varit bland det finaste jag varit med om… Hur ska en kunna veta någonting?? Jag är dessutom lite osäker på min läggning och har precis börjat fundera på om jag är kär i en vän till mig. Känns så sjukt taskigt att fortsätta vara tillsammans om en funderar på det här, men samtidigt får jag ont i magen av saknad och hugg i hjärtat av dåligt samvete till min pojkvän när jag tänker på att göra slut. Kärlek är ett jävla skit!!! Eller snarare, kärlek är det bästa som finns, relations-normerna är ett jävla skit.

      . 2015-02-17 13:14:30
      Svara
  • Jag har varit ”tillsammans” med världens finaste snubbe i lite över tre månader nu. Problemet är att han har haft så SJUKT mycket att göra den senaste månaden så när vi ses är han alltid trött och vi har därför inte haft sex på runt en månad. Grejen är den att jag tycker det är så jäkla jobbigt att inte få ligga eller hångla och det gör att jag känner mig fett oattraktiv. Dessutom så har vi knappt berättat för några att vi är tillsammans, eftersom vi inte vet riktigt hur och för att han ärligt talat inte verkar så taggad på det. Fan jag vet inte alls hur jag ska lösa det här.

    A 2015-02-10 08:42:00
    Svara
  • Jag har varit tillsammans med en kille i ett år nu. Det är mitt första mer seriösa förhållande (tidigare har jag varit ihop med en oseriös jävla snubbe som krossade mitt hjärta, men det var länge sen, 4 år sedan). Vårt förhållande är på många sätt bättre än jag kan önska mig. Han är den finaste själ jag mött, så känslig, ärlig, klok och har ett stort hjärta. Jag kan vara hur jag vill med honom, vi upptäcker fina saker (resor, museum osv.) ihop och vi har jättebra sex. Men problemet är att jag inte vet om jag känner tillräckligt mycket. Ibland kan jag tänka att jag mår bättre av att vara ensam. Vi har ett kortdistansförhållande och i vissa perioder hörs vi och ses mer sällan, och då får jag mer tid för mig själv och är på nåt vis mer fri. Ibland är jag inte ens säker på att jag saknar honom då. Han har psykiska problem vilket jag själv också har och det händer ofta att vi drar ner varandra, att det tar mer än det ger. Men jag är rädd för att inte känna tillräckligt, då att ha träffat honom och att han älskar mig känns så otroligt fint och jag skulle känna mig som världens idiot om jag gjorde slut. Jag vill inte det. Dela för att jag är rädd för hur han skulle ta det, och dels för att jag vill inte förlora en av de finaste människor jag mött. Och jag är rädd att jag skulle ångra mig. Ibland har jag så starka känslor för honom och ibland känner jag som nu, osäkerhet. Hur vet en om det är rätt? Att behöva ställa den frågan kanske är ett svar nog…

    . 2015-02-09 10:21:56
    Svara
  • Började prata med en kille. Först var det mest roligt eftersom det aldrig riktigt varit någon som visat så stort intresse fö mig. Ju mer vi pratat desto mer tycker jag om honom. Det har gått så långt att jag kanske till och med är lite småkär i honom. Men han är inkallad i militären nu (han kommer inte från Sverige) och åkte idag till någonstans i mellan-östern och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet ju inte när han kommer tillbaka eller om han ens kommer tillbaka levande. det är så himla jobbigt. och jag tycker om honom han är verkligen den finaste jag någonsin träffat men allt känns bara så tungt nu. Tänk om jag aldrig får träffa honom?

    I 2015-01-31 14:08:38
    Svara
  • jag tror, om det nu är på riktigt, att jag kanske snart får kalla honom för min. och jag har varit och är väldigt livrädd för allt som heter förhållande och ”binda upp sig”. men nu tror jag att det får nog bara vara så. läskigt som attan, och så kör man bara på. så länge det känns bra för båda parter. och som du skrev, kärlek växer. kärlek är inte till för att sluta gro.

    Amanda 2015-01-23 19:20:29
    Svara
  • Jag och min kille (vi kan kalla honom K) har varit tillsammans ca 1 år. Problemet är att jag HATAR hans bästa kompis! Anledningen är:
    1. Han har tafsat på mina bröst på fyllan
    2. Han har hånglat med mej på fyllan och sa sedan att det var min idé och mitt fel, typ ”K förtjänar verkligen någon bättre än dej, gör du såhär ofta? Hånglar med andra killar?” Fastän jag ABSOLUT INTE ville hångla med honom
    3. Han har sagt saker till mej som t.ex. ”Du fattar väl att K inte älskar dej på riktigt” och ”Du har förändrat K till en mycket tråkigare och sämre människa” m.m.
    Jag har berättat allt dethär för min kille men han säger typ ”han är sådär på fyllan, bry dej inte om det”, men SJÄLVKLART bryr jag mej om det!!

    S 2015-01-21 19:38:50
    Svara
    • Svar på Ss kommentar.

      Shiiiiiit vad förbannad jag blir när jag läser det här! Vad är det för pojkvän som INTE tar dig på allvar? Är HAN nåt o ha undrar man då.. Men om du fortfarande vill vara tillsammans med honom så försök prata med honom igen, försök få honom förstå hur du känner. Annars får du helt enkelt bojkotta hans kompis. Är han där, va inte med. Kan han inte skärpa sig så får din pojkvän välja. Berusad eller inte, det är fan inte ursäkt att bete sig sådär. Lycka-till-kram!

      Christine 2015-01-26 09:20:42
      Svara
  • skriver här med ifall någon svarar nu i efterhand :))) men….
    Alltså. Vet inte vad jag ska göra. Har träffat en kille några gånger nu och jag har ett problem. Jag är helt nybörjare på det här och ingen har någonsin visat minsta lilla intresse för mig förut. Så nu vet jag inte om det är specifikt honom jag gillar och att jag blir glad över att han skriver eller om jag bara gillar att det är någon som helst som visar uppskattning och skriver och vill träffas. Hur vet en vad en känner? Hur vet en sånt här?

    :)))) 2015-01-20 20:57:14
    Svara
    • Svar på :))))s kommentar.

      Hej! :)
      Vet precis hur det känns! Min första pojkvän insåg jag efter flera månader att jag egentligen inte var kär i utan egentligen bara uppskattade att någon faktiskt visade intresse och uppskattade mig. Men det är supersvårt att veta innan, speciellt om man liksom inte har känt något för någon innan. Jag skulle nog tipsa om att keep going och se vad som händer. I värsta fall kommer du på att du bara tyckte om att någon visade intresse och då vet du till nästa gång hur det känns och istället kanske du i alla fall har fått en ny vänskap. Ingen som ger sig in i något med någon vet direkt början hur man känner, oftast är man ju bara intresserad först, så det är ju absolut inte fel att ge sig in i det utan att veta reda från början att man vill spendera resten av livet med personen.
      Kram!

      Mikaela 2015-01-23 17:14:41
      Svara
  • Haft ett kk-förhållande med en kille från och till i ett år, vi kan kalla han ”A”. För ett tag sen slutade vi höras och jag började hålla på med en annan kille. Helt plötsligt började A höra av sig igen pch vi började snacka, eller okej snapa, en del. På nyårsafton var vi på samma fest, jag och A, men även killen jag under den senaste tiden hållt på med men som hade slutar svara på meddelanden och betedde sig väldigt kort mot mig. Jag och A blev svinpackade och det slutade med att jag hängde med han hem och vi låg. Vi hörs inte av efter detta. Ca en vecka senare får jag på en fest reda på att A tydligen är på g med en tjej, vilket han sagt till mig tidigare att han inte är ute efter något seriöst. Självklart kommer både bruden han är på g med och han själv på festen. Jag konfronterar honom och han säger att han mest är förvirrad och inte vet han han vill, typ. Resten av kvällen tittar han på mig hela tiden. Han snackar en gång med bruden han är på g med, och det är hur stelt som helst mellan dom. Resten av natten hänger han med mig, vi snackar och har svinkul vilket slutar med att vi ligger.

    Nu har det gått äver en vecka och han har inte hört av sig (inte jag heller) och hon ligger fortfarande etta på hans snap. Grejen är att det finns så himla mycket mer att tillägga i detta egentligen, vi har hållt på från och till så länge nu, jag borde släppt han för länge sen. Det är något och finns något mellan oss, det vet jag att han känner med, och det är därför jag inte kan släppa han. Vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. För om han verkligen tyckt om den bruden så hade han inte hört av sig till mig, eller?

    Hanna 2015-01-19 13:14:51
    Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Känner igen mig så mycket! Har varit, och är, i nästan exakt samma situation. Tror att han tycker om dig mer än han tycker om henne men kanske inte tillräckligt mycket ändå för att vilja ha något seriösare. Eller? Jag tror du måste börja med att känna efter själv, vad vill du, hur mycket tycker du om honom, tror du det här kan bli något, känns han som den du vill vara med? Om du inser att ja, du tycker om honom mycket och vill se var det kan leda, så tycker jag du ska höra av dig till honom. Testa att ses, se hur det känns, och fråga honom vad han vill. Det jag kommit fram till i mina egna tankar om min egen situation så är det att på ett sätt så borde det redan ha blivit något, om det var menat för oss, och på ett sätt så kan inte allt gå spikrakt och perfekt från början. Så egentligen har jag inget klart svar, men testa och om det inte funkar så kom ihåg att det finns så jävla många andra där ute som kommer dö för dig. Så om han inte behandlar dig rätt, his loss.

      Stina 2015-01-23 15:29:44 http://stinaemilia.devote.se
      Svara
  • Skriver här även fast det var några dagar sedan det här inlägget lades upp så vet inte om någon kommer läsa det här eller inte, men hursomhelst. För 1 år och 2 månader sedan gjorde jag slut med min dåvarande sambo efter 5 år tillsammans. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv och jag tänker fortfarande på det och på honom ibland, dock inte på ett åh vad jag saknar honom, önskar det var vi igen-sätt utan bara tänker på honom punkt-sätt. Hursomhelst. Efter att vi gjort slut tog jag våra katter och mitt pick och pack och flyttade 40 mil upp i landet och hem till mina hemtrakter igen, till min alldeles egna lägenhet för första gången i mitt liv. Även fast jag mådde sämst efter separationen och kände mig helt sjukt ensam så var det också en skön ensamhet, lite i stuk med att kunna göra vad jag vill när jag vill med vem jag vill. Detta var dock inget jag gjorde, men det var ändå skönt att ha friheten att göra det om jag skulle känna för det. När jag flyttade hem igen så började jag umgås rätt intensivt med en kompis som jag känt i hur många år som helst. Han var också nybliven singel efter att hans sambo varit otrogen mot honom efter 5 år, och vi stöttade varandra genom deppigheten och ensamheten, sov över hos varandra ibland för att slippa sova ensamma. Väldigt snart kände jag dock att jag kände något mer för min kompis än bara kompiskänslor och från att ha haft ångest över min exsambo gick jag till att ha ångest både över min exsambo och min kompis. Några månader gick och det bästa jag visste var att somna i hans säng med hans armar runt mig. Jag orkade inte längre med ovissheten utan berättade för honom hur jag kände, och det visade sig att han gillade mig också. I slutet av maj förra året hade vi en middagsdejt hemma hos honom som slutade med hångel och att han följde mig hem hand i hand till min port kl 5 på morgonen. Vi fortsatte ses efter det och efter två månader i augusti så undrade han om vi var tillsammans och jag sa ja. Idag är vi fortfarande tillsammans och jag är på väg att flytta in i hans lägenhet, men det är något som skaver. Vi känns inte så nära och jag har väldigt svårt för att prata med honom när jag mår dåligt över någonting. Vi säger heller inte att vi tycker om varandra eller att den andra är fin eller något sånt alls. Han har inte träffat min familj och jag har inte träffat hans. Det är någon awkward stämning jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag saknar någon som skriver puss eller skickar hjärtan i slutet av meddelanden, saknar att höra att jag är fin, att någon tycker om mig. Det känns som att det finns något komplicerat i att helt plötsligt vara i ett förhållande efter att ha varit kompisar så länge. Det känns mer som att vi är friends with benefits än att vi faktiskt är i ett förhållande. Jag saknar själva förhållande-känslan. Det här förhållandet känns så väldigt annorlunda. Någon som blivit tillsammans med en kompis som kan ge mig tips? Får sån ångest av det här.

    Malin 2015-01-18 14:29:42
    Svara
  • Är så sjukt osäker på min läggning. Hur blir en medveten/hittar en sin egen läggning? Hur vet en när det är rätt? Skulle kunna se mig själv som bi men ibland är jag nästan övertygad om att jag är hetro. Blir så trött på allt heteronormativt och det kan göra mig nästan ledsen ibland. Är rädd att det heteronormativa gör mig mer förvirrad eller att jag dras till människor med samma kön för att jag är vilse? Mina känslor kan gå i vågor. Ibland är killar det mest sexiga som finns på denna jord och ibland känner jag ingenting för dem och mycket mer för tjejer.
    För er som är homo, bi eller pan: hur reagerade era familjer på det? Hade ni konservativa släktingar/vänner som inte gillade det osv?

    - 2015-01-17 23:27:57
    Svara
    • Svar på -s kommentar.

      så sent att skriva ngt nu kanske men känner igen mig så mkt i det du skriver!! är så sjukt trött på heteronormen och har pga den gått hela mitt liv och liksom antagit att jag är hetero pga det är så omgivningen sett på mig och bemött mig och det är så jag tänkt att det ska vara. så i somras typ började jag ifrågasätta detta så mkt och nu känner jag mig mest förvirrad. vill liksom inte ”stämpla” mig sj oavsett hur töntigt det än låter. och jag tänker att jag liksom måste bli ihop med en tjej för att om jag verkligen gillar tjejer?? innan jag berättar för ngn att jag är lesbisk tex? jag har dock kommit ut som icke-straight inför kompisar och halvt för familjen (jag tror dom har sina aningar). men tkr det känns så svårt då jag inte varit ihop med ngn ever och vet inte ens om jag varit kär ens? bara att jag gillar snygga människor!!!

      tänker iaf att det kanske är okej att inte veta, att en inte behöver veta alla gånger utan får ta det som det kommer? typ blir jag kär blir jag kär och jag känner just nu att jag är typ öppen lol. fast vet att jag älskar tjejer väldigt mycket och vill typ va lesbisk för det känns så mkt mer nice än å va hetero men jag vet verkligen inte vad jag är, förmodligen bi eller pan. men hur kan folk va så säkra?? typ många av mina kompisar har kommit ut som det ena och det andra och jag ba hej jag vet inte men w/e. jaja

      nån som känner likadant? <3

      ester 2015-02-19 21:38:45
      Svara
    • Svar på -s kommentar.

      Jag har samma problem!! Hatar heteronormen så otroligt mycket då den fuckar upp ens känslor. Är mest rädd för omgivningens tankar om en helt plötsligt skulle börja träffa en av samma kön.

      . 2015-02-09 10:37:26
      Svara
    • Svar på -s kommentar.

      Hej! Jag var i din sits för tre år sen när jag började allvarligt fundera ifall jag föredrog tjejer före killar. Det gick väldigt mycket upp och ner för mig och i vissa perioder trodde jag att jag bara var hetero och andra ville jag inget hellre än att kyssa en tjej. Bara efter ett helt år av velande förstod jag att jag faktiskt är lesbisk. Nu i efterhand inser jag att jag hade mina upp och ner perioder för att jag inte vågade inse att jag endast var intresserad av tjejer och därför försökte kag övertyga mig själv om att jag var hetero. Men jag behövde verkligen min tid för att komma ut för mig själv och det jag vill säga är att man inte ska behöva stressa för att förstå, utan låta det växa av sig själv och slutligen kommer du att förstå vad du egentligen gillar och svaret är kanske att du gillar vem som :) det tog mig sen mycket längre tid för att berätta det för min familj, men jag började först med vännerna och alla accepterade. Till sist orkade inte jag ljuga och hålla en hemlighet för mina föräldrar och då berättade jag bara. I början var det lite jobbigt för de, men mest för att de visste inte ifall jag mådde bra i den jag var eller inte och hur mina vänner tog nyheten. Så jag och min mamma pratade om det hela och efter det blev hon lugn och glad för min skull så länge jag mådde bra.
      Nu blev det ett väldigt långt svar men jag hoppas verkligen att det hjälper!

      Thelma 2015-01-18 23:38:08
      Svara
    • Svar på -s kommentar.

      Hej, jag skriver inte det här för att jag har några direkta svar på dina frågor, mer för att jag känner att jag just nu går i samma fotspår som du. För mig tror jag det handlar mycket mer om personen i sig än varesig hen är kille eller tjej, och det kanske inte är så viktigt att lägga energi eller känna ångest inför vilket ‘fack’ man sätter sig själv i. Det är okej att vara hetero/bi/gay och det är också okej att vara någonstans i mitten och inte vara helt säker. Vet inte om det hjälper något?

      I nuläget är jag i alla fall kär i en tjej och har nog varit det i några veckor och även om jag tror att hon också är kär i mig så blir jag sjukt orolig över det hela. Har aldrig kysst eller varit med en tjej innan och därför är inte 100% säker på att det är något jag faktiskt skulle tycka om. Därför känns det inte rättvist att ‘testa’ med någon som verkligen är en av de bästa personerna jag haft i mitt liv eftersom det finns en stor chans att det hela skulle sluta med att jag bara sårade henne. Känns som det rätta är att skapa distans mellan henne och mig så att jag inte bara ”lead her on” och får henne att känna att det kan bli något, men samtidigt så är hennes sällskap det bästa jag vet och kan liksom inte motstå när hon vill umgås eller vill att jag sover över hos henne. Är det någon som känner igen sig i den här situationen, med kille eller tjej, så hade jag varit tacksam för era tankar på det hela. Kämpar med vad som känns bra i nuet och vad som faktiskt är det rätta i längden…

      Lina 2015-01-18 18:01:05
      Svara
  • Hej jag heter Signe och är nitton år (bor i Småland om någon är intresserad av sådana småsaker) och har tidigare haft en pojkvän under en väldigt kort tid i mitt liv, även fast jag faller hälar över huvud typ varje dag. För ett par år sedan var jag lite småkär i min bästis bror (men var mest ung då, och gillade honom främst av ytliga skäl). Men nu har det varit lite på och av i ett par år (min ensidiga förälskelse alltså) och jag kan verkligen inte sluta tänka på honom, även om han för tillfället är med någon annan. Som jag är rädd ska bli en definitiv annan. Hur ska jag bära mig åt? Något som inte för saken bättre är att jag vet att min vän inte vill att jag gillar honom, och att min vän är den bästa personen jag vet. Men jag känner att hennes bror och jag, vi skulle så vara partners in crime. Typ ett team, som hon och jag, fast helt annorlunda. Det gör liksom ont i hjärtat att jag aldrig ens kommer kunna försöka.

    Signe 2015-01-17 02:17:01
    Svara
  • Jag vill mest bara flika in med att kärlek är det finaste i livet. Sex är grädden på moset och han som pussar mig varje morgon i de blå-vitrandiga lakanen är mitt allt. Utan det här vet jag inte vem jag är. Jag vet att jag är din<3

    Greta 2015-01-16 23:31:39
    Svara
  • Hur kommer man över någon?

    Anonym 2015-01-16 15:25:28
    Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      Man inser att finns det en så finns det flera. Att personen tillslut blir ersättningsbar, även om det känns omöjligt. Man inser att om han/hon inte tycker att jag är värd det, så är inte den personen värd det heller. Att älska någon som inte älskar en tillbaka är inte värt det. En annan enkel väg är att hata någon mer än man älskar den, iaf i början. För att sedan bara minnas de fina stunderna när man är känslomässigt Redo för det. DET FINNS FÅ MÅNGA FLER I SINGELVIMLET. Och först o främst, gråt slut på dina tårar. Gråt ut av HELVETE FÖRST, sen kollar du dig själv i spegeln och inser att du är värd så mycket mer än han/hon som får dig att gråta. Att du är stört bäst och vackrast.

      Anna 2015-01-17 17:33:51 http://Blontafro.blogg.se
      Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      Altt har ett slut. Det kommer bli fint tillslut ska du se.

      alicia 2015-01-17 13:10:40
      Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      Kanske kom din fråga bort, kanske kan ingen riktigt svara på den. Jag hade ett tag en relation med en man jag aldrig skulle haft en relation med. Efter en sommar med äventyr och samtidigt massvis med tårar bestämde han sig för att det fick räcka och det kändes som att marken jag stod på försvann. Jag visste att det aldrig skulle bli vi igen, att jag inte själv ville men också för att det var totalt omöjligt. Därför bestämde jag mig för att jag fick vara precis så arg och ledsen jag ville. Jag skickade alla sms jag fick för mig att skriva till honom. Jag var precis sådär man inte ”ska” vara, jag var en skitjobbig person. Men det gick. Jag struntade i om jag inte behöll skenet uppe inför honom, jag visade mig svag och sårbar men det gjorde ingenting, för det skulle ändå aldrig bli vi. Han skulle aldrig få mig tillbaka.

      Men jag vet, ibland vill man inte vara den där personen som gråter, ringer och skriver ut alla sina känslor i milslånga sms. Så, därför rekommenderar jag att läsa den kommentar Sandra Beijer fick på sin blogg efter att hennes kille gjorde slut för två (?) år sedan nu. Läs här: http://rodeo.net/niotillfem/2012/06/lander/ Men en sak kan jag lova; det går över. Det går alltid över. Kram på dig!

