Just nu känns skrivandet lätt och roligt. Jag hakar fast vid den känslan krampaktigt och skriver så mycket jag bara kan, för jag vet att för eller senare stjälper det över. Då kommer kritikern i mig fram och då kommer jag tycka att allt är pinsamt och klyschigt och banalt. Det är ju så det är. Ena sekunden härligt, andra sekunden förjävligt.
Men jag har märkt att skrivarglädjen uppstår när jag får vara ensam. Därför funkar det väldigt bra för mig att åka till Hälsingland för att skriva. Jag sitter ner vid köksbordet och lyssnar på brummandet från värmepannan, dricker te och knattrar på tangenterna.
Pausar då och då för att ta en promenad eller lägga in fler träklabbar i vedspisen. Fortsätter tills det mörknar och avbryter när det passar mig, och inte när det passar någon annan.
Vanligtvis börjar jag morgnarna med att kolla bloggen eller scrolla igenom instagram, men inte när jag är på landet. Då läser jag böcker i lugn och ro medan jag äter frukost (quinoagröt med havremjölk, banan, russin och sesamfrön). Läsandet gör också att jag kommer in i en viss stämning och att språket liksom börjar puttra i mig. Då blir det lättare att börja skriva efter frukost.
Vi får se hur det går med det här. Om jag lyckas ro det i land eller om det blir något som får ligga och trycka i byrålådan. Men jag är så glad att det finns skrivarkurser som är CSN-berättigade, som möjliggör att jag kan lägga så mycket tid på det här. Och jag är så glad att jag kan fly Stockholm ibland.
Translation: Right now, writing feels easy and fun. I try to hold on to that feeling as long as possible, because sooner or later I wont be able to read my text without blushing. That’s the way it is.
