Flora Wiström

Jag och Felix hade inte tänkt att göra något särskilt på alla hjärtans dag förutom att möjligtvis grabba en pizza tillsammans, men så slutade det med att det blev den dejtigaste (och finaste) dagen på länge.

Klockan 10.30 befann vi oss på Bio Rio för att se morgonvisningen av Whiplash.

De har ett genialt koncept där en betalar 160 kr och får biobiljett + frukost som förtärs framför filmen. Obs! Det var popcorn på yoghurten <333

Bio Rio är den mysigaste biografen jag vet. Filmstaden Sergel och Söder kan slänga sig i väggen.

Kolla bara belysningen och väggpanelen liksom.

Whiplash handlar om sjuttonÃ¥rige Andrew som gÃ¥r pÃ¥ New Yorks bästa musikskola, där han spelar trummor under uppsikt av den hÃ¥rdaste och vidrigaste läraren nÃ¥gonsin som anser att ”good job” är det sämsta en kan säga till sin elev. En grabbtät film med sexistiska skämt här och där, men stark och nervig. Jag och Felix var helt svettiga om händerna efterÃ¥t, kanske speciellt Felix eftersom han gick trummor pÃ¥ gymnasiet. Här är trailern om nÃ¥gon skulle vara sugen.

När vi kom ut ur salongen badade foajén i solsken.

Jag kikade in i Salong 2 som är deras nyöppnade café/bar/restaurang. Måste äta där snarast! Älskar färgskalan och inredningen.

Allt på menyn är vegetariskt dessutom.

Sedan promenerade vi ut i solen.

Och gick Hornsgatan upp. En sväng in på Herr Judit,

och en blixtvisit på Uppåt Väggarna.

VÅR VÅR VÅR. Vi kan väl bestämma det?

I Gamla stan var himlen dramatisk.

Vi styrde stegen mot Skeppsholmen.

För att gå på Moderna museet och Louise Bourgeois utställning I have been to hell and back. Utanför stod jättespindeln Maman och vaktade museet.

Jag var pepp.

Louise Bourgeois är en av de häftigaste konstnärerna jag vet. Hon föddes 1911 och har gjort helt fantastiska skulpturer och är i allra högsta grad en feministisk förebild. Hon var exempelvis den första kvinnan att ha en retrospektiv utställning (där hela konstnärsskapet från början till slut ställs ut) på MoMa i New York.

Se dokumentären om Bourgeois på SVT innan ni går och ser utställningen, för det enda jag kunde sakna på Moderna museet var en filmvisning som presenterar konstnären och betraktaren för varandra. Hon hade ju en så spännande personlighet.

Bäst av allt var rummet med textilskulpturerna. Älskar dem.

Lova mig att ni går och ser den här utställningen okej!!

Efteråt slog vi oss ned i kafeterian med varsin skål kålsoppa.

Där var det vårkänsla.

Killen jag är kär i <3

Jag såg ut såhär, i vintageklänning och veganska Dr Martens.

Avslutningsvis kikade vi i shoppen, och sedan tog vi bussen hem där vi panikdäckade i sängen och sov middag i en timme eller två. Sedan gick vi ut för att äta middag, men det får ni se i morgon eller så.

Translation: Valentines day. Breakfast at the cinema (we watched Whiplash), a long walk in the sun and a visit to the modern museum where we experienced a fantastic exhibition by Louise Bourgeois.

Jag har en ny jacka.

Denim + vitt känns ungefär så vårigt som det kan bli. Och vårpepp kan ju behövas i februari tänker jag.

Ni hittar den hos Monki. Längtar tills jag kan ha den utomhus som den är! Är så himla bra kompis med min snedlugg nu förresten, känner mig hemma iren.

Ungefär såhär ser den blågröna färgen i vår hall/korridor ut. Jag var egentligen ute efter en dovare, liksom smutsigare färg men det här är inte helt dumt det heller. En färgburk kostar typ 370 spänn så det går ju faktiskt att måla om väggarna någon gång då och då om en skulle vilja. Dagens tips!

Translation: My new denim jacket from Monki and our turquoise walls. 

Idag är det tre månader sedan du somnade in. Du skulle resa till din fjällstuga, den du älskade, men lunginflammationen tog din redan sjuka kropp i sitt våld så ni fick köra till Östersunds sjukhus, 56 mil från dina barn och din fru och oss andra. Vi hann inte säga det vi ville ha sagt men du visste nog, du visste nog precis. Och kanske blev du lugn av att du var omringad av tallskog och berg, kanske kunde du förnimma doften av skog även i ditt sjukhusrum.

Det går inte en dag utan att jag frontalkrockar med minnet av dig. Jag promenerar förbi lunchrestaurangen som du drev men du är inte där längre, du är någon annanstans eller ingenstans och jag hatar det. Jag hatar att sjukdomen tog alla muskler i din kropp, att den tog din talförmåga och ditt immunförsvar och tillslut dina sista andetag.

Vi umgås i huset som du prytt med all din konst. Vi dricker ur dina samlarglas och ärver dina kläder och använder dina ord för att hålla dig kvar. Felix lyfter på ena ögonbrynet, kastar kökshandduken över axeln och tuggar på tandpetare precis så som du brukade göra. Men hur mycket han än påminner om dig så kommer du aldrig tillbaka.

Även om du inte kunde prata det sista året så hör jag din röst i huvudet hela tiden Nisse, jag hör din röst och jag är rädd för att jag ska glömma bort den. Jag hör dig stampa in i hallen med en gläfsande, svansviftande Affe i släptåg, jag hör dig skratta ditt mjuka skratt och jag hör dig säga det är klart att du ska göra det, som om det aldrig fanns någon tvekan.

Du gjorde stora problem små och små drömmar stora. Du var en aldrig sinande källa till uppmuntran och glädje. Jag är så tacksam för de fyra år som jag fick känna dig och ha dig som min svärfar.