      Paulina 2015-01-17 11:51:19 http://www.paulinadevries.blogspot.com
      Svara
  • Jag är 17 år och jag skulle absolut inte säga att jag är blyg, jag älskar att lära känna nya människor och umgås med folk på fritiden, men på senaste tiden har något hänt. Jag har börjat undvika extremt många situationer på senaste tiden eftersom jag har börjat rodna något otroligt mycket. Detta låter nog som en liten småsak men för mig är det verkligen ett helvete. Jag kan verkligen inte prata med han jag gillar utan att bli som en tomat i ansiktet och det känns ju så jävla jobbigt och förnedrande. Jag undviker nu honom så mycket jag kan vilket förstås gör mig olycklig. Men jag får verkligen panik när det börjar hetta till om kinderna. Det blir ju inte bättre av att så många påpekar det heller. Har slutat träffa folk efter skolan mer och mer för att jag har fått denna skitjobbiga fobi och känner väl mest att jag vill krypa ned under täcket och aldrig visa mitt ansikte igen. Jag mår verkligen skit på grund av det, vad ska jag göra??

    anonym 2015-01-16 15:00:30
    Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      Allltså va, trodde jag var den ända som har ”problem” med att rodna i sociala situationer (även om det oftast inte finns anledning till det?). För mig började det så tidigt som i mellanstadiet och har pågått ända tils nu (är nitton). Dock var det värre förut, särskillt i skolan. En dag kom jag hem från skolan och började storgråta. Berättade för mamma om att jag tyckte det var så jobbigt att hela tiden bli röd i ansiktet och att klasskamraterna hela tiden då påpekade det. Mamma pratade med min lärare om det som förövrigt var den snällaste och mest förstående. Vet inte om det hjälpe i klassrummet men på det personliga planet känndes det lite bättre att få prata ut om det, att lätta på hjärtat. Under högstadiet började jag använda foundation vilket kändes bättre precis som de andra beskriver. Tycker det fortfarande är jobbigt i sociala sammanhang, särskillt när det är stora samlingar (är lite skadad från mellanstadietiden när jag rodnade, någon påpekade det, alla vänder sig om och tittade på mig, sitter därför oftast tyst i dessa sammanhang för att slippa få allas blickar på mig).
      Det jag vill poängtera är att det har blivit bättre med åren! Nu använder jag inte smink för att täcka huden alla gånger jag går utanför dörren. Går jag tillexempel till mataffären och träffar på någon bekant och inleder ett samtal och blir generad, so what!? Har jag något att komma med, något viktigt att säga så spelar det väl ingen roll även en blir lite röd. Dock är detta en insikt som jag gärna hade insett för ett antal år tillbaka. Men det är bara att kämpa på. Lev och låt inte detta hindra dig från att vara du. Jag hejar på dig!

      Julia 2015-01-17 20:09:31
      Svara
      • Svar på Julias kommentar.

        Tack Julia, trodde typ också att jag var ensam om detta, men där ser man. Det är sorgligt men lite skönt att veta att man inte är ensam om detta! Och gud vad jag känner igen det där med ångest inför samlingar där man sitter i en liten ring och stirrar in i varandras ögon, det är fan hemskt!! Undviker alltid att prata även fast jag inte vill undvika det Men ska försöka att inte bry mig. <3

        anonym 2015-01-18 22:10:14
        Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      Jag vet precis hur du känner. Fick samma problem när jag gick i 9:an och sedan fortsatte det hela gymnasiet. Det var många redovisningar och det var jobbigt och ibland kunde folk påpeka, speciellt killarna. Då spelade det inte heller någon roll hur mycket smink jag hade för det lös igenom, även om det såklart dämpade lite. Började dölja mitt ansikte med mitt hår och var ofta hemma när det uppstod jobbiga situationer i skolan osv.

      Nu har jag börjat plugga på högskola och även där är det många redovisningar, men det jag kan försäkra dig om är att det blir bättre, det kommer att kännas lättare så småningom. Försök att tänk som någon tidigare skrev: vad är det värsta som kan hända? Någon kan påpeka det, men det är ingenting de kommer att fortsätta tänka på sen, utan det är bara något man själv tänker på. En gång sa jag till min klass när en påpekade det att jag vet att jag blir röd i ansiktet, och att det är så jag är. Då svarade en tjej ”och det finns ingen som tycker om dig mindre för det!” vilket verkligen peppade mig.

      För tänk om du pratar med någon som blir röd i ansiktet, inte bryr man sig väl så värst mycket? Det är inget man analyserar i flera dagar? Du skulle inte tycka om den mindre för det.

      Håller med dig om att det är jobbigt att inte kunna styra vilka känslor man visar på utsidan, men fortsätt bara vara precis den du är och göm dig inte, för jag lovar att 1. det blir bättre och 2. alla tycker om dig ändå.
      Kram på dig!!

      Malin 2015-01-17 09:49:44
      Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      Jag har samma problem!! Men det som är jobbigast för mig är att prata inför folk. Jag blir så illröd i ansiktet när jag vet att ett flertal människor lyssnar på mig. Men det händer också om någon jag tycker är snygg tex. pratar med mig. Jag är 20 nu och jag känner att det har blivit lite bättre sen jag var yngre. Men det är verkligen så jobbigt att ha känslorna sitta på utsidan. Andra kan ju dölja om de gillar någon, men inte vi nej, nej, det syns som ett rödlysen i nyllet. Men vad man ska göra? Jag vet inte, har man ytliga blodkärl i ansiktet då har man antar jag. Jag brukar försöka förbereda mig så mycket som möjligt innan, när jag vet att jag kommer att vara i situationer där jag kan bli röd i ansiktet. Jag tror inte man får vara rädd att prata om det, om du tillexempel säger till dina vänner om ditt problem så kanske det inte känns lika ”stort och jobbigt och hemligt” längre och de flesta har ju någon gång upplevt det jobbigt att rodna.
      Kram till dig och lycka till!! <3

      Ellen 2015-01-17 00:09:25
      Svara
      • Svar på Ellens kommentar.

        åh tack för peppande ord <33 Vill ju verkligen inte skämmas för den jag är lixom :( Man måste helt enkelt sluta bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker!! Kram!!

        anonym 2015-01-18 22:16:46
        Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      hej! Vet själv hur det är att rodna, men om man använder nått form av smink. Typ en lätt foundation eller puder, dämpar iallafall för mig rodnade ganska mycket. Och om någon kommenterar kan du bara visa fingret och be dom dra åt helvetet :) hoppas allt löser sig, kom ihåg låt inte ditt ansikte stoppa dig för att göra det du vill

      Nell 2015-01-16 22:07:37
      Svara
    • Svar på anonyms kommentar.

      Känner igen det här! Jag är inte heller en särskilt blyg människa men på högstadiet fick jag också problem med rodnad! Det började när jag skulle redovisa inför klassen, och sedan spreds rodnaden till vanliga samtal och situationer jag inte kände mig helt säker i. Det är skitjobbigt, jag vet precis! Och speciellt när människor påpekar det.. Knepet är att steg för steg arbeta bort det. Jag började till exempel räcka upp handen i klassrummet oftare och oftare. Problemet förvärras när man börjar undvika situationerna men är rädd för. Tänk : Vad är det värsta som kan hända? För ärligt talat.. vem bryr sig egentligen om man rodnar ibland?

      Ett annan konkret sak som hjälpte mig va fondation! Jag började använda det för att sminka över rodnaden. Och därför tänkte jag i varje situation rodnaden kom : det syns inte. Och då försvinner oftast rodnaden.

      Lycka till!!!

      hej 2015-01-16 20:38:31
      Svara
  • Hej! Först: jättebra initiativ! Sedan tänkte jag dela med mig av min syn på kärleksrelationer, så att kanske någon kan känna att hen inte är ensam.

    Jag har aldrig varit i en romantisk relation, men önskade mig det väldigt länge. Jag blev ”kär” i killar när jag gick på mellanstadiet, för att det var det jag hade lärt mig, för redan på dagis började vi med pusslar där ”tjejerna” skulle jaga ”killarna” och när de fångade dem skulle de få en puss. Jag deltog aldrig, men det satt spår och väldigt länge fanns det bara ett alternativ – tjejer skulle bli kär i killar, och killar skulle bli kär i tjejer.
    På gymnasiet började jag umgås med andra sorters människor, och träffade personer jag älskar nu. De gav mig en trygghet och rum att utforska vad mina känslor av ensamhet egentligen innebar, och jag insåg först att jag inte vill ingå i en relation med en kille, och sedan att jag inte längtar efter en romantisk relation överhuvudtaget, och sex intresserar mig inte, jag insåg att jag inte kommer kunna fylla ensamheten med en romantisk relation. Det blev väldigt tydligt när en gammal klasskompis frågade mig ”vad gör du om tio år?” och jag svarade ”jobbar som någon sorts lärare, bor med massa plantor och kanske äger en katt”, medan det första hon hade planerat var att ingå i en kärleksrelation, något som inte ens fanns på agendan för mig. I början var det tufft att inse att jag kanske kommer spendera mitt liv utan den typen av relationer, särskilt när jag aldrig har testat att ingå i en sådan, men jag vande mig vid tanken, och nu känns den inte skrämmande, utan nästan frigörande. Jag tycker mer om att läsa om romantik än om att faktiskt uppleva det, för det framstår som fiktion för mig. Jag fick ord för det – aromantisk asexuell, och just nu känns det bra, tryggt, men jag vet att jag får ändra mig, hundra gånger om, tusen gånger om. Jag kanske var intresserad av killar när jag var yngre, men det gör inte mina nuvarande känslor mindre sanna, mindre betydelsefulla.

    Ebba 2015-01-16 14:06:13
    Svara
  • Hejsan alla fina, fina!
    För ganska exakt tre år sedan blev jag tillsammans med mitt ex och för ganska exakt ett år sedan tåg det slut. Det var hans beslut med han var nog inte helt enig med sig själv om detta verkligen var det rätta beslutet. Vi höll alltså ihop i två år. De finaste åren jag upplevt. Efter att det tog slut fortsatte vi träffas. Han nämnde vid något tillfälle tre månader efter att det tagit slut att han fortfarande var kär i mig. Dessutom var det precis som det alltid brukade den tiden vi spenderade tillsammans. Vi hade det precis lika fint och roligt som vi alltid haft. Det var vi mot världen. Det var hans beslut att det inte skulle vara vi längre och ändå var det hela tiden han som tog första steget till allt som hände därefter. En kväll i mars kom han hem till mig och berättade att han två dagar senare skulle flytta till Stockholm för att han hastigt kommit in på sin utbildning. Inte nog med att jag varit helt förstörd i flera månader. Han hade ju ändå funnit där i Skåne med mig hela tiden och nu skulle han liksom bara försvinna till andra sidan landet typ. Detta var helt förödande och jag kunde inte låta honom åka utan att få ha sagt hur mycket jag älskar honom. Vi båda grät och han svarade att han älskade mig lika mycket tillbaka. I april hälsade jag på i Sthlm och stannade i fyra dagar. Fyra helt perfekta dagar. Med honom. Allt var precis som vanligt, förutom att vi innerst inne visste att det inte var vi. Något som vi inte snackade om. På flygplatsen grät vi båda när jag skulle hem. Efter det har vi hörts lite sporadiskt och setts någon gång när han varit hemma. Men han verkar inge vilja vara med mig, men han vekar fortfarande känna en massa för mig. Jag som fortfarande ät totalt hopplöst förälskad i honom vet liksom inte riktigt vad jag ska göra. Känns inget lönt att prata med honom. Men när det känns som det finns det där lilla hoppet kvar kan man inte gå vidare. För åh, vad jag skulle gjort precis vad som helst för att få vara med den där människan jag älskat och fortfarande älskar. Känns som att jag är bortglömd, men som att han byggt upp någon slags skyddsmur för att inte känna något för mig, även om han innerst inne gör just detta. Har någon varit i samma sits? Vad tycker ni jag ska göra?

    Förlåt för massa ord!

    Tack fantastiska Flora för allt detta fina! <3

    Idha 2015-01-16 12:51:01
    Svara
    • Svar på Idhas kommentar.

      Åh, vad skönt det var att läsa det här. Jag och min pojkvän (ex?) gjorde slut för ungefär två månader sen (jag vet, inte lika länge ju), över kaos och bråk och skrik. Han gjorde det väldigt klart att han aldrig skulle lita på mig igen och slängde ut mig med huvudet först. Hur som haver, jag; hjärtekrossad och trasig, bestämde mig för att staden vi bor i var för liten och planerade att flytta till Berlin där alla mina bästa vänner redan rymt. Men nu, bara tre veckor innan jag åker, har vi börjat hänga igen, och han säger att han älskar mig och vi sover ihop och vi dör i varandras famnar för att vi bara inte vet vad annat vi kan göra. Nånstans i allt det här vet vi att vi inte är redo att bli ihop igen för att vi fortfarande inte kommit över allt som hände när det tog slut, men jag skakar hem om nätterna när jag försöker andas i att vi snart inte ens bor i samma land längre. Även om vi säger att ”det blir vi sen, det måste bli vi sen” så är det ju på något vis inget vi kan lova. Är så himla rädd att jag kastar bort något med att åka nu, samtidigt vet jag ju att åker jag inte går jag under av den här lilla lilla stan. I och med att jag är ännu nyare in i allt det här kan jag bara chansa i allt som heter råd, men en sak är jag himla säker på. Prata med honom. jag är värdelös på att våga prata, men tack vare att han envisas med att vi inte ska låtsas för då är vi inte lika nära, har vi haft en miljard jobbiga samtal som ändå leder till Något Bättre. Pratar du, pratar han. Ta reda på vad han tänker/känner/vill. Jag vet att det är läskigt, både att berätta hur man känner och höra hur den andra resonerar, men hjälp värt det ju om det innebär att du får lite klarhet! En kan ju inte leva sitt liv i väntan på att någon annan ska ta besluten. Hoppas allt löser sig ju, kramen!

      Emma 2015-01-16 21:54:06 http://www.flukturans.wordpress.com
      Svara
  • För 143 dagar sen slutade det vara vi. Det tog slut på skolgården en tisdag i slutet av augusti när jag två dagar efteråt skulle flytta 1300 mil från honom. Efter en lång, obekväm tystnad sa han ”vi är väl överens om lösningen va?” Som om det inte var någon stor grej. Jag ville inte gråta för jag ville vara starkare än så. Verka som om det var okej med mig. Han gick tillbaka till din lektion efter en lång kram och jag vet inte vad som pågick i hans huvud eller hur hans hjärta mådde. Och sedan dess har vi inte träffats. Han som var min sen vi var 17 år.

    Jag saknar känslan av att vara kär. Att vara helt uppslukad i känslor för en annan person. Att känna pirret i magen och hjärtat som gör volter i bröstet. Jag saknar att känna värmen av någons närhet när man vaknar upp mitt i natten och sängen är kall och tom. Jag saknar att sakna. Det skrämmer mig hur vilsen man känner sig när ett ”vi” bara blir till ett ”jag”. För jag har aldrig varit bra på att vara ensam, att bara ha mig själv att ta hand om.

    Att gå hem hand i hand med någon man träffade på ett dansgolv fullt med människor som druckit för mycket, känns bra för stunden. För då slipper man spendera natten ensam. Men det slutar alltid med ångest och gråt i duschen, för jag vill ha något som är på riktigt. Jag är livrädd för att inte hitta det igen.

    Amanda 2015-01-16 12:20:54 http://Byamanda.devote.se
    Svara
  • För att skriva av mig lite och få råd.
    Och ett stort varmt tack till dig flora för att du är du.
    Jag är 21 år , har aldrig varit i ett förhållande. Varför ?
    jag blir skit rädd och obekväm när någon gillar mig. Så fort det börjar bli intensivt så får jag panik. Spelar ut bror kortet eller bara försvinna mer och mer ifrån killen. En del av mig har svårt att tro att någon skulle faktiskt gilla mig i slutändan (när dom får lära känna mig helt), den andra delen är för att jag är skit rädd för att bli sårad. Jag har haft ett jobbigt förflutet. Mobbning både hemma och i skolan. När dygnet runt man får höra att man är ful eller ovärd att leva tar det väll på en. Jag vet inte varför jag skriver det här heller.. Men har blivit slagen av en närstående också vilket har gjort att jag har väldigt svårt för närhet eller hastiga rörelser.
    Men för att komma till punkt. Hur ska jag göra för att äntligen våga fortsätta inte bli rädd? Att jag har träffat en kille nu som är olika alla andra jag träffat för. Han får mig att smälta. Och jag vill inte springa bort ifrån honom. Men när vi skulle säga hejdå efter en lyckad dejt i onsdags så märkte jag att han kollade på mig lite extra länge. Jag blev nervös, stammig och konstig. Det blev en hastig kram sen gick jag där ifrån.
    Allt jag önskar mig är kärlek.

    . 2015-01-16 11:54:09
    Svara
  • Jag är 19 år och fortfarande oskuld. Alla mina nära kompisar – och då menar jag dessvärre alla, har haft sex och det känns så jobbigt att vara den enda som är oskuld och som aldrig har varit kär förut. Jag vet inte vad jag ska göra? Jag har ångest över det och tänker på det hela tiden för det känns som om att det aldrig kommer hända. Jag är ganska stel när det kommer till killar och mina kompisar säger att jag bara ska slappna av och vara lite mer framåt. Men det är ju lätt för dem att säga. Hur gör man egentligen?

    Anonym 2015-01-16 11:02:45
    Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      Känn dig inte ensam – jag är 22 och oskuld. Stressa inte, det är föst nu jag börjar bli bekväm i mig själv =)

      Elin 2015-01-16 15:27:53 http://www.mumseriet.blogg.se
      Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      Hej! Jag är 18 och är nästan den enda av mina vänner som inte haft sex och känner mig så stressad över det ibland. Skulle nog aldrig kunna ligga med någon nu bara för att få det överstökat, för jag vill ju bara bli kär. Men visst är det synd att man måste känna sig konstig eller annorlunda bara för att man aldrig haft sex/ haft en relation? Tycker att det känns lite bättre när man läser om andra i samma situation :) kram

      Anonym 2015-01-16 15:09:21
      Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      Jag säger så här: det där är verkligen inget att stressa upp sig över även om du upplever det som något jobbigt, för jag lan lova dig att det kommer! Låt det ta sin tid bara och stressa inte fram nåt. Alla din kompisar kanske har haft sex men långt ifrån alla världens 19-åringar har haft det. Du ska inte leta efter någon att ha sex/bli kär i utan vänta tills du hittar en person du faktiskt känner för/VILL ha sex med. Nu kanske jag inte peppar då jag säger att min första gång var som 15-åring men vill säga med det att vi var för osäkra båda två för att det skulle bli bra. Nog är man osäker första gången men då vågade vi knappt vara nakna inför varandra. Det är något helt annat när en hunnit mogna mer och lärt känna sig själv, sin kropp och insett sitt eget värde som människa och kvinna. Angående stelheten så släpper den ju mer du umgås med killar (men återigen – en kille är inte mer än människa precis som du så försök vara som du är med dina kompisar även i en situationen med en man, glöm inte bort ditt eget värde och blir det lite knasig stämning är det bara att vifta bort) och utsätter dig för nya situationer. Så vistas i nya miljöer och pressa dig själv till att ta kontakt, sätt upp små mål som du ska våga. Och går ni ut på krogen och du fastnar för nån fin, gå fram och berätta det! Lycka till :)

      E 2015-01-16 12:33:22
      Svara
  • Behöver lite hjälp med en grej. Ni kanske kan hjälpa här! alla svar har varit så peppande och fina.
    jo, det är så att sedan jag slutade gymnasiet i våras har jag börjat ”glida ifrån” mina vänner. ja alltså vi träffas knappt. och då menar jag ALLA vännerna från gymnasiet, och jag har inga andra kompisar. i gymnasiet hängde vi allihop fem stycken i ett gäng, vi var skittajta och umgicks varje helg, lagade mat gick på fest osv. vi ägde helt enkelt. Tills studenten. denna höst har vi träffats kanske fyra fem gånger TOTALT allihop, och enskilt träffar jag nån av de kanske en två gånger i månaden!!! jag är social och en ”aktiv” kompis trots att jag jobbar. vill gärna fika, dricka öl, hänga osv. men det krävs plötsligt veckors planering? de pluggar, jobbar, har annat för sig blablabla. det kan gå en-två veckor utan att jag träffar andra än min familj och mina jobbarkompisar (som är 50+) typ och ibland går det typ två dagar innan de (mina friends) svarar på sms/facebook. känner mig så deppig. bor också i en liten stad så det är inte så lätt att hitta nya vänner. kommer detta vara mitt liv tills jag börjar plugga? ska jag ställa dom mot väggen? varför har mina föräldrar blivit mina bästisar??? buhu

    elinor 2015-01-16 09:31:29
    Svara
    • Svar på elinors kommentar.

      Upplever precis samma problem! Det kommer alltid något i vägen för nån av oss och även den enklaste fikan måste planeras i veckor… Kanske försvårar det då de flesta av hos har partner men jag försöker ändå visa mig tillgänglig för mina vänner men ingen nappar egentligen på samma sätt som förr. Håller helt på att tappa tålamodet och vet inte vad jag ska göra för att få dem att vilja hitta på mer saker. Har väl inte riktigt ställt dem mot väggen men försökt få fram hur tråkigt jag tycker att det är men det händer inget och det är nästan så att de tar illa vid sig när jag tar upp det. Tack och lov ska jag börja plugga nästa höst så hoppas få träffa lite nytt folk då! Vad känner ni andra som pluggar, är det lättare att träffa vänner på gymnasiet eller universitetet?
      Jätteskönt i alla fall att inte vara ensam om detta och skulle också bli glad för nåt klokt råd från nån annan fin läsare.

      E 2015-01-16 12:21:14
      Svara
  • Jag är en 19 årig heterosexuell kvinna och har så länge jag kan minnas varit rädd för män. Jag har ingen aning om varför. Jag har kysst killar osv på fester när jag är full och det har jag inga problem med, men har aldrig vågat hänga själv med en kille eller gå på dejt eller något liknande. Blir nervös när min ‘killkompisar’ pratar med mig och kan aldrig släppa den där nervositeten att det är en man jag sitter och pratar med. Övertänker blir för rädd för att prata för att jag är rädd över vad de kommer tycka och tänka. Jag slutar liksom fungera.
    Jag har så ÄCKLIGT lätt för att få känslor för en kille, och antar att det har att göra med att jag har ett sorts bekräftelsebehov och ser upp till män och ser ner på mig själv. Visar en man det minsta intresset blir jag HELT BESATT och blir ännu mer nervös så fort de är i närheten.

    Är det någon annan som känner igen sig och har några bra tips på hur en hanterar detta? Jag försöker vara snäll mot mig själv och ge mig själv bättre självförtroende och även utmana mig själv med smågrejer som kräver interaktioner med män men inte skulle sätta alltför stor press på mig.
    Varför beter jag mig såhär?? Vad kan vara en förklaring till att jag är så himla rädd?

    Tack för att ni tagit tid att läsa, tack för att jag fick skriva av mig. TACK FLORA för att du är så himla öppen och stöttande på alla sätt och vis !!!

    Anonym 2015-01-16 00:10:20
    Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      Hei anonym! Håper det at jeg skriver norsk går bra. Jeg kjenner meg litt igjen, men nå er jeg 24 år og det har blitt mye bedre med alderen. :) Jeg har aldri hatt mange guttevenner og har dermed aldri hengt så mye med gutter og jeg har dermed blitt lett opphengt i og betatt av de jeg har truffet. Noen av venninnene mine har hatt kjærester jeg har hengt litt med, men de har jo vært ”tatt” og dermed uaktuelle og det har føltes veldig ufarlig. Andre gutter som jeg har møtt har jeg alltid blitt veldig nervøs for å snakke med, jeg har ikke klart å være meg selv eller slappe av og vært veldig opptatt av at han skal like meg. Selv om jeg ikke alltid har vært interessert en gang!

      For å prøve å komme med et råd, så er det som med det meste, en må bare øve seg og trene på å snakke med gutter i en avslappet setting. Hvis du har noen guttevenner råder jeg deg til å lufte dette litt for dem, ofte er guttene selv veldig bra å rådføre seg med. Og ikke minst, sannsynligvis er det veldig mange av disse guttene du treffer faktisk ikke er en perfekt match. Noen er kanskje snille og kjekke, men så har dere få ting til felles og kanskje en manglende kjemi. Ikke gjør dem til greske uoppnåelige guder, for da blir de jo uoppnåelige. Og ha tro på at du selv er en interessant jente som har noe å komme med, da vil også andre oppfatte det du utstråler. :) Håper dette hjalp litt!

      Silje 2015-01-16 11:09:56
      Svara
  • Vilket bra ämne! Så skönt att läsa att man inte är ensam om vissa saker. Har en grej jag skulle vilja dela med mig av också.

    När jag gick i 9:an fick jag känslor för en kille i min klass. Han var verkligen världens snällaste och jag tyckte att vi klickade så bra. Jag sa det till min kompis som ”råkade” föra det vidare så att han tillslut fick reda på det, och han förklarade då på ett jättefint sätt att han tyckte jag var en fin tjej men att han just då bara gillade mig som kompis. Några veckor senare fick jag reda på att han träffade (dejtade) en av mina kompisar, och det var såklart skitjobbigt (det blev dock aldrig något mellan dom men ändå). Jag försökte gå vidare, vi slutade gå i samma klass och träffades därför typ aldrig, så med tiden ”glömde” jag honom – tills nu, 4 år senare. Vi har börjat träffa varandra på krogen en del och i och med studenten i somras träffades vi på flera fester osv. Det känns precis som då, och jag känner fortfarande den här klickande känslan. Har aldrig känt så för någon, är snart 20 år men har aldrig varit kär osv.

    Därför funderar jag på hur jag ska gå vidare med det här. Skita i det eller våga prova igen? Tycker det är så svårt, så om någon har något bra tips så är det väldigt välkommet. Kram på er alla!

    Malin 2015-01-15 23:51:20
    Svara
    • Svar på Malins kommentar.

      Hade jag varit dig hade jag gett det en chans till. Människor förändras och vem vet? Han kanske ångrade sig sen, killar kan ju va lite tröga ;) Få inte för höga förhoppningar men kolla med honom om han kan va intresserad av att ses. Det kan ju bli hur bra som helst. Och ja, skulle han inte vara intresserad av det, då kan du släppa honom, en gång för alla! Lycka till!

      Christine 2015-01-19 14:55:48
      Svara
    • Svar på Malins kommentar.

      Jag har upplevt närmast exakt samma sak själv. Det är bara att försöka glömma honom, för det verkar ju som att han inte är intresserad av dig nu heller? Jag kom över den kille jag gillade i min historia genom att jag lyckligtvis träffade en annan person som jag blev kär i. Men innan jag blev kär i någon annan så kunde jag bara tänka på honom som jag var så kär i när jag gick i 9:an. :/ Mitt konkreta tips är att bara försöka träffa nya personer och bli kär på nytt i någon annan, tråkigt men sant (som sagt: såvida han inte visar UPPENBART intresse nu. Sitt inte och analysera ifall vad han gör talar för att han gillar dig.)

      Malin 2015-01-16 10:30:21
      Svara
  • Hej alla fina cybervänner! Vill bara tacka er för alla peppande, generösa, ärliga ord! Jag kan relatera till så många av er! Tillsammans är vi starka<3 och tack flora, för att du kickade igång detta forum, så fantastiskt med en helt öppen plats på internet där alla är så ödmjuka redpektfulla mot varandra! Kram på er!

    Greta 2015-01-15 23:28:46
    Svara
  • Hej alla fina och kloka människor!

    Har någon tips på hur man ska sluta längta så mycket efter kärleken, just nu så bor jag i ett annat land än alla mina fina vänner och det känns så ensamt. Och jag har alltid längtat mig sjuk efter ”den stora kärleken”. Men jag är en sån som ser på allting långsiktigt och över analyserar, därför känns det inte möjligt för mig att ens se mig omkring efter en kärleksrelation här eftersom att jag åker hem om ett halvår, och sen kanske åker iväg igen. Fast det är hemma i Sverige jag vill bo sen när jag blir vuxen på riktigt. Mitt senaste (och enda) förhållande var för två år sedan, och varade i ca 2 månader. Jag tror över huvud taget att jag är ganska osäker. Eftersom att hen varit den enda som aktivt visat intresse för mig på riktigt, liksom varit motsvarighet i mitt kärlekspingpong.

    Cecilia 2015-01-15 23:18:23
    Svara
    • Svar på Cecilias kommentar.

      Jag känner igen mig lite i det du skriver. Kan fastna i tankar om att jag är lyckligt kär och ihop med en snygg person jag pratade med för ett halvår sen. Vill hitta något stort men det är så svårt? Är nog också rätt osäker och är sämst på att ragga/har inte ett så aktivt kärleksliv. Försöker att inte döma mig själv för detta men det är svårt att inte känna sig lite misslyckad.

      Linnea 2015-02-05 22:04:54
      Svara
  • Jag flyttade, la bort honom och tänkte att det sömndruckna hejdået den morgonen var det sista jag skulle höra av honom. Jag skickade ett vykort. Jag fick ett svar. Det var tyst. Så hörde han av sig. Vi bestämde att vi skulle träffas i jul. Den kvällen, i tunnelbanan skakade jag av nervositet och magen hade knutit sig. Men sen så satt han där mittemot mig och jag kunde inte titta bort. Kunde inte koncentrera mig. Den blicken, han såg mig. Jag blev alldeles varm och visste egentligen inte hur kvällen skulle gå. Var vi bara vänner? Var vi något mer? Jag följde honom hem och allt kändes precis som det hade gjort. Jag var där hela helgen. Mina känslor svallade och virvlade men jag sa inte ett ord. Vi sa hejdå den söndagen. Hejdå.

    Johanna 2015-01-15 22:39:59 http://aplexakna.wordpress.com
    Svara
    • Svar på Johannas kommentar.

      Så oerhört vackert beskrivet, Johanna. Har du funderat på att skriva en novell om den här sekvensen i ditt liv? Jag tror den skulle kunna bli något alldeles speciellt.

      Rebecka 2015-01-16 09:56:32
      Svara
  • Jag träffade någon hastigt för några år sedan, hade det bra under en kort tid, sedan gjorde hen ”slut”. (För enkelhetens skull kallar jag denna person för HEN1.) Personen har kommit att betyda väldigt mycket och trots att jag inte hann bli kär har det varit jättesvårt att komma över hen.

    Jag är inte personen som drar uppmärksamhet till sig på fest eller haft några förhållanden överhuvudtaget. Tagit lång tid att ens analysera klart vad som gick snett, varför jag inte kommit över HEN1 & vad vi/jag gjorde för fel. Oväntat nog dejtade jag en annan för ett tag sedan. Obs! det var den första som jag inlett något med sedan HEN1 för några år sedan… (För enkelhetens skull kallar jag denna person för HEN2.) Kändes som jag gjorde mer rätt för en gångs skull och det var inte förrän då jag träffade HEN2 som jag trodde mig kommit över HEN1 på riktigt. Efter några veckor med konstig magkänsla (som sa att personen dejtade andra samtidigt) och råd från kompisar ifall jag skulle konfrontera HEN2 gjorde jag det. Min magkänsla hade rätt, det stämde och HEN2 förklarade att hen ville leva singel vilket jag accepterar. Blev såklart till en början besviken och ledsen för jag ville sååå gärna och kände mig för första gången säker. Sedan dess har jag bara lämnat relationen och inte brytt mig särskilt mkt. Den personen var helt enkelt lätt(are) att komma över.

    Det jag vill komma till är hur gör man för att våga? T ex prata med den snygga för att så småningom komma över kortvariga ex. Söker inget seriöst men känns som allt jag gör blir fel i slutända. Jag är feg när det kommer till haff och speciellt kärleksrelationer. Vrf har alla andra i min ålder långvariga relationer och jag inte ens ett par månader..? Jag har genom detta upptäckt sidor hos mig jag inte trodde mig ha men trots det börjar jag tro att det seriöst är mig det är fel på :(

    Tack för DU orkade läsa, tips och konstruktiv kritik välkomnas!

    Sara 2015-01-15 22:26:41
    Svara
    • Svar på Saras kommentar.

      Jag känner så igen mig i dina tankar. Självklart KAN det ligga något i att man själv har ett finger med i spelet när det skiter sig,och man kan lära sig något om sig själv efter varje uppbrott. Men den allra viktigaste lärdomen är nog att inte rikta besvikelsen mot sig själv, man är alltid två om en relation och man bara måste se på sitt eget agerande med acceptans. När allt kommer omkring är det dig du ska leva med hela livet, se då till att inte gå så hårt åt din livskamrat – Självklart är det inget fel på dig!! Du har gjort exakt precis så gott du har kunnat givet de förutsättningar som varit och den person du var vid de olika tidpunkterna.

      Däremot tror jag att alla kan ta med sig till framtiden att ha ett mer öppet hjärta, det är så överjävligt läskigt att öppna upp att man kan gå ett helt liv utan att våga. Men en av de vanligaste käpparna i hjulet till fina och fungerande relationer är förmodligen just den rädslan och beteenden som orsakas av den. Lika bra att börja utmana det glädjedödande lilla monstrekt till rädsla direkt alltså!

      Linnea 2015-01-16 00:30:57
      Svara
  • Hej alla andra gulliga Floraläsare! Jag har ett problem. Min pojkvänoch jag har varit tillsammans i 1.5 år, och i september flyttade jag till en annan stad för att plugga. Till en början kände jag att distansen gjorde oss starkare, att de gånger vi sågs var mer romantiska än innan. Nu på senaste tiden har jag knappt någon lust att prata med honom. Jag orkar inte smsa, blir irriterad när vi har pratat i telefon i mer än 2 minuter, MEN när vi ses känns allt toppen, tills vi skiljs åt igen. Jag får inga fjärilar i magen av att skicka sms eller skypea osv när vi är ifrån varandra, och vissa dagar känner jag för att avsluta allt mellan oss. Men när vi ses igen blir allt bra. Vad vad vad gör man för att må bra när man är borta från varandra? Finns det någon här som vet?

    Ebba 2015-01-15 22:15:35
    Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Jag befinner mig i precis samma situation, men om två veckor är den här skiten äntligen över! Alla som säger att distansförhållanden stärker en har bara till viss del rätt. Visst, resultatet blir oftast en stärkt relation i slutändan. Men under tiden är det verkligen bara längtan. Jag upplever precis som du att jag ibland kan bli lite off mot min pojkvän. Kan bli grinig när han smsat något gulligt och blir ofta kort när vi ringer och pratar. Jag har funderat mycket på det och kommit fram till det här: Alla telefonsamtal, godnattsms, Skypedater mm påminner mig bara om att vi är ifrån varandra. Anledningen till att vi pratar i telefonen på kvällarna är för att vi inte kan sova tätt intill varje natt. Anledningen till att vi skypear är för att vi inte får se varandra varje morgon när vi vaknar eller på eftermiddagarna efter plugget/jobbet. Alla de där smsen och telefonsamtalen gör mig bara förbannad då de liksom uppmärksammar distansen. Bodde vi ihop skulle allt det där inte vara nödvändigt. Och då kanske det skulle pirra mer i min mage när jag skickar ett fint lunchsms för då vet jag att jag får träffa honom på eftermiddagen och höra och se hur glad han blev, PÅ RIKTIGT. Det enda tipset jag har är att vara ärliga med varandra. Säg att nu kan inte jag prata i telefon för då kommer jag bara verka grinig på dig och det är jag inte egentligen. Och KRIGA på. Känns det bra när ni ses och tror du på er tillsammans kommer ni klara det. Planera saker ihop. Försök att ses mitt i veckan om det går för att få en vardag ihop, och inte bara fullspäckade helger. En tisdag tillsammansi soffan saknar en minst lika mycket som en lördagkväll på fest. Och orkar du t.ex. inte skicka ett sms, skicka bara ett hjärta. Bara att han vet att du tänker på honom gör mycket. Känslan när distansen är över är obetalbar. Och ni kommer dit, med lite ärlighet och jävlar anamma. Kram och lycka till!

      Helena 2015-01-16 07:09:30
      Svara
      • Svar på Helenas kommentar.

        Tack, det här hjälpte mig jättemycket att förstå varför jag ibland är så kort mot min flickvän när vi är ifrån varann. Vi har distansförhållande just nu och jag känner mig så nedstämd och ledsen över att jag inte får träffa henne varje dag som jag gjort i ett och ett halvt år.

        Ibland tycker jag att det är så jobbigt att prata med henne samtidigt som hon är allt jag tänker på. Hittar liksom inget att prata om mer än att jag saknar henne. Det är så sjukt jobbigt.

        Hanna 2015-01-16 14:45:48
        Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Jag har samma problem fast det är min pojkvän som känner så. Jag flyttar till annan ort nu i ett halvår och har varit borta från honom förut, hans reaktion brukar vara ungefär; ”blir så himla glad när vi ses efter lång tid å är så kär i dig men när du e borta glömmer jag vet hur bra du är!”. Hur ska man tolka det?? Är det en bekräftelse på att han älskar mig som den jag är eller är det snarare ett intyg på att jag inte lämnar ett speciellt bra avtryck? Fattar inte… Känns iaf inte så kul att vara borta ifrån honom då.

      A 2015-01-15 23:35:24
      Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Jag tycker att man måste ”stänga av” lite när man är ifrån varandra mycket. Man blir ju galen annars. Så länge det känns bra när ni ses är det nog inget att oroa sig över. Var snäll när du är i dina sämre perioder bara, han har det säkert också jobbigt ibland. Kärlek är liksom ingen konstant känsla, ibland är det mer och ibland är det mindre.

      Frida 2015-01-15 23:24:01 http://dezdemonas.blogspot.com
      Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Ebba! Det enda jag kan säga är att det i princip har varit samma för mig en gång… Dock så kom jag tillslut till underfund med varför och detta var på grund av att jag liksom ”stötte bort” undermedvetet för att jag tyckte att det var jobbigt. Vet inte om det är så för dig men så var det för mig!

      Filippa 2015-01-15 22:37:55
      Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Jag är i en liknande situation! Jag och min pojkvän har varit tillsammans i drygt två år och i höstas flyttade han till en annan stad för att plugga. Jag känner också att det är så fantastiskt när vi ses, men imellan är jag så ledsen och bara saknar honom massor. Det är som berg- och dalbana för hjärtat. Men jag vet inte hur en ska få det att kännas bra när en är ensam, jag lyckas liksom inte.

      moa 2015-01-15 22:35:51
      Svara
  • tänkte någon här kanske kan hjälpa mig!
    Tänkte att du kanske kunde svara på denna lille fråga i answers to last weeks comments eller så. För det är så att jag är 21 år och totalt okysst. Har aldrig ens rört en kille (hjälp svindel), och börjar mer & mer känna en total panik över detta. När jag + kompisar är ute/på fest så hånglar/dansar de med killar hela tiden. Ingen ens tittar på mig. Är ändå social och glad. Har ju liksom varit på festival ett antal gånger och där ska det ju vara lätthånglat… har jag hört… men folk tittar inte ens på mig! Försöker ju ta kontakt och så för kan ju inte tänka att jag ser så vedervärdig ut? Fattar jag inte sociala koder? Ingen nappar ju? Och alltså mina kompisar börjat märka detta och typ, tycker jag är pryd. Vill ju bara hångla med alla pojkar är det så mycket begärt!

    lily 2015-01-15 21:08:03
    Svara
    • Svar på lilys kommentar.

      Jag har haft samma problem och inser att det var pga min utstrålning. Trots att jag ville kyssas och dansa osv syntes det långa vägar att jag inte kände mig bekväm och trygg pga av mitt dåliga självförtroende och det tolkar många som ett tecken på att det inte är nån vidare bra idé. Ju längre tid som gick desto mer nervös blev jag över hur man skulle göra vart sätter jag händerna vad gör jag med tungan osv osv osv. För mig hände det när jag en kväll råkade känna mig så cool och lugn och självsäker och det råkade vara med någon som liksom speglade den känslan.

      Så mitt bästa tips är helt enkelt att peppa dig själv oändligt mycket, jag är säker på att du är DÖLÄCKER! Lär dig att inte mäta ditt värde eller snygghet i det antal människor du haffar. Det händer när det händer och ju mer du är bekväm med dig själv desto mer utstrålar du den säkerheten som gör att det blir så mycket enklare att liksom möta människor.

      Anonym 2015-01-16 00:30:37
      Svara
      • Svar på Anonyms kommentar.

        men åh! tack för era fina svar. kanske är det mitt dåliga självförtroende som ba strålar ut. fina svar tack tack <3

        lily 2015-01-16 09:29:28
        Svara
    • Svar på lilys kommentar.

      Hej, läste detta och kände igen mig mycket eftersom jag aldrig blev kysst tills jag var 21 år (fyllde nyligen 22), och jag undrade alltid vad det var för fel på mig, varför gick det så lätt för mina vänner medan ingen kille verkade ens märka mig, men efter ett tag insåg jag att jag inte var som mina vänner och det helt enkelt inte gick så lätt för mig. Sedan träffade jag en kille som det bara klickade med från början, vet fortfarande inte ens hur det hände, men vi började prata om allt möjligt och kom närmre varandra vilket ledde till att vi kysstes, och jag hade helt förlorat hoppet då på att det skulle hända mig men just då hände det. Så mitt råd är bara att slappna av och inte tänka så mycket på att just bli kysst, utan att bara vara dig själv och sedan när du minst anar det så kommer det hända :)

      M 2015-01-15 22:48:00
      Svara
    • Svar på lilys kommentar.

      lily! du är INTE ensam! jag var precis likadan, jag var också okysst och otittad på när jag var 21 fastän jag rörde mig på fester och festivaler, och jag tyckte det var så jobbigt att jag inte ens vågade prata om det, jag vågade inte nämna det för någon (och knappt nu heller). jag har inte hånglat mig genom några tonår. och inte mina 20-år heller. nu är jag sex år äldre och har hånglat med kanske fem personer (varav kanske bara två i nyktert tillstånd och vid upprepade tillfällen). och blir fortfarande sällan tittad på. men jag tänker att min tid kommer, jag kommer ha min prime time sen. jag ska hångla mig genom min ålderdom.

      och mitt första hångel var på ett dansgolv där jag dansade med en kille tills han fattade att jag ville hångla med honom. dansgolv är mitt bästa få-hångel-ställe. och då dansar jag ändå hellre spexigt än bra.

      få inte panik, du är inte ensam. och får du panik är du fortfarande inte ensam!

      kakan 2015-01-15 22:39:18
      Svara
    • Svar på lilys kommentar.

      Har också känt samma känsla tidigare! Kommer ihåg att Sandra Beijer skrev för ett tag sen att ett asbra raggknep är att helt enkelt gå fram till personen i fråga och säga: ”Du är skitsnygg” eller något liknanade. Rakt på sakt. Får folk att falla!

      Nastasja 2015-01-15 22:17:04 http://nastasjablogg.se
      Svara
    • Svar på lilys kommentar.

      Har du provat att själv gå fram till killar och ta intiativ till att prata eller hångla? Och sen tycker jag att dina kompisar ska strunta i om du är ”pryd” eller inte.

      Linda 2015-01-15 21:54:05
      Svara
  • Flora!
    Tack för att du startade detta. Skrev en kommentar imorse när jag kände ångesten krypa i kroppen. Nu, några timmar senare går jag in och ser att otroligt många människor har svarat långa välskrivna och peppande inlägg till mig. Bara tanken på all den tid som dina läsare lagt ner för att hjälpa mig, gör att jag känner mig tusen gånger starkare.
    Sparade hela kommentarsflödet och jag vet att jag kommer läsa dessa peppande ord om och om igen.
    Du räddade mig Flora. Tack <3

    Ebba 2015-01-15 20:27:15
    Svara
  • Hej!
    Jag har två funderingar kring min relation som ni gärna får hjälpa mig med:

    Min pojkvän (som i övrigt är en helt underbar människa) röstar på SD och har gjort det i varje val. Vi har även ett barn tillsammans och han är en fantastisk pappa. Att han röstade på SD hade jag ingen aning om förrän vid riksdagsvalet i höstas. Han är helt politiskt ointresserad men hans mamma har sagt en del saker som han tror på och därför röstar han så. Han säger att han vill justera invandringen till samma nivå som Norge och Danmark men i övrigt har jag aldrig hört en enda främlingsfientlig åsikt. Jag är dessutom inte själv helt svensk och uppenbarligen vill han vara med mig ändå och har alltid visat stort intresse för min andra kultur osv. För honom handlar det om att någon sagt till honom att Sveriges ekonomi kommer gå i botten om vi inte justerar invandringen och han tror dessvärre på det. Men hur hantera när vänner pratar om alla som röstar på SD som empatistörda, hemska människor och han är inte alls sådan och ingen kan veta eller ens anta att han röstar på dem? Det känns så fel att han behandlar andra med respekt medan vänner och bekanta till mig sitter och (omedvetet) informerar mig om vilken fruktansvärd och IQ-befriiad människa min sambo/mitt barns pappa är, bara för att han lagt en röst på ett annat parti än oss?

    Min pojkväns familj och släktingar är tyvärr lite mer vardagsrasistiskt lagda, de har helt enkelt en del åsikter som i alla fall jag inte tycker är så trevliga. Middagarna spårar alldeles för ofta in på diskussioner om ”otacksamma invandrare” och att ”svenskarna inte har bostäder till sig själva” etc. För att inte tala om att de alla envisas med att lägga till mig på Facebook och vissa av dem spammar sedan en massa SD-propaganda och ”Heja Jimmie Åkesson” utan att verka ha en tanke på att jag är andra generationens invandrare. Jag vill inte heller att vårt barn ska få de värderingarna och från sin pappa är det som sagt ingen egentlig risk men från resten av släkten! Hur mycket är det okej att säga ifrån? Kan jag typ säga att jag inte vill att de talar så i närheten av vårt barn/sitt barnbarn?

    A 2015-01-15 19:47:15
    Svara
    • Svar på As kommentar.

      Med risk för att låta lite brutal, men jag tror att ditt dilemma grunder sig mycket i ren okunskap. Jag tänker såhär att det inte är så himla konstigt alls att din kille röstar på SD, om det enda han har hört om dem är de ”sanningar” han har fått höra av sin närmaste familj? Har du frågat honom om han själv har läst deras partiprogram/motsvarande och kan hålla med om innehållet i deras politik (nu menar jag ju inte att en måste hålla med om precis allt ett parti står för men du förstår vad jag menar)? Har han inte det, vore det kanske en bra idé att föreslå att han kollar upp mer ordentligt vad SD står för och så kan han ta ställning efter det? Så många människor i min närhet röstar på SD (i min lilla hemby i Skåne fick partiet 29 % i valet 2014), och när jag pratar med dem inser jag att de oftast inte har en aning om hur omfattande deras politik faktiskt är. De röstar på dem eftersom det inte finns något ”vettigare” parti som vågar ta debatten om invandringspolitiken på allvar. Jag försvarar inte på ngt vis deras val, men vill bara visa att det oftast finns en tämligen harmlös förklaring till varför människor röstar som de gör. Det handlar inte om rasism. Det handlar om okunskap.

      Vad gäller dina vänner, tror jag deras agerande också i grund och botten, åter igen, handlar om okunskap. De har gått på myten om att bara för att en människa röstar på SD är hen automatiskt en rasist som vill utrota alla människor på jorden utom de ”etniskt svenska”. Ja, det stämmer att många rasister röstar på SD. Men det betyder automatiskt inte att ALLA deras partiröster kommer från nynazister etc. Förmodligen har inte dina vänner heller full koll på vad SD står för (inget agg alls mot dina vänner nu, det hoppas jag verkligen att du förstår), och framför allt inte har en aning om att en stor del av de som röstar, faktiskt bara vill uttrycka sitt missnöje för saker de tycker är skeva i samhället. För det är vad SD är. Ett missnöjesparti. Det betyder inte att vi ska låta partiet komma undan med vad som helst, verkligen inte. Jag tror att vi skulle kunna lösa så himla många av dessa problem, om vi vågar lyssna på varandra på riktigt och inte vara sätta på tunnelseendet så fort fenomenet ”SD-väljarna” ska diskuteras.

      Jag vet inte om du har hört talas om Navid Modiri (har du inte det rekommenderar jag verkligen hans sommarprat i P1: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/400200?programid=2071), men han har en idé om att skapa ett ”Sverige 3.0”, ett samhälle där vi öppnar upp till samtal och börja lyssna på varandra med respekt trots våra olikheter, för att få en ökad förståelse för varför vi människor är på de sätten vi är. Jag blir så himla ledsen när jag hör folk tala vitt och brett om någonting som de inte är fullt insatta i, och jobbar med mig själv varje dag för att våga ta debatten med de här människorna. Men det är jävligt svårt ibland. Det är inte lätt att stå upp för sin sak när det känns som om alla är emot mig, vilket jag får en känsla av att du också delar?

      Oj, vilken roman har har fått ner. Det var inte meningen att det här skulle bli ett politiskt inlägg i ett kommentarsflöde som handlar om kärlek (bästa initiativet hittills på din fina blogg, Flora!). Om jag har upprört någon ber jag om ursäkt på förhand. Jag vill bara poängtera att jag varken tar ställning för eller emot SD i det här inlägget (det är en helt annan historia som inte lämpar sig det minsta i det här formatet). Jag vill bara belysa att många fördomar (bra eller dåliga) som människor har om SD, samt de föreställningar SD-väljarna har om partiet i fråga, ofta beror på okunskap. Om någon vill föra diskussionen vidare får ni gärna slänga iväg en kommentar i den här tråden eller mejla till wahlgrenen@gmail.com. Kramar till er alla!

      Rebecka 2015-01-16 10:58:57
      Svara
    • Svar på As kommentar.

      Hej! Jag kan hjälpa till med lite motargument. Tror det bästa med din partner är att bemöta med fakta, för sveriges ekonomi gå faktiskt inte i botten. Var lugn och gör ingen stor grej av det utan visa på dina ståndpunkter, att det finns en annan lugn, medmänsklig och kärleksfull sida. När det kommer till mer rasistiska grejer som inte är sanna är ofta det bästa att fråga ”hur vet du det?”, flera gånger på varandra kanske, då tvingar man personen att spinna vidare djupare i sitt resonemang och kommer ofta fram till att det inte finns någon grund och gör att personen tvingas ifrågasätta sig själv lite mer.
      Kopierar några argument jag skrev i rosa apor-gruppen som nyss startade ett inlägg på samma ämne. Förlj det och kommentera om du vill ha mer tips! <3
      – "Sverige ÄR inte hela världens socialkontor. Ju fler människor som kommer desto mer växer ekonomin eftersom de konsumerar, jobbar, betalar skatt osv. Sedan kan mycket mer göras för att integration ska gå smidigare, bättre undervisning, validering av tidigare meriter etc etc."
      – "Man skulle ALDRIG resonera såhär i en annan fråga typ "vi har problem i skolan, vi lägger ner hela skolan" men när det handlar om invandring, så bara för att det finns brister i integrationen ska vi ju inte bara skita i hela invandringen"
      – Dock, använd inte bara konstnadsargument! Det får aldrig vara huvudskälet till invandring, att vi har den för att vi tjänar på den. För OM vi då skulle förlora på invandring skulle vi ju vilja förbjuda den. Lägg till att det viktigaste är att det handlar om människor som flyr från fucking KRIG och att vi självklart hjälper dem

      Andrea Byding 2015-01-15 22:07:06
      Svara
    • Svar på As kommentar.

      Hej!
      Jag har egentligen ingen lösning alls på ditt problem men sitter inte helt men nästan i en liknande situation. Min pojkvän röstade inte på SD i valet men i början när vi precis blivit tillsammans (2 år sedan) kunde han ibland dela grejer från SD. Jag hade liksom aldrig reagerat över det eller ens tänkt på det förrän mina föräldrar börja fråga ut mig om hur han var egentligen för precis som det är för dig har jag aldrig upplevt egentligen att han har främlingsfientliga eller rasistiska åsikter. Det ledde till ett väldans bråk mellan mig, min pojkvän och mina föräldrar. MEN, i slutändan hamnade vi i att han förstod att jag skulle påverkas av att han delade grejer på fb, eftersom folk kunde få uppfattningen att jag också höll med SD. Mina föräldrar fick mer insikt i att han egentligen inte alls höll med en hel del av vad SD säger, att han var som många andra och såg att det var problem i politiken och SD var de enda som sa något annorlunda. Det där bråket ligger fortfarande lite under ytan men det blir bättre och bättre. Min pojkvän delar som sagt inget på fb längre, han ändrar åsikter sakta men säkert och han röstade inte på SD i valet.

      Jag har inte, som du, något barn att tänka på och hans släkt är ungefär de mysigaste och klokaste människorna jag mött men jag tror att det är bra att ta diskussionen. Det är skitjobbigt men någonstans måste man nog dra gränsen. Kanske kan du prata med din pojkvän om hur du känner? Tänker eftersom du upplever att han inte har lika starka åsikter på det sättet som hans släkt har, kanske kan du förklara vad du upplever så ni kan ta den kampen tillsammans? Det är ju alltid jobbigare om man står helt själv.

      Hoppas verkligen det löser sig, är en grymt jobbig situation förstår jag. KRAM

      M 2015-01-15 21:08:09
      Svara
      • Svar på Ms kommentar.

        Vill bara skriva ett stort tack för svaret och för att du delar din berättelse! Känns skönt att man i alla fall inte är helt ensam om att vara tillsammans med en person som kanske inte är helt politiskt korrekt alla gånger. Jag har pratat med honom och han har väl mer eller mindre lovat mig att inte rösta på SD igen ”om jag blir ledsen då” (haha, bara det säger väl en del om hur mycket han bryr sig politiskt egentligen), så på den fronten känns det egentligen okej. Det är bara som att jag blir så i kläm i den hätska debatten mot SD som pågår överallt i samhället och mellan privatpersoner nu. Typ jag sitter på den hemliga icke-pk-infon att alla som någon gång delat något på Facebook/lagt en röst på SD faktiskt inte är rasister och säger man det, lite fint, tror folk bara att man själv är rasist och röstar så. Men den delen ordnar sig nog med tiden. Det är egentligen hans familj som är problemet och jag har pratat med honom om det men han är så konflikträdd så det blir nog tyvärr min strid att ta.

        Vill i alla fall tacka för ditt svar, verkligen. <3

        A 2015-01-15 22:23:03
        Svara
        • Svar på As kommentar.

          Hej!
          Jag känner mig igen i det du skriver, med att ha någon/några i sin närhet som tycker att SD är ett bra och förståndigt parti och gärna sitter och pratar om hur jobbigt det är med invandring osv. Jag vet verkligen inte hur jag skall förhålla mig till dessa diskussioner längre. Jag tycker att människor som tycker att andra människor är mindre värda som medborgare och att man inte skall få komma in i ett land för att få hjälp och stöd är omänskliga. Jag är trött på att sitta vid en middag och höra min släkt och andra vänner prata om hur tex tiggarna som sitter utanför matbutiker är riktigt äckliga och hur man försöker titta så långt ner i backen som det bara går när man ser dom och säger att man fan inte skall ge dom en enda krona för ,VAFAN, det är ju säkert organiserat och människorna där har ju FÖRFAN en Iphone i fickan som de tar upp ibland. Det här får jag lyssna på när jag sitter på en middagsbjudning i ett varmt hem och äter jättegod mat. Jag äcklas av dessa diskussioner och vad min släkt och familj säger. Jag sympatiserar överhuvudtaget inte med dom och jag vet inte vad jag skall göra längre. Jag känner inte att det ger mig något att sitta och äta mat med familjen längre, vad ska jag göra? Just nu känner jag bara för att flytta långt härifrån och inte komma tillbaka förräns de har fått lite mer vett. Jag har kommit fram till att jag äcklas av min egen släkts åsikter.HJÄLP.

          Frida 2015-01-16 15:01:00
          Svara
  • Hej Flora!
    Vilken fantastisk idé med diskussion och tack för att du gör det möjligt. <3 Nu till min fråga som jag hoppas passar det här temat.
    Hur ser du på din relation med dina svär-föräldrar? Det är nämligen så att jag har varit tillsammans med min partner i snart två år
    men fortfarande är min relation med hans föräldrar (som är skilda) väääldigt bristande. Hans mamma är jätteomtänksam och snäll och
    relationen mellan oss är ändå helt okej. Men hans pappa, som förövrigt bor i London just nu, har jag aldrig riktigt fått någon "djupare"
    kontakt med. Vi är helt olika människor men självklart vill jag ändå skapa en slags relation med honom! Hur tänker du/ni kring detta? Min nuvarande
    partner är ändå någon som jag tror har stor potential att bli min framtida livskamrat och pappa till våra barn. Du Flora verkar ju ha så bra relation
    till Felix mamma och hans pappa, innan hans sorgliga bortgång förstås (<3). Hur hade du gjort ifall ni inte hade kommit överrens eller liknande?
    Jag träffar helt enkelt inte hans föräldrar särskilt ofta och under den perioden jag gjorde det var det ändå begränsat till ett stelt umgänge.
    Tack på förhand, kram.

    Linda 2015-01-15 19:43:38
    Svara
  • personen jag träffade för två månader sen som mycket väl kan vara mitt livs kärlek flyttade jag igår 20 mil bort från för att plugga i tre år. vi är fortfarande ihop, men jag kommer ju att sakna ihjäl mig efter honom. hur gör man? vi är ju nykära och jag vill vara med honom jämt.

    gabrielle 2015-01-15 19:15:23 http://gabrielledegerman.blogg.se
    Svara
    • Svar på gabrielles kommentar.

      Hej Gabrielle!

      Jag var i liknande sits som dig för ett och ett halvt år sedan. Jag flyttade till en annan stad för att plugga bara någon vecka efter att jag och min pojkvän blivit tillsammans. Har inte koll på avstånd för åker alltid tåg, men städerna är 2,5-3 h från varandra med tåg.

      Det var såklart jättejobbigt i början, speciellt när vi varit ihop så kort tid så att det var svårt att veta vad vi stod och ens ville själva men nu känns allt bra och inte som om att vi gått miste om jättemycket av att inte bo tillsammans utan det känns helt naturligt eftersom vi är så unga (tycker att det känns jättevanligt att folk har distansförhållanden i 20-årsåldern? Säkert vanligt bland äldre också men känner inte så många :)), och ju i princip aldrig bott på samma ställe… Vad jag tror hjälpt är att:

      – Vi hade bestämt att vi skulle flytta ihop efter tre år (tidigast som funkade praktiskt med våra respektive utbildningar) och hade en plan för det, vem som ska flytta vart osv. Ett mål + en plan liksom.

      – Vi har träffats jättemycket. Minst var tredje helg (ofta varje), alla långhelger, alla ”lov”, många provperioder osv. Vi bokar biljetter så fort de släpps så de brukar vara ganska billiga och då vet vi när vi alltid när vi kommer att träffas nästa gång. Detta har förstås tagit mycket tid och pengar som vi hade kunnat lägga på att umgås med våra egna vänner, resa eller spara men just det tror jag gett oss en säkerhet i att vi vet att vi båda vill satsa mycket på vår relation. Att hänga flera månader i sträck på sommaren och att tvätta, städa, träna och laga mat tillsammans har också varit skönt eftersom vi får en aning om hur vi fungerar tillsammans i vardagen innan vi flyttar ihop.

      – Vi har umgåtts med varandras släkt, familjer, vänner och klasskamrater tillsammans. Att efter några månader introducera min nya pojkvän till mina nya klasskamrater var jätteskönt. Det gav liksom en koppling mellan honom och min vardag, innan kändes det lite som att vi levde i olika värdar… dock tror jag att det var bra att vi lärde känna våra klasskamrater själva först. Samma sak med att vi träffat de flesta av varandras släktingar, även de som bor långt bort, det kopplar mentalt relationen till resten av ens liv.

      – På vardagar och när vi inte setts på helger har vi umgåtts mycket med andra vänner och klasskamrater eller med våra familjer och släktingar. Detta tror jag dels varit bra för att det är bra att känna att det finns fler människor i ens liv som är viktiga och bryr sig om en, dels hjälper det jättemycket mot att känna sig ensam då man är utan sin partner.

      – Vi har som ambition att berätta ”allt” för varandra. Du har en partner som är i samma situation som dig och att våga berätta om upp och nedgångar i ens känslor och att våga ta upp det om det är något man inte tycker funkar tror jag är speciellt viktigt då det kanske är 1-3 veckor tills nästa gång man ses. Det är liksom bättre att vara uppriktig då än att gå med en känsla av att något är fel när man inte är tillsammans.

      Som några andra skrivit i denna tråd ”glömmer” de eller deras partner att de älskar varandra när de är borta från varandra mycket och jag har känt precis samma sak. I början var det jätteläskigt men nu vet jag att känslorna kommer tillbaka. Ibland kan det hända även när vi är tillsammans länge, inte så att vi ogillar varandra men att man liksom blir van och inte uppskattar varandra lika mycket, och det tror jag är helt normalt (har dock inte varit i några andra relationer så detta kanske du har mer erfarenhet av själv). När det händer är det bara att inte få panik utan göra det klart att man ändå vill vara tillsammans och hitta på något roligt, själv eller tillsammans, tills det känns roligare igen. (Om det aldrig gör det eller man allvarligt sviker varandra borde man såklart fundera på om man verkligen passar ihop, men det är ju inte specifikt för distansförhållanden…)

      Jag vet ju inte hur kommunikationerna mellan era orter ser ut men om ni kan skulle jag absolut råda er att träffas så mycket som det går! Om ni vill ha ett distansförhållande tror jag att det finns stora möjligheter att det går alldeles ypperligt :)

      Som Sophie säger kan ni ju försöka att hitta det ni vill göra på samma ställe. Det kanske är svårt att bestämma när man varit tillsammans så kort tid, men det finns ju alltid möjlighet att prova på något och sedan ändra sig. Jag ska faktiskt hoppa av min utbildning och börja en ny i min pojkväns stad i höst då jag märkt att den jag läser inte alls är vad jag hoppades på… Så kan det gå :)

      Jag hoppas att detta har kunnat vara till hjälp, ser nu att det blivit en hel uppsats…

      Hoppas att du får en bra start på din nya utbildning! Lycka till!

      Michaela 2015-01-16 13:09:15
      Svara
    • Svar på gabrielles kommentar.

      Allt beror på vad du själv vill! Om du vill och det finns möjlighet, varför inte följa efter honom? Jag sitter i motsatt situation, dvs jag ska flytta för att plugga, och jag hade blivit sååå glad om min pojkvän ville följa (och obs hittat egna drömmar och mål där). Alltså: om du kan tänka dig bo där, varför inte flytta :) Annars: fullfölj din egna drömmar! Han ska ju göra det så varför inte göra samma sak under tiden ^^ Distans är skittråkigt såklart, men livet är ju roligt <3

      Sophie 2015-01-15 21:17:56 http://sophistikerad.wordpress.com
      Svara
  • hejhej
    jag har haft två riktiga förhållanden, ganska långa och då är jag ändå bara 19. har alltid varit glad och pepp och haft lätt att prata med killar och vara charmig. detta fram till min senaste pojkvän, och vi gjorde slut för ett och ett halvt år sedan (var tillsammans i 2,5 år). sen dess har jag liksom inte haft något ”game”, jag blir stel och har svårt att prata och vara avslappnad och framförallt charmig, får för mig att jag är den enda som driver konversationer framåt och får bara så himla dåligt självförtroende. tänker att detta kan bero på att mitt senaste ex inte gav mig särskilt mycket bekräftelse (kunde fixa mig svinlänge för en dejt och han påpekade ingenting) men i vilket fall så har detta lett till att jag tänker att ”jag är ju mer avslappnad och rolig när jag är full” så jag dricker för mycket men det FUNKAR INTE. känner mig precis lika tråkig och ointressant, har inget vettigt att säga och vågar inte ens ha längre ögonkontakt med någon. känner numera att jag behöver bevisa något och raggar på fel sätt vilket leder till fyllehångel och sen engångsligg med någon som aldrig mer hör av sig. varje gång. mår ju piss. vill hitta någon som man pratar supermycket med, byter nr, börjar dejta, allting steg för steg liksom. men känner mig bara så jävla ointressant och oattraktiv. alltså VAD ska jag göra???? snälla hjälp

    L 2015-01-15 19:08:21
    Svara
    • Svar på Ls kommentar.

      Hej L! Alltså jag tror att det är så många som känner igen sig idet här, att känna sig ointressat osv. (bla. jag känner så i perioder) Men min bästa grej med att vara singel var att börja sätta sig själv i första hand!!!! Vad tycker du om att göra? Vad får dig att må gott? Fokusera på dig själv och dina nya eller gamla intressen. För när du känner såhär är det inte någon ide att bli tillsammans med någon eftersom du bör tycka om dig själv först! För när folk känner av att du är nöjd med dig själv och ditt liv, blir dom automatiskt mer intresserade eftersom att du sprider så mycket positiv anda när du känner dig bra som person. (serri, precis vad som hända mig) Så sammanfattat tycker jag att du ska lägga den energin på dig själv istället och lägga kärleksrelationer under mattan en stund. (plus kanske vara med gamla kompisar eller hitta bra kompisrelationer istället där du kan få vara dig själv och känna dig uppskattad)

      Amanda 2015-01-16 17:08:30
      Svara
  • Jag har varit ihop med min pojkvän i åtta månader. Och vi båda älskar varandra oerhört mycket. Men för ett tag sen pratade jag men en nära vän och vi pratade om bland annat framtidsplaner. Min pojkvän går i parallellklass med mig på samma skola och vi går sista året på gymnasiet. Min vän frågade hur jag planerar att göra efter gymnasiet för att hålla ihop med pojkvännen: om vi flyttar till olika platser, hamnar på olika skolor osv… Och jag hade inget riktigt svar förutom ”vi får väl se hur det blir – allt kan hända tills dess.” Men jag vet att våren går fort och snart springer vi ut och det i sig kommer bli fantastiskt. Och snart, snart händer det. Hur gör man egentligen för att hålla ihop om man inte kanske kommer hinna/kunna ses varje dag i framtiden? Jag blir så ledsen över tanken ifall vi exempelvis flyttar ifrån varandra. Så, hur tänker ni andra? Vad har ni för erfarenheter? Jag skulle aldrig kunna tänka mig vara i ett distansförhållande, även om han är det bästa jag vet!

    Jill 2015-01-15 18:53:52 http://jillberger.info
    Svara
    • Svar på Jills kommentar.

      Hej Jill! Jag har varit i samma sits och den är fruktansvärt jobbig. Att hitta kärleken strax innan gymnasietidens slut är hemskt jobbigt pga att man blir så himla begränsad. Min pojkvän pluggade på universitet i samma stad som jag gick på gymnasiet i och jag valde att stanna kvar för att få vara med honom. Och trots att det är urmysigt att bo med någon man älskar (vi flyttade ihop efter att jag tog studenten) så blir jag så avundsjuk på vänner som flyttat och får uppleva äventyr jag knappt kan föreställa mig, medan jag är kvar i en övergiven stad. Så mitt tips är att du gör precis det du är sugen på efter gymnasiet. Kärleken är det finaste som finns, men den ska inte hindra dig från dina drömmar. Kram

      Ebba 2015-01-15 20:07:53
      Svara
    • Svar på Jills kommentar.

      Hej Jill!
      Jag hade en liknande situation när jag gick i gymnasiet. Blev tillsammans med min pojkvän under första året och vi gick i samma klass. Sista året funderade vi båda mycket kring framtiden. Vad händer nu? Vi tar studenten och allt är inte så självklart längre… Vi ville båda plugga men var intresserade av helt olika saker och det såg ut som om vi inte skulle få vara i samma stad om vi kom in på våra utbildningar. Vi började med ett sabbatsår. Vi ströjobbade och jag åkte till Australien en månad för att hälsa på två kompisar. Det kändes tufft och ovisst inför framtiden men vi pratade mycket om våra tankar och känslor. När hösten kom var vi överrens om att söka det vi ville – även om det betydde att vi hamnade i olika städer. Vi kom båda in och började plugga – jag i Umeå och han i Stockholm. Nu i december firade vi 5år tillsammans och av dem har vi haft 1,5 år på distans!

      Visst, det har inte varit lätt, och det ÄR INTE lätt att inte få ses så ofta man vill, men det jag vill säga är att VÅGA PROVA. Försök prata med varandra om förväntningar och önskemål inför framtiden. Jag tror att det är jätteviktigt att inte kompromissa med vad man själv vill. OM man anpassar sina planer efter hur den ena i förhållandet vill ha det och det tar slut kan det hända att man befinner sig på en plats man inte har valt, med ett trasigt förhållande. Men om båda följer sin dröm så har man åtminstone sin egen dröm att luta sig emot om det skulle ta slut.

      Och om det fungerar, om ni trivs med ert förhållande trots distans, har man ju både fått äta kakan och ha den kvar! Jag lovar att ni kommer att utvecklas mycket som par oavsett.

      Så våga prova. Ge det en chans. Och om det inte fungerar så har ni åtminstone givit det en chans och det är värt mer i slutänden än att göra slut i förtid av rädsla för att misslyckas.
      Lycka till med framtiden och följ dina drömmar!

      Hanna 2015-01-15 19:40:07
      Svara
  • Har varit svinkär i en kille i min klass under hela hösten. Vi var inte så bra kompisar innan, men så började vi snacka och hänga mer med varandra, och det gick bra och vi blev rätt bra vänner. Trodde att allt gick bra, men sen så berättade han innan jullovet att han har en ”crush” på en annan tjej i klassen. (Obs, han vet inte att jag gillar honom) Jag blev jätteledsen, och ägnade hela lovet till att försöka komma över honom. Men nu när skolan har börjat så har han sökt kontakt på ett helt nytt sätt (mkt ögonkontakt, kommer fram och pratar etc), och jag känner att alla känslor börjar komma tillbaka. Vet inte vad jag ska göra, eller hur jag ska tolka hans beteende??? Vet inte ens själv hur jag känner, vet inte ens om jag vill ha honom längre.

    Hanna 2015-01-15 18:44:47
    Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Så svårt men fint. Jag tycker du ska fundera lite till kring vad du tycker och sen bara säga det. Säga hur du känner. Förstår att det låter konstigt och kanske inte så där super lockande pga rädsla av vad han ska tycka och om er vänskap ska hålla. Men tänk om han känner lika dant och tänk om du ångrar dig senare om du inte berättar. Så jag tycker du ska köra. Säga som du känner, att du inte riktigt vet vad du vill men undrar hur han tänker. Åh lycka till! <3 Jag är verkligen ingen kärleks expert haha men vet själv att jag ångrat mig när jag inte sagt något till de jag varit kär i pga för blyg. Massa kramar!

      Agnes 2015-01-15 19:29:20 http://agnesblixa.devote.se
      Svara
  • Hej,
    jag har varit tillsammans med min pojkvän i lite mer än ett halvår och han är en av de bästa personerna jag vet. Han är genomsnäll, respektfull, rolig och ja.. osv.. När vi blev tillsammans gick allting väldigt fort, från att vara intresserade av varandra till att vara i ett stadigt förhållande. Jag har ofta svårt att föra fram min egen åsikt gällande mer avgörande saker och rycker ofta på axlarna och ”lever med det”, eftersom det känns enklare på det sättet. Och det blev lite liknande i det här fallet. Han är väldigt kär i mig medan jag har känt lite från och till gällande oss. Jag har ganska svårt att komma nära människor och särskilt när det kommer till just kärleksrelationer (nämnvärt att jag aldrig varit i ett tidigare). Till slut fick jag nog av mitt velande och gjorde slut med honom. Han blev jätteledsen och besviken och jag själv mådde plötsligt sämre än vad jag någonsin gjort tidigare. Det fick mig att inse att det var ett misstag och vi pratade och blev tillsammans igen. Men nu har de velande känslorna kommit tillbaka. Ena sekunden älskar jag honom, men i andra sekunden står jag nästan inte ut med honom. Han är inte direkt det jag tänkt att min drömkille skulle vara, men jag är rädd att jag fastnat för mycket i den bilden och därför inte kan inse att jag är kär i honom. Samtidigt säger folk alltid att en ”vet” när en är kär, och jag vet ju inte?

    Lång text men skulle verkligen behöva några vägledande ord.
    Tack.

    S 2015-01-15 18:36:59
    Svara
    • Svar på Ss kommentar.

      Jag skulle gissa att de flesta känner som du gör ibland i sitt förhållande. Jag har varit ihop med min pojkvän i fyra år och jag blir helt galen på honom ibland. Det får man faktiskt bli. Och även om man är ihop så måste man inte träffas jämt eller umgås superintensivt hela tiden. Så mitt tips är väl att fokusera på dig själv och dina egna intressen, för det kan vara påfrestande att spendera hela sin tid med samma person. Och det kan göra att man irriterar sig över småsaker. Tid ifrån varandra gör att man får ett annat perspektiv. Men om du ofta är missnöjd kanske det är nåt störe som är fel som inte går att åtgärda, och det vet väl bara du… Och ang att vara kär så är det inget jag någonsin tänkt på, och kanske är det som du skriver för att jag bara naturligt vet att jag är kär. Men när jag har tvivlat har jag alltid kommit till slutsatsen att han gör mig glad, att jag bryr mig oerhört mycket om honom och att jag vill stanna, även om jag inte vet om vi ska vara tillsammans ”för alltid”.

      Linda 2015-01-15 22:14:02
      Svara
  • Dejtade för ett tag sedan en tjej som jag tyckte rätt mkt om. Låt mig kalla henne ”B” här. Vi pratade väldigt mycket om framtiden och var vi hade varandra och det började bli rätt seriöst. Under ett skollov kom mina vänner som pluggade på annan ort hem och vi samlades för att gå på krogen tillsammans (dit där borde jag och ”min” tjej alltid hängde på). Vi hade väldigt trevligt och så vidare. B var ju såklart där som alltid, vi pratade, hånglade lite och hade det mysigt. Dock sa jag rätt tidigt att jag ville spendera mer tid med mina vänner för att ta vara på tiden. Inga problem verkligen. Jag och mina vänner körde lekar för att göra kvällen mera rolig och spännande, det var rätt basic utmaningar som att hångla med de andra deltagarna och även en simpel puss. Något jag tror att B såg och inte uppfattade situationen och såg det för hur det faktiskt var. Sedan blev det rätt stelt mellan oss och samma kväll såg jag henne hångla med en utav hennes vänner varje gång jag vände mig om. Tyckte såklart inte att det var speciellt kul men jag förstod ju ändå, hångla e nice och de är bra vänner. No biggie verkligen. Pratade sedan lite löst om det och det kändes ok.
    Sedan snackade vi knappt med varandra och varje gång vi var ute efter det (vi hänger ju fortfarande på samma ställe) så trycker hon upp den här personen mot väggen i princip och det är alltid sådär obekvämt nära mig och fick ofta blickar efteråt. Vilket gör mig rätt frustrerad men framförallt ledsen.
    Oj nu blev detta rätt långt men vet fortfarande inte vad jag skall göra. Bör en bara fråga rakt ut what’s up? eller ska en strunta i och tänka på något annat? Vet ej och tyckte/tycker verkligen om denna tjej. SNälla någon som vet?

    Carolina 2015-01-15 18:16:45 http://xrigo.for.me
    Svara
    • Svar på Carolinas kommentar.

      jag tycker att du ska fråga rätt ut! visst hångla e nice absolut, men om det gör dig ledsen så tycker jag att du ska ta upp det med henne, utan tvekan. lycka till tjejen!!!! <3

      linnea 2015-01-15 21:28:39
      Svara
    • Svar på Carolinas kommentar.

      Hej Carolina!

      Nu är jag inte någon expert utan kan bara ge min tolkning av din text.

      Alla förhållanden är olika. Jag personligen skulle bli väldigt sårad om personen jag dejtade hånglade med någon annan, även om det bara var en vän på en utmaning. Hade ni pratat något om gränser för otrohet innan? Vad är okej och vad är inte? Nu säger jag inte att du var otrogen, men hon kanske uppfattade det som sårande. Det verkar nämligen vara just ditt hångel med andra som hon reagerade på. Min tolkning är alltså att hon blev sårad, och hånglade med sin vän den kvällen för att ”ge igen”. Sen att hon nu hånglar med en annan när hon vet att du ser känns som en slags ”provokation”.

      Du skulle kunna ta kontakt och prata med henne. Fråga hur hon känner och vad som blev fel. Om ni vill fortsätta dejta seriöst kan det vara en god idé att se till att ni har samma värderingar. Tycker du fortfarande om henne är mitt råd att prata med henne. Vill hon inte prata eller om det inte blir något vet du iaf att du har försökt. Bättre det än att gå och tänka vad som skulle ha kunnat hända.

      Lycka till hur du än gör! :)

      Thilda 2015-01-15 21:25:17
      Svara
  • Vi här snart varit tillsammans i 2 år och gått igenom en hel del då bägge haft perioder då vi mått som sämst men det har aldrig någon tvekan om att vi ska kunna ta oss igenom det. Nu har jag flyttat till en annan stad för att plugga till mitt drömyrke men helt plötsligt känns vår relation inte lika självklar. Under en semester nu har vi haft långa prat om hur vi ska klara detta och konversationerna har ändrats från att handla om att flytta ihop till att klara av nästa månad. Detta skrämmer ihjäl mig då han är min bästa vän och jag kan inte riktigt föreställa mig ett liv utan honom. Jag älskar honom fortfarande men är det så att ens liv kan ändras så att en relation/kärlek inte klarar av förändringen?

    H 2015-01-15 18:14:09
    Svara
    • Svar på Hs kommentar.

      Alltså hjälp, det är som att jag har skrivit din kommentar. Exakt detta händer mig och min pojkvän just nu, jag har flyttat till en annan stad för att plugga (också till mitt drömyrke) och han är kvar hemma. Som det ser ut nu är det inte möjligt för honom att flytta hit, även om han gärna skulle göra det. Varje dag utan honom är en plåga, det gör på riktigt fysiskt ont. Vi försöker bara att klara av en dag i taget, men är det hållbart i tre år? Får panik när jag tänker på att det kanske inte kommer fungera, hur skulle jag kunna vara utan honom?

      J 2015-01-15 18:49:34
      Svara
  • Direkt när jag läste det här inlägget kände jag att jag måste dela med mig av några av mina funderingar. Alla ni som läser eller ser får gärna svara eller inte alls, men det skulle bara kännas så jävla skönt att dela med sig lite för en gångs skull.

    Jag började jobba på mitt nya (och mitt första riktiga) jobb för ca 2 månader sen. På jobbet finns det en kille som jag redan vid första gången vi sågs drogs till. Jag är snart 20 och har aldrig varit kär, aldrig liksom känt det där som alla andra säger att en ska känna, men när jag såg honom så BAHM. Jag vet inte ens vad som hände, men hela jag bara uppfylls av lycka och massa rus när jag tänker på honom, och det har aldrig hänt förut. Men jag är snart 20, och han 27. Är han för gammal? Är jag för ung? Och hallå, hur fan flörtar en egentligen? Jag vill så gärna ha honom men jag vet inte ens om han vill ha mig. Hur är en sitt bästa 2.0-jag när hela kroppen bara spritter och rusar?

    Vissa gånger tror jag att han har flörtat med mig, för enligt mig så finns det en sån jäkla laddad energi mellan oss, så fort han är i närheten. Gud, jag vet inte alls vad jag ska göra. Men jag tror att jag för första gången håller på att bli kär, vilket känns ganska fantastiskt.

    Melinda 2015-01-15 18:14:02
    Svara
    • Svar på Melindas kommentar.

      Var i exakt samma situation som du. Kille på jobbet, nio år äldre (dessutom hade han flickvän). Nu har vi dejtat i tre månader. Det är inte helt problemfritt, men fan vad härligt det är!

      Bea 2015-01-15 22:05:51
      Svara
    • Svar på Melindas kommentar.

      Hej Melinda! Låt aldrig åldersskillnad komma mellan dig och kärleken. Jag är själv 21 och min pojkvän är 30, alltså 9 års skillnad. Vi möttes när jag var bara 18 år och har nu varit ihop i 2 1/2 år. I början så var åldersskillnaden jobbig och jag kände ibland att jag inte visste hur jag skulle agera för att jag var rädd för att verka omogen. Men när man lägger de oroligheterna åt sidan så spelar åldern faktiskt inte så stor roll. Nu har jag väl alltid hört att jag är mogen för min ålder men de senaste åren (sen studenten) har jag bara lärt känna personer runt 25 och det känns som världens mest naturliga grej, om du gillar killen och ni funkar bra ihop så tycker jag att åldersskillnaden ska vara din least worry. Lycka till! Kram

      Clara 2015-01-15 19:13:14
      Svara
      • Svar på Claras kommentar.

        Jaa, måste bra stämma in lite här. Klickar och funkar man så spelar det ju NOLL roll med ålder, särskilt när man passerat 20 skulle jag säga. Träffade också min kille som är 9 år äldre när jag var 18, nu har vi varit tillsammans i över 5 år och bott ihop nästan lika länge. Har aldrig någonsin upplevt åldersskillnaden som ett problem.

        A 2015-01-16 01:12:07
        Svara
  • är 16 år och för ca en månad sen addade en kille i min parallell mig på snap, kände typ inget för honom alls då men rätt så snabbt insåg vi att vi har EXAKT samma musiksmak, jag insåg att han var hur snäll som helst osvosv. Jag föll för honom väääldigt snabbt och sedan dess har jag tänkt på honom 24/7. Typ varje helg har vi legat uppe och skrivit med varandra långtlångt in på natten. När vi kom tillbaka efter jullovet och såg honom i korridoren för första gången på veckor kände jag hur knäna nästan vek sig och mitt hjärta dog dubbelt så snabbt. Några kvällar har vi legat uppe och pratat på skype fast vi båda behövt sova och varit hur trötta som helst. Vill SÅ gärna träffa honom men vet inte om jag vågar fråga, gjorde det för någon vecka sen och då sa han att han typ inte kunde, även fast han var hemma den kvällen ändå sen. Så jag vet verkligen inte vad han känner, även om han har skrivit att han gillar mig, ger mig komplimanger och grejer. Är det likosm värt att fråga om han vill ses eller är jag bara 2much? Han är den finaste jag vet och vill att han ska bli min typ nu.

    A 2015-01-15 17:43:27
    Svara
    • Svar på As kommentar.

      Go for it, låt det inte rinna ut i sanden (det gjorde jag och har ångrat det varje dag under en alldeles för lång tid, det är inte värt det hur jobbigt det än känns att fråga igen). Så fråga och lycka till. Det blir kul

      Lollo 2015-01-15 21:30:00
      Svara
    • Svar på As kommentar.

      tycker lätt du ska fråga igen!! Alltså du kan ju bara fråga om han vill plugga ihop eller nåt! allvarligt, vad kan hända?

      Aa 2015-01-15 18:30:12
      Svara
  • Jag blev för några månader sedan dumpad av min pojkvän jag haft ett förhållande med i 2,5 år. Det kom som en chock och jag förstod ingenting. Vi hade precis flyttat ihop till en ny stad för att sedan börja jobba, och så dumpar han mig. Det värsta är att mina känslor aldrig förändrades för jag var ju lycklig med honom, ja var ju fortfarande kär. Jag vet inte hur jag ska gå vidare när den enda jag vill somna och vakna upp bredvid är Han.

    Erika 2015-01-15 16:47:06
    Svara
  • Jag är så totalt ny man kan bli när det gäller kärleksrelationer, och är 22 år. Just nu dejtar jag en kille, det känns bra, men jag är så himla rädd att han kommer välja bort mig för att jag är oerfaren. Jag är vanligtvis inte blyg och tafatt, men jag blir så himla nervös och vågar liksom inte ta för mig för jag är rädd att bli utskrattad. Sedan sönderanalyserar jag allting, som nu när vi inte hörts av på två dygn (efter att ha haft kontakt typ dagligen i 1,5 månader), då funderar jag på om han har tröttnat. Jag är så less på att mala detta ständigt och jämt och vill bara vara självsäker och tuff…

    Elin 2015-01-15 16:43:48 http://www.mumseriet.blogg.se
    Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Hej! Detta är nästan så läskigt som det kan bli haha! Jag är nämligen också en 22åring utan erfarenhet i kärlek och har träffat en kille som gör mig nervös i typ 1,5-2 månader nu. Känner igen mig precis i vad du skriver! Brukar vanligtvis vara helt okej självsäker och ha lätt för att prata och vara bekväm med folk men hela den här dejtsituationen gör mig galet nervig! Överanalyserar precis allt han säger och gör och om han hör av sig eller inte. Tycker inte alls om hur nästan allt handlar om att vrida på varenda liten grej heela tiden, blir liksom irriterad på mig själv hehe.. Och ja jag oroar mig väldigt mycket över att jag ska verka ospännande, oerfaren och för ung. Men det bästa tipset jag fått är att bara vara ärlig och kanske inte göra en så stor grej av det. Skämta bort oerfarenhetsgrejen lite lagom så att det inte blir för läskigt och tungt. Jag tänker att det egentligen inte spelar någon roll hur mycket erfarenhet man har om man visar att man vill försöka prata och vara mogen om det. Och om du, som jag, behöver veta på vilken nivå det ligger så kan man ju bara fråga det tänker jag. Säga ”Jag tror jag kanske börjar tycker om dig en del och skulle behöva veta vad du tänker om det här så att jag slipper försöka fundera ut det”. Det är ju så mycket skönare med öppenhet och att undvika att förstora saker i alla relationer tycker jag. Man får bara intala sig att man är en modig person så går det säkert:)
      Kramar!

      Sanna 2015-01-15 18:17:09
      Svara
      • Svar på Sannas kommentar.

        Fina du, tack för peppen! Jag ska helt enkelt bli modigare nästa gång vi ses, vad kan gå fel liksom? Och heja dig, hoppas pirret kommer fortsätta och leda till något mer!
        Det är så skönt att det är fler som är i samma ålder, vi är inte ensamma! <3

        Elin 2015-01-15 19:19:07 http://www.mumseriet.blogg.se
        Svara
  • Jag är 24 år och min pojkvän 35. Vi har varit tillsammans sen jag var 20, och ibland oroar jag mig över att jag missar lite i livet i med jag träffat min kille så ung, och dessutom är han ju så mycket äldre, har redan jobb, bil, bostad, en son. Jag älskar honom men ibland tänker jag att jag kanske missar något. Dock är det kanske inte värt att göra slut över. Hjälp! Någon i samma sits? Kramar!

    Josefina 2015-01-15 16:32:14
    Svara
    • Svar på Josefinas kommentar.

      Vad är det du tror att du missar då? Ligga med andra eller att uppleva en massa andra kärleksrelationer/break ups och allt som hör till? Ja det missar du ju, men det mesta annat går väl fortfarande att erfara? Festa, resa, prova nya saker etc.

      Linda 2015-01-15 22:32:07
      Svara
  • Hej! Jag är 19 och har bara haft någon enstaka relation med någon. Jag är väldigt blyg av mig och omger mig helst med personer jag redan känner väldigt bra.
    Nu är det så att jag är superintresserad av en kille men jag vet inte alls hur jag kan ”få det att bli något mellan oss”. Vi gick i samma klass förut men umgicks inte alls, men jag uppfattade det som att det ändå fanns någon slags lätt attraktion där. Vi har träffats en enda gång och då blev jag jätteblyg och instängd i mig själv liksom, samtalet flöt på men det var inte så roligt…Det var några veckor sen och vi har inte pratat eller skrivit alls sen dess. Jag undrar om det finns någon där ute som har något tips hur jag kan göra? Har t.ex. sett till att träffa våra gemensamma kompisar när jag är ute med andra vänner ifall han skulle vara med dem ut men det har han aldrig varit just då.. lite stalker kanske, men åh det är ju något med just honom
    (obs; runt honom blir jag extremt mer nervös än runt någon annan, och därav mer inåtvänd..)

    Linnea 2015-01-15 15:49:03
    Svara
    • Svar på Linneas kommentar.

      Jag var i samma sits som du när jag gick i gymnasiet. jag skrev till honom på Facebook och efter lite chattande frågade jag om han ville gå på bio. Dock blev det aldrig något seriöst med denna kille då han efter ett tag insåg att han gillade någon annan, men jag är ändå glad att jag tog mod till mig och frågade.

      Linda 2015-01-15 22:40:03
      Svara
  • Okej detta kommer låta lite annorlunda i jämfört med alla andra kommentarer,och kommer nog få negativ respons men here we go.

    asså åh,detta kommer låta konstigt men ju ondare någon har haft pågrund av kärlekens alla problematiker,desto vackrare.
    Den sorts konst/text och allt däremellan man kan åstadkomma med detta är ju guld värt.

    Va tacksam att ni kan känna,att ni kan ta till er det.

    puss på er.

    alicia 2015-01-15 15:37:13
    Svara
  • Jag blev tillsammans med mitt ex runt vid den här tiden, förra året. Vi var bara tillsammans i typ 2 månader. Han var min första pojkvän. I somras trodde och tyckte jag att jag äntligen var över han men nu när alla årsdagar som ”skulle ha hänt” kommer så kan jag inte sluta tänka på han och gråta sönder. Hela dagar fläckas av det och jag kan bara inte fokusera på annat. Trots att han inte alls (!!) var min drömkille och vi bråkade om alla mina viktigaste ämnen (han var typ antifeminist) så saknar jag fortfarande det lilla braiga vi hade. Jag var 20 då och det var första gången jag blev riktigt kär, och eftersom det hände så pass sent i mitt liv liksom funderar jag på om jag bara inte blir kär så ofta och om detta liksom var min enda chans. Någon som har några tips?

    Gabriella 2015-01-15 13:13:39
    Svara
    • Svar på Gabriellas kommentar.

      Hej, vi verkar ha varit med om lite liknande. Träffade en kille i oktober 2013, och vi var väl KK-s typ som gillade varande, men bestämde för ett år sen rätt exakt att vi skulle vara tillsammans. Jag var 22, han var min första pojkvän och jag var så jävla kär i honom, han sa att han var kär i mig också, En månad senare dumpade han mig då han träffat en annan tjej som han känt i en vecka, gillade, och han tyckte att det inte kändes ”som samma sak med mig”. Jag blev så jävla sviken och lurad, o det tog aslång tid innan det gick över trots att han, som ni förstod, är en idiot o jag inte vill ha tillbaka honom. Men i somras så kände jag att det äntligen hänt, och nu när ett år gått gör det ont igen, det gör så jävla ont och jag saknar honom.

      Jag vet inte om jag har några tips, vet inte vad som hände med din grabb. Men det kanske är så att du kan vara över honom men att det ändå sticker till lite ibland, när ett datum som påminner om någonting närmar sig, någon låt som ni gillade spelas eller om ni springer på varandra. Det är mänskligt, du hade förväntningar på ert förhållande och det blev inte så.

      Just nu har jag dock världens crush på en annan person och det hjälper! Tänker mycket mer på honom än mitt ex. Så tillåt dig ha en crush och spana in någon ;) o annars är mitt tips att ta för sig lite o visa vad du vill ha, annars vinner man aldrig. Och umgås med vänner, när jag hänger med mina kompisar inser jag att jag inte behöver bekräftelse från nån grabb för att vara glad (även om man saknar sexet och inte kanske vill dö ensam etc.) Men iaf, du är inte ensam! Kram

      E 2015-01-15 15:45:22
      Svara
      • Svar på Es kommentar.

        Ska screencappa & läsa detta varje gång det känns tungt. Tack för att du svarade <3 det känns lite bättre att ngn har varit i samma sits (fast jag inte alls önskar folk detta såklart <3!!)

        Gabriella 2015-01-18 08:38:29
        Svara
  • Hej, jag vet egentligen inte vart jag ska börja men here we go. (Långt inlägg men är i desperat behov av hjälp så skulle göra mig så glad om någon fin människa där ute läste<3)

    Jag är en tjugoårig tjej och för ett år sedan gjorde jag slut med han som behandlat mig som ett stycke råttkött i två och ett halvt års tid. Det var som att släppas ut i frihet efter att ha varit inlåst bakom galler i evighet (låter dramatiskt men så var det). Eftersom jag varit i ett förhållande under nästan tre år så längtade jag verkligen till att vara singel vilket jag också var under en tid men sen kom den där personen in som har vänt mitt liv helt upp och ner. Det är världens finaste människa och vi träffades under hela sommaren och trots min rädsla för att hamna i samma hål igen så blev det ändå vi där på hösten. Vi har nu varit tillsammans i ett halvår och trots att det har varit jättefint så känner jag att jag är så extremt himla livrädd för det här. Jag mådde så otroligt dåligt i mitt förra förhållande med svek, otrohet och massa ilska och nu när jag är med den här personen som får mitt hjärta att slå i dubbelslag är jag fullkomligt livrädd. Jag är så paranoid att det ska bli som det var förr och jag har upptäckt en svartsjuka hos mig som jag inte visste att jag hade. Detta gör mig så himla orolig för jag är rädd att jag ska förlora den här underbara personen på grund av min egen dumma rädsla. Att vi har distans förhållande lite då och då (han reser mycket i sitt jobb) gör inte saken bättre för jag har något sjukt bekräftelsebehov som ständigt måste mättas. Jag får också panik så fort det är dåligt och har någon sjuk grej hos mig att det aldrig ska vara tyst för känner att jag ständigt måste prestera (dvs vara glad, rolig, på topp osv) för att det här inte ska gå sönder. Jag vet att allt det här har att göra med hur mitt förra förhållande var men hur f*n släpper man taget om den här prestationsångesten? Den tar kål på mig verkligen.

    Nu är jag klar, grattis till den som orkade läsa hela. Puss till er alla där ute <3

    sandra 2015-01-15 13:01:36
    Svara
    • Svar på sandras kommentar.

      Jag tror faktiskt att det skulle vara bra för dig att prata med någon om detta. Psykolog, själavårdare, präst, kurator, osv. Jag tror man ofta underskattar betydelsen av terapeutiska samtal.

      molntant 2015-01-15 15:44:25
      Svara
    • Svar på sandras kommentar.

      Herregud vad jag känner igen mig i detta! Just idag satt jag och grubblade en massa på mitt nya förhållande, och så trillade jag in på Floras blogg och ser att hon startat en diskussion om kärlek. Din historia är väldigt lik min – jag var tillsammans med en kille i 2 år och 8 månader, och när vi gjorde slut fann jag en helt ny frihet och glädje inom mig. Jag hade verkligen tänkt vara singel ett bra tag, för att testa att stå på egna ben, men så pang blev jag kär i en ny kille! Vi har ny varit tillsammans några månader och han är oerhört fin. MEN ibland påminner han starkt om mitt ex, och då vet jag inte hur jag ska hantera situationen. Jag får liksom flashbacks… Mitt ex hade svåra psykiska problem, vilket tillslut smittade av sig även på mig och jag räddade mig själv den dagen jag gjorde slut. Saken är den att min nya kille också har vissa psykiska bekymmer (just my luck I guess), men av en mildare, mycket mer hanterlig grad. Men ändå – jag är livrädd att det ska bli som förr. OCH jag är livrädd att mina flashbacks ska påverka mitt nya förhållande negativt. Att spökena inom mig ska göra sig påminda. Jag inser att det inte hjälper dig ett dugg att veta att jag sitter i samma båt, haha, men jag vill ändå understryka att vi måste påminna oss själva om att denna nya killen är en helt annan människa, och förtjänar därmed en alldeles egen chans. För min del hjälper det mycket att presentera min nya pojkvän för mina vänner och familj, och liksom be dem om en objektiv kommentar. ”Är jag tillsammans med en kopia av mitt ex?” ”Svar: nej”. Detta lugnar mig, och de påminner mig om vilken fin kille jag hittat, som jag bara måste lita på. Nu är denna novellen slut.

      elsa 2015-01-15 15:37:01
      Svara
      • Svar på elsas kommentar.

        tycker precis som molntant! prata med något proffs, jag har varit i samma sits och började med KBT, vilket hjälpte mig otroligt! jag gick bara typ 10? ggr, men det har verkligen förändrat mitt liv totalt till det bättre, känner mig så himla queenig och bra som vågade!

        linnea 2015-01-15 18:26:42
        Svara
  • Skrev en dikt på det här området, som jag kände passar in i diskussionen:
    ”Han kom som en vind” skrev Hjalmar Gullberg en gång. Min vind var ljummen och smakade saltvatten, han gjorde mitt hår trassligt och mina kinder rosiga. Han var snabbt borta och lämnade mig i ett tillstånd av vad är det här. Den ljumna vinden hade flugit sin kos och kvar var lövträd som inte kunde prassla, den varma sommardoftande granskogen var inte längre vår. På klipphällen låg vi, kände det skrovliga berget mot vår solvarma hud. Jag kände hur minuterna försvann, visste att vår tid långsamt ut i sanden rann.

    Hur ska man beskriva det som gör ont, på ett sätt som gör smärtan rättvisa.

    En människa, en samling olika kemiska betäckningar. Tänk att kemi kan få en att känna sig tyngdlös. Han tittade på mig, intresserat, som om han ville veta alla mina tankar, som om han förundrades. Och han förundrades, i alla fall ett tag. Han såg mig som mer än jag var. Jag önskade mig honom i födelsedagspresent, men han smsade inte ens grattis. Han kom som en vind, och en vind han förblev. Jag sitter kvar och skriver, men inte som jag en gång skrev.

    Saga 2015-01-15 13:01:03
    Svara
  • Jag och min kille tillika min bästa vän har varit ihop i tre år nu. Under hösten har vi båda hamnat i nya kretsar då vi börjat plugga på varsitt håll. Omedvetet har vi totalt glidit ifrån varandra, slutat bekräfta varandra, känt oss i vägen och samtidigt känt att vi behöver space. Vi pratar aldrig om vad vi känner, är urdåliga på det, så alla känslor och problem som skaver bara samlas på hög. Så för ett tag sen satte vi oss ner och pratade, ordentligt. Min kille berättade då att han inte vet vad han känner längre, och vi kom fram till att det enda vi kan göra nu är att vara ifrån varandra ett tag och fundera – så jag flyttade hem till mina föräldrar bara några km bort från våran gemensamma lägenhet där han bor just nu. Min första reaktion efter vårar snack var Nejnejnejnej det får inte ta slut, det går inte, jag kan inte vara utan dig. Min hjärna fungerar på det viset att jag förtränger alla tankar om att något är fel eftersom det är för jobbigt. Men efter att ha varit själv i några dagar och funderat, så känner även jag att jag inte har en aning om vad jag vill, vad jag känner och: hur kär är jag, egentligen? Tanken på att bo själv känns ganska mysig och som något jag behöver, samtidigt känns det förskräckligt och ledsamt att flytta ur vårar fina hem som vi byggt tillsammans. Jag tror inte jag skulle må bra utan honom en längre tid, kanske att det känns kul och spännande att vara singel i början, men sen tror jag att jag skulle sakna ihjäl mig och vilja ha tillbaka allt som är vårt. Jag tror att jag behöver mer tid ifrån honom för att känna om det finns något mer att kämpa för hos oss, och den här ovissheten är så jäkla smärtsam, jag kan inte tänka på något annat. Kan komma på mig själv med att titta på bilder på honom för att se om det pirrar i mig. Ibland gör det inte det, samtidigt är han den bästa jag vet, den jag har roligast med, vars kramar jag alltid mår bra av. Han är ju MIN älskling, kan aldrig i mitt lev se varken mig eller honom vara med någon annan, det gör för ont. Jag vet inte hur jag ska veta. Förhoppningsvis blir känslorna tydligare med tiden…

    H 2015-01-15 12:23:35
    Svara
    • Svar på Hs kommentar.

      Sådär var det precis för mig o mitt ex. Fast i vårt fall var det bara jag som började plugga vilket gjorde att våra liv blev alltmer olika. Studier tror jag är en sån grej som förändrar livet, oavsett hur säkra man är på varandra och i sitt förhållande. När man börjar på universitet exempelvis så utvecklas man ju, mycket! Man får nya insikter och börjar umgås med spännande människor. Man studerar, granskar, funderar, diskuterar. Vi insåg att vi tillslut inte inkluderade varandra i våra egna framtidsdrömmar. Det hade kunnat ske tidigare, men vi hade också svårt att prata om känslor och hur vi ville ha det. Det bästa är att acceptera förändringar, och i vissa fall förändras man tillsammans, vilket kan stärka förhållandet. Men för oss övergick det till att två krafter drog åt helt olika håll. Vi kan hänga som vänner i dag, lite som en syskonrelation vilket jag tycker är fint. Det kanske du också kommer till insikt till, att ni vill ingå i varandras lliv i fortsättningen även om ni inte bestämmer er för kärleken. För kärleken är ju faktiskt något man bestämmer sig för, inte bara en känsla.

      AL 2015-01-15 15:30:46
      Svara
      • Svar på ALs kommentar.

        Det är det som är grejen, tror jag… att jag är inte rädd att förlora kärleken. Jag är rädd att han ska göra slut på våra starka band, att han inte känner att jag fyller nån funktion som nära vän.. jag vet inte varför det känns så. Vi har samma kompisar, och jag är rädd att jag hamnar i skymundan om vi gör slut…att han ignorerar mig, att kompisarna ”tar hans parti”, alltså att vissa av våra vänner umgåtts med oss för att HAN är med, inte jag. Men jag vet inte, det är väl lätt att döma sig själv i en sån här sits kanske, jag är ju en utåtriktad tjej som folk förhoppningsvis tycker om på riktigt. Om vi bestämmer oss för att göra slut, så kommer jag förklara att vi går igenom något tillsammans, det är ett gemensamt beslut – och om han bryr sig det minsta om mig fortfarande så måste han finnas där för mig även när det är över. Bara fråga hur jag mår, så att jag känner mig värdefull och behövd.. och när vi är ute på andra sidan så hoppas jag vi kan hitta på nåt kul som vi brukar.

        Tack för att du svarade förresten!

        H 2015-01-16 09:19:55
        Svara
  • Jag har också ett dilemma. Varit ihop i över 3 år, bott ihop i 2. Allt är jättebra, förutom att jag gjort en lite dum grej. Jag startade en blogg för över ett år sen, men har fortfarande inte berättat det för honom. Anledningarna från början var typ att jag kände att jag ville skriva lite ohämmat utan att tänka på vem som läste + den synen många har på bloggar att det är något larvigt så jag skämdes lite. Ju mer tiden gick desto svårare blev det att berätta och nu har jag alltså hemlighållit det i över ett år. Jag vill verkligen inte smyga med det mer, bloggen har ändå kommit att betyda rätt mycket för mig så jag vill fortsätta skriva. Men HUUUR berättar jag? Han kommer antagligen bli jätteledsen och sårad och arg för att jag hållt det hemligt (med all rätt), och kanske fundera på om det är något mer jag döljer (det är det inte). Hur tar jag mig ur den här situationen? Hur berättar jag på bästa sätt utan att göra honom ledsen?

    M 2015-01-15 12:20:03
    Svara
  • Jag älskar min pojkvän så otroligt mycket. Jag går i trean på gymnasiet nu, han likaså, och är inte riktigt helt säker på vad vi vill göra efteråt. Vi vill i alla fall verkligen vara tillsammans och flytta ihop någonstans. Men nu, har ni någonsin känt att er kärlek för er parter liksom gått överstyr och påverkat ert plugg? Jag är en person med sjuka prestationskrav och skjuter gärna upp mina arbeten. Nu har mitt plugg på riktigt staplat på sig och jag har ingen aning vad jag ska börja. Killen är ett jättestort stöd, men ibland vill en ju vara ligga kvar i den varma sängen med honom och strunta i skolan och plugget och kraven. Dock, en kortsiktig lösning på ett stort problem. Hur gör ni?! Hur gör man för att ta sig till skolan i alla fall även om det känns 1000 gånger bättre i partnerns famn? Hur gör man för att tänka bort ens kärlek när den där jättestora uppsatsen ska in på några dagar? Blir galeeeeeen

    N 2015-01-15 10:58:29
    Svara
    • Svar på Ns kommentar.

      Jag vet precis hur det där är, klart man hellre vill mysa med sin partner! Jag och min pojkvän blev också tillsammans sista året på gymnasiet och visst var det svårt att få plugget gjort… Mitt tips är i alla fall att antingen typ stanna i skolan och plugga efter skoltid/åka tid innan ifall du har sovmorgon, eller plugga hemma eller på ett cafe eller helt enkelt där du pluggar som effektivast, gör en lista på det du måste få gjort och åk inte därifrån förrän du har bockat av allt på listan! Sen kan du åka till din pojkvän och mysa med gott samvete. Då har man dessutom något att se fram emot medan man pluggar…. ;)
      Lycka till och se till att inte försumma plugget för mkt, du kommer att ångra dig! Min pojkvän gjorde det och han ångrar sig nu när han inte kommer in på utbildningen han vill gå….

      Ellen 2015-01-15 17:00:48
      Svara
  • Jag tror ni alla vet twitter? Ett socialt medie där man skriver korta texter. För några månader sedan så började en kille följa mig på twitter som jag sedan började följa tillbaka.
    På juldagskvällen så skrev han till mig på twitter, och sen dess har vi haft daglig kontakt.
    Och det är ju alltid trevligt att skriva med någon. Men jag tänkte att detta skulle bli en jättetrevlig vänskap. För då jag aldrig träffat en kille som är så lik mig till så många sätt. Men till en början tyckte jag att han verkade väldigt på vilket kändes lite läskigt. Jag började förstå att han började tycka om mig. Och en dag kom det på frågan om distansförhållande. Och jag skulle inte kunna ha en tanke till det.
    Han bor i Malmö och jag bor i Västmanland. Och visst jag tycker om honom, men hur skulle det funka?

    Frida 2015-01-15 10:55:12
    Svara
    • Svar på Fridas kommentar.

      Hur det skulle funka beror nog på hur ni är som personer. Är någon av er väldigt ”behövande” eller svartsjuk så tror jag distans tar mer än det ger, även om jag är övertygad om att det är nyttigt att vara ifrån varandra också. Jag och min kille blev ihop samma dag som jag började läsa ett fyraårigt program i ett annat land än honom 700 kilometer bort. Nu har vi varit ihop i mer än två år. :) Så det kan gå!

      Frida 2015-01-15 14:20:09 http://dezdemonas.blogspot.com
      Svara
  • Jag har varit tillsammans med den vackraste människa jag någonsin skådat i ca sex månader nu. Han är allt jag vill ha och allt jag inte visste att jag ville ha. Att satsa på honom var bland det läskigaste jag någonsin gjort, då jag haft en historia att vifta bort varenda person som någonsin visat intresse. Han var kär i mig i ca fem månader innan jag ens la märket till hans längtande ögon. Jag var mitt uppe i plugghets och krav och nekade alla hans försök till att träffas, nekade honom när han frågade om han fick kyssa mig. Blygsamt försökte han nå inom min barriär, med ständiga avslag. Att det ska vara så svårt att acceptera att någon faktiskt vill ha en, och att kunna lita på sina egna känslor. Han hade följt mig hem till dörren, kramat mig godnatt och cyklat hem. Jag gick upp till min lägenhet, gick ut på balkongen och la mig ner och kollade på stjärnhimlen och kunde inte sluta tänka på hans vackra gröna ögon ”Vad är det egentligen du tänker på?” Och när vi för första gången kysste varandra i fönstret på den där festen i juni så kunde jag bara tänka ”Nu är jag så körd.” Och det var jag. Efter kyssen ville han prata och erkände blottat sina känslor för mig i en trappuppgång. Jag satt på andra sidan trappan med händerna runt ansiktet och ville att han skulle sluta. Nu hade vi kysst varandra, nu var det på riktigt, nu hade jag erkänt mina innersta känslor. Och han satt där, och sa att den kyssen var det bästa som hänt honom. Fan alltså. ”Vill du sitta kvar här med mig, eller vill du gå in och fortsätta dansa?” ”Jag vill fortsätta dansa.” Jag lämnade honom där i trappuppgången, och senare fick jag reda på att han varit och gråtit ut hos någon kompis. Klockan var fem på morgonen, festen var stilla och människor började röra sig hemåt. Han gick ut på balkongen för att få luft. ”Hörru, våga lite. Nu är det dags att våga.” Jag gick ut efter honom, bad om ursäkt för förut. Han sa att det var okej. Vi såg på varandra. Hans kropp rörde sig sakta mot mig och jag la handen på hans bröst. Vi kysstes, och sedan gick vi hem åt varsitt håll. Pirret.
    Han var så tålmodig med mig, jag ville ta saker sakta sakta. Och med det så mjuknade saker inom mig som jag inte visste fanns. Idag är så jag tacksam över att han inte gav upp på mig.
    Hans långa vackra kropp i min säng är den finaste synen någonsin, och att vara så här trygg med någon är bland det största jag varit med om. Fan vad jag älskar honom.

    M 2015-01-15 10:50:06
    Svara
  • Jag tycker om en kille (som jag vet tycker om mig) som är ifrån Sydafrika (alltså bor han på andra sidan jorden) och som jag inte vet när jag får träffa igen eller om det ens blir något med. Han ska börja studera på sin utbildning i 5 år och jag med vilket inte är som upplagt för att man ska komma och hälsa på varandra. Jag har funderat på att släppa han och skita i det här för ibland så känns det så himla destruktivt och att det hindrar mig ifrån att träffa andra killar men han är den finaste människan jag mött. Dilemma, dilemma.

    Sara 2015-01-15 10:05:36
    Svara
  • Jag har ett problem som jag hoppas någon kan hjälpa mig med. Jag har varit tillsammans med världens finaste kille i 2 1/2 år, och vi har bott tillsammans i 1 1/2. Det har alltid varit fint mellan oss, men på sista tiden så har jag inte känt som vanligt… Skolan (vi pluggar på högskola båda två) har kommit emellan, vi har inte haft tid för varandra osv. Det har liksom gått på sparlåga. Vi har försökt uppmärksamma det, visa kärlek extra mycket, ta vara på den kvalitetstid vi kan. Min pojkvän verkar känna som vanligt då han är väldigt kärleksfull, men jag vet inte. Det hjälper såklart inte att en väldigt söt killkompis skriver till mig ofta, på ett otroligt charmigt sätt (han har varit intresserad till och från i några år). Jag försöker ta avstånd från honom och fokusera på min pojkvän.. Men finns det någon annan som en dag i en relation tittat på sin partner, insett att hen är den finaste delen av dig men att du inte längre är kär? Jag är rädd att jag är där… Men samtidigt vet jag inte, så jag vågar inte ta ett förhastat beslut. Kan det bara vara en svacka?

    Sarah 2015-01-15 09:43:12
    Svara
    • Svar på Sarahs kommentar.

      Åh, tack ni fina som tog er tid att läsa och svara på min kommentar. Vill bara ge er varsin kram. <3 Från de vänner jag har pratat med så jag mest fått höra att det nog inte fungerar om jag har de tankegångarna som jag har just nu… Men jag är väldigt optimistisk som person och hoppas fortfarande att det ska bli bättre. Fick ändå en del hopp när jag läste Nicoles kommentar. Jag pratade med min pojkvän nyss om att vi borde lägga mer energi på att hitta tid för varandra och göra roliga grejer, så att relationen blir mer levande. Så nu har vi bestämt att vi antingen ska ta in på något lyxigt hotell en natt eller åka på spa. Tack igen för allt stöd!

      Sarah 2015-01-15 18:41:49
      Svara
    • Svar på Sarahs kommentar.

      Relaterar verkligen till det du skriver, jag är också i ett förhållande men har på senaste tiden börjat funder och ifrågasätta varför jag är kvar i det och om det ens är hållbart att jag stannar. Det gör mig livrädd, för den jag är i förhållande med är verkligen en av mina allra bästa och tryggaste. Jag älskar henom fortfarande, men jag vet inte längre om jag gör det som vän eller mer. Är jag bara trött på livet i allmänhet, behöver jag bara lite ombyte, önskar jag mig få ha den slags relation med en annan som inte skulle fungera i nuläget, är monogami ingenting för mig? Det allra bästa är väl egentligen att bara berätta det här för den en är i förhållande med, och sen jobba på att acceptera att det som en gång var kanske måste förändras. För det gör ingenting bra varken för en själv eller för ens partner när hen säger ”jag älskar dig” och ens svar tillbaka känns som ett stort svart hål. Och om det nu är så att en ligger och tänker på någon annan innan en somnar om nätterna eller i hemlighet blir alldeles uppspelt när den andra kommer på tal; så är det enda vettiga att respektera sig själv, sin partner, den andra. Då är det bara så. Då får det väl sluta med att en gråter i en månad, eller två, eller fem. Bara en inte lever livet med någon en inte längre är kär i.

      Agnes 2015-01-15 11:52:27
      Svara
    • Svar på Sarahs kommentar.

      Hej Sarah! Detta är så jäkla svinjobbigt, har själv varit där. När det liksom dör fast man kämpar och kämpar för att hålla det vid liv. Tyvärr, verkligen tyvärr, så är det (enligt mig) redan rätt kört när man börjar tänka på andra och får anstränga sig för att sitta ihop med den man älskar. Jag försökte i tre månader med mitt ex, men till slut övergick det i att jag sårade honom, var otrevlig och undvek honom. Jag tycker absolut att du ska känna efter lite till och tänka och se, men jag är rädd för att det är lite mer än en svacka. Man förändras väldigt mycket i vår ålder, jag har ändrats otroligt mycket sen jag började plugga och andra förändras på sitt håll. Hur gärna man än vill så går det inte alltid på grund av de extrema olikheterna. Men tänk, känn, kanske sätt ihop en dejt med din kille? Något lite annorlunda och speciellt? Stor kram och lycka till, hoppas att du inte tyckte att det var ett för hårt svar <3

      Lisen 2015-01-15 11:27:22
      Svara
    • Svar på Sarahs kommentar.

      Åh käre värld. Jag känner igenom mig sååååå mycket.
      Jag har varit tillsammans med min kille i tre år nu och i höstas började jag känna som du. Jag visste inte alls om jag var kär längre och skolan/livet kom emellan hela tiden kändes det som. Och allt kändes bara så hopplöst! Han var ju liksom ”perfekt” och hur kunde jag göra slut med någon när allt ändå var bra?? Kunde det vara så att jag inte var kär längre?
      Jag fick hela tiden rådet att kämpa vidare och inte ge upp direkt och jag blev bara arg på det: jag kanske inte är kär längre liksom????? Och det kändes extra jobbigt för han upplevde inte situationen som jag alls utan för han var det självklart att vi skulle leva tillsammans.

      Men nu är jag så glad över att jag kämpade vidare och att han inte ville ge upp för lätt. För oss var det bara en svacka. En dag så tittade jag på han i soffan efter att någon vecka i ovisshet och gråt från bådas sida och tänkte: vad håller jag på med? det klart jag kär i den här människan, jag vill ju dela mitt liv med han!!! Det kändes helt plötsligt så där självklart som i början igen.
      Det var en svinjobbig period och jag kan inte säga att det bara är en svacka för er också. Men mitt tips är att: PRATA. Prata med varandra även om det är tungt. Och gråt, gråt med varandra.

      Vi klarade oss igenom vår svacka och nu känner jag mig nykär igen!!

      Lycka till, styrkekramar <3

      Nicole 2015-01-15 10:34:58
      Svara
      • Svar på Nicoles kommentar.

        Tack för lite hopp Nicole! Precis som det var för din kille är det för mig nu. Min pojkvän berättade igårkväll att han inte känner sig så säker på oss längre. Mitt hjärta gick såklart sönder och jag bara gråter och gråter. Skickade det du skrev här till honom och hoppas det får honom att tänka sig för. Vi har något som man inte ska kasta bort bara sådär. Tack tack tack <3

        L 2015-01-15 12:08:01
        Svara
  • blir bara ledsen när jag läser allt, för jag har aldrig fått ha någon och nu har jag ändå precis fyllt 23 :'( Det gör så himla ont.

    ensam 2015-01-15 09:41:07
    Svara
    • Svar på ensams kommentar.

      jag är 27 år och träffade min första och nuvarande pojkvän för 8 månader sedan, då jag precis slutat stressa över att inte ha någon och börjat känna mig rätt nöjd med singellivet. blev nästan arg när han dök upp, haha. så ha tålamod och fokusera på det som händer nu. ta tillvara på singellivet och njut av att vara helt fri att göra precis vad du vill utan att behöva ta hänsyn till någon. kärlek i all ära, visst är det fint, men glöm inte att livet är så mycket mer än det.

      henrietta 2015-01-15 23:04:23
      Svara
    • Svar på ensams kommentar.

      Du är inte ensam! Jag fyllde precis 23, jag med, och har varit pojkvänslös i hela mitt liv. Men! Såhär ser jag på det, även om det såklart kommer dagar när det känns som att aaaallllllaaaaa andra får till det förutom en själv: mina vänner är mina riktiga soul mates, det är de som kommer finnas vid min sida hela livet. Romantiska förhållanden är såklart asgött MEN många av dem kommer och går. Vännerna finns alltid där.

      Betty 2015-01-15 16:08:30
      Svara
    • Svar på ensams kommentar.

      Jag har inte heller haft någon, snart 22 år gammal men har mer och mer börjat känna att det är okej. I helgen berättade en kille att han hade känslor för mig (kändes lite orealistiskt) men till saken hör att jag inte känner någonting för honom. Inget alls mer än att han är en fin vän. Så himla typiskt att när någon äntligen säger att han har känslor för mig känner jag själv ingenting tillbaka. Så nu, när jag väl har chansen att få ihop det med en kille så tar jag den ändå inte. För det handlar ju inte om att hitta någon, utan att hitta han eller hon som får hjärtat att slå snabbare. Och jag känner att det är värt att vänta, även om det innebär att jag fyller år alltför många gånger till innan det händer. Tipset är att ta vara på att du är singel, något jag inte gjorde förrän ett år tillbaka. Det betyder inte att man behöver ligga runt eller flirta med alla man ser men att våga lite, fråga ut någon på en dejt, eller flirta när du är i ett sammanhang där du känner dig bekväm. Och hångla lite om du får chansen. Man ska ju kyssa många grodor innan man hittar sin prins, som det heter. Stor kram till er alla eviga singlar, vi kommer få uppleva kärleken vi också, det är jag säker på!

      Michaela 2015-01-15 13:57:46
      Svara
    • Svar på ensams kommentar.

      Hej!
      Jag var ensam tills jag var 24-25 år. Då träffade jag min numera man (gifte oss i somras). Det var många gånger som jag kände mig sjukt ensam och tänkte att jag aldrig skulle träffa någon. Men helt plötsligt en dag fick vi känslor för varandra och han är den bästa jag någonsin kunde få.
      Så ge inte upp, stressa inte över det, det kommer komma en dag och då kommer det vara värt dem ensamma åren. För utan dem åren hade man inte varit den person man idag är.

      Anna 2015-01-15 11:57:53
      Svara
    • Svar på ensams kommentar.

      Hej ”ensam”! Jag känner verkligen med dig: för bara ett halvår var jag i precis din situation, lika gammal som du är nu. Jag som inte är en speciellt känslig person egentligen började bli alltmer deppig av det faktum av att alla hade någon utom jag, vad gjorde jag för fel? Jag började nästan tappa hoppet om att någonsin hitta någon och kunde till och med gråta i min ensamhet för att allt kändes så hopplöst på kärleksfronten, även om mina vänder är underbara och mitt liv bra i övrigt. Som en akademiskt lagd person började jag fundera över hela kärleksekvationen, vad hade alla andra som jag saknade? Hur mycket jag än grubblade kom jag inte fram till ett svar. Men det är ju det fina med kärleken, totalt oberäknelig som den är. Man kan inte bestämma när kärleken kommer, inte heller när den tar slut. Men då hände det, en dag drabbade den mig totalt oväntat och från ingenstans – precis som den säkert kommer drabba dig när du minst anar det! Min finaste person fanns nära mig hela tiden men jag vågade inte ens hoppas på att det skulle bli vi. Men helt plötsligt en dag hände något som fick världens dimensioner att kastas om, så lite förändrades som kändes som precis allt. Nu, ett halv år senare är jag lyckligare än någonsin, glad att jag vågade släppa taget och slutade oroa mig, för det har lett mig till HONOM. Du kommer också att möta din drömperson en dag, men vilken dag det blir kan ingen veta, inte heller du. Så sluta känna dig sorgsen och tappa inte hoppet, ha kul med dina kompisar och oroa dig inte så mycket under tiden! Jag vet hur jobbigt det känns att kanske vara sist och att känna sig ensam och ledsen, men den dagen det förändras kommer det att vara värt väntan. Och för det sista: du är INTE ensam, du har dina vänner och din familj, och när du minst anar det kanske en person till! KRAM till dig, från en som vet hur det känns <3

      Lina 2015-01-15 11:05:30
      Svara
    • Svar på ensams kommentar.

      Jag fyller 23 i år och jag har heller aldrig haft någon. Så I feel you. Det kan verkligen suga ibland. Vi är nog fler som är ensamma än vad vi tror, tror jag. Men en grej som jag är glad över att jag är ensam, är att jag kan jobba på mig själv, varje dag och hur mycket jag vill. Och det är också nånting jag känner att jag behövt, och fortfarande behöver. Hoppas att du också ser nånting positivt med din ensamhet. Ensam är stark osv. Och en dag kommer vi ju träffa någon. Men det kommer när det kommer.

      Sara 2015-01-15 10:30:51
      Svara
    • Svar på ensams kommentar.

      Jag blev ihop med någon för första gången någonsin i år, är 22 snart. Du är inte ensam. <3 man måste komma ihåg att inte stressa, du ska inte hitta drömprinsen, han måste anstränga sig för att få dig. Kram!

      daniella 2015-01-15 09:49:43 http://daniellacaspian.blogg.se
      Svara
  • Det är snart 3 månader sedan det tog slut mellan mig och min (ex) pojkvän, tänker fortfarande på honom varje dag, mycket. Från morgon till kväll i princip, när slutar man tänka? Han ville inte flytta ihop på väldigt många år och jag som är familjekär och inte kunde tänka mig att leva med någon utan att också dela ett samboskap gjorde slut med honom, fick dock panik och ångrade mig och då sa han att alla hans känslor för mig hade dött från en dag till en annan. Är det ens möjligt? Saknar han så jävla mycket ibland, och ibland inte alls. Tanken på att han kanske har haft sex eller ens kysst någon annan får det att vridas i magen på mig, trots att jag gjort båda delarna. fan. Vill bara ha en pojkvän som värdesätter mig över allt annat. Varför spolade jag bort honom när jag nyss hade precis en sån pojkvän?

    Sandra 2015-01-15 09:32:08
    Svara
    • Svar på Sandras kommentar.

      Hej Sandra, vill först och främst säga att jag känner med dig så himlahimla mycket, var själv med om en liknande grej för inte så länge sedan då mitt dåvarande förhållande tog slut på ett lika abrupt sätt som ditt verkar ha gjort och jag förlorade kontakten med mitt ex helt från en dag till en annan. Det är så sjukt jävla jobbigt och sorgligt, tror jag grät varje dag i tre månader MINST (så det är inte något ”fel” med att du fortfarande tänker på honom). Men det jag vill säga är att det kommer bli bättre. Det går inte över helt, men det blir mindre och mindre för varje dag, även om det inte känns så nu, och till slut vaknar man en dag och har glömt bort att vara ledsen.

      Håller även med Tove om att han inte verkar vara en särskilt sympatisk person om han bara ”tappade alla känslor” för dig över en natt. Så då kanske inte ert förhållande skulle hållt livet ut iallafall, liksom. Jag är helt säker på att du en dag kommer hitta någon hundra gånger bättre än honom som värdesätter dig precis så mycket som du vill! Tills dess kan du bara göra ditt bästa för att må så bra som möjligt och värdesätta dig själv istället, som sagt. Att klara av att leva utan att vara beroende av någon annans bekräftelse är ca det starkaste en kan göra tycker jag. Tänk så bra du är ändå som har överlevt tre hela månader – från och med nu kan det bara gå uppåt. Du klarar det! Kramkramkram

      Elsa 2015-01-15 16:09:45
      Svara
    • Svar på Sandras kommentar.

      Om alla hans känslor försvann från en dag till en annan låter han inte som en asnice partner tycker jag. Värdesätt dig själv mer än allt inställer och så småningom hittar du någon som kompletterar dig. Jag vill inte bli värdesatt högst av allt av min partner. Jag vill bara att vi ska ha kul och gilla varandra :)

      Tove 2015-01-15 11:22:26
      Svara
  • Jag fick i samma funderingar som dig när jag först blev tillsammans med min kille.. trots att vi officiellt var ett par. Vi blev ihop två veckor efter vi träffades så allt gick väldigt fort och vi har lärt känna varandra under tidens gång. Gången jag insåg att vi faktiskt inte bara var ett vänskapligt kk-par med fel ettikett var när det slog mig att ifall han försvann, eller dog, då skulle jag dö med honom. Det kanske låter otroligt dramatiskt, men känslan jag fick var att jag skulle inte överleva utan honom, inte att han behöver vara vid min sida hela tiden, men om jag aldrig med kunde prata med honom…. jag vet inte vad som skulle hända. Efter denna insikt blev jag faktiskt lite räddare dessutom, jag tycker inte om när bilar kör för fort, eller när bilar kör för fort nära mig. Jag har blivit mer försiktig med mig själv för jag är rädd för att dö för då skulle jag aldrig mer få se honom. Detta kanske låtet jättehemskt (det är det inte, jag har snarare fått en släng av sunt förnuft), men det var i alla fall min insikt om att jag verkligen älskar honom och jag har aldrig tvivlat på att han älskar mig. Nu är kanske inte alla så dramatiska, men jag tror kärlek är nått sånt, att man inte står ut med tanken på att personen/hunden/föräldern skulle försvinna ur ens liv.

    Jenny 2015-01-15 09:24:40
    Svara
  • Är inne på samma spår som dig Lisa och i nästan samma situation. När man är med någon ofta, har kul, är vänner men beter sig som ett par när man är tillsammans själva, har mycket kontakt och ligger osv. Jag och hen har dock kommit överens om att inte ligga med andra, men är långt ifrån tillsammans. Hur vet man? Känner också pirret ganska ofta och tänker på hen ofta samt saknar hen när vi inte är med varandra, men ibland tycker jag hela grejen och hen bara är tröttsam. Är det så att när man vet så vet man och tänker inte ens i såna här banor? Men samtidigt kan väl inte allt gå helt självklart och smidigt som helst, speciellt inte om man haft en viss historia och oklar relation länge? Någon som har något konkretare svar eller fler tankar?

    Stina 2015-01-15 09:12:43
    Svara
    • Svar på Stinas kommentar.

      Jag har kanske ungefär en liknande relation med en kille och har haft det i snart ett halvår, vilket känns så himla konstigt och jag undrar jämt när/hur det kommer sluta. Före jag träffade honom så hade jag haft enstaka förhållanden, inte längre än 1 år kanske men då såg jag det bara på ett sätt. Att om man gillar någon som gillar en själv till den grad att man vill vara med varandra jämt så blir man tillsammans – direkt eller så småningom.
      men jag har förstått nu att man kan ha väldigt oklara relationer utan att det behöver vara konstigt. Om man mår bra utav det. Killen jag träffar är 5 år äldre än mig och vi träffades genom jobbet, vi har ganska mycket gemensamt och ligger och har roligt när vi umgås. ibland umgås vi kanske för mycket och då känner man liksom av det när man är ensam och det är ganska så gött. Men allt började med att han sa att han inte ville ha ett förhållande, vilket jag inte heller ville så då sa jag ”gu va bra : ) ”men när veckorna gick blev jag väl ändå lite kär och det gjorde allting så jobbigt. Vi har pratat om det flera gånger och han säger att han inte är kär i mig så nu har jag liksom stängt av det där, jag tror inte alls det är nyttigt men jag skulle nog inte kunna umgås med honom annars, och jag är för svag för att slita mig loss från denna smått destruktiva relation.. Men nu så börjar det kännas bra att vara ensam, jag har liksom gått med på att han inte vill vara tsm med mig och vant mig vid tanken över en tid så jag har börjat gå vidare lite även om jag ligger med honom ibland och så. Jag tror mycket av hans bakgrund är skälet till att han inte vill ha ett förhållande för han bryr sig så himla mycket om mig och det märker jag. Gud vad långt det blev nu men skönt att skriva. Vad jag menar är att nu mår jag ändå ganska bra utav att ha en relation ibland, bara när man ses och kanske sover hos varandra några nätter i streck och har det sådär superbra, och sedan gå tillbaks till sina egna saker i skolan och fritid utan att behöva sakna eller tänka på någon kille. Det är jobbigt att sakna någon som inte saknar tillbaks. Det är jobbigt kanske att inte kunna sätta ord på en relation men nu har jag vant mig och det känns bra, Detta var nog inte något svar direkt men lite tankar på olika sorters komplicerade känslor o sådär.

      Josefine 2015-01-15 09:58:13
      Svara
  • Jag gjorde slut med min bästa vän i augusti. Jag mådde bra, det kändes som rätt beslut. För, han var ju bara min bästa vän tillslut, vi bodde ihop men det kändes som att känslorna försvann. Men nu sitter jag här, han har gått vidare. Han bekräftade sitt nya förhållande redan en månad efter vi gjort slut. Jag blev såklart ledsen, sårad. Betydde inte det vi hade ändå någonting? Jag träffade en kille två månader efter, men kände hela tiden att näe, jag är osäker. Jag vill vara själv. Så innan det nya året så var det vi nu hade över. Jag håller fortfarande på att komma över honom, min bästa vän som jag fortfarande har känslor för. Jag har drömt om honom nu tre nätter på raken, att han ska komma tillbaka till mig. Dom la upp sin första bild tillsammans innan jul, och det högg till i hjärtat. Han var hos henne på nyår. Han är lycklig med henne. Det känns som att jag kommer leva mitt liv med 15 katter (vilket kommer bli jobbigt, då jag är allergisk) och sitta i min lägenhet i samma stad som förut.

    Linnea 2015-01-15 09:10:24
    Svara
    • Svar på Linneas kommentar.

      Hände mig typ exakt samma sak. Jag gjorde slut med min flickvän i augusti. Det kändes absolut som rätt beslut. En månad senare började jag träffa en kille och tänkte inte alls egentligen på det, vi hängde liksom bara som kompisar men hade också det där fysiska. Sen några veckor efter berättade mitt ex att hon var i en ny relation och då gick allt bara sönder. Blev hur ledsen som helst och det enda jag gjorde var typ att gråta och önska att vi skulle bli ihop igen. Fast jag ändå på något vis kände att vi inte fungerade tillsammans.. Så himla svårt.

      Linn 2015-01-15 11:29:50
      Svara
  • Hej alla fina där ute. Jag började på en ny skola i somras och hittade en jätte fin kompis krets med typ dem finaste personerna. En kille stod alltid ut lite mer än dem andra och så som det ganska ofta blir blev jag kär i honom och som tur var, var han också kär i mig. I början bestämde vi oss för att inte skynda oss in i förhållandet än, mest för att vi var så himla rädda att förstöra våran vänskap. Nu på jullovet åkte han bort i tre veckor och vi pratade nästan varje dag och jag kände bara hur jag blev mer och mer kär i honom och hur mycket jag saknade honom. En vecka innan han skulle komma tillbaka skrev han till mig att han inte längre visste hur han kände sig, men att han fortfarande ville ge förhållandet en chans. Men efter det var allt bara helt annorlunda. Vi slutade pratade helt och hållet och en dag efter att han hade landat gjorde vi slut för att han bara inte visste vad han ville längre och för att han inte ville såra mig mer i framtiden. Och nu sitter jag här, ganska förstörd och lite vilsen. Han sa att han fortfarande vill vara kompisar, och det vill jag ju också, men det är bara så himla svårt att komma över honom. Hur fan ska jag göra när jag måste se honom varje dag i skolan? Han vet att jag behöver tid men det känns som att han blir otålig och vill bara att allt ska vara normalt igen.

    Nina 2015-01-15 09:05:31
    Svara
    • Svar på Ninas kommentar.

      Svårt sånt där. Att ni skulle kunna vara kompisar nu kan du fetglömma. Du är ju nyförälskad och sånt går inte över på en dag, kanske längre fram men inte nu. En bra kille som förtjänar dig ”behöver inte tid att tänka” och håller dig på halster. Men om du absolut vill ge det en chans, håll dig undan ett tag och se vad han säger.

      Alice 2015-01-15 15:39:10
      Svara
  • Okej jag tar chansen att skriva om mitt dilemma. Jag blir klar med min utbildning till sommaren och vill flytta hem till den delen av landet som jag kommer ifrån, nu bor jag och min pojkvännen i den delen han kommer ifrån och har sin familj. Jag vet inte hur vi ska lösa det, för tiden tickar på och jag måste börja söka jobb men vi har inte pratat om det här. Han vet vad jag vill, för jag antyder det då och då, och det har väl alltid varit planen men vi pratar aldrig om det. Kanske för att vi båda känner att det är ett slut, kan man inte komma överens om var man ska bo så kan man ju inte vara tillsammans? Men det känns så himla trist om vår långa relation ska sluta så här. Han är ju min bästa vän och den jag gråter ut mot när världen är för jobbig. Åh, snart måste vi prata om det här…

    Josefin 2015-01-15 08:53:09
    Svara
    • Svar på Josefins kommentar.

      Jag sitter i samma dilemma fast det kommer att ske om några år och inte exakt nu. Min pojkvän kommer att vilja flytta tillbaka till lilla hemstaden medan jag hellre är kvar i större städer. Men allt i relationer handlar om kompromiss. Med tanke på att du som du säger, tycker att han är din bästa vän och allt är bra i övrigt så tycker jag att du ska kämpa för det. Frågan är bara hur viktigt det är för dig att bo i din hemstad och han i sin, är det förevigt? Eller kan du tänka att flytta på dig under livets gång? Jag menar, eftersom du precis slutar din utbildning är du fortfarande ung. Inget behöver ju vara skrivet i sten. Först och främst borde du prata med honom för inget blir bättre av att inte prata om saker. Få upp det till ytan så lär du märka vad som är viktigast. Kanske kan ni flytta till en stad som ingen av er har bott förut? Som är mellan era hemstäder. Så behöver ingen ”vinna”

      Alice 2015-01-15 09:17:06
      Svara
  • Hej! Jag och min pojkvän har bott tillsammans i snart ett år och det har varit fantastiskt. Han köpte en lägenhet till oss i vår uppväxtstad där han pluggar och jag detta år har jobbat i (tog studenten i våras). Men trots att det är urmysigt att vakna med varandra varje morgon längtar jag efter äventyr i främmande länder. Jag vill flytta utomlands ett år, men jag vet inte hur sjutton man klarar av att lämna den man älskar. Bara tanken av långdistans får min mage att knyta sig. Är det verkligen värt att ”offra” en säker relation för att göra något spännande?

    Ebba 2015-01-15 08:39:40
    Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Just, om du vill ha lite pepp (eller deppa tillsammans) så skriver jag ibland om långdistans, resorna till honom osv på min blogg (förvirrad skrev jag någon typ av felaktig mejl istället för bloggadress ovan).

      Linnéa (samma som innan) 2015-01-15 17:08:25 http://berglundlinnea.wordpress.com
      Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Det där är en sådan himla krånglig grej. Jag var själv nyligen i en situation där min pojkvän behövde komma iväg ett slag, medan jag inte hade möjlighet till det. Han är tillbaka nu, men det har inte varit lätt alla gånger. Det handlar ju inte om att en vill bort från förhållandet, bara att en vill se mer. Ändå påverkar det såklart relationen mellan partners. Det jag insett är att det viktigaste är kommunikation och visad respekt. Om någon har behov av att göra något så kanske en måste göra det för att förhållandet inte ska behöva täras på, men det är viktigt att ha en tydlig kommunikation kring det och att fatta beslutet gemensamt, annars kommer någon se sig som förbisedd. Ha en plan helt enkelt, kanske kan han till och med följa dig om du ger honom lite tid. Ett distansförhållande kan stärka en relation något extremt, bara båda är med på vad den innebär och vad slutpunkten är. Så våga, ta steget! Men prata igenom allt ordentligt med honom innan du fattar några beslut själv, om du vill försöka bevara ert förhållande.

      Hanna 2015-01-15 14:33:59
      Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Jag och min pojkvän har varit tillsammans snart 3 år varav 2 har han bott i San Francisco och jag i Sverige. När han fick en plats på den eftertraktade skolan som innebar tre år på andra sidan jorden fanns det liksom inga alternativ för oss, precis som för Louise och hennes kille. Om han inte hade flyttat hade vi säkert haft det härligt, men med risken att han hela sitt liv funderat på vad som hade hänt om han åkt. Vi visste att vi ville vara med varandra, så det fortsatte vi att vara, fast 800 mil ifrån varandra. Det låter kanske lätt och det är ju att förhärliga det hela, distans är ofta pissjobbigt och jag saknar honom massor. Men att vi får följa våra (separata) drömmar tror jag är superviktigt, både för oss personligen men också för vårt förhållande. Att få göra saker man länge velat är ju det bästa med livet och antagligen kommer du lära dig massor av grejer, växa som person, träffa vänner som du kommer ha kvar länge osv (obs inget krav när man åker utomlands såklart, men kan definitivt hända!). Så, gör det du vill göra. Vill du verkligen resa, gör det! If it’s meant to be liksom.

      Det jag tycker underlättar (om ni väl bestämt er för distans) är att prata MYCKET, vi försöker höras lite varje dag (FaceTime är super pga video). Appen Couple är lite töntig men bra, man kan skriva, skicka bilder, videos osv. Innan ni skiljs åt, bestäm nästa gång ni ska träffas (om möjligt) så att ni har ett datum att se fram emot. Gör framtidsplaner! Vi brukar ofta prata om när vi får bo ihop igen, grejer vi ska göra, platser vi vill se eller bo på. När det känns jobbigt brukar jag även tänka på hur bra det egentligen är att få den här tiden (studietiden) att stå på egna ben, skaffa ”egna” vänner och egna sammanhang. Vi var relativt unga när vi träffades (21) och tanken är ju att vi ska ha massor av år tillsammans sen när vi finns på samma ställe, så det kan vara bra att prova sina egna vingar nu liksom.

      Så, vet inte om detta hjälper dig överhuvudtaget, men det är i alla fall mina tankar. Helt enkelt, det är värt att göra grejer man verkligen vill och förverkliga sina egna drömmar och kan faktiskt vara positivt för förhållandet i längden även om distans är jobbigt i stunden. Heja dig (och er)!

      linnéa 2015-01-15 12:03:02 http://berglundlinnea@gmail.com
      Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Hej! Alltså långsdistans är så himla himla svårt, jobbigt och ensamt stundvis. Jag och min partner har varit tillsammans i fyra år varav två av dem har vi varit ifrån varandra. Det har inte funnit något annat alternativ för oss, vi blev tillsammans när vi var så små och trots att vi älskar varandra väldigt väldigt mycket och verkligen vill vara med varandra så hade vi båda tankar om vad vi ville göra direkt efter gymnasiet och var vi ville plugga och allt detta var på helt olika platser, tyvärr. Jag tycker det är så himla viktigt i ett förhållande, speciellt när en är i tjugoårsåldern och det känns som om livet precis börjar, är att komma ihåg sig själv och ens drömmar. Jag tyckte att det var ett jättesvårt beslut att ta den där första gången vi skulle vara ifrån varandra och jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt och problemfritt. Men det gick och det gjorde mig, min partner och vårt förhållande starkare. Det är så lätt att börja definiera sig som en enhet i ett långvarigt förhållande och även om det är något av det bästa med ett förhållande så tror jag det hjälper att komma ihåg att ett förhållande består av individer vilka inte bara ska må bra i ett förhållande utan även som individer.

      Och hallå, du behöver inte offra något om du inte vill. Längtar du efter att ligga med andra och att vara singel så kanske du ska tänka igenom ifall du vill vara i ditt förhållande, men bara för att du vill flytta utomlands ett år och ramla runt på gator i armkrok med nya vänner behöver du ju inte automatiskt ge upp allt vad som finns hemma och som känns tryggt. Det finns skype och det finns billiga flygbiljetter och tiden går. Grejen är den att tiden är ens bästa vän och ens största fiende i detta jäkla tröttsamma koncept. För tiden är vad som ligger mellan dig och din partner men det är också något så tacksamt med tiden för att jobbiga dagar så kan du alltid tänka att för varje minut så är ni en minut närmre varandra. Men tiden går också hemma och jag vill verkligen inte vara sån, för det är såklart väldigt individuellt, men det är så sjukt viktigt att våga våga våga göra det en drömmer om. För även om det har känts skit ibland för oss att vara ifrån varandra så har jag fått dricka öl i länder jag velat åka till länge, fått vänner som jag alltid kommer ha kvar och jag har blivit så himla mycket starkare och säkrare i mig själv tack vare att jag har vågat. Och ifall du absolut inte vill lämna din pojkvän så kan du ju fråga ifall han vill följa med! Han kanske också längtar efter äventyr i nya länder. Prata med varandra är så sjukt viktigt, våga nämn att du har de här tankarna så att du inte helt plötsligt bara bokar en flygbiljett en dag och åker ifrån honom. Gör en lite gemensam plan för hur ni ska hantera året. Vem hälsar på vem? Hur ofta vill ni höras för att båda ändå ska få leva sitt liv? Vad händer efteråt? Det är så sjukt viktigt att komma ihåg att det finns ett efteråt, det är inte för alltid för evigt.

      Hoppas att jag inte bara förvirrade dig ännu mer, och jag berättar såklart bara utifrån mig själv, kan ju säkert vara prick tvärtemot. Min uppfattning är i varje fall att en längtan efter äventyr inte bara försvinner utan att den bör tas till vara på, men också att långdistans är fullt görbart även om det är hemskt ibland. Och att allt alltid alltid alltid löser sig på ett eller annat sätt! Så LYCKA TILL!!!! Hejjar på dig!

      Louise 2015-01-15 09:20:59
      Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Jag är i nästan exakt samma situation som dig, bara att jag inte bor ihop med min kille. Men vi har varit tillsammans i två år och nu till våren ska jag åka till Amsterdam i 6 månader medan han stannar i Sverige.

      Denna resa är visserligen ganska viktig för min utbildning, men jag sa helt enkelt till min kille att han får inte stoppa mig. Om han gör det finns det en risk för bitterhet längre fram i förhållandet, och därför fick just han inte försöka stoppa mig, eftersom jag behöver det här.

      Jag vet att jag kommer sakna honom till tusen, men samtidigt är det här nödvändigt, och helt ärligt känns min utbildning och mitt hjärtas drömmar viktigare än än en kille som jag har nu.. nu låter jag säkert jättehemsk, men det är inte alls hundra att jag och han kommer hålla för alltid, så varför dra tillbaka nu när man är ung och frisk för nån som man kanske inte känner om fem år?

      Mitt tips till dig är; lyssna på ditt hjärta. Det kommer vara svårt att åka, men det vore en investering för dig själv. Om ni verkligen är menade att vara tillsammans kommer ni lyckas att få det funka (fastän det kräver tid och engagemang), i annat fall har du i alla fall fått se världen och fått minnen för livet!

      Jag har en kompis som träffade sin kille 1 månad innan hon flyttade utomlands 10 månader. De har nu varit tillsammans 2 år, och de är väl det ultimata beviset på att det funkar.

      Jenny 2015-01-15 09:13:04
      Svara
    • Svar på Ebbas kommentar.

      Hej!
      Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 3 år och har spenderat hälften av den tiden i olika länder. Delvis för att vi velat, delvis för att det blivit så med jobb osv. Och om det är meningen att det ska vara ni så funkar det. Det är otroligt mycket jobb med distans, men för oss har det varit absolut värt det. Jag tycker att du ska satsa på att göra det du vill göra. Men om valet står mellan ett land nära och ett land långt bort, så kan det underlätta att välja det närmare, så att ni kan ses under året. Och så att tidsskillnaden inte gör det så svårt att prata. Jag har själv rest mycket sedan jag tog studenten och det har helt klart gjort mig till den jag är idag. Så passa på och ta chansen. Som sagt, är relationen toppen så kommer ni få det att funka! Och om inte, så finns det plenty fish in the sea. Man träffar otroligt mycket härliga människor när man reser också :) Hoppas det har peppat och hjälpt lite i alla fall!

      En annan Ebba 2015-01-15 08:49:36
      Svara
  • Alltså jag måste bara säga hej.. Känner mig gammal i gemet med mina 31 år, då jag har fått för mig att de flesta som läser din blogg är i tonåren.. Men jag tycker om din blogg och när det kom upp ett kärlekstema så måste jag, men min visdom (hehehe) bara få säga mitt :). Hoppas det är ok och att jag inte låter som er morsa nu..
    Men! – Lita på magkänslan & ge inte upp för lätt!
    Jag är gift, har barn och har varit kär i min man i åtta år. Vi träffades på nätet och det var ju inte alls tänkt att det skulle bli vi då jag för en gångs skull var lyckligt singel (efter att precis ha kommit över mitt ex som var ett otroget svin) och han, min man, hade en månad innan gjort slut med sin dåvarande flickvän/sambo.
    Men så sågs vi, och blev pang bom blixtrar och dunder-förälskade och har suttit ihop sedan dess. Tre månader senare flyttade jag in hos honom, och trots att jag var rädd för att vara reboundtjejen så fanns det ändå aldrig några tvivel. Jag hade hittat min Han.
    Livet har dock stormat. Nära som har dött, vi som har varit med i en bilkrock, vår nya lägenhet blev totalförstörd och så även våra saker, och redan från början (jag var 23 när vi träffades) så ville vi tidigt skaffa barn – men det gick inte.. tydligen.. vilket vi fick reda på efter att aktivt ha försökt aktivt i två år.. Det där svinexet hade nämligen gett min klamydia (vilket jag visste om då och behandlades för så den försvann en vecka efter att svinexet och jag gjort slut) och jag hade tydligen blivit infertil.. Vilket jag och min man fick reda på när vi gjorde en barnlöshetsutredning.
    Hur som helst, och för att inte skriva en hel novell här.. Sååå.. Vi fick barn till slut, med hjälp av läkare och provrörsbefruktning, detta dock efter att ha upplevt missfall och behövt ta en massa hormoner..
    Livet som sagt, upp och ner och en jäkla massa storm. Men vi har alltid stått där, enade och tillsammans och stadiga som berget. Aldrig har jag tvivlat på våran kärlek, aldrig har jag ifrågasatt honom, och alltid har jag litat på honom. .. Såklart att vi också bråkar och tjafsar och att vardagen kan bli för påträngande men se till att det inte tar över.
    Se till att ha saker att se fram emot, se till att gå på dejter, se till att ni kommer ihåg varför det är Ni.
    .. Dessutom – ni kommer alla hitta kärleken på ett eller annat sätt. Gör misstag, lev livet, hångla runt, våga säg hej till hen med dom fina ögonen, ha självförtroende, och! lita alltid på magkänslan.

    Over and out från gamlingen.

    Ruth 2015-01-15 08:23:12
    Svara
    • Svar på Ruths kommentar.

      Åh vad fint skrivet! Vad härligt att få höra din öppenhjärtigt berättande historia som faktiskt bär på en del erfarenhet. Stort tack för dina råd till oss vilsna tonårssjälar (antar också att vi är många av den typen som läser Floras blogg).

      E 2015-01-16 13:49:13
      Svara
    • Svar på Ruths kommentar.

      Tack för att du berättar om dig själv. Det är väldigt fint att få läsa.

      Linn 2015-01-15 14:04:40
      Svara
    • Svar på Ruths kommentar.

      Åh det här gjorde mig väldigt glad att läsa :’) Tack för att du delar med dig!

      Felicia 2015-01-15 13:13:01
      Svara
    • Svar på Ruths kommentar.

      Alltså. <3 Fint med pepp också mitt i all kärlekssörja.

      J 2015-01-15 11:56:47
      Svara
  • Superbra idé, som kom i exakt rätt tid! Det är nämligen så att jag gått och blivit förtjust i en kille. Detta är såklart en bra grej, men ofta när det händer mig så blir jag så himla rädd att jag övertolkar alltihop, att jag ser tecken på att han är intresserad tillbaka vilka i själva verket egentligen bara är helt vanlig trevlighet. Detta bromsar mig, och jag vågar inte ”avancera” och ta reda på hur det faktiskt ligger till av rädsla att jag som sagt fattat allt fel. Jag har hans nummer, och vi har ”artighets-smsat” dvs ”kul att ses” etc, men jag vet liksom inte hur jag ska ta det vidare. Igen av rädsla att göra bort mig. Hur vågar man?? Hur börjar man?? Vår gemensamma kompis flyttar snart från stan, och vår naturliga beröringspunkt försvinner, och jag vill inte att det ska rinna ut i sanden. Jag börjar bli så trött på det här mönstret jag har, många fina personer har gått mig förbi pga min ängslighet. Hjälp!

    Anna Maria 2015-01-15 08:18:53
    Svara
    • Svar på Anna Marias kommentar.

      Det är bara att våga! Låter hårt och jobbigt men så är det. Kan du inte föreslå att han ska hänga med på en fika/ta en öl/lunch med er gemensamma kompis innan hen flyttar om det går, och om det känns bra så föreslå lite lättsamt över sms att ni ska ses igen och göra om det, men ni får helt enkelt göra det själva om hen nu hunnit flytta. Om det inte går vägen så gör det inte det, men du vill väl ändå inte ha någon som inte vill ha dig? Kör bara, det värsta som kan hända är att han inte tycker om dig på samma sätt tillsammans, och det bästa som kan hända är att han blir tokkär i dig och du i han? Det är det väl värt?

      Stina 2015-01-15 10:03:21
      Svara
  • Vad är kärlek ens? Om jag tycker om en person som en vän och vi har kul när vi umgås och jag tycker om att ligga med henom ibland, vad skiljer vår relation från en kärleksrelation? Är det *pirret i magen*? Är det tryggheten? Är det den sexuella äganderätten? För vi har ingen seriös relation och vi får ligga med andra så jag tänker att mycket ligger i tryggheten och den sexuella äganderätten. Pirret är en så himla luddig känsla. Vet inte vad min poäng är mer än att det kan vara svårt att definiera vad en kärleksrelation är. Puss på er!

    Lisa 2015-01-15 08:10:06
    Svara
    • Svar på Lisas kommentar.

      Jag tänker att det är som med ungefär allt annat, att man själv måste definiera. Det finns så många mallar i samhället på hur saker ska se ut men jag tror att det oftast bara begränsar en. Kärleksrelationer kan ju se så himla olika ut, de enda som kan bestämma vad en relation är är ju de personer som ingår i relationen.
      Och om man inte vill definiera så behöver man ju inte göra det heller. Känns som att så mycket går ut på att definiera saker eller liksom kategorisera dem och jag antar att det är ett sätt för oss att förstå vår omvärld och kontext och oss själva, men ibland gör det mig så himla trött. Ibland tänker jag att vissa saker är fina även om man liksom inte riktigt vet vad det är.

      Alice 2015-01-15 11:39:05
      Svara
      • Svar på Alices kommentar.

        Tack för ditt svar Alice, det var klokt sagt. Det känns bättre att bara tänka på det som en relation mellan två personer som tycker om att umgås ibland utan att stämpla det. Det tar bort lite ångest och jag behöver inte känna efter så himla noga hela tiden. Det är fint bara.

        Lisa 2015-01-15 20:10:10
        Svara
    • Svar på Lisas kommentar.

      Jag måste få prata med någon/några om en grej. Det är så att jag är i en relation just nu där vi bor tillsammans, men är påväg att flytta till någon annan stad för att jobba där. Jag kommer bara arbeta till maj och sedan kommer jag tillbaka igen. Till frågan: hur fan vet man när man bör göra slut? Grejen är den att jag älskar min partner verkligen, men det är så mycket i mitt liv som är i vägen för kärlek just nu och att stadga sig. Jag har precis slutat gymnasiet, vill ut och resa, uppleva och ständigt vara påväg på resande fot. Medan min partner är ett par år äldre, har redan ett bra jobb och är nöjd med att bo där vi bor och har inte några särskilda behov av att flytta. Jag vill verkligen inte göra slut, men det är så mycket annat som drar i mitt liv. Henom är mer en människa jag skulle vilja stadga mig med, men jag är verkligen inte i den fasen i mitt liv än. Ska jag göra slut nu och vara ledsen eller hålla i relationen i alla dessa år när jag vill uppleva annat och även andra människor innan jag stannar på någon plats i världen?

      Amanda 2015-01-15 08:25:53
      Svara
      • Svar på Amandas kommentar.

        Amanda, det sorgligare svaret är ju tyvärr att du nog aldrig kommer veta när du bör göra slut. Jag har varit i samma situation tidigare i livet. Det var några år efter gymnasiet men var fortfarande sugen på att resa, upptäcka och utvecklas. Inte bo och stadga mig. Min partner (at the time) var inte riktigt på samma nivå. Så jag åkte iväg själv! Jag reste i tre månader och saknade hen så mycket och när jag kom hem så tvingade jag med hen på en till resa. Detta slutade dåligt. Vi gjorde slut. Under resan ska tilläggas. Problemet är eller var som jag har insett så här i efterhand att jag borde gjort slut redan efter min första hemkomst. Det känns väldigt drastiskt att göra slut och vara ledsen (om det verkligen är så du känner) men jag tänker att det kanske ger sig eller snarare ger dig lite mer klarhet under denna period nu när du ska flytta till en annan stad och arbeta. Jag föreslår inte att du ska prata med din partner om att göra slut men det kanske är bra att diskutera hur hen ser på framtiden. Om det känns som ni bor på helt olika planeter gällande framtidsplaner kanske det är dags att se över kompromisser eller andra lösningar? Hoppas det hjälpte dig något. Brukar normalt sätt inte kommentera men kände att jag kunde relatera till din fråga så mycket.

        Josephine 2015-01-15 15:53:13
        Svara
        • Svar på Josephines kommentar.

          Tack Josephine, blev väldigt glad för att du kommenterade och delar med dig av dina erfarenheter! Kan tänka mig att det verkligen är sant att jag aldrig kommer veta NU gör jag slut eller liknande. Kärlek är ju inte bara ett blad som man vänder på och känner: nu är alla känslor borta och jag behöver inte henom. Precis, nu när jag flyttar borde jag få mer insikt i hur det skulle vara att inte bo tillsammans, om det funkar eller ej. Det jobbiga är att jag älskar henom som få just nu och blir ledsen av tanken ifall detta inte skulle funka eller om jag inte skulle sakna henom. För isåfall lär jag drastiskt göra slut och sedan när jag kommer hem igen, vad har jag då? Hen är ju en riktig trygghet och stor kärleksfamn som jag inte vill vara utan. Men samtidigt kanske jag bara måste inse att det inte är rätt tid för oss just nu. Jag vet inte, jag får väl bara känna efter och se hur det blir. Jag har pratat lite med henom om framtiden och våra ser helt annorlunda ut i nuläget och det är ju det som gör mig väldigt osäker på oss. Men vi kan ju försöka kompromissa såhär i början och sedan se vart det leder. Josephine, hur är det med romanser eller relationer nu för tiden? Har du lyckats komma över henom helt eller saknar du henom fortfarande? Har du träffat någon nu? Jag är så rädd bara om det inte finns någon annan som passar mig lika bra som människa som honom.

          Amanda 2015-01-15 21:10:49
          Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Sophia Anderberg
Home
34 kvadrat
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Sara Che
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Emelie Walles
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Jenny Sunding